Nedladdningsbara versioner

Innehåll

Karta

Sönernas armband

2009-01-18

Med Tolkien som favoritförfattare och rollspel som fritidsintresse är steget inte långt till att själv skriva fantasy. Som spelledare i Drakar och Demoner skapade jag kungariket Cindarell för mina spelare. Här kommer nu första delen i Cindarellkrönikan. Utländsk fantasy finns det förvisso gott om numera men förvånansvärt lite svensk fantasy. Cindarellkrönikan fyller kanske inte detta tomrum men jag hoppas att några läsare uppskattar den och tar tacksamt emot frågor och kommentarer. Mer om Cindarell kan du läsa här.

Sönernas armband
Första delen av Cindarellkrönikan

Prolog

"Vad jag giver med den ena handen tager jag med den andra. Att förneka mig denna rätt vore att hugga av mina händer till förfång för mina söner och döttrar, edra bröder och systrar. Var därför tillfreds med det liv och den tid som gives eder och sök inte undfly edert öde."

Cindars Ord, kap 3, tal 4

   Mörkret svepte in med kraften hos en stormflod. Bort sköljdes minnen och hågkomster, bort sköljdes lärdomar och erfarenheter, bort sköljdes allt det som hört livet till. Hur gärna ville han inte fånga upp och rädda det som räddas kunde, hur fåfäng var inte denna önskan ty inga kärl eller andra tillgångar kunde han föra med sig på denna vandring. Med mörkret kom också kylan, en isande och förlamande kyla som omgav honom och mot vilken intet skydd fanns. Naken och utlämnad låg han nu där, uppfläkt och uttömd likt ett slaktdjur på offerbänken i väntan på det okända.
   Inte ens alla dessa år av studier och förberedelser hade förmått förbereda honom för detta. Döden hade varit ständigt närvarande. Dess kalla, unkna andedräkt hade hela tiden känts mot hans nacke. Mer än en gång hade dess hårda, beniga hand lagts på hans axel bara för att skakas av i sista ögonblicket. Studierna och förberedelserna hade avslutats och inte ens med mera tid hade han kunnat göra mer. Med hela sitt medvetande hade han varit redo för detta och när Döden åter kom smygande hade han inte flytt utan vänt sig om och mött dess tomma ögonhålor.
   Men för första gången i sitt medvetande var han rädd. Tänk om något ändå hade gått fel. Han övergav sin ödesbundna väg för en stig som ingen människa före honom beträtt. Skulle han finna tillbaka? Skulle han motstå de mäktiga krafter som styr våra liv? Ingen och intet hade han fruktat i livet, men i döden...
   Plötsligt avbröts hans funderingar av en kraftig ljusblixt. Mörkret och kylan skingrades. Med våldsam kraft översköljdes hans medvetande av ett helt livs minnen och hågkomster och uppfylldes av ett helt livs lärdomar och erfarenheter. Döden tvingades ge vika och livet kom åter, HANS liv.

1. Bränt bröd

"De lärde må bry sina sinnen men livets visdom känner redan den enkle bagaren i sitt hjärta. Se hur noggrant han sätter samman sin deg, se hur tålmodigt han låter den växa och se hur måttfullt han låter den gräddas. För den som följer hans exempel väntar lycka och välgång."

Cindars Ord, kap 4, tal 2

   Draken vände sig bort från den darrande jungfrun och lyfte hotfullt sitt huvud för att skärskåda sin utmanare. Mången mäktig krigare hade han bränt till aska och ingen av dem hade så mycket som givit honom en skråma. Men den här krigaren fick till och med Cindarells största drake att tveka och för första gången i sitt trehundraåriga liv kände han något som bara kunde vara fruktan. Ty framför honom stod ingen mindre än Alemon Drakdödaren, Cindarells störste hjälte.
   Alemon drog sitt skinande svärd och inledde sin fruktade svärdsdans. Med ett kliv åt vänster undvek han drakens eldkvast och med ett kliv åt höger befann han sig åter framför drakens huvud med svärdet höjt för ett avgörande hugg. Draken hann inte mer än förbanna sin blivande baneman förrän hugget föll och skiljde huvudet från den väldiga kroppen. Hjälten Alemon hade än en gång räddat prinsessan och kungariket. Men... varför skrek draken alltjämt hans namn och varför luktade det bränt?
   "Ale!" hördes ropet åter. "Du bränner väl inte vid bröden igen din hopplösa odåga!"
   Ale vaknade upp ur sina dagdrömmar. Den svavelosande drakgrottan bleknade bort och han befann sig åter i den lilla, alltför välbekanta bagarstugan. Draken återtog formen av en bakugn och svärdet som vägt så lätt i Ales hand var ersatt av en klumpig brödspade. Uppkrupen i en fönsterglugg satt Minn och skrattade medan hon retfullt svängde sina silverblonda flätor.
   "Jag tror visst att draken ätit upp mästers bröd" anmärkte hon skälmskt. "Hur ska den store Alemon rädda dem?"
   Ale gav sig inte tid att tänka ut något dräpande svar. I ärlighetens skulle han inte ha kommit på något ens om han hade tid. Varför fick den där retstickan alltid sista ordet? Men nu gällde det att få ut bröden. Mästers steg hördes redan i trappan.
   Med ena handen vräkte han upp ugnsluckan och blev än en gång för sent varse hur varm den var. Värmen och den tjocka, svarta röken slog nästan tillbaka honom men med den andra handen lyckades han ändå få in brödspaden i ugnen. Ale hade var rätt säker på att bröden hade varit vita när mäster hade stoppat in dem och lika säker var han på att svartbröd inte bakades på det här sättet.
   Han hann inte mer än få ut det andra brödet förrän brödspaden rycktes ur händerna på honom. Framför honom stod mäster med en mörk blick. Mjölet i ansiktet kunde inte dölja hur högrött det började bli och hans väldiga nävar darrade av vrede.
   "Nu har du förstört mitt bröd för sista gången!" skrek han. "Jag ska allt lära dig hur man nyttjar en brödspade mot oduglingar som du!"
   Mäster grep efter Ales öra men om det var något som Ale lyckats lära sig efter dessa månader så var det att fly undan sin bestraffning. Han hoppade snabbt åt sidan och i nästa språng var han på väg upp för trappan.
   Minn hade bevittnat detta uppträdande många gånger förr, såväl hos bagarmäster som hos andra luttrade mästare som försökt ta sig an Ales uppfostran. Men så här arg hade hon inte sett någon av dem tidigare. Det här ville hon inte missa!
   Hon drog sin kolt tätare om sig, rullade ut ur fönstergluggen med en baklängeskullerbytta och kom snabbt upp på fötter igen. Trots sina ständiga dagdrömmar var Ale hopplöst fantasilös i sitt val av flyktvägar. Han började alltid med ett varv runt kvarteret i hopp om att mästers vrede skulle lägga sig snabbt. Om inte det hjälpte så sprang han ut på Köpmannagatan och vidare mot Mynttorget för att skaka av sig mäster bland folkmassorna. Det var visserligen skördemarknadens första dag och således ett dumt val men så långt skulle säkert inte Ale tänka. Desto roligare skulle det bli att se på.
   Minn tog därför den genaste vägen till torget och hann också klättra upp på taket till ett av stånden för att få en bättre överblick. Från sin upphöjda position kunde hon se hur Ale kom springande in på torget och törnade i än den ene och än den andre på sin väg undan den alltjämt rasande mäster. Där tappade en gammal bondmora sin korg med rovor, där ramlade en ung, välklädd sprätt på ändan i en gyttjepöl och minsann om han inte lyckades välta en stor, välfylld tunna med mjöd också. Minn skrattade så att hon kiknade.
   Men det erkännandet måste hon ändå ge Ale att han lyckades undkomma såväl mäster som alla nya fiender han skaffade sig under sin flykt. Om hon ville se fortsättningen var det bäst att hon började röra på sig igen. Ales närmaste väg bort från torget var längs med Vindelgränd och den mynnade på Bokbindargatan. Med lite tur skulle hon kunna genskjuta honom dit också.
   Minn snappade åt sig två äpplen i villervallan och lämnade torget. Ale skulle säkert vara hungrig efter språngmarschen och någon middag hos mäster kunde han inte hoppas på. Något kunde hon väl ändå ge honom som tack för underhållningen.
   Som Minn hade förutsett sprang Ale ut på Bokbindargatan. Han vände sig om och kunde äntligen konstatera att hans förföljare gett upp jakten. Men Ales olyckor var långt ifrån över. I samma ögonblick kom en äldre man rusandes i hans väg och ödet ville att de två bokstavligen skulle stöta samman denna dag.
   Den äldre mannen hade famnen full av böcker och pergament och det sista han väntade sig var Ales huvud i magen. Sammanstötningen fick honom att tappa luften alldeles. Han föll till marken med Ale över sig och hans dyrbara börda spreds över gatan.
   "Din oförskämde slyngel!" röt han. "Är det skick och fason att överfalla respektabla herrar på öppen gata!"
   "Fö... förlåt", flämtade Ale mellan andhämtningarna, "det var inte meningen." Han hade inte krafter nog att fly ännu en gång och beredde sig på örfilen som komma skulle. Men den äldre mannen gav sig inte tid till detta utan hade fullt sjå att samla ihop sina böcker och rullar. Ale försökte gottgöra sin skuld i det hela genom att plocka upp en av böckerna, en vacker men gammal bok där sidorna knappt satt kvar. Boken rycktes dock bryskt ur händerna på honom.
   "Understå dig inte att lägga dina smutsiga fingrar på mina dyrbara böcker en gång till!"
   Ale backade snabbt undan och stod darrande kvar medan den äldre mannen samlade ihop de sista av sina ägodelar. Att hans fina, blå kåpa smutsades ned tycktes inte bekomma honom alls. När han var klar gav han Ale en kall blick.
   "Må våra vägar aldrig korsas igen!"
   Därpå vände han Ale ryggen och fortsatte vidare lika snabbt som han kommit. Ale stod darrande kvar medan Minn, som åsett det hela, sprang fram till honom.
   "Du är inte klok", sade hon. "Vet du inte vem det där var?"
   Ale, som vid det här laget hade vant sig vid sin barndomsväns plötsliga uppdykanden, försökte lägga an en självsäker ton.
   "Äsch, den där gubben skrämmer väl inte småbarn ens. Såg du de fåniga gula stjärnorna på kåpan? Vem tror han att han är?"
   "Elrind besvärjaren är vad han är, dumsnut! Du kan skatta dig lycklig att han hade så bråttom."
   Ales självsäkerhet var med ens borta igen. Elrind besvärjaren var den mäktigaste trollkarlen i Gylde - om inte den mäktigaste i hela Cindarell. Det gick många historier om honom och de andra mystiska männen på magikerakademien bland stadens gatubarn. En pojke sades ha smädat en av dem och sedan dess inte yttrat ett ord. Om en annan pojke berättades det hur han efter en vadslagning smugit sig in i akademien och sedan aldrig mer setts till. Inte ens de äldre talade gärna om magikerna utan kallade dem "de andra". Närhelst en magiker rörde sig på stadens gator undvek folket till och med att beröra deras skuggor, så stor var respekten och rädslan för dessa män. Så sprang Ale huvudstupa in i självaste Elrind!
   "Vad är det för något du har i handen?" undrade Minn.
   Ale tittade ned och upptäckte till sin förvåning att hans händer var krampaktigt slutna kring ett pergament. Det måste ha legat i boken som Elrind slitit ifrån honom.
   "Det... det var inte meningen", stammade han.
   Han släppte det hastigt som om det hade bränt honom men Minn fångade kvickt upp det innan det hann nå marken. Pergamentet var hopvikt och förseglat men sigillet hade brutits, troligen till följd av Ales krampaktiga grepp.
   "Nu när du ändå har stulit det så kan jag väl lika gärna läsa det", skrattade Minn men lyckades inte helt dölja nervositeten i rösten.
   "Jag sa ju att det inte var meningen", utbrast Ale. "Vad sa du att du skulle göra förresten?" fortsatte han när innebörden av Minns ord gick upp för honom.
   "Läsa det förstås", svarade Minn och vecklade upp pergamentet.
   "Nej!" skrek han. "Han kommer att förvandla oss båda till paddor om han får reda på det."
   Ale försökte rycka åt sig pergamentet men Minn var för snabb för honom.
   "Dig kanske, men inte mig. Du fällde honom till marken. Du stal det. Jag är bara en snäll liten flicka."
   Hon sprang in i en gränd under det att hon ivrigt högläste pergamentet.
   "Bäste Legim Järnklinga... Ha, det är ett brev till Legim! Nu ligger du verkligen illa till!"
   Ale sprang förtvivlat efter henne. Som om han inte hade nog med bekymmer redan. Först Elrind besvärjaren och nu Legim Järnklinga, den skickligaste svärdskämpen i staden.
   "Ge tillbaka det!" skrek han ömsom bedjande, ömsom hotande. "Ge tillbaka det, annars...!"
   "Du har tjänat mig troget under många år." fortsatte Minn. "Som min närmaste livvakt har du följt mig genom flera farliga äventyr. Under denna tid har du, till skillnad från många andra i min bekantskapskrets, aldrig visat några tecken på feghet eller svekfullhet. Oh, en sådan ädel krigare, nästan lika ädel som Alemon Drakdödaren", insköt hon spefullt.
   Minn avbröt högläsningen för att klättra upp på en stege som stod lutad mot en mur och raskt dra upp den efter sig. Hon hade lagt stegen på minnet när hon passerade den här platsen tidigare under dagen och anat att hon skulle få nytta av den. Men att hon skulle få så här roligt med den var mer än hon trott.
   "Därför vore jag mycket tacksam om du ville hjälpa mig med ett problem av ett tämligen delikat slag", fortsatte hon medan Ale desperat letade efter något att klättra upp på. "Min värste rival och fiende, Sorogon svartkonstnären - oj då, nu kommer min hjälte snart att ha hela magikerakademien efter sig - är på jakt efter ett magiskt föremål som kan bli farligt om det kommer i orätta händer."
   Minns retfulla ton började nu bli allvarligare och hon glömde nästan bort Ale, som hade hittat en tunna och som bäst höll på att rulla fram den till muren. Hon hoppade vigt ned på andra sidan muren och sprang vidare, alltjämt läsande pergamentet.
   "Jag ser det därför som vår plikt att stoppa honom innan det är för sent. Det är bråttom ty Sorogon svartkonstnären gav sig av redan igår i skymningen med ett tiotal svartfolk."
   Minn saktade förbryllat in. Svartfolk? Sådana hade hon bara hört berättas om av föreståndarinnan när hon ville skrämma barnhemsbarnen till lydnad. Blodtörstiga, illaluktande kreatur som strövade runt i skogarna och bland bergen och levde på rått kött och människoblod.
   "Om vi lyckas väntar dig en belöning på etthundra guldstycken."
   Nu tappade till och med Minn målföret. Etthundra guldstycken! Fanns det så mycket guld i Cindarell över huvud taget? Mer hann hon inte tänka förrän Ale kastade sig över henne och de rullade runt på marken kämpandes om pergamentet.
   "Ge tillbaka det!" frustade Ale andfått. "Ge tillbaka det så att jag kan ge det till Legim!"
   "Du kan ju inte ens läsa!" morrade Minn. "Om inte jag hade läst det åt dig så hade du aldrig fått veta..."
   "Fått veta vad då?" frågade en kraftfull stämma och slagsmålet avbröts av två väldiga nävar som lyfte upp de båda kombattanterna i öronen. Ale och Minn tystnade tvärt ty nävarna tillhörde ingen mindre än Legim Järnklinga själv.

   Legim slog ilsket näven i bordet och tystade för tredje gången Ales och Minns käbbel. Så fort han hade sett sitt och Elrinds namn på brevet hade han resolut tagit dem under armarna och fört dem till sin bostad, ett litet vindsrum alldeles i närheten. Nu satt Ale och Minn vid ett litet ekbord och korsförhördes av den allt otåligare Legim. Hans försök att fråga dem vänligt vad de hade med hans brev att göra hade bara utlöst en våg av bortförklaringar och försök att kasta skulden på den andre.
   Förvisso var inte Legim van vid att handskas med barn och det var många år sedan han själv tillhörde deras skara. De här två bekräftade emellertid hans värsta fördomar om dem - smutsiga, oförskämda och totalt omedvetna om betydelsen av sina handlingar. Det var också något obehagligt hos dem som Legim hade svårt att sätta fingret på. Var gång pojken kliade sig i sitt tjocka, bruna hår äcklades han av den ohyra som säkert frodades där. Han var glad att han hade haft sin pansarbeklädda handske på sig när han gripit tag i honom. De brungröna, nyfikna ögonen följde honom ständigt med blicken och fick honom stundtals att själv känna sig som den förhörde. I den silverblonda flickans klarblå ögon fanns det emellertid bara en brinnande vrede och ett djupt förakt. Möjligen kunde man under smutsen ana en begynnande skönhet men såväl till sätt som till klädesdräkt var hon mer lik en pojke än en blivande dam.
   Legim suckade och försökte byta taktik. Han började med att spänna blicken i Minn.
   "Nå, min unga dam, höves det er nu att berätta vad ni vet om mitt brev och vem mer ni har delat det med?" frågade han med illa dold sarkasm i rösten.
   Minn mötte djärvt hans nötbruna ögon och svarade med samma tonfall.
   "Höves det herr Legim att lägga handen på en fin dam på det här simpla och burdusa sättet?"
   Legim ryckte förvånat till inför dessa ord som han inte hade väntat sig från gatunge. Han höjde instinktivt handen för att besvara förolämpningen men möttes bara av en avmätt knyck på nacken.
   "Så varsågod, herr Legim, visa nu er manlighet", sade hon utmanande.
   Legim sänkte förvånat handen. Han, som med sina bara händer hade besegrat både jättar och troll, stod nu fullständigt avväpnad inför denna märkliga flicka. Hon påminde om... men nej, så kunde det inte vara, hon var ju bara ett barn. Han strök sitt skägg och funderade på nästa drag.
   Ale brydde sig inte om deras samtal utan tog tillfället i akt att med en pojkes nyfikenhet insupa alla intryck från denna vistelse hos den store Legim. Efter att ha sett sig mätt på mannen själv fortsatte han med att studera boningen. Rummet var sparsamt inrett med enkla men rejäla ekmöbler. Här och var fanns det dock troféer som visade på vilken skicklig krigare som levde här. På sängen vilade två väldiga björnskinn, vid vattentunnan stod ett enormt horn som tjänade som dryckesbägare och bordet de satt vid lystes upp av ett ljus nedstucket i ett kranium av okänt ursprung. Längs väggarna hängde en mängd vapen, flera av dem av ett slag som Ale aldrig sett stadsvakterna bära och som de hur som helst inte heller skulle orka bära heller. Men störst intryck gjorde ändå det skinande svärd som hängde över spiselkransen. Vilka mäktiga fiender hade Legim fällt med det svärdet månne? Det enda som inte tycktes passa in var en remsa rödbrunfläckigt sidentyg som hängde över sängen. För ett ögonblick glömde Ale bort deras belägenhet och han öppnade så när munnen för att fråga om det. Krigaren förekom honom dock.
   "Nåväl", sade Legim barskt, "om ni inte vill förklara för mig så får ni vackert förklara för min herre Elrind."

   Ales och Minns bedjande blickar tjänade inget till. Den stadsbo som råkade kasta en blick åt deras håll vände snabbt bort den igen när han såg vem som följde dem tätt i hälarna. Legim hade på ett par ögonblick spänt på sig en svärdsskida, stuckit ned sitt svärd i den och hängt en packad sadelväska över axeln. Nu ledde han dem längs öppna gator rakt mot det mål som alla unga i Gylde, och många äldre därtill, fruktade och undvek. Ju närmare de kom, desto färre mötte de på gatorna och de var helt ensamma när magikerakademien tornade upp sig framför dem.
   Ursprungligen hade magikerakademien varit ett vanligt hus men sedan magikerna tagit över det hade antagit ett skrämmande utseende. De tunga stenväggarna tycktes luta sig ut över gatan och kastade onaturligt långa skuggor som förmörkade de omgivande gränderna. Fönstrens tjocka glasrutor var så mörka och smutsiga att inget kunde skymta bakom dem. Likväl kändes det som om de misstänksamt iakttog de få som någon gång vågade passera förbi. På taket satt rader av väldiga stenstatyer föreställandes hiskeliga, bevingade vidunder som bara tycktes vänta på ett tillfälle att kasta sig över dem som vågade sig för nära. Ale hade aldrig sett sådana varelser men ändå verkade de så levande, som om de bara förstenats och förts dit från någon främmande värld.
   Från gatan ledde en bred stentrappa upp till bastanta dubbeldörrar i ek. De pryddes av kraftiga portklappar i svart järn formade som skräckinjagande drakhuvuden. Legim förde dem emellertid förbi stentrappan och fortsatte runt hörnet fram till en mindre, betydligt mer oansenlig sidodörr. Dörren gled tyst upp och Ale kunde svära på att det inte fanns någon bakom den som kunde ha öppnat åt dem. De fördes genom mörka korridorer och upp för en vindlande spiraltrappa. De varken såg eller hörde någon på vägen men Minn fick den obehagliga känslan av att hela huset levde och tyst observerade dessa inkräktare.
   Till slut stannade de framför en dörr utsmyckad med tunna silvertrådar som löpte i ett intrikat mönster. Ale och Minn försökte följa linjerna med blicken men så fort de började ana vad de föreställde var det som om de antog nya former. Efter en stund gled även denna dörr tyst upp och de blickade in i ett litet fönsterlöst rum med väggarna klädda av hyllor. Överallt låg det böcker och pergament - på hyllorna, på bordet, på de två stolarna, ja till och med i sängen. Ett ensamt ljus förmådde lysa upp hela rummet och över det stod en man de alltför väl kände och stirrade stint in i lågan. Han bar alltjämt sin blå kåpa med gyllene stjärnor men några fläckar från sammanträffandet med Ale syntes inte längre till. Ljuslågans flämtande sken reflekterades i hans blonda skägg och ögonbryn och gav en illusion av att hela ansiktet omgavs av en ring av eld.
   "Det rör på sig", muttrade han utan att titta upp, "stora krafter har satts i rörelse."
   "Till er tjänst, herre Elrind", sade Legim.
   "Det fägnar mig att du kunde hörsamma min kallelse så snabbt, Legim", fortsatte Elrind men tystnade då han såg upp och såg Ale och Minn. "Vafalls? Vad ska det här betyda?"
   "De här spjuvrarna kom över ert brev och hade tydligen kunskaper att läsa det också."
   "Kunskaper kanske men inte förstånd", genmälde Elrind bistert och lät sin utforskande blick glida över dem. Det kändes som om ingenting kunde döljas för de blågrå ögonen och Minn kom på sig med att ofrivilligt rodna. Ale däremot blev bara blekare och blekare. Besvärjarens ansikte mörknade och de båda fasade för vad han skulle göra med dem. Men plötsligt ryckte Elrind till och vände åter blicken mot ljuset. Efteråt kunde både Ale och Minn svära på att det var som om en glimt hade tänts i hans ögon och han började åter muttra för sig själv.
   "Ja, kanske det, försiktigt bör vägarna beträdas, försiktigt..."
   Elrind vände sig åter till Legim.
   "Nåväl, de vet för mycket, de följer med oss. Vi avreser omedelbart!"

2. Ett ofrivilligt farväl

"Se dig icke om
när farväl du tar
Eljest bliver du
än i hjärtat kvar"

Okänd poet, cirka 100 eCF

   Elrinds ord hade bedövat Ale och Minn. Uppgivna och undergivna hade de låtit sig fösas genom gator och gränder. Folk de mötte vek undan och tog omvägar förbi dem och inte ens de av Ales och Minns vänner som såg dem vågade visa att de kände dem. Vid västra tullhuset väntade tre riddjur men ingen stallknekt syntes till och själva stadsvakterna vände dem ryggen. Legim lyfte upp Ale på ett av riddjuren och satte Minn framför honom.
   "Kan du rida, pojk?" frågade han lakoniskt.
   "Jag... jag har aldrig suttit på en häst förut", medgav Ale.
   "Det är ingen häst, det är en mula", genmälde Legim och fortsatte utan att bry sig om Ales frågande blick. "Se här, du fattar tömmarna med båda händerna. Dra i dem för att få henne att stanna eller gå åt sidan och släpp efter för att få henne att gå framåt. Visa att det är du som bestämmer."
   Minn, som i vanliga fall hade protesterat mot att åsidosättas på detta sätt, satt bara tyst medan Ale med osäkra händer försökte följa Legims instruktioner. Legim suckade och satt upp på sin häst. Hans riddjur var i alla fall en häst fick Ale lära sig senare. Elrind hade redan ridit iväg.
   Med Legim utom hörhåll bröt Minn till slut tystnaden.
   "Allt är ditt fel!" väste hon ursinnigt. "Vad skulle du lägga dig i det här för?"
   "Mitt fel?" försvarade sig Ale. "Det var ju inte jag som läste brevet."
   "Du förstår ju ingenting. Ingenting. Vad ska nu hända med oss? Vad ska abboten säga? Han kommer aldrig att förlåta oss. Vi kommer att tvingas bo på gatan igen."
   Ale försökte inskjuta något men Minn förekom honom.
   "Han tyckte om mig. Han lät mig städa i biblioteket, han lärde mig till och med att läsa. Han lovade att lägga ett gott ord för mig hos bokbindaren och hans barnlösa hustru. Förstår du det? Jag skulle ha kunnat få ett hem, en familj, och nu har du förstört alltsamman. Alltsamman!"
   Minn tystnade till slut men Ale visste inte längre vad han skulle säga. Han vände sig om och kastade en blick ned mot sin hemstad som sakta försvann i fjärran. Där låg den utkastad på flodslätten vid Cindarhavets rand och tycktes inte veta var den började och var den slutade. De omgivande bondgårdarna växte ihop till små samhällen som i sin tur växte ihop tills bara smala gator och gränder skilde dem åt. De små trähusen övergick omärkligt i större stenhus och när det inte längre fanns utrymme att växa på bredden så började de trevande att skjuta i höjden istället. Störst var ännu greven av Fornmarks herresäte mitt i staden. Längst ut på västra udden höll dock köpmannen Chandir, vars handelsresor till fjärran Saabahl väckt stor uppmärksamhet, på att bygga sig ett än större palats. Högre än någon annan byggnad sträckte sig emellertid Gyldenkyrkans dubbla klocktorn. Intill den, dold för Ales blick men för alltid etsad i hans minne, låg församlingens hem för föräldralösa där han och Minn hade växt upp.
   Skulle han någonsin få återse det? Det hade varit trångt och det hade varit kallt men där hade alltid funnits en skål med soppa på dagen och tak över huvudet på natten. Vad mer hade man kunnat begära? Om han ändå hade förstått hur bra de hade haft det. Då hade han kanske inte spelat den gränslöst vänlige abboten så många spratt. Undrar om han någonsin skulle hitta sillbiten som låg gömd i den ihåliga ljusstaken i kapellet? Ale kunde inte låta bli att dra på munnen vid tanken på upptåget. Kanske kunde det muntra upp Minn också? Han vände sig framåt i sadeln igen. Minn var alltjämt tyst men Ale såg hur hennes huvud hängde ned och hur hennes axlar ryckvis höjdes och sänktes. Under de många år som han känt Minn hade hon alltid uppvisat en tapper fasad i alla motgångar men till och med Ale förstod att den nu började spricka och att det var klokast att inte säga något. Under tystnad red de vidare medan deras förflutna långsamt försvann bakom dem.

   Timmarna gick och till och med Ales nyfikenhet började övergå i leda. Landskapet runt dem tycktes aldrig förändras. Vägen gick över ett vidsträckt slättland där det bakom varje böljande kulle väntade ännu en. Till vänster om dem skymtade ibland havet och till höger om dem kunde man ana träd vid horisonten. Ibland passerade vägen förbi ett värdshus eller genom ett bondesamhälle men inget som kunde väcka Ales intresse.
   Däremot väckte sällskapet omgivningens uppmärksamhet. Legims värdiga hållning tilldrog sig mången trånande blick från pigor längs vägkanten och mer än en förbipasserande bonde tyckte att fruns blickar dröjde väl länge på främlingen. Elrind däremot ingav rädsla och fick förbipasserande att skynda på stegen. Förvisso vågade ingen öppet antasta Elrind men Ale noterade att många gjorde Cindars skyddstecken eller gav honom onda ögat bakom hans rygg. Ale och Minn betraktades blott med undrande och ibland beklagande blickar som tycktes undra vad de två hade att göra i ett sådant sällskap.
   Så fortsatte färden hela dagen tills Legim plötsligt höll in hästen vid ett vägskäl och steg av.
   "En fyrhjulig vagn vek av här igår natt", sade han, "och den ledsagades inte av människofötter."
   Han gick ned på knä och granskade noga vägdammet.
   "Sju, kanske åtta av det svarta folket. En storväxt, åtminstone två av någon mindre ras. De färdas långsammare än vi."
   Elrind nickade till svar.
   "Nog är det Sorogon alltid. För bekväm för att färdas till häst. Månne medför han också mycket utrustning till sitt mål eftersom han nyttjar en så stor vagn?"
   "Vagnen är tungt lastad", bekräftade Legim. "Vi är ikapp dem inom ett par dagar."
   Ale åhörde fascinerat diskussionen. I hans ögon var det inget som skilde den ena vägen från den andra. Hur kunde marken berätta så mycket? Vilka kunskaper krävdes för att den skulle avslöja så mycket av sina hemligheter? Det här var verkligen något annat än att väga upp mjöl och mäta gräddningstider. Hans entusiasm för deras påtvingade färd återvände med ens.
   Han följde vägen med blicken. Den var mindre än den huvudväg som de följt sedan Gylde och såg inte lika använd ut heller. Till en början gick den över samma kulliga landskap men borta vid horisonten uppslukades den av en utlöpare av Cindarells vilda, nordliga skogar. Om han ändå hade lyssnat mer på abbotens föreläsningar om rikets geografi. Minn mindes säkert en del men henne vågade han inte fråga. Han hade hört historier om nomad- och barbarstammar som bodde bortom skogarna och ibland hände det att djärva köpmän kom till Gylde med vackra stenar och märkliga bensmycken som de bytt till sig. Det gick också historier om rövarband av det svarta folkets ras som drog runt i skogarna och härjade bland de fåtaliga bönder som sökte odla den ofruktbara marken. Eftersom Ale aldrig sett svartfolk räckte dock inte ens hans fantasi till att tro på dessa historier. Men kanske skulle han snart få se hur verkliga de var om Legim läste markens tecken rätt?
   Elrind och Legim red nu intill varandra och Ale försökte mana på sin mula i hopp om att höra mer om deras mål.
   "Jag anade det redan för ett månvarv sedan", sade Elrind, lika mycket till Legim som till sig själv. "Böcker om Khendir saknades i biblioteket, rester av experiment med ädelmetaller hittades i laboratoriet."
   "Jagar då inte alla magiker sönernas armband?" sporde Legim men tystnade snabbt då han insåg frågans insinuanta karaktär. Elrind tycktes dock inte ha hört den.
   "Han måste ha hittat ett spår, en liten ledtråd som han kunnat spinna vidare på. Hur kunde han av alla bli den förste att...?
   Elrind vände sig till Legim och tittade allvarligt på honom.
   "Vi måste hitta dem först, Legim", sade han med skärpa. "Khendir ägde krafter större än någon före honom. Vem vet vilken ondska en man som Sorogon kan släppa lös i världen om han kommer i besittning av sådana krafter?"
   Elrind tystnade och vände huvudet åt Ales håll. Ale tittade snabbt bort och låtsades som om han inget hört. I ögonvrån skymtade han dock hur Elrind länge fortsatte att titta åt hans håll och än en gång kände han hur de blågrå ögonen såg rakt in i honom.

   Himlen färgades röd av den nedåtgående solen och framför dem bredde sig nu skogen ut så långt ögat kunde nå. Ale insåg att de inte hade passerat någon mänsklig bebyggelse den senaste timmen och det började gå upp för honom att han faktiskt var långt från sina hemtrakter. Legim klev av sin häst och hjälpte Minn och Ale av mulan.
   "Samla ihop ved, pojk", sade han kort medan han ledde riddjuren upp till en kulle omgärdad av stenblock.
   Ale lydde och återvände med famnen full. Ved hade han åtminstone burit många gånger hos mäster i bakstugan. Kullen bar tydliga spår av tidigare lägereldar och det var tydligt att Legim varit här förut. Hur många gånger hade han övernattat här? Ale och Minn var långt hemifrån men för Legim var det här bara ännu ett av hans många hem utspridda i världen. Ale gjorde i ordning en eldstad medan Legim plockade fram filtar och proviant ur packningen. Han skulle just till att fråga om elddon när Elrind med en närmast nonchalant min knäppte med fingrarna och fick en låga att flamma upp i riset. Uppvisningen fångade också Minns intresse och för första gången sedan de lämnade Gylde tittade hon för ett ögonblick upp. Elrind tittade överlägset åt deras håll som om han velat skryta med sina krafter och Minn tittade snabbt ned igen.
   Under tiden började Legim koka upp vatten och skära upp bitar av torkat kött. Han mjukade upp köttbitarna i vattnet och rörde ut resten med mjöl till en gröt. Snart satt alla tysta och åt av den enkla kvällsvarden. Ale insåg först nu att han inte ätit på hela dagen och kastade i sig maten med glupande aptit. En blick på Legim övertygade honom dock om att det inte var lönt att försöka be om en portion till. Istället beordrades han skölja kokgeråden i en intilliggande bäck och sedan gå och lägga sig.

   Solen gick sakta ned vid horisonten och mörkret lade sig tyst över sällskapet. Minn hade redan rullat in sig i sin filt och somnat. Elrind låg länge försjunken i en av sina många böcker och vände blad efter blad i det skumma lyktskenet tills också han övermannades av tröttheten.
   Ale kunde emellertid inte somna. Trots att han var långt från det närmaste ett hem han hade här i livet så var känslorna av saknad och rädsla svaga. Istället fick spänningen och upphetsningen mer och mer grepp om honom. Var det inte det här som han innerst inne hade längtat efter? Borta var de trista dagar då han antingen sysslolös drev runt på Gyldes gator eller tvingades lära sig något nytt, tråkigt hantverk hos någon aningslös mäster som abboten lyckats övertala. Istället var han ute på ett spännande äventyr tillsammans med Cindarells främste krigare och magiker. Inte ens i sin vildaste fantasi kunde han föreställa sig något som detta. Vad kunde målet för deras färd vara? Hade Sorogon en hel här av svartfolk som de skulle bekämpa? Var de där armbanden en del av en dold skattgömma full av magiska föremål? Tänk om de bevakades av en stor, eldsprutande drake!
   Ale sneglade bort mot Legim. Han satt med ryggen mot lägerelden och sög tankfullt på sin pipa. Då och då seglade en ensam rökring upp mot den klara stjärnhimlen. Bakom honom låg hans tunga svärd vilandes i sin skida. Ale undrade om han ens skulle orka lyfta det väldiga svärdet. Han kunde åtminstone försöka känna på det. Försiktigt kröp han fram mot det och sträckte ut handen.
   "Låt bli det, pojk", sade Legim utan så mycket som en rörelse. "Det är alldeles för skarpt för dig."
   Ale drog snabbt tillbaka handen och började instinktivt fundera ut en lämplig ursäkt men Legim satt alltjämt stilla. Tystnaden lade sig åter över lägret.
   "Har herr Legim dräpt många med det svärdet?" dristade sig till slut Ale att fråga.
   "Mäts en mans storhet i hur många andra män han fällt?" svarade Legim med en suck utan att vända sig om. "I så fall är många onda män större män än jag."
   "Men drakar då? Har herr Legim dräpt några drakar?"
   "Drakar är mäns bane, inte tvärtom. Ser mitt svärd ut att ha genomborrat en drakes frätande kött och blod? Ser min kropp ut att ha svetts av en drakes flammande eldkvast? Ser mina ögon ut att ha mött en drakes brännande blick? Nej, pojk, drakar är mäns bane, avlade enkom som Cindars straff till människan."
   "Men alla historier om Cindarells drakdödare då? Seren den store, Sartor Svärdsmästaren...?"
   "Historia är blott segrarens sanning. De svaga dör och kan inte vittna om de starkas storhet. De starka är därför fria att forma det förgångna efter vad som passar det nuvarande. Cindarells historia ser vi blott genom våra herrars ögon och det enkla folket har därför slutat bry sig om sitt förflutna. En gång i tiden vördades de äldre, traditionerna och folksagorna men idag lever man bara i nuet."
   "Men herr Legim..." försökte Ale.
   "Jag är inte herr Legim", avbröt Legim trött, "bara Legim."
   "Legim", försökte Ale på nytt, "skulle ni inte kunna berätta om det förflutna för mig?"
   Men Legim blickade bara upp mot den bleka fullmånen och försjönk i tankar. Han yttrade inget mer den natten.
   Ale kröp tillbaka till sin filt och upptäckte till sin förvåning att ett äpple väntade honom där. Vem kunde ha lagt dit det? Nåja, det var väl hans minsta problem just nu. Han åt tacksamt upp äpplet och somnade sedan snabbt.

3. Vilda vägar

"Frågar du mig vilken väg som leder till målet? Inte frågar väl jag dig vilket liv som leder till döden. Bekymra dig mindre om målet utan njut istället av färden dit."

Ur Den vise och den dumme, ett traditionellt cindariskt folklustspel

   Nästa dag gick solen upp över en grå och regntung himmel. Minn slog motvilligt upp ögonen och huttrade i det kalla morgondiset. Med filten hårt dragen omkring sig reste hon sig upp och såg sig omkring. Vid en första anblick hade lägret inte förändrats sedan hon somnat kvällen innan. Ale och Elrind sov alltjämt medan Legim satt kvar i samma ställning som igår och spanade ut över nejden. Hade han sovit något över huvud taget?
   Minn lade huvudet på sned och granskade den orubblige, tyste mannen. Vad kunde få en man att så hängivet tjäna en herre? Hon visste inte mycket om krigarlivets förutsättningar men om bara en bråkdel av allt som sades om Legim var sant så borde han ha kunnat få en betydligt bättre position än denna. Kapten för ett regemente kanske eller till och med kunglig livvakt, vad som helst borde vara bättre än att dra land och rike runt och utstå väder, vind och allsköns faror. Hade han över huvud taget något mål med sitt liv?
   Så vitt Minn visste så hade Legim inte någon familj. Visserligen hade Minn snappat upp en hel del skvaller från stadens matronor och hon var gammal nog att inse att en man som Legim inte behövde sakna sällskap i sänghalmen om han så önskade. Men efter en dag i Legims sällskap så hade han också börjat upptäcka en annan, frånstötande sida hos honom. Det var inte hans kyla och distanserande sätt, det hade hon sett och lärt sig hantera hos många andra, såväl pojkar som män. Nej, det var något annat, något otryggt hos honom som Minn hade svårt att sätta fingret på. Trots deras okända mål kände Minn sig säker i Legims sällskap, säker på att han skulle kunna skydda dem mot alla faror, men trygg kände hon sig inte.
   Minns funderingar avbröts av rörelser bakom henne. Ale och Elrind började nu vakna upp ur sin sömn. Som på given signal reste sig Legim och började sadla riddjuren. Först nu insåg Minn vad som var annorlunda i lägret jämfört med föregående kväll. Igår hade männen snabbt lyckats sprida ut sina saker över den lilla kullen i något som hon föraktfullt betraktat som ett slags revirmarkering. Elrind böcker och pergament konkurrerade med Legims vapen och vildmarksutrustning. Ale, som bara hade haft ansvar för ved och disk igår, hade lyckats skapa oordning av detta också. Idag var emellertid all utrustning nedpackad förutom filtarna som de sov i. Till och med Elrinds dyrbara böcker hade omsorgsfullt packats ned. En spark från Legim för att släcka elden var allt som behövdes för att de skulle kunna lämna lägerplatsen. Hon sneglade på den tyste krigaren. Han hade förberett sig väl för att snabbt kunna återuppta jakten, tänkte hon. Eller var det en förberedelse för att snabbt ta till flykten om så fordrades?
   Ale hälsade henne god morgon. För ett ögonblick glömde hon bort sig och höll nästan på att återgälda hälsningen innan hon återfick fattningen. Istället tittade hon föraktfullt bort och satt upp på mulan utan att invänta Legims hjälp. Ale suckade och satte sig bakom henne. Legim fördelade hastigt en enkel frukost i form av lite torrt bröd och ost och inom kort var hela sällskapet åter i rörelse. Snart lämnade de slättmarkerna bakom sig och skogens trädkronor slöt sig över deras huvuden.

   Sällskapet hann inte rida länge innan de grå molnen mörknade och ett tungt regn sköljde bort det sista av Ales entusiasm för äventyret. I staden hade det alltid funnits utskjutande taksprång att ta skydd under men vad gjorde de här trädkronorna för nytta? Sol kunde de skymma men regn kunde de minsann inte skydda mot. Elrind drog huvan över huvudet till skydd medan Legim höll in sin häst så att Ales och Minns mula hann ikapp honom. Han överräckte sin mantel till Minn som låtsades att hon inte såg den.
   "Ta den!" röt Legim. "Tjura gärna men håll dig torr medan du gör det. Vi har inte tid att stanna och kurera förkylningar på vägen."
   Minn svarade inte men tog emot manteln. Legim manade på sin häst igen och höll upp sin sköld över huvudet med ena handen. Ale tänkte förundrat att han själv knappt skulle orka lyfta den väldiga skölden och frågade sig hur länge Legim skulle orka rida så. Under tiden hade Minn knäppt på sig den stora manteln och till hans förvåning lyfte hon upp dess nedre ände så att han också skulle kunna få skydd av den.
   "Tack", undslapp det honom.
   Minn sade fortfarande inget men nickade åtminstone kort som svar och med ett problem mindre red de vidare.
   Regnet tilltog och vägen de red på blev allt lerigare. Elrind muttrade något som Ale och Minn inte kunde höra.
   "Regnet gagnar oss", svarade Legim. "Väglaget ger vagnar större problem än hästar. Låt oss hoppas att regnet fortsätter intill natten då Sorogons svartfolk åter sätter sig i rörelse. Om de kör fast hinner vi ikapp dem redan imorgon bitti."
   "Döljer då inte regnet Sorogons spår?" frågade Elrind.
   Legim log bara kallt till svar och Elrind lät sig nöja därmed.
   Till Ales förtret infriades Legims förhoppningar. Regnet fortsatte hela dagen och den allt blötare manteln gjorde snart varken till eller från. De många timmarnas ritt började också kännas i kroppen och till och med mästers bestraffningar hade varit att föredra framför detta. Hur kunde något som var stoppat med hö vara så hårt? Den enda trösten var att regnet mildrade lite av mulans lukt.
   Ale sneglade på de andra. De tycktes inte alls dela hans sinnesstämning. Elrinds kåpa föreföll inte ens fuktig trots det myckna regnet. Besvärjarens buttra ansiktsuttryck hade fått något mer förväntansfullt över sig, som om han kände på sig att de närmade sig sitt villebråd. Detsamma gällde Legim. Vid flera tillfällen hade han låtit handen glida över svärdsskidan så som en jägare lugnar sin upphetsade hund. En gång, när hans skarpa blick upptäckt ännu ett för de andra osynligt spår, hade han till och med undsluppit sig ett kort skratt. Fast det hade kanske bara varit en harkling. Till och med Minn hade lyft sin tidigare tjuriga blick från marken och tittade än på Elrind, än på Legim och än på vägen framför dem.
   Ale önskade att han kunde uppbåda samma intresse som de tycktes ha för den här färden men han kände bara leda. Hur länge hade de ridit? En timme? En dag? En vecka? Solen förmådde inte tränga igenom de tunga, mörka regnmolnen och det var omöjligt att säga hur dags på dagen det var. Inte heller förändrades omgivningen. Vart han än vände sig skymdes sikten av träd och åter träd. Ale hade ingen som helst känsla för hur långt de egentligen hade ridit och vad honom anbelangade kunde de lika gärna ha ridit i cirklar. Kunde inte den där Sorogon ha stannat i Gylde istället för att irra omkring i vildmarken? Tröttheten började nu gripa tag i honom. Hur kunde man bli så trött av att bara sitta på en mula?
   Plötsligt höll Legim in sin häst och spanade in i vegetationen.
   "Vad ser dina skarpa ögon, Legim?" frågade Elrind.
   "En lägerplats", svarade Legim och satt av sin häst. De andra satt av också och följde honom in genom buskagen. Det behövdes ingen jägarblick för att se spåren av lägerplatsen när man väl kommit fram till den. En glänta öppnade sig framför dem och trots det myckna regnet kunde man ännu se hjulspår efter en vagn som dragits in i den. I gläntans mitt fanns resterna av en lägereld och runt den låg mängder av rengnagda ben utspridda. Ale undrade oroligt vad det var för djur som ätits här, om det nu var ett djur. Åsynen av en djurskalle lugnade honom tills han upptäckte de enorma bettmärkena i den. I utkanten av gläntan låg också två tomma kaggar och en trasig lår.
   "Det här bådar illa", sade Legim men det var tydligen varken antalet eller storleken hos de förföljda han syftade på. "De slog läger i gryningen men stannade tydligen bara några timmar."
   "Så våra fiender färdas nu också på dagen", grymtade Elrind. "Antingen så har Sorogon mycket bråttom eller så har han insett att de är förföljda. Vi har ingen tid att förlora."
   Under tiden hade Ale nyfiket vandrat runt i den övergivna lägerplatsen och hans intresse hade fångats av en märklig grupp stenar. Det var åtta vanliga gråstenar men de låg formerade som en fyrkant med tre stenar i varje sida. Det påminde om några av de spel som han spelat på Gyldes gator men han hade svårt att få ihop denna bild med de vildsinta svartfolk som nyligen dväljts på denna plats. Han gick intresserat fram till dem.
   "Rör dem inte!" ropade Minn.
   Ale stannade upp, lika mycket för varningen som för det faktum att Minn plötsligt hade brutit sin tystnad. Elrind och Legim avbröt sin diskussion och gick närmare.
   "Rör dem inte, pojk", upprepade Elrind varningen i det att han gav Minn en märklig blick.
   Han betraktade stenformationen och mumlade för sig.
   "Så, Sorogon, du har lärt dig en del nya knep sedan vi sågs sist. Men du tycks ha glömt att en trollkarl aldrig avslöjar sina knep. Vänta bara tills du får se mina nya knep. Jo jo."
   "Vad är det för något, herr Elrind?" frågade Ale men Elrind skyndade redan tillbaka till hästarna med Legim tätt efter sig.
   "Ingen tid att förlora", upprepade han. "Ingen tid att förlora."
   Ale kastade en frågande blick på Minn men fick en likadan frågande blick tillbaka. De satt alla upp på riddjuren och fortsatte i en högre takt än tidigare.
   "Varför sa du att jag inte skulle röra stenarna?" frågade Ale men Minn svarade inte utan såg bara tankfullt rakt framför sig.
   Varför hade hon sagt så? Hon försökte intala sig att det var en logisk slutsats. Lägerplatsen hade varit i en fullständig oordning och den perfekta kvadraten passade inte in i bilden. Den kunde inte ha varit ett verk av dumma svartfolk. Följaktligen måste den ha haft någonting med Sorogon att göra och därmed vara farlig. Att Ale hade för vana att göra dumma och farliga saker underbyggde ytterligare den här slutsatsen. Ja, så måste det naturligtvis ha varit. Det var den enda rimliga förklaringen. Ändå kände Minn sig inte nöjd med förklaringen utan obekväm med hela händelsen. Hon hade alltid tyckt att det inte fanns något hinder för hennes vetgirighet. Nu stod hon emellertid inför något hos sig själv som hon inget visste om. Elrinds utforskande blick hade inte gjort saken bättre. Hon tyckte inte alls om besvärjarens sätt att titta på henne. Hade han inte tittat på henne på samma sätt första gången hon ställdes inför hans granskande blick? Det kändes som om han såg saker som Minn själv inte såg och Minn var både frustrerad över detta faktum som orolig för vad han såg.
   Sällskapet red vidare utan rast och efter en tid kunde inte ens molnen och regnet dölja det faktum att solen faktiskt hade gått ned och skymningen lagt sig. Ale hade allt svårare att hålla ögonen öppna och Minn nickade till gång på gång. Till slut höll Legim upp handen.
   "Det tjänar inget till att fortsätta längre", konstaterade han. "Om hästarna inte får vila nu kommer de att stupa och då kommer vi aldrig i kapp Sorogon."
   Elrind fnös men höll motvilligt in sin häst. Legim hade redan suttit av och höll som bäst på att sätta upp ett enkelt vindskydd. Ale såg beundrande på. Det var tydligt att Legim hade lång vana av att färdas i vildmarken och att han visste att hantera alla situationer. Oombedd gick han så iväg för att söka hitta torr ved i den fuktiga skogen. Måltiden blev till och med enklare än gårdagens och snart sov de alla medan Legim tyst vakade över dem.

   Det var Minn som såg honom först. Regnet hade tillfälligt upphört och månen lyste upp det enkla lägret genom en liten spricka i molnen. Den gnagande oron inom henne hade stört hennes sömn och hon låg nu vaken och tittade upp mot den mörka himlen. En bit bort satt Elrind med ryggen vänd mot henne. Rökringarna från hans pipa steg tyst upp mot nattmörkret. Intill honom låg Legim sovandes men med ett fast grepp om sitt svärdshjalt. Allt var stilla. Men plötsligt skymtade Minn en rörelse i ögonvrån. Bara något steg ifrån henne kröp en skepnad ljudlöst förbi. I tron att det var Ale i färd med något upptåg igen satte hon sig upp. Hon hann dock inte öppna munnen förrän skepnaden blixtsnabbt uppfattade hennes rörelse och vände sig emot henne. Det kalla skenet från ett dolkblad glimmade till i mörkret. Minn kvävde förskräckt ett skrik ty dolkens spets hade på ett ögonblick förts mot hennes hals och skepnaden förde varnande ett finger till munnen. Ett par gula, stickande ögon betraktade henne hotfullt. Ögonen tillhörde en kort, senig varelse med lökformat ansikte och gråaktig hud. Näsan var inte mycket mer än ett par hål i ansiktet. Dess få kvarvarande tänder liknade mer ett rovdjurs vassa tänder än en människas. Under den slitna läderhuvan stack ett par spetsiga öron och några stripiga hårtestar fram. Minn kände varelsens stinkande andedräkt i ansiktet och tvingade tillbaka en kväljning.
   Med blicken alltjämt fäst på henne backade varelsen försiktigt bort. Minn var övertygad om att dolken var lika farlig på avstånd och vågade inte röra sig eller säga något. Nu skymtade hon ännu en varelse strax utanför lägereldens sken och hon såg också att den första varelsen bar en bok under den andra armen. Åh, varför kunde ingen vakna och titta hitåt?
   Plötsligt rörde sig någon en bit bort i lägret och Ales rufsiga huvud tittade upp. Varelsen vände sig mot honom, bytte fingerfärdigt grepp till dolkbladet och skulle just till att kasta iväg dolken mot den intet ont anande Ale då saker och ting hände väldigt snabbt.
   I samma ögonblick som varelsen skulle utdela sitt dödande kast skrek han till och släppte dolken som om den hade bränt honom. Elrind hade vänt sig om och gripit sin stav och även Legim var uppe med svärdet i högsta hugg. Varelsen lät dolken ligga och slängde sig ut i mörkret. Minn uppfattade hur han kastade sig upp på någon sorts riddjur som omedelbart hoppade iväg och försvann ur hennes blickfång. Under tiden såg Ale hur Legim blixtsnabbt släppte sitt svärd, grep sin båge istället och satte en pil på strängen. Elrind mumlade något och gjorde en hastig, svepande rörelse med staven i den riktning som varelsen försvunnit. Plötsligt flammade ett ljus upp ute i skogen som tydligt avtecknade skuggan av varelsen och dess riddjur. Legims bågsträng sjöng och i nästa ögonblick föll varelsen till marken med en pil genom halsen. Sedan slocknade ljuset och det blev åter mörkt. Legim tog lugnt upp sitt svärd, tände en fackla i lägerelden och gick med bestämda kliv mot sitt fällda offer. Ett ilsket morrande hördes men klipptes tvärt av och sedan blev det åter tyst.
   Utan ett ord gick Elrind efter Legim. Ale och Minn vågade inte annat än att följa efter. Krigaren stod framför kroppen av en enorm varg och torkade lugnt av svärdseggen mot dess raggiga, svarta päls. En bit bort låg den stupade varelsen. Elrind gick fram till honom, tog hastigt upp boken som han burit med sig och stoppade den innanför kåpan. Sedan ställde han sig bredvid Legim och synade de två fällda kreaturen.
   "Vad... vad är det för några?" dristade sig Ale att fråga.
   "Var", rättade Legim lakoniskt. "Ryttaren var en svartalf, ett av dessa ondskans kreatur som dväljs i bergens hålor men ibland vågar sig ned i skogarna för att plundra och härja bland försvarslösa bönder. Hans riddjur var en ulv, en vildsint släkting till den mer beskedliga vargen som svartalferna ibland lyckas tämja och nyttja som riddjur."
   "Vad gjorde han i lägret?" frågade Minn. "Vad var det för bok han försökte stjäla?"
   Elrind låtsades som om han inte hört Minns andra fråga.
   "Ensamma är dessa varelser fega", sade han. "Vanligtvis drar de runt i större band när de vågar sig till människornas marker. Tvivelsutan var han bara en spejare och eftersom... ja, Sorogons utsände måste han ha varit." Han vände sig till Legim. "Hade han någon följeslagare?"
   "Nej", svarade Legim, "han var ensam så Sorogon kan inte vara långt borta nu."
   "Gott, då fortsätter vi så fort solen går upp."
   Elrind och Legim återvände till lägret och Minn följde dem. Ale dröjde kvar en stund framför de fällda. En pil och ett svärdshugg hade räckt för Legim mot dem. Han hade aldrig sett en skicklig krigare i handling och något som Legims prestation hade han inte ens kunnat föreställa sig i sin fantasi. Men Legim själv hade inte yvats över detta, för honom hade detta inte varit något uppseendeväckande alls. Hur många hade denne krigare fällt egentligen? Hur många krävdes det för att uppnå hans skicklighet? Kunde han, Ale, följa i Legims fotspår? Med ens återfick Ale sitt intresse för detta äventyr och återvände full av förhoppningar till lägret.
   Elrind och Legim stod lutade över dolken som svartalfen tappat. Legim försökte röra vid den men drog snabbt undan handen igen.
   "Fortfarande varm", konstaterade han. "Sannerligen om inte min herre fortsätter att överraska mig med nya konster", fortsatte han i en ton som kanske skulle föreställa skämtsam.
   Elrind nickade bara till svar men hans utforskande blick vilade inte på dolken utan på Ale och Minn.
   "Får jag den?" frågade Ale.
   "Vad? Vad för slag?" frågade Legim tankspritt.
   "Dolken förstås", svarade Ale, "så att jag också kan försvara oss."
   En fnysning hördes från Minn. Legim betraktade bekymrat Ales hoppfulla ansikte.
   "Är du så angelägen om att beträda krigarens väg?" frågade han. "Många bättre vägar finns det att välja bland."
   "Men jag vill bli som du", envisades Ale. Minn himlade med ögonen men Ale lät sig inte bekommas. "Svinga svärd och fälla fiender. Bli en hjälte."
   "Nej", svarade Legim trött, "det vill du inte. Sov nu, natten är redan gammal och vi har en lång och svår dag framför oss imorgon." Han återvände till sin sovplats och lade sig ned.
   Ale suckade och tittade längtansfullt på dolken.
   "Tänk inte ens på det", sade Legim i en barskare ton. "Den dolken var ämnad för dig och kan inte bringa dig annat än olycka. Försök inte själv välja ditt öde. Din tid kommer."
   "Ja", mumlade Elrind. "Din tid kommer, din tid kommer."
   Ale gav upp inför dessa ständigt gåtfulla svar och lade sig utan att så mycket som se åt dolken igen. Minn tittade emellertid länge på den och grubblade mycket innan hon till slut också somnade.

4. Magisk duell

"Missa aldrig med din pil på det att den inte ska brukas mot dig."

Gammalt cindariskt jägarordspråk

   Följande morgon var Elrind betydligt mer jovialisk. Det var med tillförsikt han satte sig i sadeln och av gårdagens brådska syntes nu inget spår. Det var som om han var viss om att allt var under kontroll och nu skulle ordna upp sig. Efter en stund höll han in hästen och lät Ale och Minn hinna ikapp honom.
   "Jo ni, barn", skrockade han stolt, "igår fick ni allt se en uppvisning i magins ädla konst."
   Varken Ale eller Minn hade lärt sig följa besvärjarens humörsvängningar ännu och vågade därför inte annat än att förbli tysta.
   "Han visste inte vad han gav sig in på, den där svartalfen", fortsatte han förnöjt. "Sorogon kommer att få vänta länge på sin kunskapares rapport."
   Elrind sken med hela ansiktet och utan sina vanliga rynkor i pannan såg han faktiskt riktigt ungdomlig ut. Den väderbitna huden och den skumögda blicken tillhörde en äldre man men kanske var det bara resultatet av långa resor och myckna studier. Det blonda håret och skägget kunde däremot lika gärna ha tillhört man som precis lämnat ynglingaåren bakom sig. Hur gammal kunde han vara egentligen? Ale hade så när frågat honom men insåg att det kanske inte är det första man bör spörja en magiker. Det blev istället Minn som ställde den första frågan.
   "Säg, herr Elrind, vad var det som hände igår egentligen?"
   "Åh, ett enkelt trick", svarade Elrind med illa spelad blygsamhet. "Ljus finns överallt i naturen i mindre eller större mängder. Jag behövde bara kanalisera det, fokusera det till en bestämd plats vid en bestämd tidpunkt och släppa lös det."
   "Värmen i dolken då, gjorde du det också?" frågade Ale.
   "Samma princip", svarade Elrind, "kanalisering och fokusering av värme."
   Minn noterade att Elrind undvek ordet "jag" den här gången men valde att inte gå in närmare på det.
   "Fungerar all magi så?" frågade hon istället.
   "Det finns många skolor inom magin", svarade Elrind, "men grunden för dem alla är densamma. Världen är inte oföränderlig och magi handlar om konsten att modifiera den."
   "Som en hantverkare?" frågade Ale. "Som en smed smider järn eller en skräddare klipper tyg?"
   Elrind mulnade först vid liknelsen men sken sedan upp igen.
   "Ja, varför inte?" sade han. "Vi formar världen som en hantverkare. Liknelsen är faktiskt inte dum. Inte dum alls."
   "Varför är då så många rädda för magiker?" dristade sig Minn att fråga.
   Elrind tog ett djupt undantag.
   "Människor kan tänka stora tankar men ändå förfalla till djurens känslor", svarade han slutligen. "De skräms helt enkelt av det som de inte känner. De vågar inte göra något som inte deras far och farfar gjort i många år före dem."
   Elrind suckade djupt och lät blicken glida ut bland den omgivande skogens träd.
   "Ändå är vår magi så mycket enklare än den magi som tas för given i världen. Betänk att vi inte skapar något, vi bara formar det som redan är skapat. Men är det någon som ifrågasätter den magi som äger rum då en bonde sår ett frö och skördar en frukt? Är det någon som stenar en havande kvinna för den magi som det innebär att frambringa ett nytt liv? Födseln och döden, jorden och himlen, där har ni de bortre gränserna för vår magi."
   "Kan alla lära sig magi?" frågade Ale.
   "Det handlar inte om kunskap", svarade Elrind, "det handlar om vilja och mod. Det är inte alla som vill eller vågar släppa fram magin. Inte heller är det alla som borde släppa fram magin. Men vare sig vi vill det eller inte så finns magin inom oss alla."
   Han sneglade på Ale och Minn.
   "Hos somliga mer än andra", tillade han gåtfullt.
   Hur gärna hade inte Ale och Minn velat fortsätta samtalet men framför dem reste sig plötsligt Legim upp i sadeln.
   "Brandrök", rapporterade han och sporrade sin häst. "Söderby, om jag inte tar fel."
   De andra varken såg eller kände något. De manade också på sina riddjur men hade fullt sjå att behålla Legim inom synhåll. Skogen öppnade upp sig framför dem och de red ut på ett större slättområde. Hela slätten var uppodlad och bevattnades av en större flod som sakta ringlade sig söderut. Mitt på slätten, på ömse sidor om floden, låg ett litet samhälle av trähus och det var från ett par av dessa hus som brandröken steg upp. Legim var redan halvvägs dit.
   "Sorogon", mumlade Elrind. "De ser dock inte ut att vara kvar i byn. Följ mig!"
   De red in till byns mitt där en förskrämd folkmassa stod och betraktade de två nedbrunna husen. Ett tredje hus intill, som såg ut som en enklare utskänkningsstuga, hade fått fönster och dörrar sönderslagna. Utanför det stod Legim och diskuterade med en korpulent och uppenbart skärrad utskänkare.
   "De... de kom mitt i natten", stammade han och torkade med en knubbig hand svetten ur pannan. "Tio, tjugo stycken minst. Vilt skrikande med dragna vapen och tända facklor. De brände husen och hotade alla som försökte ingripa. Mitt fina värdshus slog de sönder och mig sparkade de i magen..." Den arme mannen kvävde en snyftning. "Allt mitt fina vin stal de också, tre tunnor. Från granngården tog de en gris och ett halvt dussin höns. Vid en annan gård förde de bort två hästar och..."
   Orden svek honom och han brast i tårar.
   "Vagnen då?" avbröt Elrind. "Såg ni någon vagn?"
   Utskänkaren snöt sig och fortsatte.
   "Nej, ingen vagn, men vi hittade två övergivna och uttröttade hästar strax utanför byn."
   "Var hittade ni dem?" frågade Elrind vidare. "Varåt gav de sig av?"
   Den fete mannen tycktes tveka en aning.
   "Västerut", svarade han darrande. "De begav sig västerut."
   Elrind slängde nonchalant åt honom en börs.
   "Se här, gode man", sade han. "Fördela dessa bland de behövande."
   Utskänkaren öppnade börsen och tog storögt ut ett mynt av ädlaste silver ur den. En kvinna bredvid, av allt att döma hans hustru, viskade något om "trollpengar" men hyssjades snabbt av sin man.
   "Tack, tack, gode herre", svarade han och försökte sig på en klumpig bugning. "Tusen tack."
   Legim ledde sällskapet ut ur byn längs den västra vägen.
   "Här bytte de hästar", sade han och svepte med handen vid ett vägskäl, "och här vände de mot den norra vägen."
   "Ljög den där mannen för herr Elrind?" frågade Ale förvånat.
   Legim ryckte på axlarna.
   "Han talade sanning", svarade han. "men inte sin egen sanning utan den sanning som svartfolken sade honom. Han vågade helt enkelt inte annat."
   Ale förstod inte riktigt vad som skilde det från en lögn.
   "Men var de verkligen tjugo stycken?" undrade han.
   "I hans ögon var det en hel armé. Betänk att det här är bönder och inte krigare. Vad kan väl de sätta emot svärd och spjut? Naken är människan en bräcklig varelse men med vapen i hand är hon härskare över allt och alla."
   Ale gav upp. Varför skulle de här två nödvändigtvis tala i gåtor hela tiden?
   "Ynkryggar", muttrade Ale så att bara Minn hörde. "Om jag hade haft ett vapen skulle jag minsann ha försvarat mitt hus."
   "Till vilken nytta då?" snäste Minn av honom. "De hade väl inte bara hus och hem utan också hustru och barn att tänka på. Vad hade deras mod varit värt om de lämnat änkor och föräldralösa efter sig?"
   "Du såg ju hur lätt Legim ensam dräpte den där svartalfen och hans ulv."
   "Legim är krigare. De där stackars bönderna kan väl bara svinga grepar och högafflar, inte svärd."
   "Men de var ju så många", försökte Ale. "Nog kunde de ha övermannat de där svartfolken om de velat."
   "Javisst, om en modig ledare hade tagit första steget", svarade Minn ironiskt.
   Men ironin gick Ale helt förbi.
   "Ja, precis, en modig ledare, det är vad de hade behövt."
   Minn suckade bara till svar. Det var ingen mening att diskutera med Ale om han inte kunde inse när han var besegrad.
   Legim tog täten och de fortsatte norrut igen.
   "De har utvilade hästar igen", sade Legim, "men de är tungt lastade och önskar säkert ägna sig åt sitt rövade byte. Måhända Sorogon tillåter dem att vila snart i tro att hans list lockats hans förföljare på avvägar?"
   "En from förhoppning", svarade Elrind. "Sorogon är ständigt på vakt och kommer inte att låta sig överrumplas utan vidare. Men inte ens han kan driva svartfolken hur hårt som helst. Snart måste han tillåta dem att vila."
   De red på tills solen stod som högst på himlen. Då höjde Legim handen och manade sina följeslagare till tystnad.
   "Nu är den tid inne då svartfolken är som ovilligast att röra sig och spåren är mycket färska", viskade han. "Här måste vi lämna riddjuren och fortsätta så obemärkt som möjligt."
   Det visade sig snart att Legims försiktighet hade varit onödig. Redan på långt håll hördes gutturala läten på ett språk som varken Ale eller Minn någonsin hade hört. Då och då hördes ljud som med mycket god vilja kunde tolkas som försök att stämma upp en sång men de blev aldrig långvariga. Legim slappnade av och nickade till de andra som tecken på att de kunde fortsätta. Någon vakthållning brydde deras fiender sig tydligen inte om. Legim förde dem bort från stigen och uppför en liten kulle, från vilken de kunde blicka ned mot en öppen glänta. Där väntade dem en syn som fick Ale och Minn att tappa modet men som lämnade såväl Elrind som Legim oberörda.
   Utspridda i gläntan satt varelser som påminde om svartalfen som de tidigare mött men flera av dem var betydligt större och tyngre beväpnade. Mitt i gläntan brann en eld, över vilken ett grillspett hade hängts på två grovt uthuggna klykor. En gris rostades sakta på grillspettet och då och då hoppade en av varelserna fram och skar loss ett stycke kött ur den. Bredvid den stod två tunnor med sönderslagna lock och varelserna bälgade girigt i sig deras innehåll genom att doppa hela huvudet i dem.
   Ale räknade till sju stycken tvåbenta varelser men tack och lov ingen ulv. Två av dem var knappt större än han själv och beväpnade med knivar och slungor. De större bar kroksablar, yxor, bågar och armborst medan den allra största av dem bar en väldig träklubba stor som ett träd. Svartnissar, orcher och resar, förklarade Legim lika lugnt som om han hade pekat ut vilda djur. Men kusligast kändes ändå den täckta vagn som stod i andra änden av gläntan. Det gick inte att avgöra om det satt någon i vagnen men det kändes ändå som om den iakttog allt som skedde i gläntan.
   Legim satte lugnt en pil på bågsträngen men Elrind hejdade honom.
   "Jag kan fälla tre av dem innan de hinner reagera", protesterade Legim.
   "Det betvivlar jag inte alls, min gode Legim, men jag har en bättre idé."
   Han vände sig till Ale och Minn.
   "Nu, mina barn, kommer så er chans att visa vad ni går för."
   Förvånat tittade Ale och Minn på besvärjaren för att se om han skämtade med dem. Även Legim tycktes förvånad.
   "Ni förstår", fortsatte han, "Sorogon försökte stjäla ett viktigt föremål av mig igår och nu ska vi ge igen med samma mynt. Snart kommer hans lakejer att somna och då gör säkert Sorogon detsamma. Jag vill att ni smyger er fram till hans vagn och stjäl de böcker och skrifter ni kan föra med er."
   Ale och Minn bleknade.
   "Men hur ska vi lyckas med det?" frågade Ale.
   "Hur ska vi veta vad vi ska ta för något?" fyllde Minn i.
   "Sorogon känner såväl mig som min vapendragare Legim", förklarade Elrind. "Han kommer att känna vår närvaro. Ni däremot kan komma honom tätt inpå livet utan att han märker det."
   Han tittade på Minn.
   "Ni kommer att känna vad ni ska ta för något", tillade han hemlighetsfullt.
   Utan att invänta fler frågor eller protester pekade han på vagnen.
   "Titta noga vid hjulen", sade han. "Ser ni stenarna?"
   Ale och Minn mindes den stenformation som de hade sett vid den övergivna lägerplatsen och nickade.
   "De bildar en skyddsformation, men min magi ska hjälpa er igenom den. Lyssna nu noga. Det är av yttersta vikt att ni tar er igenom den på rätt sätt. Först måste ni lyfta en av hörnstenarna underifrån - ni får absolut inte röra den ovanifrån - och sedan måste ni sakta föra den bort från de övriga stenarna så att stenarna inte längre bildar en kvadrat. Slutligen måste ni gå in till vänster om stenen och gå ut på dess andra sida. Har ni förstått?"
   De vågade inte annat än nicka och undrade oroligt vad som skulle hända om man gjorde fel. Elrind vände sig åter mot gläntan och slöt ögonen.
   "Länge har ni vandrat utan mat, utan dryck och utan vila", mumlade han. "Mätta hungern med kött och släck törsten med vin. Slut sedan ögonen och slappna av. Ge efter för tröttheten. Vila. Sov."
   Ale och Minn tittade storögt ned mot gläntan. De tyckte båda att luften blev lite tjockare och kvävde själva varsin gäspning. Tumultet i gläntan tycktes faktiskt avta. En efter en sträckte svartfolken på sig och lade sig ned. Varelsen med kroksabeln skrek något till en av de mindre och lade sig sedan ned han också. Den tilltalade ställde sig i trumpet mitten av gläntan och stödde sig mot sin pik som var dubbelt så lång som han själv. Han hade uppenbara svårigheter att hålla sig vaken.
   "Nu är det er tur, barn", viskade Elrind. "Må Cindar vara med er."

   Halvvägs mot vagnen började det långsamt gå upp för Ale vad de egentligen höll på med. För bara några dagar sedan hade han drivit runt på Gyldes gator och inte ägnat sig åt farligare saker än att fylla fickorna med frukt från torgets handlare. Nu kröp han och Minn in i en glänta full av vildsinta och råbarkade svartalfer för att stjäla värdeföremål från en mäktig magiker.
   Varför hade just han och Minn skickats för att utföra detta farliga uppdrag? Elrind hade fått det att låta så enkelt och självklart när de stod inför honom men ju mer besvärjarens ord ekade bort, desto mer började oron för konsekvenserna göra sig gällande. Vad skulle hända om någon av svartfolken vaknade eller, hemska tanke, om denne Sorogon upptäckte dem? Elrind hade lovat att skydda dem med sin magi men skulle han kunna skydda dem mot en annan magiker?
   Ale sneglade bort mot Minn. Hon hade krupit in från gläntans andra sida så att de skulle kunna komma in i varsin ände av vagnen. Bara ett par steg från henne låg den störste av svartfolken och snarkade högljutt med sin väldiga träklubba vilandes på bröstet. Den var endast iklädd ett höftskynke och ett par slitna skinnstövlar. Dess tjocka, toviga hår räckte ned till axlarna och dolde bara delvis ansiktet det skräckinjagande ansiktet. Munnens breda rader av vassa tänder och ögonens närmast sadistiska glöd skulle förfölja Ale i många nätters mardrömmar och han hoppades innerligt att han skulle vara långt borta när varelsen åter vaknade. Rese var det ord som Legim använt för den jättelika varelsen och det var mot honom som pilen på bågsträngen riktades. Skulle en pil räcka för att fälla den bjässen? Träklubban var minst dubbelt så stor som Minn och ett slag av den skulle kunna döda en häst.
   Minn var nu framme vid stenformationen. Från vagnen hördes inte ett ljud. Hon stannade upp och upprepade tyst besvärjarens manande ord för sig själv. Sedan förde hon varsamt händerna under en av stenarna, exakt så som Elrind sagt åt dem, under det att hon hela tiden gav akt på vagnen. För ett ögonblick tyckte hon sig känna ett sprakande i luften och stelnade till av skräck utan att så mycket som våga andas. Den vakthavande svartalfen hostade till och resen rörde grymtande på sig i sömnen men från vagnen kom ännu inte något ljud. Med svetten rinnande nedför pannan drog hon försiktigt stenen mot sig, bort från stenformationen. Sådant här var spjuvern Ale så mycket bättre på än hon. Det var alltid han som hade lirkat upp låsta fönster i klostret och smugit in i köket på jakt efter godsaker i skafferiet. Men likväl hade hon inte en tanke på att backa ur utan intalade sig själv gång på gång att hon skulle klara av det här.
   Stenen var nu borta från stenformationen och om Elrind hade rätt skulle hon nu kunna kliva in i den utan fara. Han hade dock inte berättat för dem vilken fara som annars hade väntat dem. Långsamt, långsamt reste hon sig och satte prövande en fot innanför stenformationen. Ingenting tycktes hända och hon tog tvekande ännu ett steg. Nu befann hon sig helt innanför stenformationen. På andra sidan vagnen hade Ale precis flyttat sin sten och beredde sig att kliva in han med. Deras oroliga blickar möttes hastigt men sade inte mycket. För stunden vågade ingen av dem sträcka tankarna längre bort än från sig själva.
   Minn var först att blicka över lämmen och in i själva vagnen. Det var en enkel, fyrhjulig vagn, över vilken ett skynke spänts. Utanpå hade den sett liten och oansenlig ut men när Minns ögon vant sig vid skumrasket häpnade hon över hur stor vagnen föreföll inuti. Golvet var täckt av en elegant matta med intrikata geometriska mönster invävda och mellan väggarna var flera linor spända, på vilka allehanda rötter och blad hängde på tork. En stickande doft av rökelse låg tung i vagnen. Närmast Minn stod en stor trälår fylld med hackor, spett och spadar och bredvid den en mindre lår där ett antal glasburkar och flaskor med kryptiska etiketter låg skyddade i ett lager sågspån. En bit längre in stod en öppen kista full av diverse klädnader. I vagnens bortre ände, precis intill kuskbocken, stod en vinkagge och ovanför den hängde en torkad skinka. Men allt detta noterade Minn först senare för det var den äldre mannen mitt i vagnen som först fångade hennes uppmärksamhet.
   Han satt tillbakalutad mot ett par stora, mjuka kuddar, bakom ett litet vackert snidat träbord som tycktes tjäna som skrivpulpet. Mannen var kort och spenslig och iförd en djupblå kåpa prydd med vita månar. Ur det fårade, bleka ansiktet stack en krokig näsa och ett svart, spretigt pipskägg fram. Minn hade först trott att han sov men till sin förskräckelse insåg hon att hans ena öga var öppet och att den lilla svarta pupillen var riktad rakt mot henne. För andra gången på kort tid stod hon nu inför en magikers genomträngande blick och hon stelnade av skräck. Men trots att blicken tycktes fäst på henne så låg mannen alltjämt stilla och endast hans lätta andhämtning hördes. Likväl kändes det som om ögat noggrant granskade henne och lade henne på minnet. Sakta, sakta släppte spänningen och Minn tvingade sig själv att ta ett par långsamma, djupa andetag.
   När Minn lugnat sig så pass mycket att hon åter kunde tänka klart började hon granska innehållet i vagnen. Elrind hade sagt dem att de skulle stjäla Sorogons böcker men hon såg nu att vagnen var full av dem. På golvet, i klädeskistan och på skrivpulpeten låg flera böcker, somliga uppslagna och somliga fulla med pergament som tjänade som bokmärken. Hur skulle de kunna välja bland alla dessa böcker? Minn slöt ögonen för att slippa se Sorogons otäcka öga och försökte tänka logiskt. Hur skulle hon förvara en viktig bok om hon vore Sorogon? Framme för att själv kunna läsa i den eller väl dold för tjuvars ögon? Vackert inbunden eller oansenligt klädd? Förvisso tycktes Sorogon redan ha vidtagit mått och steg för att säkra sig mot tjuvar och nog tydde vagnens inredning på en viss smak för det pråliga och spektakulära. Minns tankar gick till en vacker, guldkantad bok som legat uppslagen framför magikern men trots sitt resonemang kände hon sig inte helt nöjd med slutsatsen. Hon förstod dock inte varifrån den känslan kom och det irriterade henne. Skulle hon våga sig på att ta boken framför Sorogon, framför hans stirrande, öppna öga?
   Hon öppnade åter ögonen och ryckte förvånat till inför det hon nu såg. Sorogon var inte längre ensam i vagnen. Ale hade inte tvekat utan klättrat upp på kuskbocken och var nu på väg in. Till sin förskräckelse såg Minn hur Sorogons pupill sakta vändes från henne och mot den nye inkräktaren. Förgäves försökte hon forma varnande ord till Ale men han var nu helt inställd på böckerna på skrivpulpeten. Instinktivt sträckte sig Minn istället efter böckerna i klädkistan. Sorogon rörde sig nu oroligt i sömnen och både Ale och Minn fick nu bråttom. Ale ryckte åt sig den guldkantade bok som fångat Minns intresse och hoppade över kuskbocken, ut i vagnen. Minn snappade åt sig en enkel bok med en stiliserad runa på omslaget som enda dekoration och hukade sig snabbt utom synhåll för Sorogons blick. Ögonblicket senare rusade de båda bort från vagnen, mot den skyddande skogen. Den vakthavande svartalfen hann inte mer än titta upp förrän en pil satte sig mellan ögonen på honom och utan ett ljud föll han ihop. Innan resten av lägret hann vakna upp var sällskapet långt borta och de hörde aldrig de svavelosande eder som Sorogon svor när han blev varse stölden.

5. Böcker

"En bok är aldrig bättre än handen som skriver den."

Gammalt cindariskt magikerordspråk."

   "Berätta igen varför ni valde dessa böcker och utelämna inga detaljer."
   Ale och Minn suckade. Sedan de stannat till en timme från Sorogons läger hade Elrind ansatt dem med frågor och åter frågor om deras räd. Ibland lyssnade han uppmärksamt på deras svar, ibland gick han bara runt i cirklar och muttrade för sig själv. Han verkade mer intresserad av vad som försiggått inom dem än av vad de faktiskt hade sett i vagnen eller tagit med sig från den. Legim satt lugnt och betraktade utan intresse skådespelet medan han sög på sin pipa. Då och då kastade han en blick mot det håll de kom från för att förvissa sig om att ingen av Sorogons hejdukar var dem på spåren.
   "Jag vet inte varför jag tog den här boken", sade Ale. "Den kändes rätt helt enkelt."
   Elrind fixerade honom noga med blicken.
   "Har du då inte vett att sätta ord på dina känslor, pojk?" frågade han otåligt. "Vad var det för känsla? Skilde den sig i dina ögon från mängden? Var det en inre röst som sade åt dig att ta den? Sökte sig dina händer efter den? Ville boken bli tagen av dig?"
   "Jag vet inte har jag ju sagt", svarade Ale. "Det var för mörkt för att se skillnad på böckerna och jag kan hur som helst inte... jag är inte så bra på att läsa."
   Besvärjaren fortsatte att fixera honom med blicken och tycktes arbeta upp sig till ett raseri.
   "Kanske var det en inre röst ändå", försökte Ale. "Jag ville ta så många som möjligt men något sade mig att det här var den rätta."
   Elrind vände tvärt sin uppmärksamhet från Ale till Minn.
   "Och du, min unga fröken, varför var du först intresserad av samma bok?"
   Minn kunde inte bestämma sig för om "pojk" eller "min unga fröken" var mest nedlåtande men det här kändes inte som rätt tillfälle att gå i svaromål.
   "Ingen känsla", sade hon med en lätt föraktfull ton. "Det var snarare så att den tycktes stämma bäst överens med Sorogons sinnelag. Men så hann Ale före."
   "Likväl tog du en bok med dig", sade besvärjaren utmanande. "Överensstämde den oansenliga boken bättre med min fiendes sinnelag?"
   "Nej", erkände Minn motvilligt, "det gjorde den väl inte."
   "Så?" fortsatte Elrind med sin efterforskande blick hårt spänd i Minn.
   "Ja, det var väl...?, försökte Minn.
   "Varför har du så svårt att det ordet i din mun?" frågade Elrind behärskat.
   "Ja, det var väl en känsla då", skrek Minn. "Är du nöjd nu?"
   Elrind ignorerade lugnt utbrottet och strök tankfullt sitt skägg.
   "Varför plågar du oss med frågor hela tiden?" fortsatte Minn. "Varför kräver du oss på svar när du själv aldrig ger några?"
   "Oskuldsfulla ögon och vass tunga, intressant kombination", reflekterade Elrind. "Men under de fagraste ytor..."
   På Minn var hans kommentar som att hälla olja på en eld.
   "Sluta behandla mig som ett barn!" skrek hon. "Jag är trött på dig och dina nedlåtande ord. Jag vill bort från dig, jag vill hem!"
   Hennes nävar knöts och hon skakade i hela kroppen. Elrind betraktade henne lugnt utan att bevärdiga henne ett svar. Deras blickar möttes under tystnad. Ale såg än på den ene, än på den andre och kunde inte avgöra vem han borde vara mest rädd för just nu. Nu vaknade Legims intresse och han släckte pipan medan han väntade på vad som komma skulle.
   Plötsligt sprack besvärjarens bistra uppsyn upp i ett leende och han gav upp ett skratt. Minn kom av sig inför denna plötsliga sinnesändring men gav inte upp sin vaksamhet. I hennes öron hade skrattet inte varit alltför naturligt.
   "Mig förefaller det som om dina hittebarn saknar såväl hyfs som tålamod, min gode Legim", sade han vänd till sin vapendragare. Han tog upp den guldkantade boken som Ale hade tagit med sig och vände sig åter till Ale och Minn. "Det här är förvisso en vacker bok och det är sant att Sorogon gärna omger sig med pråliga ting. Så långt hade du rätt, min unga dam", sade Elrind och riktade sig direkt till Minn. "Men likaväl som du inte vill dömas efter ditt yttre bör du inte döma böcker efter deras utsida. Betänk att magikers hemligheter inte kan anförtros vilken bokbindare som helst. I de enklaste böckerna kan man därför hitta de största hemligheterna."
   Han lyfte upp boken så att de kunde se den ordentligt. I solljuset tycktes runan glöda lite.
   "Runan motsvarar vårt tecken för S som i Sorogon, och boken är inget mindre än hans formelsamling."
   Han tystnade för att låta betydelsen av det han hade sagt sjunka in men den väntade effekten uteblev. Ale och Minn stod bara tysta och väntade på fortsättningen och om Legim blev överraskad så röjde hans ansikte inget av det.
   "Jag ser att ni inte är bekanta med betydelsen av en magikers formelsamling, mina vänner", fortsatte Elrind. "Det faller sig så att det krävs stora kunskaper och livslångt lärande för att behärska de krafter som vi känner som magi. Människan må vara världens härskare men våra skal är bräckliga och som stöd i vårt dagliga värv behöver vi verktyg. Bonden har sin plog och fiskaren sina nät. Vad vore väl till exempel vår gode Legim utan sitt svärd?"
   Krigaren grymtade men sade inget.
   "Magikerns verktyg är ett stöd för lärandet och minnet och vad är väl bättre för det ändamål än en bok där hemligheterna kan skrivas ned", fortsatte Elrind. "Ack ja, det var inte lätt att vara magiker innan skrivkonsten uppfanns. Därför var det också magiker som uppfann skrivkonsten. Men vem vet hur mycket magi som aldrig hann vakna i vår värld därför att verktygen saknades? Våra förfäder stod mycket närmare gudarna än vad vi gör och behärskade helt visst magi men utan skrivkonst dog deras kunskaper med dem och minnet av deras krafter bleknade bort. Förgänglighet är kunskapens lott. Det är en tragisk förlust för oss alla, ett olyckligt öde."
   Ju mer besvärjaren talade, desto mer vände sig hans ord från åhörarna till honom själv och han tycktes vara uppriktigt sorgsen över det han berättade.
   "Så en magikers krafter kan överleva i hans formelsamling?" frågade Minn intresserat.
   Elrind gav henne en gillande blick men skakade på huvudet.
   "Om så ändå vore", svarade han, "men magin flödar olika i olika människor. Den formel som fungerar för en magiker fungerar inte nödvändigtvis för en annan. I värsta fall kan den magiska energin flöda fel med katastrofala följder för såväl magikern som omgivningen. Men din fråga är klok. Många är de magiker som genom åren sökt vägar för att deras magi inte ska dö med dem. Ingen har lyckats. Utom möjligen en", tillade han tvekande.
   "Så då har du ingen nytta av Sorogons formelsamling?" insköt Ale.
   Minn gav honom en sur blick. Inte nog med att Ale avbröt en intressant diskussion. Det föreföll henne dessutom som om han ville nedvärdera betydelsen av hennes dåd.
   "Berätta mer, snälla Elrind", försökte hon men besvärjaren tycktes välkomna tillfället att byta samtalsämne.
   "Viss nytta kan jag dock ha av formelsamlingen. Även om jag inte kan utöva Sorogons magi så kan jag kanske utröna mer om hans krafter. Men viktigare är att hans krafter blir svagare. Han är nu helt hänvisad till sin förmåga att memorera sina formler. Förvisso är han fortfarande en mäktig fiende men hans memorering är nu en svag punkt som kanske kan utnyttjas. Som ni förstår var det ingen tillfällighet att svartalfen sökte stjäla min formelsamling härom natten. Helt visst hade lakejen en befallning från sin husbonde att lägga fingrarna på alla böcker som eventuella förföljare kunde tänkas bära med sig."
   Ale förstod inte hälften av vad Elrind sade men det lät som om han trots allt var nöjd med Minns dåd.
   "Min bok då?" frågade han hoppfullt. "Vad är det för bok?"
   Elrind lyfte den guldkantade boken med fingertopparna som om den vore smutsig.
   "Detta, min unge herre, är en simpel kassabok." Han släppte den föraktfullt i marken. "Jag är besviken. Mycket besviken."
   Ales humör sjönk som en sten. Han hade ju gjort allt som Elrind hade beordrat honom. Smugit in i det bevakade lägret. Stulit en bok. Riskerat livet utan att få veta varför. Nu var Elrind besviken på honom medan Minn fick allt beröm. Det var inte rättvist. Minns medlidsamma blick ingav honom ingen tröst. Det kändes inte alls som om hon ville muntra upp honom utan som om hon tyckte synd om honom och beklagade hans oförmåga.
   "Varför släpar en magiker med sig en kassabok ut i vildmarken?"
   De tre tittade förvånat upp. Under hela diskussionen hade han inte yttrat ett ord men nu bröt Legim tystnaden.
   "Jag skulle just komma till det", fräste Elrind med blossande kinder och tog upp boken igen.
   Legim sade inget utan nickade bara till svar. Elrind slog upp boken och började granska den.
   "Hm, den är ju skriven på dvärgiska och därtill är den gammal, över fyrtio år."
   Legim nickade på nytt som om det vore den naturligaste sak i världen att någon skulle bära på en fyrtio år gammal dvärgisk kassabok och blåste nonchalant ut en rökring. Elrinds ögon blixtrade men han fortsatte behärskat att granska kassaboken.
   "Kan du läsa dvärgiska?" frågade Minn imponerat.
   "Naturligtvis", svarade Elrind stolt och rätade på ryggen. Ale blev mer och mer irriterad. "Intressant", fortsatte besvärjaren. "Kassaboken tycks ha tillhört en smed vid namn Durim. Den faller upp på en sida med en notering om ett låsarbete, ett låsarbete vid ett gravvalv uppåt en flod för en Tjärne prästs räkning." Han vände sig åter till Ale och Minn. "Ni förstår", fortsatte han, "dvärgar är kända för sina kunskaper i att bearbeta sten och metaller. Somliga håller deras förmåga att forma döda ting efter sin vilja för magisk. Hur det än ligger till med den saken så är ett dvärglås synnerligen svårt att forcera. Utanför dvärgarnas boningar är de ytterst sällsynta och..." Elrind tystnade och tittade djupare i boken som om han inte riktigt trodde på vad han läste. "Är det möjligt", muttrade han. "Sorogons öron måste sannerligen finnas överallt för att han ska ha kunnat snappa upp detta."
   "Ont skall med ont förgås, ändamålet helgar medlen", sade Legim tyst och både Ale och Minn kände igen dem bland de ordspråk som abboten så många gånger inpräntat i dem.
   "Ja", svarade Elrind, "ingen präst skulle begrava någon bakom ett magiskt lås om han inte fruktade ond magi. Legim, finns det i dessa marker någon by som heter Tjärne?"
   "Där skogen glesnar och bergen tar vid", löd svaret.
   "Kan du inte bara säga norrut", muttrade Elrind. "Sade du att det låg hackor och spadar i vagnen", frågade han vänd till Ale. Ale nickade trumpet. "Sorogon litar således inte till sina krafter för att öppna porten, han ämnar gräva sig in i gravvalvet. Legim, vi behöver allt försprång vi kan få!"
   Legim satt redan på sin häst.
   "Vi torde nå dit inom en vecka", sade han, "en eller i bästa fall två dagar före Sorogon."
   "Ingen tid att förlora", sade Elrind och kastade sig upp på sin häst. "Vi måste komma först."
   "Så har min herre befallt mig och befallningen kommer att åtlydas."
   Sällskapet satte av i sporrsträck mot sitt nya mål, om vilket varken Ale eller Minn ännu fått veta något.

   Under färden försökte Minn förgäves få Elrind att berätta mer om magikers krafter och sambandet mellan detta och deras okända mål. Att det fanns ett samband trodde hon fullt och fast på och hon fantiserade om vad som egentligen vilade i det där mystiska gravvalvet. Utan tvivel ett magiskt föremål men med vilka krafter? Elrind tycktes ju redan besitta mäktiga krafter så det måste verkligen vara något särskilt med detta föremål om det var så viktigt för honom. Men Elrind vägrade att berätta mer. "I sinom tid, i sinom tid", var det enda svar hon fick av honom.
   Då var Legim betydligt mer talför. Det verkade som om han levde upp mer och mer ju längre ut i vildmarken de kom. Hon betraktade i smyg hans ansikte. De stela dragen var alltjämt kvar men nog tycktes mungipοrna vara lite mer avslappnade och i ögonen hade en glöd tänts. Än en gång kom hon på sig att undra vad som egentligen drev denne man.
   "Berätta om dvärgarna", bad Ale. Bara en gång hade han sett en dvärg på Gyldes gator. Han hade varit flera huvuden kortare än människorna men mer bredaxlad än någon av dem. Hans långa röda skägg räckte honom bortom midjan och var flätat med fina, glänsande trådar i någon okänd metall. För Ale och hans likar borde dvärgen ha sett lustig ut men ändå kom ingen för sig att skratta åt honom eller häckla honom bakom hans rygg. Kanske hade det varit den stolthet och den rakryggade hållning med vilken dvärgen hade gått gatan fram som hade avhållit dem. Han hade varit respektingivande på ett sätt som ingen människa kunde mäta sig med.
   "Dvärgarna är ett stolt, gammalt folk", svarade Legim. "Somliga tror att de fanns före människornas tid och att de växte fram direkt ur stenen. Sant är i alla fall det som min herre Elrind sade att de är mästerliga smeder och stenhuggare och det är också i malmrika berg som de trivs bäst. Ingen människa har sett deras boningar men de sägs vara fantastiska skapelser långt bortom vår förmåga. Medan vi lägger sten på sten för att bygga så hugger de ut sina boplatser direkt ur det hårda urberget."
   "Varför ser man dem så sällan?"
   "För dem är vi inte intressanta. De håller sig till sina berg och sina metaller och ser ingen anledning att beblanda sig med oss. Jag tror att de ser lite ned på oss eftersom de lever längre och skapar varaktigare verk. I deras ögon är vi bräckliga varelser som kommer och går utan att lämna något efter oss. De dvärgar som ändå söker sig till människomarker gör det nog av nyfikenhet men ingen av dem finner det värt att stanna här."
   "Känner du någon av dem?"
   "Känner är nog inte rätt ord. Jag tror inte att någon någonsin lär känna en dvärg. Men jag har träffat ett par dvärgar och jag hyser den största respekt för dem. Måhända svingar de inte sina yxor lika elegant som vi människor svingar våra svärd men de har mycket kraft bakom huggen och de är modiga och tåliga som få. Jag skulle inte vilja ha en dvärg som fiende."
   "Kommer vi att träffa några? Bland bergen vi ska till menar jag?"
   "Nej, det tror jag inte. Bergen i norr innehåller få metaller och är inte intressanta för dem. På sin höjd kommer vi att träffa nomadstammar och kanske en och annan svartfolksklan. Ni har kanske märkt att vi passerar färre och färre gårdar och byar nu. Cindarells folk är av tradition ett jordbrukande och handlande folk. Emellertid så blir jordmånen sämre ju längre norrut vi kommer och handeln med nomadstammarna i norr är i avtagande. Inom en snar framtid kommer dessa skogar att bli helt tomma."
   "Hur kommer det sig?"
   "Det tycks vara människans öde att svepas bort av de svallvågor de själva orsakat. När Cindarells folk trängde norrut i sin jakt på jordbruksmarker och handelsmöjligheter så drev de också svartfolken framför sig och dessa drev i sin tur bort nomadstammarna. Folket tvingades därför att helt livnära sig på jordbruk istället. För att få ut så mycket möjligt av den magra jorden lade man den dock inte i träda så ofta som man borde och sög därmed ut jorden än mer."
   "Då är det väl svartfolkens fel och inte människornas?" försökte Ale.
   "Är det?" frågade Legim. "De bodde trots allt i Cindarell långt innan människorna gjorde det. Vilka är väl vi att döma vilka som har rätt att bo här och inte?"
   På det hade Ale inget svar. Han kunde inte låta bli att förvånas över hur samme man som utan att blinka kunde släcka livet på enskilda svartfolksvarelser också kunde uttrycka förståelse för dem som folk.
   "Hur vet du allt detta?" frågade han.
   "Jag ser", svarade Legim kort och Ale förstod att krigaren var på väg tillbaka till sin tystnad igen. Han vände sig till Minn istället.
   "Vad tror du väntar oss i den där byn. Tjärne eller vad det nu var den hette?"
   "Jag vet inte", svarade Minn, "men vad Elrind än säger så vill jag veta vad som väntar oss."
   Ale såg på henne att hon inte tänkte låta något hindra henne. Hennes bestämdhet var som den alltid hade varit men nu låg det något mer intensivt i den än vad han var van vid. Han var inte säker på att han tyckte om det.

6. Dolt under jord

"... och så kom det sig att pojkens försök att gömma nöten misslyckades. Ty den nöt som grävdes ned under hösten slog rot och växte under våren och avslöjade gömstället."

Ur "Pojken ocn nöten", en klassisk cindarisk folksaga

   Legims förutsägelse om deras väg visade sig än en gång stämma. Allt eftersom dagarna gick började den täta lövskogen ersättas av glesare barrträd och från höga punkter kunde de nu skymta berg i horisonten. De mänskliga bosättningarna blev också fåtaligare och bortsett från enstaka timmerstugor kändes skogarna helt öde.
   Ale tittade fascinerat på de märkliga barrträden. Han hade bara sett ett sådant träd tidigare i sitt liv. Handelsfursten Krang hade fört med sig en liten planta med vackra blågråskimrande barr som gåva till borgmästare Horn. Silvergran hade trädet kallats och i folkmun talades det om att silverpenningar växte på det märkliga trädet. Borgmästaren tycktes också ha mer silverstycken att röra sig med men elaka tungor menade att dessa kom från mutor. Oaktat detta hade plantan obekymrat frodats i hans privata trädgård i Gylde. Den var idag hundra fot hög med tätt grenverk och smal krona. Ale hade en gång smugit in i trädgården i hopp om att plocka på sig lite silver men till hans besvikelse hade silvergranen bara burit märkliga, hårda frukter som inte ens gick att äta.
   De träd som sällskapet nu passerade var emellertid betydligt högre och de barrklädda trädkronorna silade solljuset till ett trolskt dunkel. Under dessa kronor fanns det betydligt färre fåglar och smådjur, blott en tryckande tystnad som om själva skogen höll andan i väntan på att inkräktarna skulle passera. Till en början hade detta gjort både Ale och Minn illa till mods men med Legims berättelser lärde de sig långsamt känna dessa märkliga träd.
   "För länge sedan, på den tiden då Cindar ännu vandrade på jorden, var träden unga och sökte sin plats i den nya världen. Likt människor kunde de då tala och likt människor använde de inte bara talet till goda ord utan också till skryt och förhävelse. Lövträden hade samma syn på barrträden som ni. De hånade dem för deras torra barr och skrovliga bark och skröt med sina slingrande stammar och prunkande löv. Fåfängt klädde de sig än i små blad och än i stora löv, än var deras skrud grön, än gul och än röd. Barrträden uthärdade dock detta med orubbligt lugn och fann sig i sitt öde. Då Cindar åsåg detta fröjdades han av barrträden men förtörnades av lövträden. Därför dömde han lövträden att en gång om året förlora sin skrud för att i sin nakenhet ångra sina ord. Barrträden fick emellertid blomstra året om. Lövträden blygdes förfärligt för detta och drog sig undan barrträden. Än idag fäller lövträden sina löv om hösten och än idag växer de skilda från barrträden."
   Legim hade också visat dem att barrträd kunde vara minst lika nyttiga för människor som lövträd. De mjuka skotten och den kletiga kådan piggade upp den trötte vandraren, vid kvällsvarden kunde barken blandas ut med gröten och under natten tjänade lager av granruskor såväl som tak över huvudet som golv under lekamen. Allt och alla hade sina fördelar, bara man förstod att rätt utnyttja dem. Ale tog till sig orden, även om han inte riktigt höll med om det där med gröten.
   Under det att Legim frikostigt delade med sig av sina kunskaper så höll Elrind envist inne med sina. Då och då höll han in hästen och ansatte Minn med kryptiska frågor men så fort hon försökte komma med motfrågor så försjönk han i grubblerier och red undan igen.
   "Vilka var dina föräldrar?" hade han frågat en gång. "Under vilken stjärna föddes du?" hade han frågat en annan gång, trots att Minn inte gärna kunnat veta detta då hon ju inte ens visste svaret på den första frågan. Andra märkliga frågor gällde hennes förmåga att handskas med djur och huruvida hon i vredesmod hade åsamkat någon allvarlig skada någon gång. Ale borde egentligen vara glad åt att slippa de närgångna frågorna men han kunde ändå inte låta bli att känna ett styng av avundsjuka över att det var Minn som var föremål för besvärjarens intresse. Närhelst han försökte svara i Minns ställe nickade bara Elrind förstrött utan att ägna svaret någon större uppmärksamhet.
   Minn å sin sida hade gärna bytt med Ale. Hon kände sig inte alls bekväm med Elrinds onaturligt stora intresse för henne och hade gärna sluppit hans utforskande blick på henne. Till en början hade hon brusat upp men detta tycktes bara glädja besvärjaren och egga honom till fler frågor. Istället försökte hon lägga band på sig och kyligt besvara hans frågor samtidigt som hon försökte hitta ett mönster i dem. Den alltid så naive Ale tycktes tro att Elrind såg särskilda egenskaper och förmågor i henne. Minn kände det dock som om det inte var för hennes skull som Elrind sökte utröna detta utan för egna dunkla syften. Kanske hade det hela ett samband med det mystiska föremål de var på jakt efter? I så fall skulle Minn snart ta reda på det, vare sig Elrind vill det eller ej.

   Träden glesnade mer och mer och man kunde tydligt se de höga bergen i horisonten. Från väster till öster sträckte de sig så långt ögat kunde nå. Om Ale hade varit mer uppmärksam på abbotens föreläsningar hade han vetat att detta var Cindarells yttersta gräns i norr. Bortom bergen fanns det bara ödemarker och det var inte för inte som detta område rätt och slätt kallades Norra ödemarkerna. Det var dock inte ödemarkerna som var sällskapets mål utan den lilla byn Tjärne. Mellan skogen och bergen öppnade sig en stor och blåsig slätt och utslängd på den låg ett ensamt, palissadomgivet litet samhälle. Över palissaden sträckte sig två små kyrktorn men i övrigt låg byn dold för deras ögon. Ale undrade vad som hade fått befolkningen att bosätta sig i denna karga, gudsförgätna trakt.
   Sällskapet avverkade i lugn takt de sista fjärdingsvägen medan himlen långsamt färgades röd av den nedgående solen. Från byn började små rökslingor stiga mot himlen och vid minnet av varma eldstäder vaknade åter Ales hemlängtan. I över en vecka hade de färdats i vildmarken och hans saknad efter sådant som han hade tagit för givet hade växt sig starkare dag för dag. Han hade inte förstått att sätta värde på friheten att göra vad som föll honom in på dagarna och alltid ha ett mål mat om och en mjuk bädd som väntade honom på kvällarna. Till och med abbotens bannor tänkte han tillbaka på med en viss saknad. Han hade åtminstone brytt sig om honom till skillnad från Elrind.
   Kanske läste besvärjaren Ales tankar för till de andras överraskning tillät han sig att vara lite frikostig.
   "Vi torde ha gott om tid, Legim", sade han, "så låt oss samla krafter genom att ta in på ett värdshus i natt."
   Legim nickade och de red under tystnad in i den slumrande byn. Ingen av byborna visade sig för dem men i ögonvrån skymtade Ale hur fönsterluckor bakom dem snabbt öppnades och stängdes.
   "Är de inte vana vid främlingar här?" frågade han Legim.
   "Av palissaden att döma är de alltför vana vid främlingar med vapen i hand", löd svaret.
   Ale kastade en blick mot de mäktiga bergen, som hotfullt tycktes krypa närmare byn allt eftersom skymningen föll, och undrade oroligt vilka främlingar byborna ville skydda sig mot.
   Mitt i byn låg vad som verkade vara byns enda värdshus och sällskapet steg av. En förskrämd värdshusvärd kikade ut och hans oroliga blick vandrade mellan Legims svärd och Elrinds stjärnprydda kåpa. Silvermynten i Legims hand tycktes dock ta överhanden över hans rädsla.
   "Välkomna, välkomna", sade han. "Herrskapet tycks ha färdats långt och sent?"
   "Mycket", svarade Legim kort och överräckte silvermynten. "Två rum och kvällsvard för fyra, tack."
   "Genast, herrn", sade värdshusvärden och rusade in.
   Legim såg sig förgäves om efter stallpojkar och ledde suckande själv in riddjuren i stallet. Snart satt de allesamman runt ett bord i det i övrigt tomma värdshuset och tog för sig av den enkla köttstuvningen. Efter så många dagar med gröt och torkat kött smakade det underbart och alla lät sig väl smaka. Värdshusvärden passade upp på dem och hans blick vandrade ständigt till penningpungen vid Legims sida.
   "Vad nytt norrifrån?" frågade Legim.
   "Åh, här händer inte mycket", svarade värdshusvärden medan han hällde upp vattnigt öl i Legims mugg. "Svartfolken har hållit sig lugna på sistone, pris ske Cindar, och nomaderna har dragit sig tillbaka till sina vinterkvarter. Färdmän är ovanliga så här års."
   Legim undvek den underförstådda frågan.
   "Desto större anledning att färdas försiktigt", svarade han.
   Värdshusvärden sänkte inställsamt huvudet.
   "I så fall råder jag er att undvika östra vägen", sade han och sänkte rösten något.
   "Det var länge sedan jag färdades österled men intet minns jag som gjorde den vägen farligare än andra?"
   "Då kanske herrn vet att de arma själarna i Norrby drabbades av svarta döden för många år sedan?"
   "Förvisso, men jag är mer rädd för de levande än för de döda", svarade Legim avfärdande.
   "Sant, herrn, men en skrämmande plats är det likaväl."
   "Har du besökt platsen?"
   "Nej, herrn, men far min har berättat om den för mig."
   "Har då far din besökt platsen?"
   "Nej, herrn, men min farfar har berättat för min far om svarta döden."
   "Så varför kastar dessa gamla händelser sin skugga över dina dagar?" frågade Legim tålmodigt.
   Värdshusvärden sänkte rösten till en viskning.
   "Det vilar fortfarande en förbannelse över Norrby", sade han. "För ett par månvarv sedan tog en yngling in på mitt värdshus. Han skröt om att han vågat sig in i den döda byn. Många unga spolingar söker bevisa sitt mod på det sättet så jag fäste mig inte närmare vid det. Hur som helst så fortsatte han uppför floden följande dag och ingen har sett honom sedan dess."
   "Varför skulle han återvända till er by? Världen fortsätter väl bortom den?"
   "Jo, herrn", svarade värdshusvärden utan att förstå Legims ironi, "men hans häst återvände utan sin ryttare. Säkert drabbades den unge mannen av svarta döden som straff för sitt högmod, tror inte herrn det?"
   Elrind, som dittills tyckts ointresserad av samtalet, lyfte uppmärksamt sitt ena ögonbryn. Legim tycktes notera detta och sökte avsluta samtalet.
   "Unga spolingar med den karaktären slutar ofta sina liv i förtid. Säkert ligger han i ett skogsbryn med bruten nacke."
   "Jo, herrn, så skulle det kunna vara, men tror då inte herrn...?"
   "Mer öl, tack", avbröt Legim och värdshusvärden lommade besviket iväg.
   Legim tittade frågande på sin husbonde men Elrind hade än en gång försjunkit i grubblerier.
   "Unga, mottagliga sinnen... kanske en slump, kanske ett samband..." muttrade han. Han tittade upp och mötte Legims blick. "Vila dig, min vän, jag har en känsla av att dina krafter kommer att behövas i morgon. Låt oss dra oss tillbaka. Många frågor behöver svar och viktiga ting väntar oss." "Prästen eller gravvalvet?" frågade Legim.
   Elrind övervägde saken.
   "Gravvalvet", svarade han slutligen. "Så långt det är möjligt vill jag undvika prästerlig inblandning. De skulle inte förstå detta. Dessutom finns det präster som brukar krafter större än oss magiker. Medan våra stammar från naturen så stammar deras från övernaturliga ting. Bah! Men likväl har prästerskapet mage att anklaga oss för ogudaktiga handlingar. Nej, Legim, låt oss hålla prästen utanför detta."
   De reste sig hastigt och gick förbi den förvånade värdshusvärden utan att bry sig om det ölkrus han fyllt åt dem. Elrind och Legim stängde om sig i det ena av deras rum medan Ale och Minn gjorde sig hemmastadda i det andra.
   Det var ett enkelt rum på andra våningen med två små bäddar och ett litet bord med ett vattenkrus och en tvagningsskål. Ale sträckte tacksamt ut sig på den ena bädden och andades behagfullt ut. Minn stängde emellertid snabbt dörren och lade örat intill väggen.
   "Det är fult att tjuvlyssna", retades Ale men Minn gav honom bara en sur blick.
   "Jag vill inte höra dem prata, jag vill höra dem sluta prata", snäste hon.
   "Vore det inte lättare att ta bort örat från väggen?"
   Minn ignorerade den spefulla kommentaren.
   "Så fort de somnat ska beger vi oss ut", sade hon.
   Ale satte sig upp.
   "Ut?" frågade han.
   Minn satte ilsket ett finger för munnen.
   "Ja, hur ska vi annars komma till kyrkan, dumbom."
   "Vad ska vi i kyrkan och göra?" frågade Ale alltjämt oförstående.
   "Vi ska ta reda på mer om det där gravvalvet och om inte Elrind vill berätta så kanske vi kan hitta ledtrådar hos den där prästen."
   "Du menar väl inte att vi ska bryta oss in i en kyrka?" frågade Ale förfärat.
   "Du har väl aldrig tvekat att smyga in i en kyrka förut?" svarade Minn hånfullt.
   "Jo, men det var ju inte samma sak..." försökte Ale men han insåg snabbt att det var lönlöst. Minn hade bestämt sig och då fanns det ingenting i världen som skulle kunna få henne att ändra sig.

   Det var mörkt i salen när de smög ned för trappan men månljuset silade in genom de otäta fönsterluckorna och ledde dem. Minn snappade åt sig en lykta från disken och sköt försiktigt upp den tunga ytterdörren. Ett lätt gnisslande ljud hördes men det tycktes inte finnas någon i närheten som kunde höra det och hon slank ut med Ale tätt efter sig. Det var en stilla, molnfri natt och hela byn tycktes sova. Kyrkan var den enda högre byggnaden i byn och dess silhuett avtecknade sig tydligt i månskenet. Med lyktan alltjämt släckt satte Minn kurs mot kyrkan och Ale kunde bara tyst följa med.
   Det var en enkel men vacker kyrka. Till skillnad från byns andra byggnader så var kyrkan helt uppförd i sten. Den bestod av ett tudelat mittskepp där den främre änden med ingången var smalare än den bortre änden med koret. Längs sidan löpte små gluggar försedda med träluckor. I kyrkans bortre hörn reste sig två små kyrktorn och bakom den, sammanbyggd med själva kyrkan, fanns ett mindre stenhus. Ale gissade att det var prästgården och observerade lättad att dess fönster var lika mörka som kyrkans.
   Minn stegade modigt fram mot kyrkoporten och kände på den.
   "Den är olåst", konstaterade hon. "Kom!"
   Dörren gled upp och den tysta kyrkan tog emot dem. Månskenet räckte bara in i den främre halvan så Minn tände lyktan och lät dess ljus svepa genom mittskeppet.
   På ömse sidor om dem stod enkla träbänkar och väggarna var målade med religiösa motiv. Ale kände igen flera av dem från abbotens berättelser. En målning illustrerade berättelsen om hur Cindar förde sin flock bort från vargarna till trygga betesmarker. Det var en liknelse om vikten av att följa Cindars väg. I en annan målning förklarade Cindar att solen, regnet och vinden alla var hans skapelser och att alla var lika viktiga för att hans barn skulle kunna födas av jorden. Den symboliserade Cindars outgrundliga plan för sin skapelse och lärde ut tålamod och fördragande med livets upp- och nedgångar. Där fanns också en målning som Ale inte kände igen men som ingav honom en känsla av olust. Den utmålade en mörk, monsterfylld värld bortom det ljus som utstrålade från Cindar. En man och en kvinna var på väg dit med varsitt vaxljus men tycktes kallas tillbaka av Cindar. Även Minn höjde på ögonbrynen inför den men fortsatte raskt mot koret.
   Här var golvet upphöjt ett par fot och nåddes genom en liten stentrappa. I mitten stod ett altare, till vänster en vackert snidad predikstol och till höger en likaledes vackert snidad avbild av Cindar. Bortom dessa fanns små dörrar som antagligen ledde till klocktornen. Hela den bortre väggen täcktes av ett broderat draperi.
   "Få nu inte för dig att ringa i kyrkklockorna och väcka hela byn", manade Minn skälmskt.
   Ale tittade harmset på henne men Minns uppmärksamhet hade redan fångats av någonting annat. Under predikstolen fanns det en liten bokhylla i vilken ett stort antal enkla böcker stod.
   "Hur gammal var den där kassaboken?" frågade hon.
   "Fyrtio år, tror jag. Hur så?"
   "Det verkar som om prästen för en noggrann kyrkobok." Minn tog ut en bok och blåste bort damm från den. "Den här är minsann lika gammal. Jag undrar om han skrivit något spännande i den." Hon satte sig på huk och slog försiktigt upp boken.
   Ale blev intresserad och satte sig bredvid Minn.
   "Nu ångrar du kanske att du smet från abbotens läsklasser", anmärkte hon spefullt. "Men jag kan vara snäll och låta dig hålla lyktan medan jag läser."
   "Jag kan faktiskt läsa, bara inte så snabbt", försvarade sig Ale men tog ändå lyktan.
   "Bilder av saxar och skor på hantverkares skyltar räknas inte", svarade Minn och började bläddra i boken. "Hm, gudstjänster hit och gudstjänster dit, gör de ingenting annat i den här byn. Men vänta, här är något om den där byn Norrby."
   "Vad står det?" frågade Ale otåligt.
   "Det verkar som om folk lämnade Norrby men det talas inte om någon svart död utan om onda häxkonster. Folk som färdades till Norrby tycks inte ha återvänt. Hör här! En mystisk man vid namn Angvin kommer till vår by. Han biktar sig och berättar då att han och hans bror bär skulden för Norrbys förbannelse. Han ber mig också att de ska få begravas tillsammans på en säker och helig plats. Han vägrar dock att förklara sig närmare. Är det någon som Elrind nämnt?"
   Ale ryckte på axlarna. "Läs vidare", bad han. All hans tvekan inför deras värv var nu som bortblåst.
   "Den där Angvin återvände inte heller från Norrby så prästen begav sig till slut dit han med. Hör bara vad han skriver. Det är med darrande hand jag nedtecknar min upplevelse. Cindar måste ha vänt sina blickar från byn, ty av befolkningen återstår blott sargade skelett och av byggnaderna endast rykande ruiner. Tre män allena tycks ha undgått denna mystiska förruttnelseprocess, men inte heller de har skonats av döden. De tre är Norrby präst, Angvin och en man som jag inte har sett i Norrby tidigare. Kanske är det den bror som Angvin talade om under sin bikt? Prästen tycks ha dött av kallbrand, medan de andra två har krossats under stenmassorna från ett raserat torn mitt i byn. Trots att hela byn är död känner jag närvaron av en pulserande, ogudaktig kraft. Har du hört på maken?"
   Prästens fyrtio år gamla ord ekade i den tomma kyrkan. Lyktans ljus fladdrade till och Ale och Minn kastade oroliga blickar omkring sig. För ett ögonblick trodde de att den pulserande kraften som prästen skrivit om åter hade vaknat till liv. Minn fattade emellertid mod och läste vidare i kyrkoboken.
   "Vad hände sedan?" frågade Ale.
   "Inte så mycket", svarade Minn. "Prästen skriver om hur han lät begrava de tre männen i det där gravvalvet och gömde nyckeln där ingen levande söker. Undrar var det kan vara? Han tycks dock inte ha sagt något till sin församling om detta mer än att pesten drabbat Norrby."
   "Menar du att han ljög för sina egna församlingsbor?"
   "Det förefaller värre än så. Han skriver något om att han förbannade gravvalvets portar och uttalade något han kallar pentangen bakom dem på det att ingen skola störa dessa mäns vila och återuppväcka deras ogudaktiga krafter. Den här prästen måste verkligen ha mycket intressant att berätta."
   "Jag är inte säker på att jag skulle vilja träffa honom", sade Ale med en rysning. "Tror du inte att vi borde gå tillbaka nu?"
   "Varför är jag inte förvånad?" retades Minn och himlade med ögonen.
   Ale reste sig irriterat. "Ska du säga som inte ens kunde lämna Gylde utan att lipa."
   Minns min mörknade. "Det gjorde jag sannerligen inte", väste hon. "Ge mig lyktan så ska jag leta vidare på egen hand om du inte törs."
   Hon ryckte lyktan ur handen på Ale och knuffade undan honom. Knuffen var inte hård men oväntad och Ale tappade balansen för ett ögonblick. Efteråt skulle de två käbbla om vem som gjorde upptäckten. Det hände sig nämligen så att när Ale stötte till altaret bakom honom så rörde det sig en aning och både Ale och Minn glömde bort sitt gräl inför denna upptäckt. Altaret hade sett ut som ett enda, massivt stenblock fastgjutet i golvet men det visade sig att det gick skjuta på det i sidled. Altaret vilade i själva verket på någon slags rullanordning som möjliggjorde detta. Nyfikenheten tog än en gång överhanden och med gemensamma krafter sköt de det tunga altaret åt sidan. Under altaret öppnade sig ett mörkt hål, i vilket en stentrappa ledde ned.
   "En krypta", konstaterade Ale förvånat.
   "... där ingen levande söker...", upprepade Minn. "Tänk om det är här som nyckeln är gömd!"
   "Du vill väl inte att vi ska gå ned i den?" frågade Ale men han visste redan svaret.
   "Tänk vad Elrind ska bli belåten med dig när du kommer tillbaka med nyckeln", svarade hon menande.
   På det hade Ale inget svar, åtminstone inget ämnat för Minns öron, och motvilligt följde han efter Minn ned i kryptan.
   Trappan mynnade i en liten, trång gång som nätt och jämt tillät dem att gå upprätt. På ömse sidor om gången hade enkla gravar grävts ut och täckts med inskriptionsförsedda stenskivor. Minn lät lyktljuset spela över inskriptionerna.
   "Det ser ut som gamla prästgravar", sade hon. "De första är över hundra år gamla medan de längre in är av senare datum."
   "Men tror du verkligen att en präst skulle gömma nyckeln i en prästgrav?" frågade Ale.
   "Nej", medgav Minn, "men kanske i den här."
   Hon hade kommit fram till slutet av gången och stod lutad över den sista graven. Ale gick fram till henne.
   "Den här graven bär Angvins namn och årtalet stämmer också."
   "Menar du att detta är gravvalvet som Elrind letar efter?"
   "Nej, jag tror inte det. Det skulle ju ligga uppåt någon flod och förresten har vi inte passerat någon dvärgaport."
   "Så om inte Angvin vilar här...", började Ale.
   "... så måste det vara en hemlighet som har med honom att göra som vilar här", fyllde Minn i och ställde lyktan på stenskivan. "Hjälp mig att öppna den."
   De ställde sig i varsitt hörn och började försiktigt skjuta undan den tunga stenskivan. Ett gnisslande ljud av sten mot sten ekade genom kryptan när gravens hemlighet sakta blottlades. Först såg den tom ut men sedan skymtade något blänkande, en kraftig nyckel i brons.
   "Du kan sluta skjuta nu, Ale", sade Minn och sträckte in handen efter nyckeln. "Jag når den nu."
   "Jag skjuter inte", sade Ale förvånat.
   Men det gnisslande ljudet fortsatte och de såg skräckslaget upp. De förstod båda omedelbart varifrån ljudet kom. Bakom dem gled det tunga stenaltaret sakta tillbaka till sin ursprungliga plats där det spärrade deras väg ut ur kryptan.

7. Hemligheter i mörkret

"Lita inte på stängd mun ty i mörker formas dess ord."

Gammalt cindariskt ordspråk

   "Kan du öppna den?" Minns ord ekade genom det mörka gravvalvet.
   "Jag får inget fäste", stönade Ale efter sitt tredje försök att rubba stenaltaret.
   Utanför kryptan hade man kunnat ta spjärn mot golvet och pressa sig mot altarets sida men här inne kunde man varken göra det ena eller det andra. Hans händer sökte runt längs skarvarna och hittade en liten hasp. Om altaret hade varit undanskjutet hade det varit möjligt att fälla upp haspen och hindra altaret från att glida tillbaka. Kanske var det en sinnrik fälla, kanske var det bara en naturlig lutning i golvet. Oavsett vad så var de nu inlåsta tillsammans med sedan många år döda präster.
   Minn släckte lyktan.
   "Varför gjorde du så?" frågade Ale.
   "Ljuset räcker inte länge till", svarade Minn. "Vi måste spara på det tills vi vet vad vi ska göra."
   "Vi måste ropa på hjälp", sade Ale. "Prästgården ligger ju precis intill. Om vi skriker allt vi kan så kanske vi kan väcka prästen."
   "Så att han kan förbanna oss?" frågade Minn. "Till och med Elrind tvekade ju inför att möta prästen."
   Ale hade gärna velat säga något retsamt om att det minsann var hon och inte han som var mest rädd för prästen nu men fann för gott att avstå.
   "Vem annan än prästen skulle kunna hjälpa oss då?"
   "Elrind kanske, de måste ju undra var vi är och leta efter oss."
   "Inte förrän i morgon bitti ju. Då måste vi tillbringa natten här, med de döda."
   "De snarkar åtminstone inte", försökte Minn skämta utan större framgång.
   "Men tänk om de struntar i oss. Elrind har ju bråttom och vi vet fortfarande inte varför han tog med oss. Tänk om han tycker att vi har gjort tillräckligt och överger oss."
   "Nej", svarade Minn, "det tror jag inte". Hon lät dock inte helt övertygad.
   De kurade ihop sig på trappan och förberedde sig för den långa natt som nu väntade dem.

   I mörkret förlorade de all känsla för tid och rum. Inte förrän nu hade Ale förstått hur mycket mörker det kunde finnas. Där ute fanns det alltid ljus någonstans. Stjärnorna lyste upp himlen och stadsvakterna stadens gator med sina lyktor. Många var de nätter som Ale smugit genom gränderna på något upptåg och hans ögon hade lärt sig att urskilja detaljer i det skummaste dunkel. Här fanns dock inget ljus, bara fullständigt mörker. Han visste att det fanns väggar och tak runt honom men han hade lika gärna kunnat sitta på en enslig bergtopp, han hade inte kunnat se någon skillnad. Hur länge hade de suttit här? En timme? En dag? Hur länge skulle de behöva vänta? Skulle Elrind ens kunna hitta dem i det här mörkret?
   Till slut måste han ändå ha somnat för med ett ryck insåg han att de inte längre var ensamma i kyrkan. Från ovansidan trängde röster ned till dem, svagt men tillräckligt tydligt för att man skulle kunna urskilja vad de sade. Med ett hyssjande skakade han varsamt liv i den sovande Minn.
   "Min gode man", sade en mjuk röst de inte kände igen. "Alla är välkomna i Cindars hus men jag måste ändå be er visa respekt..."
   "Tig, gubbe!" avbröt en betydligt strävare men lika okänd röst. "Jag vet att du bär på en stor hemlighet och du ska avslöja den för mig."
   "Jag ber om tillgift men jag förstår sannerligen inte vad ni åsyftar."
   "Så du vet naturligtvis ingenting om något gravvalv?"
   "Vi befinner oss i Cindars hus. Här tas såväl levande som döda emot."
   "Räknar du till den skaran också Melkhor och Angvin? Aha, namnet Angvin smärtar dig visst?" fortsatte den sträva rösten med triumf i tonen.
   "Jag... jag tror inte att jag är bekant med den mannen", stammade mannen med den mjuka rösten.
   "Förbjuder inte din tro dig att fara med osanning, gubbe? Tro inte att du kan dölja något, ditt ansikte är som en öppen bok för mig."
   "Den man du kallar Angvin är död och begraven och det ankommer varken dig eller någon annan att störa hans vila!" sade den mjuka rösten, nu med mer skärpa.
   "Det ankommer inte dig eller någon annan att neka världen hans krafter! Svara mig nu, begravdes Angvin med något föremål? Ett armband kanske, i silver törhända?"
   "Min herre, jag måste med all respekt be er lämna min kyrka."
   "För all del, du har redan förtalt mig tillräckligt, om än ovilligt. Var glad att jag inte bestraffar dig för din halsstarrighet."
   "Ut! Försvinn ut ur min kyrka! Våga dig aldrig inför mina ögon igen!"
   "Hys ingen oro därför, när jag återvänder med silverarmbandet kommer du inte ens att våga höja blicken mot mig. Adjö."
   Steg hördes mot stengolvet ledsagade av ett klapprande ljud som av en trästav. Därefter hördes det hur en tung port slog igen och det blev tyst för ett ögonblick. Ale hörde Minns andhämtning nära sig.
   "Vem kan det ha varit?" undrade han. "Inte Elrind väl?"
   "Nej", svarade Minn, "men en magiker måste det ha varit och det kan bara finnas en till i den här förgätna trakten." I mörkret ville hon inte uttala namnet på Elrinds fiende men de visste båda väl vem den hotfulla, sträva rösten måste ha tillhört.
   Plötsligt hördes åter det gnisslande ljudet av sten mot sten och ovanför dem öppnade sig en strimma av ljus. Någon var i färd med att flytta altaret igen.
   "Fort, göm dig!" viskade Minn.
   De kröp ihop på varsin sida om trappan och gjorde sig så små som möjligt. Nedför trappan rusade en man vars yttre helt doldes av den enkla prästkåpa som han var iförd. I handen bar han två tända vaxljus som kastade ett spöklikt sken i kryptan. Ett ögonkast åt sidan hade avslöjat Ales och Minns enkla gömställen men hans uppmärksamhet var lyckligtvis helt riktad framåt. Ale tackade ödet för att de hade haft sinnesnärvaro nog att stänga graven igen under natten. När prästen hade passerat nickade Minn åt Ale och smög kvickt uppför trappan. Ale var inte sen att följa efter men kunde inte låta bli att kasta en blick in i kryptan först. Prästen hade placerat ljusen på graven där de hittat nyckeln och knäböjt framför den. Han föreföll ägna sig åt böner och gick in för dem med hela sin själ. Det lät nästan som om han snyftade mellan bönerna och gång på gång upprepade han orden "förlåt mig, O Cindar". För ett ögonblick tyckte Ale synd om den man de hade fruktat hela den långa, mörka natten. Han såg ju så vänlig ut och vad han än hade gjort de där dagarna för fyra sekler sedan så såg han ut att uppriktigt ångra det.
   Väl utanför kryptan blinkade de i ljuset och drog i djupa andetag in den friska luften. Såväl kyrkan som kyrkogården var lyckligtvis tom och det fanns ingen som såg deras flykt. Ale insåg till sin förvåning att solen inte var på väg upp utan ned. De hade varit i kryptan hela natten och nästan hela dagen. Var fanns Elrind och Legim?
   Utanför värdshuset mötte de värdshusvärden. Han kliade sig i huvudet och såg väldigt förvirrad ut.
   "Åh, där är ni ju, mina unga gäster", sade han. "Herrarna gav sig av redan i gryningen. Tyvärr har jag inte kvar er mula. En äldre herre var här nyss och begärde att få den. Han var ytterst övertygande." Han kliade sig i huvudet igen. "Han fick faktiskt en av mina också. Han lämnade kvar sina egna dock."
   Ale tittade in i stallet. Där stod två trötta och svettiga mulor vars ryggar bar tydliga märken av hårt spända seldon och piskrapp.
   "Det måste ha varit Sorogon", sade han. "Hur kunde han hinna ikapp oss så snabbt?"
   "Han har tydligen inte sparat på mulorna", svarade Minn. "Vi måste varna Elrind och Legim."
   "Hur ska det gå till utan riddjur?" frågade Ale.
   Minn vände sig till den alltjämt förvirrade värdshusvärden.
   "Har du några fler mulor?" frågade hon. "Det vore bra om vi kunde få en utvilad."
   Värdshusvärden gav henne en frågande blick och kliade sig i huvudet.
   "Ja, det vore kanske bra", svarade han tvekande. "Ni kan ta den apelgrå."
   Minn blinkade till den förvånade Ale.
   "Tack så mycket, min gode herre", sade hon och neg. "Vi ger oss av omedelbart", fortsatte hon vänd till Ale.
   "Hur gjorde du det där?" frågade Ale medan de red ut ur byn.
   "Vad än Sorogon gjorde med den stackars värdshusvärden så satt effekten fortfarande kvar. Fast jag vill gärna tro att jag själv bidrog lite", tillade hon spefullt.
   Ale tyckte inte om den sista kommentaren.
   "Minns du var gravvalvet skulle ligga?" frågade Minn.
   "Uppåt floden har jag för mig", svarade Ale. "Det verkar som om Sorogon har gett sig av åt det hållet också."
   Längs floden löpte ett par hjulspår och mellan dem blandades avgnagda ben med nedsölningar. Det var tydligen inte bara Sorogon som provianterat i byn.
   "Spåren ser värre ut nu", anmärkte Ale. "Tror du att Sorogon kan ha fått förstärkning sedan sist?"
   "Det ser inte bättre ut", svarade Minn. "Titta där borta!"
   En bit framför dem rullade den välbekanta täckta vagnen och den var omgiven av säkert tjugo svartfolksvarelser av olika storlek och slag. Skulle ens Legim kunna stå emot alla dem?
   "Där framme är några skogsdungar. Med skymningens hjälp och lite tur kan vi kanske genskjuta dem den vägen?"
   Ale, som under de många dagarnas ritt lärt sig handskas med trilskande riddjur, manade på mulan och lyckades få den att öka takten. Snart omgavs de av de skyddande träden och Ale hoppades innerligt att magikerns ögon inte förmådde tränga igenom dem. Han lade ett långt stycke mellan sig och floden innan han vågade sig ut ur första dungen. Sorogons följe var ännu före dem men nu på säkert avstånd. De klev av mulan och ledde den hukande till nästa dunge. Om några av svartfolken tittade åt deras håll trodde de förhoppningsvis att det bara var ett lösspringande djur de såg. Sorogons svartfolk måste ha varit trötta vid det här laget för redan efter den andra dungen var Ale och Minn ikapp dem och efter den tredje var de förbi. Snart vågade Ale driva mulan tillbaka mot floden igen och med Sorogon bakom sig ökade de takten. Framför dem tornade en utlöpare av Norra ödemarkernas berg upp sig och där någonstans väntade dem kanske det mystiska gravvalvet.

   Solen gick nu ned och Minn ångrade att hon inte hade behållit värdshusvärdens lykta. I mörkret blev det svårare att rida snabbt och de tvingades snart sitta av och leda mulan istället. Skulle mörkret sinka svartfolken också? Legim hade inte berättat så mycket om dem men hon mindes att de hade föredragit att röra sig nattetid. Kanske kunde de se obehindrat i mörker? Om så vore riskerade de att bli upphunna när som helst och hon såg inte fram emot att träffa Sorogon igen. Minn mindes fortfarande hans öppna, granskande öga från den där kvällen då de hade smugit in i hans vagn. Tanken på att hennes stöld av formelsamlingen kanske hade etsat sig fast i den till synes sovande magikerns medvetande lämnade henne ingen ro. Så som Elrind hade beskrivit det måste en förlust av en formelsamling för en magiker vara lika allvarlig som en förlust av en arm eller ett ben, om inte ännu värre. Minn vågade inte tänka på hur Sorogon skulle bestraffa ett sådant värv om han finge tag på missdådaren.
   Plötsligt såg hon ett svagt, fladdrande ljussken framför dem.
   "Sorogon?" frågade hon oroligt men slog snabbt undan tanken. "Det måste vara Elrind och Legim. Låt oss skynda oss dit!"
   Det fladdrande ljusskenet reflekterade ett stycke slät bergvägg och mot den kastades två välbekanta skuggor. Såväl den kortare, kåpklädde som den längre, svärdsbehängde kände de båda väl igen. De tycktes vara inbegripna med att granska en stor dubbelport i brons med märkliga inskriptioner. Knappt hann dock Ale och Minn komma närmare förrän Legim med blixtens hastighet vände sig om med handen på svärdsfästet. Trots mörkret tycktes han dock känna igen dem för handen slappnade omedelbart av igen och han betraktade dem med sträng blick.
   När de kom närmare såg Ale förskräckt att resterna av en sedan länge död människa låg framför portarna med händerna utsträckta mot den. Portarna bar spår av repor och den dödes fingrar var nedslitna. Med en rysning drog han sig till minnes värdshusvärdens historia om ynglingen som begett sig hit och aldrig återvänt. Vad hade bringat honom om livet och vilket vansinne hade fått honom att söka tränga igenom portarna med sina bara händer? Av allt att döma var den döde inte längre föremål för Elrinds och Legims intresse men han hade gärna velat fråga dem. Minn förekom honom emellertid. Utan att bry sig om Legims stränga blick sprang hon fram till Elrind och till allas förvåning omfamnade hon honom.
   "O Elrind", utbrast hon. "Äntligen hittar vi er. Du anar inte vad vi varit med om."
   Elrind blev ställd och kom sig först inte för att säga något.
   "Var i Cindars namn har ni varit, barn?" frågade han till slut med en ton som inte lät tillnärmelsevis så sträng som han kanske hade önskat. Den räckte dock för att få Minn att slå bakut.
   "Var har ni varit?" frågade hon. "Varför letade ni inte efter oss?" Varför övergav ni oss?"
   Hon slog den alltjämt förvånade besvärjaren i bröstet och Elrind hade all möda i världen att hålla henne ifrån sig. Legim höjde ett ögonbryn och betraktade intresserat skådespelet. Det var uppenbart att han inte var van vid att se sin husbonde så bragt ur fattningen.
   "Snälla Minn", försökte Ale medla, "vi har inte tid med det där. Sorogon kan vara här när som helst."
   Hans fiendes namn återgav Elrind fattningen och han spände blicken i Ale.
   "Vafalls?" frågade han. "Sorogon? Här?"
   "Vi passerade honom för bara en kort stund sedan. Den här gången har han dubbelt så mycket svartfolk med sig och de marscherar raka vägen hitåt."
   Legim fattade kvickt tag i ett par skrevor i bergväggen och hävde sig uppåt.
   "Fackelsken på väg hitåt", konstaterade han kallt.
   "Men... men", stammade Elrind. "Gör något då. Du kan väl besegra dem?"
   "På öppen mark med en bergvägg bakom mig?" Legim skakade på huvudet. "Nej, herre, mot så många fiender måste jag själv välja slagfält och detta är inte vad jag skulle välja."
   "Men det är oerhört, det får inte ske, Sorogon får inte hitta armbanden först."
   "Han må ha hittat gravvalvet men han har inte hittat armbanden ännu. Jag råder att vi gömmer oss och avvaktar händelsernas utveckling. Vad mitt svärd inte förmår på öppen mark kanske min båge förmår ur ett bakhåll."
   Legim släckte lyktan och med ett bestämt tag om besvärjarens axlar förde han honom mot ett buskage en bit därifrån. Elrind svor osande förbannelser men gjorde inget motstånd och snart hukade de alla fyra i buskaget. Lugnt och metodiskt plockade Legim fram pilar ur kogret och stack ned dem i marken framför sig.
   "Var de tjugo stycken, pojk?" frågade han.
   "Jag hann inte räkna så noga", erkände Ale. "Jag tror det."
   "Var noggrannare nästa gång", bannade Legim. "Du måste lära känna din fiende innan striden utbryter, därefter kan det vara för sent."
   Ale nickade och räknade tyst till tjugoen pilar framför Legim.

   Nu kunde de alla se facklorna. Långsamt men målmedvetet krälade det långa ledet av fackelsken fram över slätten mot gravvalvet. I ledets mitt fanns det en mörk fläck i vilken inget ljus brann och svartfolken höll sig på respektfullt avstånd från den. Ale insåg förbryllat att inte ens facklorna i det bakre ledet förmådde lysa igenom det kompakta mörkret och han hörde Elrind muttra något om "mörkerkonster". Legim kastade en blick på Elrind och sänkte avvaktande sin båge.
   "Tids nog måste du lämna ditt hägn", muttrade Elrind vidare. "Jag kan vänta. Låt oss nu se hur du har tänkt forcera portarna."
   Ledet hade nu nått fram till gravvalvet och som svar på Elrinds fråga kastades från den mörka fläcken ut de hackor, spett och spadar som Ale och Minn sett i Sorogons vagn. De större av svartfolken grep hackorna och spetten och satte med full kraft i gång att bearbeta bergväggen vid sidan om portarna medan de mindre skyfflade undan stenmassor så fort de bara förmådde. Då och då hördes en sträv, kommenderande röst från mörkret. Det gutturala språket var visserligen okänt för Ale och Minn men stämman var alltför bekant. Såväl portarna som liket framför den ignorerade de helt.
   "Det där kommer att ta dem lång tid och göra slut på deras krafter", konstaterade Legim. "De som inte stupar av arbetet kommer att göra det för mina pilar."
   "Vad är Cindars pentang för något?" frågade plötsligt Minn Elrind.
   "Åh, det syftar på en gammal berättelse om hur Cindar utelämnade det femte elementet kaos från vår värld", svarade Elrind förstrött. "Pentangen sägs öppna en länk mellan vår värld och kaosdimensionen och användes fordom i kampen mellan Cindar och De Gamla Gudarna. Från dessa strider stammar det som vi idag känner som demoner i världen. Farliga är de varelser som kan nå vår värld via länken och farliga är de riter som åkallar dem."
   "Skulle en präst kunna känna till de riterna?"
   "Somliga tror det men det finns få kända fall där sådana riter verkligen har utförts. Endast för att avvärja en än större ondska skulle en präst nyttja en sådan kunskap och..." Elrind vände sig mot Minn. "Varför frågar du detta?"
   Minn log spjuveraktigt. "Det berättar jag i sinom tid."
   Elrind rynkade pannan och hans buskiga ögonbryn sänktes men istället för ett vredesutbrott sprack ansiktet upp i ett leende.
   "Jaså minsann", skrockade han. "Du har oanade hemligheter och detsamma tycks gravvalvet ha. Det här kan bli intressant. Låt oss se om du kan stå emot detta utan din formelsamling, min gode Sorogon." Han vände sig åter till Legim. "Spara dina pilar och dina krafter, min vän, och låt oss vila. Vad den här dagen har fråntagit oss kommer nästa dag att ge oss tillbaka. Vänta och se bara." Med de orden lutade han sig tillbaka, drog kåpan över ögonen och hade snart slumrat in.
   Legim tittade förvånat från Elrind till Minn men då intet svar gavs honom började han istället att lugnt och metodiskt samla in sina pilar.
   "Sov ni också, barn", sade han. "Det kommer en morgondag och också ni kan behöva era krafter."
   Minn var utmattad efter ritten och lydde villigt besvärjarens maning. Ale var emellertid för upprymd för att kunna slappna av.
   "Är gravvalvet också prästens verk?" frågade han Legim. "Jag trodde alla Cindarells präster begravde döda i jord?"
   "Förvisso", svarade Legim. "Vi återförs till den jord vi är skapade av men världen fanns före Cindarell och kommer att finnas efter Cindarell. Före oss fanns det folk som till synes inte skilde på liv och död som vi gör. Precis som våra herrar skyddar sig i livet med murar av sten så skyddade sig deras herrar i döden med gravar av sten."
   "Varför behövde de skydd efter döden?" frågade Ale.
   "I döden", rättade Legim. "De förde med sig sina ägodelar i döden i den fromma förhoppningen att få fortsätta nyttja dem, därav behovet av skydd. Prästen har av allt att döma begagnat sig av ett sådant gammalt gravvalv för att skydda sin hemlighet."
   "Fick de då nytta av sina ägodelar?"
   "Nej. Döda kan inte skydda sina ägodelar från levande, än mindre döda ting som sten. Gravvalvet var sannolikt plundrat långt innan prästen fann det. Lika fåfäng som den forne ägarens förhoppning var en gång i tiden, lika fåfäng är prästens nu." Han gjorde en gest mot de arbetande svartfolken. "Gravvalvet kunde inte skydda den forne ägaren och inte heller kommer det att kunna skydda prästens hemlighet."
   Ale svarade inte. Prästens fyrtio år gamla ord om att ingen skulle tillåtas återuppväcka de ogudaktiga krafterna i gravvalvet ekade ännu i hans huvud. Tänk om gravvalvets främsta syfte inte var att skydda det som fanns där inne utan att skydda dem som fanns här ute? Han var inte säker på att han ville se det mystiska gravvalvet öppnat.
   I nattens mörker ekade ännu ljuden av tunga slag mot sten.

8. Skuggor från det förflutna

   Så kom det sig att folket sökte upp Cindar och beklagade sig inför honom.
   "Varför har du i din allsmäktiga godhet skapat ondska i världen?"
   Men Cindar bannade dem och svarade.
   "Jag har icke skapat ondska i världen, jag har sökt utestänga ondskan från världen. Bevara därför er tro i era hjärtan på det att ondskan inte ska kunna tränga in i dem."

Cindars Ord, kap 2, tal 8

   Solen gick sakta upp över horisonten och fortsatte långsamt över himlen, som om den tvekade inför vad denna dag skulle föra med sig. De monotona ljuden av svartfolkens hackor hade hållit på hela natten men allt eftersom timmarna hade gått så hade slagen blivit allt färre och tiden emellan dem allt längre. Flera av svartfolken hade fallit ihop av utmattning och inte ens den sträva rösten från den alltjämt mörka fläcken hade kunnat förmå dem att återuppta arbetet. När också denna dag närmade sig sitt slut var det bara den väldige resen som med svetten drypande ståndaktigt fortsatte sin kamp mot berget.
   Kampen hade dock inte varit fruktlös ty nu gapade ett stort och flera aln djupt hål i bergväggen. Resen tycktes sedan länge ha gjort slut på sina krafter och svajade betänkligt efter varje slag. Till slut gav han upp ett högljutt stönande och la hela sin tyngd på ett sista, avgörande slag. Den vid det här laget utnötta hackan borrade sig djupt in i berget samtidigt som skaftet bröts av i flisor. Vid hackans spets uppstod spricka, först bara obetydlig men den blev snabbt större och vidgades. Från bergväggen hördes ett dovt muller, som om den utandades en sista suck, och sedan rämnade den i ett dammoln.
   Elrind, som för stunden hade unnat Legim lite vila och tillbakalutad betraktat kampen, reste sig hastigt samtidigt som han knuffade till sin vapendragare. Ale och Minn var redan vakna och hela sällskapets uppmärksamhet riktades nu mot det öppnade gravvalvet.
   Resen hade fallit på knä och hans djupa andetag blandades med hostningar när han fick i sig dammet. Öppningen av gravvalvet hade dock fått liv i de andra. Snabbast var två svartalfer som glatt hoppade förbi resen och fortsatte in genom öppningen. Från den mörka fläcken kom ett par barska kommandon men ingen tycktes höra eller bry sig om dem. Sedan inträffade flera saker på en gång.
   Den mörka öppningen lystes plötsligt upp av ett kraftigt ljussken som fick svartfolken utanför att skrikande av smärta ta sig för ögonen. En högljudd knall hördes och en svart rök slog med kraft ut ur öppningen. Ekot av knallen hade inte hunnit dö ut förrän det överröstades av de två svartalfernas ångestfyllda skrik. Skriken klipptes dock omedelbart av varvid två runda, blodiga föremål rullade ut ur öppningen. Ale tog sig äcklad för munnen och Minn kvävde ett skrik. Men nästa syn skulle bli ännu värre.
   Ut ur öppningen trängde sig nu ett fasansfullt vidunder, större och vidrigare än något som de sett förut. Vidundret hade två armar och två ben men därefter upphörde alla likheter med vår världs varelser. Den måste ha varit tio alnar hög och på dess axlar satt två tjurliknande huvuden med vassa tänder som dröp av slem och fradga. Istället för händer hade den två enorma knipklor bestänkta av blod och köttslamsor och istället för fötter hade den kraftiga hovar. Den tjocka huden var grönsvart och full av sprickor ur vilka ett gult var rann. Den väldiga kroppen slutade i en tjock, skorpionliknande svans. De gula, vildsinta ögonen kastade hastiga, hotfulla blickar på svartfolken utanför som om den försökte lägga dem på minnet och ur de två käftarna kom två avgrundsvrål. Resen stod ännu på knä och var som paralyserad inför denna uppenbarelse. Det såg ut som om han försökte öppna munnen och säga något men istället för ljud kom det bara blod ty i samma ögonblick genomborrades hans bröstkorg av monstrets skorpionsvans. Den tunga, livlösa kroppen slungades åt sidan med en lätthet som om det bara hade varit en liten docka och knipklorna gjorde våldsamma utfall mot de andra svartfolken.
   Det var för mycket för dem. Med skrik av fasa slängde de sina vapen och flydde för den hemska uppenbarelsen. Från den mörka fläcken hördes förtvivlade gnägganden och ut ur den skenade två mulor med Sorogons välbekanta vagn efter sig.
   Vidundret från gravvalvet uppgav ett nytt vrål och fångade med ena knipklon upp den långsammaste av svartfolken, en satt, plattnäst varelse som helt tycktes sakna hals. Han hann inte ens skrika innan klon knipsade av honom på mitten så att blod och inälvor sprutade. Sedan galopperade monstret efter de flyende svartfolken med tunga kliv.

   Det hela hade bara tagit några ögonblick. Svartfolkens skrik och vidundrets vrål försvann i fjärran men kvar på platsen vittnade blod och lemlästade kroppar om det fruktansvärda som hänt. Ale och Minn darrade av rädsla och till och med Legim såg lite blek ut. Elrind hade dock närmast fascinerat betraktat slakten och reste sig nu med en bestämd min.
   "Så, barn", skrockade han, "av detta kan ni lära er att inte reta en prästman."
   Ale hade svårt att dela besvärjarens muntra syn på det skedda. Prästen i kyrkan hade ju låtit så snäll. Besatt månne abboten där hemma samma krafter? Han rös vid tanken på alla de spratt han spelat den tålmodige mannen.
   "Är alla präster så kraftfulla?" frågade Minn.
   "Deras krafter härstammar direkt från Cindar", svarade Elrind, "och deras styrka är avhängig av deras tro. Men de nyttjar sina krafter sparsamt och endast om de tror att de tjänar Cindars syften. Det finns berättelser om fallna präster som missbrukat Cindars namn och ådragit sig Hans vrede men de är inte ämnade för barnaöron."
   Minn hade gärna velat fråga om klokheten i att gå emot denne prästs vilja och tränga in i gravvalvet men Elrind tycktes redan ha beslutat sig.
   "Ödet är oss gunstigare än jag hade vågat hoppas på", sade han. "Vi har blivit av med både Sorogon och gravvalvets väktare. Låt oss skrida till handling omedelbart."
   Med bestämda steg gick han mot gravvalvet utan att ägna de fallna utanför någon uppmärksamhet. Legim drog sitt svärd och följde vaksamt i Elrinds fotspår. Detsamma gjorde Ale och Minn under de att de försökte hålla blickarna borta från de sargade liken. De kunde dock inte hålla lukten av färskt blod blandad med den svavelosande stanken från vidundret borta och fick kämpa för att undertrycka sina kväljningar. Den mystiska mörka fläck som dolt Sorogons vagn hängde ännu kvar i luften som om inget hänt. I den här omgivningen var den dock det minst skrämmande och ingen i sällskapet brydde sig längre om den. Istället riktade alla uppmärksamheten mot gravvalvet. Ut ur grottöppningen vällde ännu den tjocka svarta röken och stanken av svavel var här ännu påtagligare. Elrind svepte med handen över sin stav och genast började änden lysa med ett klart, vitt ljus. Han stack in den i grottöppningen och kisade in.
   "Är det så klokt att gå in samma väg?" undrade Minn.
   "Har damen något bättre förslag?" frågade Elrind sardoniskt.
   "Vi skulle kunna ta portarna istället", svarade Minn i samma ton i det att hon knuffade till Ale.
   "Ja visst ja", sade han och tog fram nyckeln som han och Minn hade hittat i kryptan.
   Elrind tittade förvånat på dem.
   "Ni är fulla av överraskningar", skrattade han. "Sade jag inte att vi skulle få nytta av dem?" fortsatte han vänd till Legim. Krigaren rörde inte en min men för Ale och Minn var det talande nog.
   Elrind tog nyckeln med en lätt bugning, som till viss del faktiskt kändes uppriktig, och förde den till låset.
   "Det är mer i de här portarna än metallen de är gjorda av", sade han. "Utan nyckel hade det krävts mycket kraftfull magi för att bryta igenom dem."
   Han vred med lätthet om nyckeln och de tunga portarna gled ljudlöst upp. Samma svarta rök som vällde ut ur grottöppningen trängde sig ut här också men tunnades snabbt ut. Elrind stack in sin stav genom portarna och lyste upp ett cirkulärt grottrum. Rakt fram skymtade tre järnbeslagna dörrar och till höger mynnade den grottöppning som den olycklige resen med sitt liv som insats brutit upp. På ömse sidor om grottöppningen låg de huvudlösa kropparna av de två svartalferna som straffats med döden för sin nyfikenhet. Väggar och golv täcktes av sot och aska. Besvärjaren satte sig på huk och blåste försiktigt bort lite aska från golvet. Under askan framträdde två djupa skåror som tycktes inristade i golvet av människohand. Den främre skåran utgjorde en del av en cirkel medan den inre formade en spets som slutade där cirkeln tog vid. Allt var tyst och det var som om själva gravvalvet höll andan och inväntade inkräktarnas nästa drag.
   "Skåda pentangens pentagram", sade Elrind högtidligt. "Här är porten genom vilken vidundret släpptes ut i vår värld."
   "Kan det komma fler?" flämtade Minn.
   "Jag föredrar att inte undersöka det närmare", svarade Elrind kallt. "Vad ni än gör - beträd inte marken innanför cirkeln."
   Ingen var hågad att säga emot honom. Med ryggarna mot grottväggen och utan att släppa pentagrammet med blicken tog de sig runt rummet och fram till dörrarna. De var försedda med varsin liten inskriptionsförsedd metallplatta och Elrind granskade dem noga.
   "Aha!" utropade han triumferande. "Angvins grav. Jag visste det. Nu är vi nära, Legim, nu är vi sannerligen nära."
   Han knackade med staven på dörren, ett klickande ljud hördes och så gled den upp med ett motsträvigt gnisslande. Innanför dörren rördes år av damm upp, virvlade ett tag i rummet och lade sig sedan åter till ro på en enkel kista i mitten. Utan fruktan klev Elrind in i rummet och knackade med staven på kistan. Åter igen hördes ett klickande ljud och han nickade till Legim som klev fram till hans sida. Han fattade tag i kistlocket och utan synbar ansträngning öppnade han det. Varken Ale eller Minn vågade sig in i rummet men de såg båda hur någonting i kistan glittrade till i stavens ljussken.
   "Det är det!" utbrast Elrind. "Det är verkligen det!"
   Han sträckte in båda händerna i kistan och lyfte vördnadsfullt upp ett skimrande silverarmband. Stolt visade han upp det för de andra som en jägare visar upp sitt byte eller en fiskare sin fångst.
   "Skåda Khendirs armband", sade han. "Framställt av den främste trollkonstnären i Cindarells historia och efter hans död givet åt hans ene son Angvin."
   Det var ett brett och tjockt armband i massivt silver som vid en första anblick gav ett lite klumpigt intryck. Vid närmare betraktelse visade det sig dock vara ett gediget hantverk med släta och jämna ytor så när som på en sirlig inskription som löpte runt dess utsida. Elrind lät händerna glida runt armbandet som om han ville känna varje del av det. Det såg ut att kunna fästas runt handleden med en enkel låsmekanism och besvärjarens fingrar lekte ett tag med den som om han ville prova armbandet på sin egen handled. I sista stund tycktes han dock ändra sig och lät det istället glida ned i en liten skinnpåse som han fäste vid bältet.
   "Var sak har sin tid", sade han. "Vi har två gravar kvar att undersöka och borde inte dröja kvar för länge här."
   Han gick raskt ut ur rummet medan Legim tog sig tid att lyfta upp ett föremål till ur kistan, en elegant dolk i samma material som armbandet. Utan att närmare granska den lade han den i sin ryggsäck och stängde varsamt kistlocket igen. Under tiden hade Elrind öppnat den andra dörren.
   "Varför begravde han en präst här?" mumlade han och gick in i sällskap med Legim.
   "Det måste vara den där prästen från Norrby", viskade Minn till Ale.
   "Då måste den tredje graven innehålla den där okände mannen", svarade Ale. "Tror du att det kan vara den där Angvins bror? Tror du att han också har ett sådant där armband?"
   "Elrind tycks tro det i alla fall", sade Minn med en knyck åt besvärjarens håll.
   Elrind var redan på väg ut mot den tredje dörren, till synes utan att ha funnit något av intresse i prästens grav. Ale hann uppfatta hur Legim med andakt korsade händerna över bröstet och bugade sig lätt innan han åter slöt kistan och följde efter.
   "Okänder man", läste Elrind högt. "Det vore för bra att vara sant om också Melkhor skulle ligga begraven här."
   Minn blinkade till Ale. De mindes båda hur Sorogon hade frågat inte bara efter den där Angvin utan också efter någon med namnet Melkhor. Dessa var alltså trollkonstnären Khendir söner, vars armband både Elrind och Sorogon jagade. Men i vilket syfte var ännu höljt i dunkel.
   Elrind och Legim stod nu framför den tredje kistan. Legim tycktes tveka men Elrind manade honom upphetsat att skynda på och öppna kistan. Locket lyftes och till en början hördes bara Elrinds förtjusta utrop.
   "Det är sant, det är sant!" ekade det genom grottan. "Det är verkligen guldarmbandet som ligger här. I alla dessa år har båda sönernas armband vilat i detta gravvalv..."
   Men plötsligt överröstades besvärjarens glädje av ett isande skri som kom blodet att frysa till på dem. En kall vind tycktes blåsa genom rummet och Elrinds stav släcktes som om någon eller något hade blåst ut dess ljus. Mörkret blev fullständigt och man kunde inte se handen framför sig. Men mest skrämmande av allt var det plågsamma och ångestfyllda stönande som hördes från rummets mitt. Från besvärjaren hördes nu desperata rabblanden som Ale vid det här laget kände igen som trollformler. Stönandet måste alltså ha kommit från hans följeslagare, men vilken namnlös fasa kunde framkalla en sådan skräck och en sådan plåga hos den orubblige krigaren? Stönandet tystnade tvärt och följdes av en dov duns. Omedelbart därefter kände Ale en intensiv kyla runt sig, som om en isig vinterflod plötsligt strömmat ut ur rummet. Bredvid honom skrek Minn till. Han grep instinktivt efter hennes hand och kände hur hon föll ihop bredvid honom. Han såg fortfarande ingenting men det kändes som om själva luften runt omkring dem var fylld av den svartaste ondska. Luften blev svårare att andas och för ett ögonblick kändes det som om en iskall hand trevade och klöste i hans inre. Ale fäktade förtvivlat med sin lediga hand men vad som än fanns omkring honom så kunde han inte träffa det, än mindre skrämma bort det. Benen vek sig under honom och han kände hur också hans medvetande höll på att lämna honom.
   Men lika plötsligt som den fruktansvärda uppenbarelsen kommit, lika plötsligt försvann den. Den kalla vinden lade sig och det isande skriet fortsatte att eka från förrummet för att sedan sakta försvinna i fjärran. Livsandarna återvände långsamt till Ale som om han vaknade ur en fasansfull mardröm. Han darrade fortfarande i hela kroppen och tvingades stödja sig mot grottväggen för att inte falla ihop. Bredvid honom tycktes också Minn långsamt vakna till liv.
   Från rummets mitt flammade Elrinds stav åter upp och dess varma sken flödade åter i gravvalvet.
   "Legim!" skrek Elrind. "Guldarmbandet är borta! Jag såg det i kistan men nu är det borta! Vi måste ta upp jakten på den där skuggan innan den hinner försvinna med armbandet. Vi... Legim?"
   Först nu upptäckte besvärjaren att hans vapendragare hade fallit. Legim låg raklång på golvet med likblekt ansikte och stela lemmar.
   "Legim!" utbrast Elrind med en röst fylld av uppriktig oro. Förlusten av guldarmbandet tycktes inte längre bekomma honom. Han föll ned på knä bredvid sin trogne kamrat och kände med händerna över hans bröst.
   "O Legim, förlåt mig, hur kunde jag undgå att känna den där skuggans närvaro?"
   Ale och Minn var fortfarande omtöcknade men gick försiktigt fram till den förtvivlade besvärjarens sida. Elrind hade slutit ögonen och tycktes koncentrera sig.
   "Tack gode Cindar", sade han till slut. "Livet har inte lämnat honom. Men vi kan inte dröja här längre. Vi måste omedelbart bort från denna förbannade plats."
   Med gemensamma krafter släpade de ut den tunge krigarens kropp och utom synhåll från gravvalvet. Först därefter tycktes Elrind kunna slappna av.
   "Jag har gjort vad jag kan, barn", sade han. "Nu får tiden göra resten."
   "Vad var det där för något?" frågade Minn.
   "En skugga från det förflutna", svarade Elrind. "En skugga kraftfullare och farligare än dess ursprungliga, levande form. Den här gången lät jag mig överraskas men vi kommer att mötas igen och då kommer jag att vara förberedd."
   "Menar du att... den där inte var levande?" frågade Minn.
   "Gränsen mellan livet och döden är vanligtvis knivskarp men även den vassaste egg kan bli slö", svarade Elrind. "I våra dagar är vi inte mer än döda köttstycken som Cindar har blåst liv i men i forna dagar var köttet och anden inte lika hårt sammanlänkade. Anden kunde lämna sin kropp och till och med gå upp i en ny kropp om den gamla inte längre kunde tjäna den."
   "Varför är det inte så längre?" frågade Minn.
   "Det sägs att andarna med tiden kom att försaka den köttsliga och förgängliga kroppen och börja ta avstånd från vår materiella värld. Det var i sig ett uppror mot Cindars vilja och den värld han skapat åt människan men somliga andar vågade gå ännu längre. De växte sig starkare och satte sig upp mot själve Cindar i en strävan att själva förvärva gudomlig makt. Cindar straffade dem då genom att länka andens öde till kroppens öde. Likväl händer det att länken bryts. Ni har säkert hört historierna som föräldrar söker skrämma sina barn med om döda som reser sig ur sina gravar och spöken som går igen. Amsagor kan tyckas men ett korn av sanning rymmer de dock. Inte ens vi magiker känner till fullo dödens mysterier även om det finns dunkla skolor inom mitt eget skrå som söker kontrollera de döda."
   Elrind höjde plötsligt rösten.
   "Tag er i akt för dem!" manade han Ale och Minn med hetta. "Hur som helst", fortsatte han med en lugnare ton igen, "någon eller något har förmått den skugga som angrep oss att stanna i vår värld."
   "Men hur kan de levande motstå de döda?" frågade Ale.
   Besvärjaren gav honom en förorättad blick.
   "Med krafter och kunskap, min unge man", svarade han kort och tog fram den skinnpåse i vilket han förvarade Angvins silverarmband. "Vila er nu, mig väntar en lång natt".

9. Uppvaknande

"Jag vill inte sova, ty jag är rädd för att inte vakna och dö", sade den ene narren.
"I så fall vill jag sova, för att varje morgon vakna till en ny födelsedag", replikerade den andre narren.

Ur Narrar narras, ett traditionellt cindariskt folklustspel

   Minn hade inte sovit länge förrän en varsam hand väckte henne. Hon öppnade motvilligt ögonen och blev med ens klarvaken. Den varsamma handen tillhörde Elrind och hans blågrå, forskande ögon var fulla av allvar. Hon ville säga något men Elrind lyfte avvärjande ett finger till munnen. Sedan tog han hennes hand i båda sina och hjälpte henne upp till sittande ställning. Minn kastade en frågande blick på Ale och Legim, som fortfarande sov. Legim hade tack och lov återfått det mesta av sin färg och hans lätta andetag var inte längre den medvetslöses utan den sovandes. Men besvärjaren skakade bara på huvudet och tecknade åt henne att följa med.
   Natten var ännu ung men fullmånens sken lyste upp deras väg. Efter ett hundratal steg stannade Elrind och satte sig på en sten. Minn satte sig tvekande mittemot honom. Hon noterade nu att han hade tagit med sig skinnpåsen med silverarmbandet. Besvärjaren tog ett djupt andetag och började tala med lugna och eftertänksamma ord.
   "Du undrar säkert varför jag har fört dig hit", sade han. "Under många dagar har det hos dig väckts frågor men i natt vill jag ge dig svar."
   Minn svarade inte men höll blicken fäst på honom.
   "Från den första stund jag såg dig så kände jag att det var något särskilt med dig. Det var något sällsamt hos dig, något viljestarkt och kraftfullt. Under vår färd har jag noga studerat dig och blivit mer och mer säker på min sak."
   Minn lyssnade uppmärksamt utan att avbryta besvärjaren.
   "Du är inte överraskad, jag ser på dig att du själv känner det. Du vill bli så mycket mer än den du är. Om ditt frö hade såtts i gynnsammare jord hade dina krafter kunnat växa än mer. Likväl har din enkla uppväxt inte fått dina krafter att förtvina, likväl har de ännu möjligheten att blomma. Du ska veta att det vi kallar magiska krafter har en egen, pulserande vilja. De vill leva och frodas och vi människor är de kärl i vilka de kan göra det."
   Elrind tystnade som om han tvekade om och hur han skulle fortsätta. Minn sade alltjämt ingenting men hennes blick bönföll honom att fortsätta.
   "Du har redan hört Khendirs namn", fortsatte han. Khendir var bäraren av de främsta krafter som flödat i vår värld. För många årtionden sedan verkade denne skicklige och gåtfulle trollkonstnär. Han ägnade nästan hela sitt liv åt studier och forskning och han gjorde många och långa resor till världens mest lärda platser. Men en dag drog sig Khendir plötsligt tillbaka och isolerade sig från omvärlden. Rykten förtäljer att han gifte sig med en kvinna vid namn Evinda och att de fick två söner som de döpte till Angvin och Melkhor. Khendir sägs ha ägnat all sin tid åt att uppfostra och utbilda dem i magins ädla konst, men trots att de var läraktiga uppnådde de till hans stora besvikelse aldrig samma skicklighet som sin far."
   Besvärjarens ord trollband Minn och hon glömde bort allt omkring sig i sin iver att ta till sig dem.
   "Åren gick och Khendirs långa levnads bana närmade sig sitt slut. När han så kände att döden nalkades sägs han ha tagit med sig sin familj på en sista vandring till en helig plats där han skulle kunna få ro. Ryktena förtäljer vidare att Khendir före sin död överförde sina krafter till sönernas två magiska armband, ett i silver och ett i guld. Sedan föll han i den eviga sömnen med ett behagfullt leende på läpparna. Hans älskade gemåls hjärta brast vid denna åsyn och hon begrovs vid sin älskades sida. Sönerna begav sig sedan ensamma ut i världen med sina nyvunna krafter. Där upphör emellertid alla rykten och såväl sönerna som deras armband har sedan dess varit spårlöst försvunna. Fram till nu vill säga."
   Elrind fattade Minns händer i sina och såg henne djupt i ögonen.
   "Khendirs söner Angvin och Melkhor begravdes här i Cindarell och med dem Khendirs storslagna krafter. I gravvalvet har krafterna vilat i väntan på att en ny bärare, värdig Khendirs minne, ska återfinna dem. Jag är emellertid en gammal man, äldre än du kanske tror, och mina krafter har flödat länge inom mig. Jag är inte säker på att de längre kan förmås samverka med en starkare mans krafter"
   Hans grepp om Minns händer blev starkare och hans tal blev ivrigare.
   "Minnea", sade han. "dina krafter är ännu unga och formbara och jag vill hjälpa dig att utveckla dem."
   Minn ryckte till. Hur kunde han veta hennes fullständiga namn? Men det fanns ingen tid för frågor nu. Hon fortsatte att lyssna uppmärksamt på besvärjarens ord.
   "Jag har inga barn och du har inga föräldrar. Men jag skulle så gärna vilja bli den fader du aldrig känt och leda dig på livets svåra väg. Den vägen är lång och svår men jag känner att du med rätt följeslagare kan komma längre än många andra. Jag skulle aldrig kunna få ro om jag skulle lämna en så lovande flicka som du ensam. Säg, Minnea, vill du inte ta emot mig i ditt liv. Vill du låta mig bli din lärare och hjälpa dig att bli den du är ämnad att bli, att bli den du vill bli?"
   En rysning gick genom Minns kropp. Hon drog sig till minnes redogörelsen i kyrkoboken i Tjärne. Såväl Angvin som Melkhor tycktes ha gått ett fruktansvärt öde till mötes i den där byn Norrby och dessa krafter tedde sig skrämmande för henne. Men Elrinds tal hade en stark effekt på henne. Han hade spelat på starka känslosträngar hos henne och satt ord på de tankar och funderingar som hon hade haft inom sig men inte förstått. Visst hade hon velat bli mer än vad hon var och tanken på en fader fyllde henne med värme och hopp. Aldrig någonsin hade någon kommit så nära henne eller trängt in så djupt som Elrind denna natt. Hennes ögon fylldes av tårar men lämnade inte Elrinds faderliga, blågrå ögon. Så mycket visdom det fanns i dem, så mycket godhet.
   "Ja", undslapp hon sig till slut. "Ja, det vill jag."
   Plötsligt erfor hon hur kall metall slöts runt hennes högra handled och ett knäppande ljud hördes. Hon såg ned och upptäckte att Angvins silverarmband nu satt på hennes hand. Hon försökte slita sig men Elrind höll alltjämt hennes högerhand i ett hårt grepp och skälvde av upphetsning.
   "Ja", sade han ivrigt, "släpp loss dina känslor, låt kraften flöda, vad känner du, säg mig vad du känner!"
   Minn stönade och vred sig i besvärjarens grepp men det var lönlöst. Elrind tycktes så stark och hon tycktes så svag. Runt omkring henne tycktes allt bli suddigt och gå långsamt som om det hela bara var en dröm, en hemsk mardröm som hon förtvivlat kämpade för att vakna ur.
   Plötsligt flammade det till som av en ljusblixt framför hennes ögon. Genom hennes huvud for med en rasande fart minnesbilder från de senaste dagarnas händelser och från hennes barndom i Gylde. Men där var också brottsstycken som hon inte kände igen. Hon såg en far och en mor trots att hon aldrig hade haft några minnen av någon familj tidigare. Vid ett tillfälle tyckte hon sig sväva över en dimmig, trädlös kulle, kring vilken sju runstenar stod resta med ett stenbord i mitten. Platsen kändes både bekant och skrämmande på samma gång. Sedan vandrade hon genom en by som hon identifierade som Norrby trots att hon aldrig varit i de här trakterna tidigare. I byns mitt reste sig ett gammalt vakttorn hotfullt över henne och av någon anledning utövade det samtidigt en oemotståndlig lockelse på henne.
   Men så fylldes hela hennes medvetande av en skrämmande skepnad av kompakt mörker. Den spred en förlamande kyla runt sig och tycktes omfamna henne helt. Berövad värme och ljus greps Minn av panik och började fäkta och slå runt sig mot den formlösa skepnaden. Hon kände hur den sög själva livet ur henne och kämpade frenetiskt mot den. Ett brinnande hat uppfyllde henne, en vilja att skada den, döda den och för alltid förvisa den från vår värld och från hennes åsyn.
   Plötsligt kände hon hur någon eller något smög sig på henne bakifrån. Hon försökte bekämpa den nya faran men fälldes till marken. En fast hand grep tag i hennes högerhand och vred den nästan ur led. En ny ljusblixt flammade till och Minn föll ihop, skakandes i hela kroppen.
   När hon vaknade till sans igen fann hon sig åter vid platsen för sitt samtal med Elrind. Bilderna av de andra mystiska platserna bleknade som en dröm långsamt bort. Besvärjaren satt fortfarande på sin sten framför henne. För näsan höll han en näsduk som sakta färgades röd och han lämnade henne inte med blicken. Ale och Legim var också där. Ale blåste på sina händer och Minn kunde skymta begynnande brännblåsor på dem. Legim hade vaknat ur sin medvetslöshet men stod inte att känna igen. Hans ansikte var svart av sot och såväl hår som ögonbryn var svedda. Av någon anledning hade han sina bepansrade handskar på sig.
   Minns hand gick instinktivt till handleden. Silverarmbandet var inte längre kvar runt det. Hon tittade åter på Elrind men såg varken silverarmband eller skinnpåse. Besvärjarens ögon fortsatte att betrakta henne men resten av ansiktet var outgrundligt.
   "Hur... hur mår du egentligen?" dristade sig Ale till slut att fråga.
   "Hon mår utmärkt", insköt Elrind med skärpa i rösten. "Återgå till er vila. Vi rider mot morgonens första solstrimmor."
   Legim bugade lätt och förde bestämt tillbaka Ale och Minn till lägerplatsen. Ale försökte få kontakt med Minn men hon stirrade bara tomt framför sig och lät sig villigt ledas.
   "Varthän, herre?" frågade Legim.
   "Norrby", viskade Minn tyst så att bara Ale hörde.
   "Norrby", löd också Elrinds svar.

   Återstoden av natten var alldeles för kort och det var ett trött sällskap som väcktes av Elrind i gryningen. Besvärjaren själv tycktes inte ha sovit alls. Svarta ringar avtecknade sig under hans ögon och den vanligtvis så djupa blicken tycktes flacka gång på gång. Likväl drev han otåligt på de andra och blev inte nöjd förrän de suttit upp och påbörjat ritten. Legim delade ut brödstycken från hästryggen och de åt under tystnad medan de sprängde fram över slätten.
   Nattens upplevelser hade inte lämnat Ale och först när solen stod som högst och skuggorna var som kortast vågade han göra ett nytt försök att samtala med Minn.
   "Vad hände egentligen igår?" frågade han.
   "Vad hände egentligen igår?" upprepade Minn frånvarande.
   "Jag och Legim väcktes av en vind som lät som ett skrik. Du och Elrind var borta men vi såg ett ljussken en bit bort och sprang dit. Där hittade vi er. Du tjöt och vred dig som ett fjättrat vilddjur och Elrind fick kämpa för att hålla fast dig. Plötsligt fällde du Elrind med ett kraftigt slag som nästan knäckte näsan på honom. Han skrek något om att du var besatt av demoner. Vi försökte ta tag i dig men du var het som en eldstad. Legim var tvungen att använda sina bepansrade handskar för att kunna röra vid dig. Då slog plötsligt en flamma upp omkring er och brände Legim svårt. Kanske var det någon av Elrinds besvärjelser?"
   "Flammande eld mot mörker och kyla..." mumlade Minn.
   "Vad sa du för något?" frågade Ale.
   "Ingenting", svarade Minn. "Vad hände sedan?"
   "Sedan? Sedan svimmade du men Elrind och Legim fick liv i dig igen. De sa att du mådde bra men mer än så fick jag inte veta."
   "Feber och kramper", sade Minn. "Det måste ha varit regnet för några dagar sedan. Sedan har vi ju inte heller ätit och vilat ordentligt de senaste dagarna. Först den fuktiga kryptan och efter det det unkna gravvalvet. Abboten brukade ju förmana oss att ta väl hand om våra kroppar. Själen mår inte bättre än sin boning, brukade han ju säga. Tror du vi får se honom igen förresten?"
   Minns ord var snabba och osammanhängande och hon hörde inte Ales försök att avbryta henne.
   "Mår du verkligen bra?" upprepade Ale.
   "Det sa jag ju", svarade Minn irriterat. "Jag mår bra. Jag har aldrig mått bättre. Så det så!"
   Ale gav upp. Han kände Minn tillräckligt väl för att inse att han inte skulle få några fler svar från henne. Men frågorna lämnade honom ingen ro. Vad hade Minn och Elrind gjort där ute mitt i natten? Varför var de så hemlighetsfulla? Till och med Legim tycktes veta mer än Ale men han var om möjligt ännu svårare att få svar från. Han kände sig utesluten och noterade med stigande frustration hur hans följeslagare utbytte vad som såg ut som hemlighetsfulla blickar mellan varandra.
   Särskilt frustrerad blev han över Minns bevekande försök att få ögonkontakt med Elrind. Besvärjaren svarade dock bara med korta, kyliga ögonkast och fortsatte sedan att studera vägen framför dem. Minn tycktes bli nedslagen över detta men trots det kände Ale ingen sympati utan snarare... skadeglädje? Han hade ju känt Minn hela sitt liv och borde glädjas och nedslås med henne men ändå övermannades han av dessa motstridiga känslor. Under de senaste dagarna hade de varit närmare varandra än någonsin tidigare under sina unga liv. Ändå kändes avståndet dem emellan större nu än aldrig förr.
   Ale lät blicken glida över de andra två i sällskapet. Hur länge hade han egentligen känt dem nu? En vecka? Två? Ändå var de lika svåra att komma in på livet som den dagen de lämnade Gylde tillsammans. Han hade aldrig visat något intresse för mästers hantverk där hemma men både Legims och Elrinds värv utövade en lockelse på honom. Det här var ju det äventyr som han hade dagdrömt om alla dessa långa och tråkiga dagar i Gylde. Varför var de då så ovilliga att släppa in honom på sina vägar?
   Legim kunde förvisso dela med sig av sina spännande erfarenheter. Varje försök från Ales sida att visa uppskattning för krigarens väg bemöttes dock med dystra och desillusionerande reflektioner. Tyckte ens Legim själv om sin väg?
   Desto mer tycktes Elrind uppskatta besvärjarens väg men han var synnerligen ovillig att dela med sig av sina hemligheter. Åtminstone så hade han varit det fram till igår, då plötsligt Minn beviljades denna ynnest. Varför hon och inte han? Nåväl, nästa natt skulle han inte låta dem försvinna ensamma.

   På vägen gjorde de en stor omväg runt byn Tjärne och fortsatte sedan i rask takt vidare österut. Slätten runt omkring dem kändes snart lika enformig som skogen tidigare gjort. Till och med Ale kunde dock notera att vägen de färdades på inte var lika flitigt nyttjad som tidigare vägar. Bondgårdarna upphörde snabbt och likaså gärdsgårdarna. Vägarna kantades inte längre av trasiga vagnshjul eller tunnor. Istället hade gräs och buskar långsamt börjat återta den smala markremsa som forna tiders resande en gång lagt beslag på.
   Inte förrän i skymningen stannade sällskapet. De hade kommit fram till en väderbiten skylt och Legim satt av för att närmare studera den.
   "Skylten varnar för svarta döden i Norrby", konstaterade han."
   "Den historien har vi redan hört", svarade Elrind trött.
   "Det finns också en symbol inristad i skylten", fortsatte Legim. "En cirkel med tre prickar formade som en hög. Om jag minns de gamla stråtrövartecknen rätt så tipsar den om möjligheter till plundring. Då torde inte svarta döden längre grassera i byn."
   "Det är inte heller svarta döden jag fruktar", genmälde Elrind. "Det är en farligare fiende än så."
   "Om vi fortsätter omedelbart kan vi hinna fram innan det blir alltför mörkt."
   Elrind suckade djupt.
   "Nej, Legim, vad som än väntar oss i Norrby så vill jag inte möta det i nattens mörker. Låt oss slå läger här och invänta gryningens ljus innan vi fortsätter. Dessutom har jag andra ärenden att bestå med innan vi fortsätter", tillade han hemlighetsfullt.
   Om Elrinds plötsliga avsaknad av brådska överraskade Legim så visade denne inte det med en min. Istället nickade han lätt och förberedde nattens läger. Till skillnad från tidigare läger gjorde han dock upp två eldar och lade upp ett stort förråd av ris och torra grenar mellan dem. Utan vidare ord åt sällskapet en enkel kvällsvard och lade sig sedan till ro. Elrind erbjöd sig att ta första vakten och Legim sträckte tacksamt ut sig på sin filt. Mörkret lade sig över dem och med den också en kuslig tystnad. Om det fanns några nattens djur på denna ödsliga slätt så undvek de tydligen trakten kring den mystiska byn Norrby. I morgon skulle de få veta varför.

10. Rösten från forntiden

"Sörj inte de döda ty så länge de bevaras i era minnen äro de ännu levande. Minns dem därför istället med glädje och fröjd på det att deras liv ska vara lyckligt och gott."

Cindars Ord, kap 4, tal 7

   Ale låtsades sova men höll ett öga öppet och fäste det vaksamt på besvärjarens rygg. Elrind hade tagit fram den lilla skinnpåsen och tycktes betrakta dess innehåll. Från sin sovplats kunde Ale inte se innehållet men han gissade att silverarmbandet från gravvalvet fortfarande låg i skinnpåsen. Prästen hade varit rädd för armbanden och tagit till dunkla krafter för att dölja dem för omvärldens blickar. Magikerna Elrind och Sorogon däremot tycktes inte sky några medel för att lägga beslag på dem. Silverarmbandet var redan i Elrinds besittning och nu tycktes han av allt att döma tro att guldarmbandet fanns i Norrby. Varför var den där Khendirs armband så viktiga för honom?
   Ale hade hört många berättelser om magiska föremål. Seren den Store lär ha svingat ett magiskt svärd som genomträngde alla rustningar och om alvkungen Elendors båge sades det att den aldrig missade sitt mål. Kraften i sådana föremål kunde han förstå. Men vilken kraft kunde det finnas i sådana föremål som armband?
   Hur Ale än funderade kunde han inte komma på vad en magiker skulle kunna använda ett armband till. Minn hade säkert kunnat lista ut det men henne kunde han ju inte fråga. Hur skulle Minn då ha resonerat? Brukade hon inte säga att svåra frågor kunde lösas genom att man vände på dem? Han drog sig till minnes en episod i hemma i Gylde. Vid ett tillfälle hade han spelat abboten ett väl elakt spratt. Den tålmodige mannen hade aldrig förebrått Ale men hans sorgtyngda min hade gett honom dåligt samvete. Han hade funderat på att gottgöra honom på något sätt men inte vetat hur. Han hade föreslagit Minn både frukt och kakor men hon hade bara skrattat. "Ge honom inte något som du tycker om, ge honom något som han tycker om", hade hon sagt. Ale hade tvekat inför förslaget men Minn hade stått på sig och föreslagit att Ale skulle visa större intresse under abbotens lektioner istället, något som denne säkert skulle uppskatta. Hur konstigt det än hade verkat så hade det hjälpt och abboten hade faktiskt blivit på bättre humör efter det. Visserligen hade det inte dröjt länge förrän Ale hittat på nya spratt igen men det var en annan historia.
   Vad skulle då Elrind tycka om? Besvärjaren var ju förstås inte intresserad av skarpa svärd och pilar som träffade sina mål. Sådant kunde han ju köpa för pengar, så som han hade betalat Legim för att träda i sin tjänst. Silverarmbandet var förvisso värdefullt och torde kunna inbringa mer än sin vikt i silver. Men pengar tycktes inte heller intressera Elrind nämnvärt. De hade ju hittat andra föremål i gravvalvet men det hade bara varit silverarmbandet som fångat besvärjarens uppmärksamhet. Vad fanns det då mer som kunde intressera en magiker?
   Magi naturligtvis! Magi verkade ju vara det enda som Elrind brydde sig om här i världen. De enda gångerna som han lossade på sin allvarliga mask var när han talade sig varm om magi. Skulle armbandet kunna ha någon form av magi som Elrind kunde nyttja jämte sina egna krafter? Varför inte? Om det fanns föremål som kunde hjälpa krigare att slåss bättre så varför skulle det inte finnas föremål som kunde hjälpa magiker att bruka magi bättre? Så var det naturligtvis och Ale var riktigt stolt över sin slutsats. Återstod så frågan om hur Minn kom in i bilden. Ville han ge henne armbandet? Det gick inte ihop. Varför skulle han göra sig så mycket besvär för någon som han bara nyligen lärt känna?
   Ale funderade på föremål han hade gett bort i sitt liv. De föremålen var lätträknade ty han hade ägt få föremål i sitt liv. Om han hade varit särskilt framgångsrik på marknaden så brukade han dela med sig med Minn och sina andra vänner av bytet. Men kunde armbandet delas på samma sätt? Ale trodde inte det. Han hade också gett bort föremål som han själv inte kunnat använda. När Minn sagt honom att hans slunga i själva verket var en kvinnas huvudduk hade han rodnande gett bort den till henne. Efteråt hade han dock undrat hur mycket sanning som hade legat i hennes påstående. Däremot ångrade han inte att han hade gett bort några av de konstiga, röda frukter som han en gång hade fått med sig från marknaden. Vad det än hade varit så hade pojken som fått dem blivit lika röd själv och rusat iväg till brunnen.
   Ale slog upp ögonen. Kunde det vara samma sak med silverarmbandet? Kunde det vara så att Elrind inte visste om det var farligt och därför lät Minn pröva det först? Han blev alldeles kallsvettig. Minn var alldeles för klok för att gå in i en sådan fara med öppna ögon men tänk om besvärjaren hade förvrängt hennes syn så att hon inte såg faran? Ale försökte lugna ned sig och hitta andra förklaringar men alla mynnade de i samma oro. Här hade han varit avundsjuk på Minn och nu blev han plötsligt orolig istället. Men hur skulle han kunna varna Minn utan att vredga Elrind? Skulle han inte bara vredga Minn med om han försökte? På dessa frågor fann Ale inte längre några svar hur mycket han än funderade.
   Hans funderingar avbröts då Elrind plötsligt reste sig från sin plats. Han kastade en svepande blick över de andra som för att förvissa sig om att de sov och sedan gick han med tysta steg ut ur lägereldens sken. En bit ifrån Ale reste sig också Minn och innan han hann säga något hade hon också smugit bort från lägret. Ale smög tyst efter, osäker på vad han egentligen skulle göra.
   Minn hade kommit ikapp Elrind och viskade till honom gång på gång.
   "Är du besviken på mig, Elrind?" tyckte Ale sig höra. "Gjorde jag något fel? O, Elrind, kan du inte ge mig en chans till. Bara en chans till."
   Besvärjaren stod länge stilla med ryggen mot Minn och tycktes ignorera hennes böner. Till slut vände han sig emellertid om och tittade Minn djupt i ögonen.
   "Du har beträtt farliga vägar", sade han allvarligt. "Vägar som vårt skrå inte tillåts beträda förrän efter många år av studier och examina."
   "Jag är ung", genmälde Minn förtvivlat. "Jag är beredd att underkasta mig allt vad som krävs av mig."
   Men besvärjaren skakade bara långsamt på huvudet.
   "Ung säger du. Hur många soluppgångar och solnedgångar har du inte hunnit se i ditt liv? Hur många gånger har du inte sett knoppar brista och blommor slå ut för att sedan vissna och frysa bort i takt med årstidernas obönhörliga skiften? Alla dessa observationer har du bevarat inom dig. De kväver din ande och binder den till den materiella världen. Hur ska du kunna rensa ditt medvetande och ägna magin den fokus som krävs?
   "Jag har inte upplevt något som jag vill återuppleva", svarade Minn djärvt. "Jag är beredd att försaka mitt gamla liv. Jag är beredd att lägga allt det gamla bakom mig och börja ett nytt liv här och nu."
   Hon sträckte ut sin högra hand mot besvärjaren.
   "Igår ville du bli min far. Förnekar du redan din dotter?"
   Elrind betraktade henne med sorgsen blick. Ale tyckte sig dock se en ryckning i mungipan och han tyckte inte alls om den. Besvärjarens hand gick till skinnpåsen.
   "Säg mig då trenne gånger att du vill fortsätta på magins väg men vet att det beslutet är oåterkalleligt. Den som en gång vandrat på dem lämnar dem aldrig, på gott och ont."
   "Jag vill fortsätta på magins väg", sade Minn. "Jag vill fortsätta på magins väg. Jag vill fortsätta på magins väg", upprepade hon.
   Elrind nickade med samma sorgsna min.
   "Nåväl", sade han, "pjäsen har flyttats och spelet kan börja."
   Ur skinnpåsen tog han silverarmbandet. I månskenet tycktes det lysa med ett sällsamt sken.
   "Jag vill att du tömmer dina tankar", fortsatte Elrind. "Slut dina ögon och öron, skärma av dina sinnen från omvärlden. Avlägsna ur ditt medvetande alla materiella hinder och släpp fri din ande. Öppna dig för magins flödande krafter. Var inte orolig, jag är med dig hela tiden."
   Minn slöt ögonen och lät armarna slappt sjunka ned längs sidorna. Hon vaggade försiktigt fram och tillbaka, som ett grässtrå i en lätt bris. Elrind smekte varsamt hennes hår och lät handen fortsätta ned längs hennes nacke och arm. Ale kände ett instinktivt hat till Elrind när han såg detta men han vågade inte säga något utan låg kvar och tryckte i sitt gömställe.
   Elrind hade nu tagit Minns högra hand i sin och fäste varsamt silverarmbandet på det.
   "Av fyra element är vår värld byggd", mässade han med mjuk röst. "Jag vill att du nu öppnar ditt medvetande för luften. Känn hur luften virvlar omkring dig. Sträck ut ditt medvetande efter luften och låt luften bli ett med dig."
   Ale rös till och insåg att en kall vind faktiskt hade blåst upp. Vinden tycktes starkare hos Elrind ty hans kåpa fladdrade längs hans ben. Hos Minn tycktes det dock vara fullständigt vindstilla och inte ett hårstrå rörde sig på henne.
   "Bra, bra", mumlade Elrind. "Lämna nu din tunga kropp och färdas med den lätta vinden. Njut av din frihet, njut av de flödande krafterna."
   "Ja, ja", svarade Minn med en märklig blandning av frånvaro och extas i rösten. "Jag känner friheten, jag känner kraften."
   Ale kände hur vinden runt honom tilltog och blev alltmer illa till mods. Plötsligt sade Minn något som fick hans blod att frysa till is.
   "Vi är inte ensamma."
   Elrind ryckte till och såg sig hastigt om. Han lade båda händerna på Minns axlar.
   "Färdas vidare med den lätta vinden", sade han. "Ingenting kan hindra dig. Sök, observera och berätta."
   Men Ale var redan på väg bort. Med hjärtat i halsgropen rusade han tillbaka till lägret. Han hade inget mål med sin flykt, han ville bara bort från det hemska skådespelet. Men vad kunde han väl göra? Väcka Legim? Vad skulle väl han göra mot sin husbonde? Fly från alltsammans? Hur då och vart då? Även om han så kunde fly, skulle han kunna lämna Minn? Med huvudet fullt av tankar stormade han in i lägret och som om det inte hade varit nog med fasor denna hemska natt så väntade ännu den största på honom här.

   Från lägret kom ett svagt ljussken men det var inte den falnande lägereldens varma sken utan ett blått, kallt sken. För sent blev Ale varse orsaken till detta sken.
   Mitt i lägret stod en skimrande gestalt vänd mot honom. Ale trodde först att hans sinnen spelade honom ett spratt, ty gestalten hade drömlikt otydliga drag och han kunde vagt uppfatta lägereldens trötta lågor bakom den, som om den bestod av dimslöjor allena. Men när gestalten höjde sin hand och hotfullt pekade på honom med ett knotigt finger insåg Ale till sin fasa att den här skrämmande uppenbarelsen var verklig. Kring dess handled var nämligen fäst ett armband som bara alltför väl liknade det fördömda silverarmband som de hittat i gravvalvet och som nu var fäst kring hans barndomskamrats Minns handled. Ale ville skrika men ur hans strupe kom intet ljud och han stod som fastfrusen när gestalten med svävande steg närmade sig honom.
   Gestalten bar en ung mans drag, om än i spöklik skepnad. Det var en mager, blekhyad man helt klädd i vita klädnader. I ögonen kunde en glimt av plågsam smärta anas men resten av ansiktet vittnade om stor vrede. Med fingret alltjämt pekandes mot Ale började mannen tala med en hög och befallande stämma.
   "Jag är Angvin, son av Khendir. Lyss till mitt budskap, du arme gravplundrare. För egen vinnings skull har du tillintetgjort det som jag offrade livet för. Graven har öppnats och andarna är åter fria. Om du inte förenar armbanden och återför dem till deras rätte ägare och ursprunglige skapare så kommer min ande att hemsöka dig intill döden!"
   Med de sista orden tycktes mannen växa och hans armar sträckte sig mot Ale som om han ville gripa tag i honom och ge honom en dödlig omfamning. Ale kämpade förtvivlat för att röra sig, för att skrika, ja för att göra vad som helst för att befria sig från denna hemska mardröms klor. Till slut kom ett befriande mörker över honom och världen omkring honom försvann när han svimmade och föll ihop där han stod.
   När han åter vaknade till sans stod alla de andra runt omkring honom. Minn såg orolig ut medan Elrinds ansikte bar på en blandning av allvar och vrede. Trots sitt chockade tillstånd observerade Ale att silverarmbandet inte längre var fäst vid Minns handled och detta lugnade honom av någon anledning. Till sin förvåning noterade han att Legims ansikte var ovanligt blekt och svettpärlor kunde anas på hans panna. Ales huvud dunkade av värk och inom sig kände han en mystisk smärta, som om något fattades honom. Minnet av den skakande upplevelsen hade dock inte lämnat honom.
   "Var är den?" utbrast Ale och såg sig hastigt om. "Ta bort den, ta bort den, låt den inte ta mig!"
   "Lugna ned dig, pojk", sade Elrind kallt. "Här finns ingen förutom oss".
   "Den var här nyss", fortsatte Ale utan att låta sig lugnas av besvärjarens ord. "Mitt i lägret, precis där Legim står. Legim! Du måste ha hört den. Du måste ha sett den. Berätta för Elrind!"
   Elrind vände sig långsamt mot Legim.
   "Legim, är detta sant?" frågade han med behärskad röst.
   Legim ryckte till som väckt ur funderingar. Han mötte sin herres blick, tycktes tveka och talade sedan med fast röst.
   "Här finns ingen förutom oss. Pojken måste ha drömt en mardröm."
   "Nej, jag såg den verkligen", försökte Ale. "Den kallade sig Angvin. Den hade på sig silverarmbandet och sa något om att förena armbanden och föra dem till deras ägare. Sedan försökte den gripa tag i mig och... och...
   "Du hörde mig, pojk", sade Elrind barskt. "Här finns ingen förutom oss. Återgå till din sömn nu."
   Ale såg förtvivlat från den ene till den andre men ingenstans fann han stöd. Elrind hade redan vänt sig från honom, Legim mötte inte ens hans blick och Minn betraktade honom bara med en blandning av medlidsamhet och misstänksamhet. Ensam och övergiven av dem alla rusade han bort till sin filt och under dess skyddande tyg lät han tårarna komma.
   Under tiden tog Elrind Legim avsides. Minn tog tvekande ett steg mot dem men besvärjaren skakade på huvudet.
   "Vi är klara för i natt", sade han. "Återhämta nu dina krafter så fortsätter vi senare. Vi måste dryfta viktiga ting."
   Minn såg hur de två gick bort en bit från lägret. Elrind var den som förde diskussionen medan Legim tyst åhörde vad han hade att säga. Besvärjaren föreföll behärskad men då och då lade han tyngd bakom sina ord genom att hytta med näven och peka i deras färdriktning.
   Minn var nyfiken på vad deras samtal rörde sig kring och varför de hemlighöll det för henne. Hade inte Elrind redan invigt henne i större hemligheter än så? Men hon visste att lyda och lyda tänkte hon göra. Till skillnad från Ale. Hon visste inom sig att det var Ale som genom sin närvaro hade stört hennes koncentration. Likt en tjuv hade han smugit efter dem och spionerat på dem.
   Elrind hade inte närmare ordat kring avbrottet. Visste han också att Ale var den skyldige och varför gjorde han i så fall ingenting åt honom, undrade hon förbittrat. Kunde det vara så att Elrind faktiskt inte visste något och att hon, Minn, visste mer än Gyldes kanske främste besvärjare? Tanken både kittlade och skrämde henne. Visserligen kände hon Ale bättre än vad Elrind gjorde och dylika nattliga förehavanden var sannerligen ingenting nytt för den rackaren. Men hennes förvissning grundade sig på mer än detta, hade hon inte verkligen sett Ale trots nattens mörker?
   Hon försökte tänka tillbaka på upplevelsen. Den låg inte långt borta i det förflutna men likväl undflydde den henne som en dröm, så klar när man drömmer den men så avlägsen när man vaknar. Vad hade egentligen hänt? Hon hade minnesfragment av hur hon stått i en storms öga. Eller hade hon själv varit stormen och Ale i dess öga? Hon hade mer än bara sett Ale hon hade känt honom med alla sina sinnen. Likväl hade hon inget minne av att hon skulle ha rört sig under upplevelsen. Det gick runt i huvudet på henne. Hur hon än försökte kunde hon inte minnas alla detaljer, än mindre sammanfoga dem till en helhet som gjorde upplevelsen rimlig och begriplig.
   Men det här var ju inte fråga om rimliga och begripliga ting utan om magi. Hon hade känt något flöda inom sig och det hade varit en fantastisk känsla. Det hade gjort henne upprymd och hon trängtade efter mer av det.
   Det enda hon med säkerhet kunde minnas var att hon väckts som ur en dröm av Ales skrik och att hon och Elrind sedan hade rusat till lägret och funnit honom avsvimmad. Det kändes som om hon hade haft en stor hemlighet inom räckhåll men att allt hade förstörts av Ale. Kunde den enfaldige pojken inte unna henne någonting? Om hon hade haft krafter därtill skulle hon ha förvandlat honom till något fogligare. Nåja, kanske inte för gott men åtminstone under de nattliga mötena med Elrind så hon finge vara i fred. Kanske skulle hon berätta för Elrind så att han kunde göra något? Men vem visste väl hur besvärjarens vrede skulle slå mot Ale? Kanske var det bäst att tills vidare inte yppa något? Visst ville hon klippa alla sina band med sitt förflutna och nog var Ale en särdeles besvärlig knut som motverkade hennes syfte. Men Ale hade funnits nära henne så länge hon kunde minnas, ja han var en del av henne och något inom henne ville inte ta bort denna del.
   Innebar det att hon inte var redo ännu? Var hon inte redo att lämna det gamla och med öppna sinnen anamma det nya som Elrind ledde henne mot? Tvivel ansatte henne och hon grubblade länge utan att finna några svar. Till slut svepte sömnen barmhärtigt in över henne och skingrade tankarna. När nästa dag grydde tänkte hon inte närmare på Ale utan såg bara fram emot nästa natt och nästa vägledning på magins vägar.

Sönernas armband fortsätter på nästa sida.