Innehåll

Mamma

2013-09-22

Den 7 september 2013 somnade min mamma Lisa Hjelmberg in, stilla men alldeles för tidigt. Jag vill på denna sida hedra hennes minne och lyfta fram det hon hann åstadkomma i sitt liv.

Biografi

Mamma föddes på Cypern den 9 juli 1956. Hon var äldsta dotter till Giorgios och Maroulla Kyprianou och fick sedermera tre yngre bröder: Andros, Kypros och Sotiris. Den stora familjen levde under enkla men tillräckliga förhållanden. Som polis blev fadern ofta stationerad på olika platser på ön och familjen följde efter. Kanske var det då som mammas kärlek till Afrodites mångskiftande födelseplats grundlades.

Som äldsta barnet i den stora syskonskaran fick mamma tidigt lära sig att ta ansvar och ta hand om sina bröder. Under en tid hade hon också ett husdjur, en liten svart hund, men den blev tyvärr överkörd och mamma hade aldrig något mer husdjur efter det. Mamma utmärkte sig i skolan och visade sig bland annat ha en fallenhet för främmande språk. 1968-1972 studerade hon på Saint Francis School (motsvarande vårt gymnasium), där undervisningen bedrevs på grekiska, engelska, franska och italienska. Det var säkert till hjälp när hon senare lärde sig svenska. Studierna hindrade emellertid inte mamma från att ägna sig åt tonårsnöjen i den dåvarande hemstaden Famagusta, vid den tiden en växande turistmetropol. Livet skulle dock snart komma att ta en oväntad vändning.

1972 gjorde min pappa FN-tjänstgöring på Cypern som telegrafist. En dag fick hans grupp i uppdrag att reparera en ledning som visade sig gå över en privat tomt. (Enligt familjelegenden var någon av mammas småbröder orsaken till att ledningen gått sönder, men det ska jag låta vara osagt.) Som pappa var bäst på engelska fick han knacka på och dörren öppnades av mamma. Resten är, som det heter, historia.

Mamma följde med pappa till Sverige och i ett omskrivet bröllop i hemstaden Oskarshamn gifte de sig. Ett år senare föddes jag. Mamma hade dock svårt att finna sig till rätta i den lugna småstaden. Hon beklagade sig över att Oskarshamns kvällsnöje bestod i att sitta i en bil och titta på torget, en total kontrast mot Famagustas nattliv. Till slut hotade hon att åka tillbaka till Cypern och ta mig med sig, vare sig pappa ville följa med eller inte. Som så ofta fick hon sin vilja igenom och den unga familjen var snart tillbaka på Medelhavsön där de försörjde sig inom den växande turistnäringen. Det var en lycklig tid för mamma och hon återvände ofta till berättelser om hur hon och pappa vandrat i bergen med mig och klättrat upp till kloster ovan molnen. Men än en gång skulle ödet komma att gripa in.

1974 invaderades Cypern av Turkiet och Famagusta hamnade bakom frontlinjen. Med löften om att snart kunna återvända lämnade de sitt hus och i det många minnen, däribland mammas bröllopsklänning. Löftena infriades aldrig och i det läget tedde sig Sverige som ett säkrare alternativ. Återflytten gick dock inte till Oskarshamn utan till Stockholm och så småningom till Kvarnholmen i Nacka. Medan pappa arbetade på Juvel på dagarna var mamma hemma med oss barn. Syskonskaran utökades nämligen snabbt. 1975 föddes Helena och ett år senare föddes Anders. På kvällar och helger jobbade dock mamma ofta extra för att dra in pengar till den nu stora familjen, bland annat i Servusbutiker. Hon övertalade också sin "gamla" familj på Cypern att flytta till Sverige och 1980 blev hennes båda familjer grannar i varsitt radhus i Älta. Familjen var därmed återsamlad.

Mamma inledde nu en karriär i arbetslivet. Hon fortsatte inom kooperationen, tog kurser i ledarskap och maskinskrivning, och fick så småningom en position på KF:s huvudkontor. Hon återgick dock till hemmet för att ta hand om sitt fjärde barn Anna, som föddes 1988. Året efter byttes radhuset mot en egenbyggd villa i Björknäs med plats för den nu än större familjen. Efter det gick mamma in för en karriär som egenföretagare och köpte 1996 en liten tobaksaffär på Surbrunnsgatan. Några år senare bytte hon den mot en större tobaksaffär i Björknäs centrum och blev snabbt ett välkänt ansikte bland de många kunderna. Med fyra vuxna barn och hem och jobb som hon trivdes med hade mammas liv nått sin topp.

Tyvärr var det inte mamma förunnat att leva länge. Ändå fortsatte hon att vara familjens sammanhållande punkt och kämpade tappert in i det sista. Den 7 september 2013 lämnade hon oss och en stor skara av familjemedlemmar, släktingar, vänner, kolleger och kunder slöt upp för ett sista farväl i Nacka kyrka. I hela sitt liv jobbade hon för andra. Nu får hon äntligen vila.

Minnen

Minnena av min mamma är för många för att sätta på pränt men här är ett urval av dem som berättar lite om henne och vad hon betydde för mig.

  • När mamma bar mig så hade hon ett sug efter sura saker. Kanske är det därför som jag som liten var förtjust i citronyoghurt och sura godisar och som vuxen fått smak för syrad mat.
  • Mamma brukade natta mig genom att lägga mig på mage (enligt den tidens rekommendationer) och vagga mig till sömns med handen mot ryggen. Än idag tycker jag om att ligga på mage men tyvärr mår inte ryggen bra av det i längden.
  • Som liten förundrades jag över de många olika språk mina föräldrar kunde och drog slutsatsen att pappa kunde hälften av världens språk och mamma andra hälften.
  • De första "blommor" jag plockade åt mamma var vildgräs, något oklart varför. Kanske påminde de om spannmål, något som både pappa och morfar arbetade med och som mamma bakade goda bullar av? Hur som helst så sparade mamma länge "buketten" i en vas.
  • Ett välstädat hem var viktigt för mamma och vi fick inte gå på de nyskurade golven förrän de torkat. En gång löste jag det genom att sätta mig på en kudde och dra mig fram över golvet. Av någon anledning uppskattades min kreativitet inte av mamma.
  • I skolan fick vi en gång i uppgift att skriva om lycka. Till skillnad från mina kamrater skrev jag att lycka var att ha en snäll mamma hemma, en självklarhet för mig men något som överraskade min lärarinna så mycket att hon berättade det för mamma.
  • Mamma lagade all mat hemma och det så bra att jag sällan klarade av att äta skolmaten. I stället gjorde jag smörgåsar av mammas bröd när jag kom hem efter skolan.
  • Mamma var också noga med att ge mig frukost och kokade mannagrynsgröt med äppelmos till mig så länge jag bodde hemma. Än idag äter jag gröt till frukost, om än nyttigare sorter än mannagrynsgröt.
  • Mamma stickade många av våra kläder. Själv blev jag aldrig vän med stickorna men de stickade gubbar jag lyckades åstadkomma på syslöjden bevarade hon länge.
  • De svenska vintrarna tedde sig särdeles kalla för mamma och hon tvingade oss alltid att bära för varma kläder. Kläderna åkte av så fort jag kom fram till skolan. Eftersom jag sällan blev sjuk så trodde väl mamma att hon gjorde rätt.
  • Värme däremot kunde mamma aldrig få nog av. Semesterresorna gick alltid till Cypern och alltid i juli när det var som varmast. Själv ärvde jag inga cypriotiska gener för tålighet mot sol. Många lager hud hann därför brännas bort innan jag lärde mig att det inte var normalt och därefter höll jag mig i skuggan.
  • Mamma var aldrig förtjust i annan mat än sin egen, om den inte var grekisk. När det cypriotiska hotellet en gång bjöd på asiatisk buffé vägrade hon ens gå dit medan resten av familjen njöt av de för oss sällsynta läckerheterna.
  • Alla semesterresor gick som sagt till Cypern. När vi en gång åkte till Danmark beklagade hon sig över allting och när jag senare ville bjuda pappa på en resa till Graceland ville hon absolut inte följa med. Nu när jag reser själv försöker jag konsekvent upptäcka nya länder (även om jag valde just Cypern och Afrodites födelseplats för mitt frieri).
  • Mamma tvingade mig aldrig att prestera i skolan men hon blev stolt när jag lyckades och det bidrog till att jag började anstränga mig och själv känna stolthet.
  • Mina första bakförsök i hemkunskapen var mediokra, särskilt jämfört med mamma, men så lyckades jag en gång baka enkla wienerbröd med vaniljsockerfyllning. De blev så uppskattade av mamma att jag vågade baka dem fler gånger och tog så mina första stapplande steg i bakandets värld.
  • När jag senare började baka med jäskorgar utbrast mamma förvånat att mina bröd "såg ut som köpta". Jag valde att tolka det som en komplimang och i fortsättningen var jag den som bakade bröd till middagarna.
  • I samband med galna ko-sjukan fick mamma för sig att bli vegetarian, hur otroligt det än kan låta. Först när alla vi barn hotade med att utebli från julmiddagarna (julskinka, köttbullar och revbensspjäll med quornsmak är deprimerande) föll hon till föga.
  • Mest stolt över mig var nog mamma när hon fick komma till Stadshuset och se mig få min examen från Handelshögskolan. Det var värt de långa studieåren.
  • Efter skolan började jag jobba i England. Det svåraste var inte att anpassa sig till ett nytt land, det var att ständigt höra mammas tjat om att jag skulle flytta hem igen. (När jag väl gjorde det och flyttade till Söder tyckte hon att jag skulle flytta till Nacka...)
  • När Su-San och jag bestämde oss för att bygga hus i Nacka, så som mamma en gång gjort, blev hon mycket glad och följde noga husbygget. Däremot stannade hon aldrig länge hos oss i det färdiga huset utan föredrog alltid att komma till sitt eget hem.
  • Ju äldre mamma blev, desto mer energi tycktes hon få. Hon tränade hårt och älskade sitt löpband och hon nöjde sig inte med att städa huset utan målade, fogade och fixade överallt.
  • När mamma fick besked om sin sjukdom blev hon i första hand orolig för dem som hon skulle lämna bakom sig. Hennes första ord till mig efter beskedet var "allt kommer att bli bra".
  • När mamma lämnade sitt hus för en lägenhet gjorde hon den snabbt till sitt nya hem och stortrivdes i den. Familjebjudningarna fortsatte, antingen middagar i hemmet eller grillfester på en brygga vid havet, som om inga moln fanns på himlen.
  • Mamma gav aldrig upp och ville alltid ha familjen nära sig. Dagen innan hon dog skickade jag ett SMS till henne och frågade om hon mådde bättre och om hon orkade med ett besök. Hennes sista skrivna ord till mig var "ja och ja". Hennes sista yttrade ord blev sedan "lev era liv".
  • Vid mammas begravning bakade jag kanelbullar till kyrkkaffet efteråt som min sista hälsning till henne. En fågel hade irrat sig in i lokalen och flög vid ett tillfälle ner till mammas foto. Det var många som i fågeln såg mammas sista hälsning till oss.

Begravningstal

Lycka är att ha en snäll mamma hemma. De orden skrev jag som liten i en skoluppgift och den lyckan fick alla vi fyra barn uppleva. Mamma ville nämligen alltid vårt bästa och hade också en bestämd uppfattning om vad som var vårt bästa. Därför var hon hemma med oss när vi var små. Hon fanns alltid där.

Denna starka vilja fanns hos mamma i hela livet. Som äldsta barnet med tre yngre bröder fick hon tidigt lära sig att ta hand om andra och att bestämma. Som ung och kär lät hon sig inte avskräckas av att lämna sitt Cypern. Som främling i ett helt nytt land jobbade hon hårt för att komma in i samhället. Hon var bestämd med att hon ville bo i en stor stad och kom till Stockholm. Hon slet på Servus kvällar och helger och avancerade till KF:s huvudkontor. Hon förverkligade sin dröm om att driva en egen liten butik.

Mamma glömde aldrig sitt ursprung och semesterresorna gick alltid till Cypern. Lika mycket som hon tyckte om sitt hemland, lika mycket ville hon att vi barn skulle göra det. Men hon var också hemkär och satte sin tydliga prägel på hemmet. Det var alltid rent och det serverades alltid rejäla portioner. Hon kunde klaga på att hon inte fick hjälp men visste också att städningen och matlagningen blev bäst om hon tog hand om den själv.

Mamma litade ändå på våra omdömen. Hon ifrågasatte inte våra livsval i fråga om skola, jobb eller kärlek och välkomnade nya medlemmar i familjen. Lyckligast var hon när hon fick samla hela familjen på stora middagar där ingenting fattades.

Det var mammas starka vilja som fick henne att kämpa så hårt. Hon ville hela tiden återvända till sitt hem, äta sin egen mat och vara med oss. När hon inte längre orkade bad hon oss att leva våra liv.

Vi har inte längre en snäll mamma hemma men vi är lyckliga för de liv vi fick och den tid vi hade med henne. När vi tar hand om våra hem, lagar vår egen mat och bjuder in till middagar, ja då lever mamma vidare i oss. Tack för allt och vila i frid.

Griftetal

Även om denna gudstjänst markerar att Lisas jordiska liv är nu slut, att nu överlämnar vi henne i Guds händer, då är detta inte inget slutgiltigt avsked. Ty denna gudstjänst gestaltar också hoppet. Hoppet som aldrig övergav Lisa, det slumrar också i våra bröst och det väcks i dag till ett förnyad liv. Här hörs hoppets röst och det är den som bygger en bro över till Lisa. Om vi lyssnar inåt hör vi att över den bron färdas nyheten om att hon lever, att hon enbart har avklätts sin jordiska mantel och iklädds en ny frisk kropp som är vävt av ljus av kärlek. Och att vi skall där hon nu är också engång vara.

Lisa blev inte ett med sin sjukdom, gnällde inte över sin svåra lott, blev i den meningen inte ett offer för sina plågor. Hon försökte själv bli större än dem. Hon visste någon stans att ända sättet att bära detta fruktansvärda, sjukdomen var att fortsätta att leva. Låta livskrafterna och kärlekens offerkrafter få så stort och mycket utrymme som möjligt. Det gällde att odla hoppet, kämpa vidare till ett fortsätt liv tillsammans med er, men också att fortsätta att engagera sig i sin familj

Lisas livsberättelse är som hämtat ur en kärlekssaga. En saga som berättar om hur den unga cyperotiska flickan Pantelitsa, som lever under enkla förhållanden med sina föräldrar, blir förälskad i en ung svensk FN soldat, ljus och vacker som en gud. Den berättar vidare hur hon, trots sin ringa ålder, modigt litar på kärleken, tror på kärleken, följer kärleken. Fast det innebär att lämna hemlandet, familjen, lämna sin kultur, sitt språk och bege sig till ett nytt främmande land i Norden, Sverige. Hon litar fullständigt på kärleken. Litar på den kärleksfamn hon har funnit, litar på den man Gud har utsett åt henne. Tveklöst ger hon sig hän. Åt det nya landet, det nya livet, sin nya familj. Och Bröllopet blir årets bröllop, ett sagobröllop, ett bevis på att kärleken är starkast.

Och här i Sverige tar hon sig namnet Lisa, blir ett med Sverige, snabbt lär hon sig språket, älskar landet, människorna, maten.

Och livet blir helt och fullkomligt när hon kan få sin familj från Cypern att komma till Sverige, till henne och återförenas här Livet blir fullkomligt. Livet är fullkomligt. Fyra underbara barn, och storfamiljen så nära, hela familjen samlad, det viktigaste av allt.

Och sedan att kunna arbeta tillsammans med mannen i hennes liv, att aldrig behöva vara utan honom, fullkomnade hennes lycka. Att de tillsammans fick sköta affären, ta emot kunder, hjälpa dem, prata med dem, att skapa där i Björknäs centrum en social knytpunkt för många människor betydde mycket. Så här skulle sagan ha kunnat fortsatt, borde ha fortsatt, men verkligheten är ingen saga, den är alltid annorlunda och kan vara bitter och svår.

Det erfor Lisa så ödesdigert för sju år sedan då hon insjuknade i den svåra sjukdom som till sist tog slut på hennes livskrafter. Hon stod emot sjukdomen så länge hon orkade, trodde alltid själv att hon skulle övervinna den, bli frisk, komma hem och kunna åter bjuda till stormiddagar med familjen, åter träffa sina vänner bland kunderna. Så blev det inte. Utan till slut fick hon släppa taget, ge efter och lämna jordelivet, lämna er kvar. Men det som ser ut som ett slut, är inget slut.

Även om vår verklighetsuppfattning begränsar vår syn, så har den Gud som har gett oss livet även gett oss löftet att vi återvänder i hans famn. Att döden inte är människans slut, utan enbart porten på vår väg genom evigheten. Så var döden för Lisa enbart förvandlingsporten då hon avkläddes sin jordiska kropp för att iklädas en andlig evig kropp, en kropp vävt enbart av ljus och kärlek. Således lever Lisa vidare i den andliga världen. Och där ifrån svara hon på era böner och er kärlek. Ger sig till känna som värmen som stiger i era bröst. DÅ är hon helt närvarande i er, såsom ni er i henne.