Resmål

• Georgien
• Spanien-Marocko
• Jordanien
• Nordkorea
• Peru
• Kina
• Kenya
• Sydkorea

Länge sträckte sig mina reseambitioner inte bortom Europas gränser. Visserligen hade jag besökt USA ett par gånger men bara i samband med utbildningar då jag inte såg mycket mer än konferenslokaler. Resten av världen var dock vita fläckar på kartan. Visst lockade Afrika, Asien och Sydamerika men jag hade varken tid eller resesällskap för så långa resor. När jag så träffade Su-San var det dags att göra slag i saken innan husbygge och familj än en gång skulle försvåra resor till fjärran länder. Med god planering lyckades vi besöka om inte hela världen så åtminstone några representativa delar: Kenya, Korea, Kina och Peru. Nordamerika och Australien är kulturellt mer lika oss och därför inte lika spännande resmål. Men Australien har en spännande natur och New York är alltid New York så kanske blir det pensionärsresor dit i framtiden?

Under vår senaste långresa till Spanien och Marocko saknade vi bra matupplevelser. När vi så fick höra om Världens Resors temaresa Till bords i Georgien blev valet av vår höstresas destination enkelt. Georgisk mat hade vi sedan tidigare goda erfarenheter av tack vare Tbilisis hörna och egna recept och orange naturviner upplever just nu en renässans så vi såg fram emot att få uppleva detta på plats.

Liksom vid vår resa till Jordanien gick resan med Turkish Airlines och Istanbul, något vi inte beklagade då man till skillnad från västeuropeiska flygresor får mat och film på köpet. (Inception kan för övrigt rekommenderas.) Bortsett från en språngmarsch till anslutningsflyget på grund av sent annonserat byte av gate gick resan bra och vi landade i Tblisi tidigt på morgonen.

Efter några timmars sömn på ett bra hotell (men med intetsägande frukost utan lokala delikatesser som alltför ofta är fallet) bjöds vi på stadsvandring genom Tbilisis gamla stad med sevärdheter som färgglada fasader, gamla stadsmurar, badhuskvarter vid gamla källor och underjordiska marknader. Vi hann också med ett besök hos en tebutik där vi fick höra mer om georgisk tehistoria och smaka på ovanliga sorter som vilt te och te på blåbärens första blad.

Därefter lämnade vi staden för det första av många besök på en familjevingård. Det inleddes med en liten demonstration av hur man bakar det klassiska ostbrödet khachapuri. Jag fick med mig många bra tips till mitt hemmabak, såsom att börja med en tjock deg som man pressar ihop osten i för att sedan låta degen vila innan brödet plattas ut. Gräddningen i lagerhäggblad och varma stengrytor är dock inget jag kan återskapa hemma.

Därefter bjöds vi på en överdådig lunch. Förutom den nygräddade khachapurin fick vi också vår introduktion till georgiska smårätter såsom georgisk sallad på tomat, gurka och lök, fermenterad smilax (sarsaparill) med vitlök, aubergine- och paprikarullar med valnötsröra på vitlök, koriander, imeretisaffran och blåväppling, kyckling tabaka (kyckling som delas, plattas ut och steks i smör) samt ett urval av georgiska ostar. Det hela följdes av ett stort fat grillat fläskkött och serverades med gårdens egna vita och röda viner samt den lokala och överraskande goda dragonläsken.

Efter lunchen bjöds vi att bese vinkällaren och de tunnor som vinet fermenterades i på georgiskt vin helt utan tillsatser och med hela druvor, inklusive skal, kärnor och stjälkar. Trots att hela druvan ingår och mängden tanniner därmed ökar så är georgiskt naturvin lättdrucket, särskilt om det kombineras med georgiska specialiteter som salt ost, nötter och grillat kött, och de får dessutom en rustik karaktär. Detta skulle vi komma att få många bevis för under resan.

Efter vingården återvände vi mätta och belåtna till Tbilisi för lite vila inför middagen. Den åt vi på en restaurang som specialiserade sig på georgiska viner (vi bjöds på fyra sorter) och moderna tolkningar av klassiska georgiska rätter. Inget ont om rätter som kycklinglever med den populära fermenterade plommonsåsen tkemali men kanske var det lite orättvist att låta den konkurrera med den mer traditionella lunch vi ätit bara fyra timmar tidigare. Allt för mätta återvände vi så till hotellet för en välbehövlig hel natts sömn.

På resans tredje dag var det dags att lämna den georgiska huvudstaden och bege oss till den östliga vinregionen Kakheti. På vägen stannade vi till vid en av många brödbodar där den georgiska "baguetten" shotis puri bakades genom att mjuka avlånga degar fästes på insidan av en upphettad kruka (tone) för att gräddas. Det rykande färska brödet avnjöt vi tillsammans med hemlagade ko- och getostar. Därefter anlände vi till "kärlekens stad" Sighnaghi, en vacker liten stad med fantastisk utsikt över den vinproducerande Alazindalen mot Kaukasusbergens blå fond. Här besökte vi bland annat en marknad där vi köpta olja på rostade solrosfrön samt de typiska georgiska kryddorna blå väppling och torkad mald tagetes.

Sedan var det dags för ett nytt vingårdsbesök där vi själva fick prova på att grädda puri och även "stöpa" den georgiska ljusliknande sötsaken churchkhela som görs genom att nötter träs på ett snöre och täcks av en uppkokt blandning på druvjuice och mjöl.

Därefter var det dags att prova gårdens viner (eller dricka dem som man hellre säger i Georgien). Här fick vi bland annat prova ett sött rött vin som vi blev så förtjusta i att vi köpte med oss en flaska.

Vi fick sedan bese de stora kvevrikrus som använts för att fermentera vin i Georgien i årtusenden. De grävs ner i jorden innan själva vinkällaren byggs och återanvänds sedan.

Vinprovningen följdes av den sedvanliga överdådiga lunchen där vi för första gången under resan fick smaka på khinkali, georgiska degknyten fyllda med kött. Vi fick också lära oss att de bäst avnjuts genom att man efter varje tugga suger i sig den mustiga buljongen.

Efter lunchen bar det så av till våra kommande dagars övernattning på ett vingårdshotell. Här fick vi skölja av oss resdammet i varma badtunnor och kalla simbassänger innan det var dags för en presentation av hotellvinernas tillverkningsprocess (där såväl traditionella kvevrikrus som klassiska ståltankar användes) som rundades av med en provning av desamma. Den här gången ingick inte middagen men det var vi nästan tacksamma över efter dagens frossande.

Efter två dagar med teman som vin, te, vin, bröd och vin var det dags för en annan viktig del i det georgiska köket: ost. Huvudmålet var ett besök på en ostfabrik men först fick vi bekanta oss med Georgiens tredje stad Telavi. Vi började med lite historia genom att först vandra runt i de välbevarade resterna av kung Erekles II:s slott och åkte sedan ut till den vackra klosterkyrkan Alaverdi.

Sedan besökte vi ett krukmakeri där vi fick höra hur dessa enorma vinkrus tillverkas del för del för att sedan brännas, en process som tar flera veckor. Naturligtvis fick vi även här prova på gårdens viner.

Vår sista sevärdhet i Telavi var den stora marknaden där man förutom kryddor, grönsaker och kött också kunde hitta allehanda prylar (även om vi själva inte hittade något vi ville ta med hem).

Därmed var det dags att besöka ostfabriken. Här fick vi följa hela processen från separationen av vasslen till lagringen. Sedan bjöds vi på en ostfest med tiotalet olika former av ost såsom lagrade hårdostar, ostrullar med krydd- och ostfyllning (!), osttrådar, rökt ost, panerad ost och naturligtvis ostbrödet khachapuri. Naturligtvis bestod efterrätten också av ost i form av en liten färskostboll med kokos.

Nu var tiden kommen att lämna östra Georgien och påbörja den långa bussresan västerut. På vägen stannade vi till vid klostret Jvari med vacker utsikt över staden Mtskheta och fortsatte sedan ner till staden för att bese dess kyrka. Den senare har målningar som censurerades av osmanerna genom att ansiktena suddades ut och överlevde därmed kommunisternas censurering att målas över helt.

Vi åt sedan lunch på en restaurang i närheten där vi serverades läckerheter som pkhali (bollar av valnötter, koriander, blåväppling och imretiasaffran) smaksatta med persilja respektive rödbeta, champinjonhattar med ost, tolma med ris och köttfärs samt den båtformade khachapurivarianten adjaruli, där man bryter av kanter och doppar i ost- och äggfyllningen i mitten.

Efter lunchen bar det av till Baias vingård, där vi fick bese druvodlingarna och provsmaka några av de georgiska viner som lyckats leta sig till Systembolagets sortiment tillsammans med khachapuri och diverse valnötsröror. Därmed återstod bara den sista biten till Kutaisi och en välkommen nattsömn.

Följande morgon besökte vi först Kutaisis marknad med sina oräkneliga mat- och prylstånd. Där kunde vi även beundra den berömda relief som illustrerar händelser och personer i Georgiens historia. Sedan åkte vi ut till Bagratikatedralen, en gång på UNESCO:s lista men borttagen därifrån efter en renovering som inkluderade stålbalkar, modernt glas och en hiss. Där underhölls vi också av en grupp musiker iklädda den traditionella georgiska dräkten chokha med de karakteristiska patronfickorna.

Sålunda lämnade vi Kutaisi för lite natur i nationalparken Oniore med dess vackra vattenfall. Vatten fick vi också från semesterns första regn men det förtog inte upplevelsen.

Därmed var det dags för lunch och den intog vi på en vingård som också specialiserat sig på georgiska delikatesser. Här fick vi avnjuta rätter som tklapi (utplattad torkad frukt) med bönröra, ostbollar med ostfyllning på majsbröd, köttfyllda dumplings med ajapsandali ("ratatouille" på aubergine), kharcho (kyckling i valnötssås) och elarji (en rätt på smält ost och majsmjöl). Det hela avrundades med en liten färskostkaka.

Mätta och belåtna for vi sedan till vårt nästa mål: Ambrolauri uppe i Kaukasusbergen i norr. Hotellet var tyvärr ett av de sämre där vi fick börja med att jaga insekter och damma innan vi kunde komma till ro. Efter en tråkig frukost med ägg och varmkorv åkte vi först till ett Sankt Nicholas-tempel, där vi tände ljus för min mor och mina morföräldrar, och sedan till en kyrkogård, där vi fick bekanta oss med georgiska begravningsseder, som staketomgärdade familjegravar med bord för mat till de döda.

Nästa sevärdhet var ett konstnärshus där vi fick se samlingar av stenar, fossiler, hantverk, fotografier och mycket annat. Sedan bjöds vi in till köket för att se hur några av våra lunchrätter tillagades, såsom auberginerullar och det bönfyllda brödet lobiani. Före lunchen fick vi också demonstrationer och smakprov av gårdens viner och starksprit chacha. Lunchen var som vanligt generös och förutom de rätter vi numera var bortskämda med fick vi också smaka bönstuvningen lobio, majsbrödet mchadi samt kyckling och biff. Vi passade också på att köpa med oss en handsnidad "bakpress" för att skapa vackra mönster på khachapuri och liknande platta bröd.

På kvällen utforskade vi sedan Ambrolauris kvarter och butiker på egen hand och avslutade med flera försök att hitta ett matställe där vi både kunde hitta nya rätter och göra sig förstådda. Det slutade med att vi fick beställa på måfå och fick då in förutom de välbekanta khinkali också kubdari (bröd med kött och lök) och gurian khachapuri (halvmåneformat bröd med ost och kokt ägg).

I och med det närmade sig vår Georgienresa sitt slut och det var dags att återvända till Tbilisi. På vägen stannade vi till vid en utskikspunkt med en vidunderlig utsikt där även resterna av en sovjetiskt icke färdigbyggd linbanestation fanns att beskåda. Vi stannade också till i Gori för en paus men det intressanta Stalinmuséet fick jag tyvärr bara se på en plansch då det inte ingick i resans tema.

Väl tillbaka i Tbilisi fick vi mer utsikt genom en tur med stadens bergbana till foten av TV-tornet, varifrån man också fick kunde se "oligarkens hus", den förre presidenten Saakasjvilis pampiga bostad. Sedan fick vi några timmar för oss själva där vi passade på att besöka loppmarknaden på Dry Bridge och promenera över den moderna Fredsbron.

På kvällen var det dags för avskedsmiddag på Kafé Littera, en restaurang som specialiserat sig på att modernisera traditionella georgiska rätter. Rätterna var både vackra och goda, såsom olika röror på grönsaker och valnöt, tunt skivade tomaterna, skogssvamp med kronärtsskocka och rödbetskroketter, men de kunde inte tävla med de hemlagade rätter vi avnjutit i den mer familjära stämningen på de många vingårdarna vi besökt. Servicen kunde också ha varit bättre då personalen envisades med att inte fylla på vatten och att ställa fram fat anpassade för sex personer till vårt bord med sju personer. Därmed återstod bara alltför få timmars sömn innan det var dags att åka till det tidiga flyget hem igen.

Våra förhoppningar om god mat och dryck i Georgien uppfylldes med råge. Om vi hade fått önska hade vi gärna fått prova på att laga maten också men det är förstås svårt att organisera i stora grupper. Inspiration till vår egen matlagning fick vi i alla fall med oss hem. Det hade också varit intressant att få höra mer om Georgien under de många bussresorna och byta ut några av kyrkorna mot muséer. Minnena av den familjära stämningen och de generösa måltiderna på de många vingårdarna kommer vi dock att bära med oss länge.

Efter fyra år utan långresor på grund av pandemin var det dags igen. Det ökande antalet konflikthärdar i världen gör det ändå svårt att resa. Armenien-Azerbajdzjan föll på att det var för kallt i november (vilket var tur då stridigheter bröt ut i Nagorno-Karabach) medan Egypten föll på att det var för varmt (vilket också var tur då stridigheter bröt ut i Gaza). Albatros temaresa I morernas fotspår lät dock intressant, även om en jordbävning i Marocko reste frågetecken även för denna resa.

Nåväl, iväg kom vi i alla fall och på söndagkvällen landade vi i Malaga, där vår reseledare tog emot oss. Väl framme vid vårt hotell fick vi en kort stadsvandring förbi sevärdheter såsom katedralen "enarmade damen" (kallad så efter att den bara fick ett torn då borgmästaren skänkte det andra tornets budget till den amerikanska frihetsrörelsen), det mäktiga moriska fortet Alcazaba, romerska lämningar av en amfiteater och en garumfabrik samt Antonio Banderas takvåning (om än bara utifrån).

Följande morgon var det dags för temats första och kanske främsta sevärdhet: Alhambra. Hotellets frukostbuffé var ordinär men jag hittade i alla fall två lokala favoriter: rostat bröd ingnidet med vitlök och olivolja och toppat med charkprodukter samt varm krämig choklad med något sött bakverk. En bekväm och välventilerad buss körde oss sedan till Granada.

En kunnig lokalguide vägledde oss genom det väldiga komplexet där morisk och kristen kultur möts. De många olika palatsbyggnaderna varvades med vackra trädgårdar tills rundturen avslutades en bit upp i bergen i sultanens sommarslott Generalife. Vi avslutade sedan turen med en vandring på egen hand genom Granadas branta gränder innan det var dags för lite raciones i form av padrones (mjukstekta chilifrukter), kryddad potatis och (tyvärr för) stekt sidfläsk. Efter det var vi så mätta att vi bara orkade med glass i Malaga, däribland Malagas egen glass på sött Malagavin och russin, samt rostade kastanjer.

Följande dag var det dags för temats andra och kanske än mer spektakulära sevärdhet: La Mezquita i Cordoba. En något längre busstur än gårdagen tog oss till denna vackra stad där en än kunnigare lokalguide initierat berättade om de olika utvidgningarna av moskén och hur de skilde sig åt i stil. Mest minnesvärt är hur mönstren av vit sandsten och rött tegel senare återskapades av vit och rödmålad sandsten samt förstås den malplacerade överdådiga domkyrkan som byggdes mitt i moskén.

Efter moskébesöket fortsatte vi till de gamla judiska kvarteren med sina vindlande gränder och vackra innergårdar fulla med historia. Slutligen avnjöt vi en god tapaslunch där vi bland annat serverades de lokala rätterna salmorejo (kall tomatsoppa) och arroz cordobes (en paellaliknande rätt med kött). Mer mat blev det på kvällen, eftersom vi bokat bord på en av Malagas stjärnkrogar, Jose Carlos Garcia, men mer om det i en annan recension.

I och med det var Spaniendelen över och det var dags för resans längsta transport mot Marocko. Färden gick via Gibraltar, vars mäktiga klippa syntes på långt håll. Efter gränsformaliteterna möttes vi upp av den självsäkre lokalguiden Angel. Han körde oss upp för de smala och vindlande vägarna där vi bland annat fick stifta bekantskap med klippans orädda invånare makakerna. Därefter fick vi lite egen tid i själva staden där vi besökte den botaniska trädgården (där dock det mesta var stängt) och avnjöt ett par andalusiska kakor (den vaniljfyllda kakan torta loca och mandelkakan polvoron) som vi köpt med oss i Malaga. Gibraltar kanske inte är värt en resa i sig men det var roligt att ha sett det. Vi återvände sedan till den spanska sidan för färjan till Gibraltar. Guidens varning om att färjan alltid är sen besannades och det hjälper förstås inte att man börjar tanka färjan en halvtimme efter planerad avgång. Nåja, över kom vi i alla fall, även om det hade varit roligt med mer dagsljus under överfarten. Väl framme på hotellet i Tanger hann vi med en sen och föga minnesvärd middag "västerländsk" (tonfisksallad, stekt fisk och chokladrulltårta) innan vi trötta gick till sängs.

Den första "riktiga" marockanska matupplevelsen fick vi istället på frukostbuffén där det bland annat bjöds på myntate, harira (lins- och kikärtssoppa), merguez (lammkorv), beghrir (pannkakor där man "viker in" smör innan man gräddar dem) samt en stor kakhylla. Resans enda kvinnliga lokalguide bjöd oss därefter på en spännande rundvandring i staden där vi för första gången fick stifta bekantskap med den typiska medinans smala och labyrintiska gator. En av sevärdheterna var en tidigare blåmålad vägg som utgjorde motiv till en av Matisses tjugotal målningar från hans tid i Tanger. Vi fick också lite egen tid som vi bland annat använde till att bekanta oss med den marockanska nationalrätten tagine på utsökt mört nötkött tillsammans med lite sallad och brödet khobz. Därefter lämnade vi Tanger med snabbtåget som efter två timmar först oss till Marockos största stad Casablanca. Tyvärr blev den gemensamma middagen en besvikelse i form av en torftig buffé i en bullrig miljö med känsla av skolmatsal. Det fanns även tid för en kvällsvandring genom Casablancas ännu öppna medina.

Den följande dagens frukost var om möjligt sämre än middagen med långa köer och brist på tallrikar och bestick. Lyckligtvis åt vi den gemensamma lunchen på en annan restaurang, där en tagine med kefta (köttbullar) serverades. Däremellan hann vi med ett besök i den imponerande Hassan II:s moské, den tredje största i världen, en fascinerande upplevelse som delvis förstördes av medresenärers provocerande frågor till den tålmodige lokalguiden. Efter ett kort stopp vid ett torg som av någon anledning kallas duvtorget fortsatte vår resa sedan till kuststaden Essaouira och tyvärr ännu en tråkig hotellmiddag i form av grönssakssoppa, kyckling och brownie som vi livade upp med det utmärkta marockanska vinet Guerrouane Blanc. Våra uppgraderade rum var visserligen stora (det är första gången vi övernattat i ett hotellrum med två etage) men mycket slitna med såväl vattenläckor som kackerlackor och silverfiskar.

Hotellets nygräddade pannkakor med honung och färskost bättrade på hotellets matrykte innan det var dags för stadsvandringen i Essaouira. Vi gick längs den då lugna fiskehamnen och de bastanta stadsmurarna mot havet in till medinans vindlande gränder med butiker och gallerior. Med gårdagens middag i minnet unnade vi oss en dubbel lunch, först i staden och därefter i hamnen. Lunchen var något förvirrad där min förhoppning att få prova den marockanska nationaldrycken raib (fermenterad smakmjölk) uppfylldes genom en yoghurtdessert, fisken tog slut men fanns plötsligt igen och servitrisen behövde en miniräknare för att övertygas om att 400 minus 260 dirham blir 140 och inte 40. Näväl, min pastilla (filodegsinbakad strimlad kyckling) var i alla fall god. I fiskehamnen beställde vi sedan färsk sjöborre, bläckfisk och sardin och var därmed inte så kritiska till hotellmiddagens köttbullar och potatismos.

Följande dag lämnade vi Essaouira för resans sista mål: Marrakesh. På vägen stannade vi till vid ett arganoljekooperativ, där vi köpte lite arganolja och bland annat fick smaka på amlou, en överraskande god blandning av arganolja, mandel och honung som expeditens skämtsamma beteckning marockansk nutella inte gör rättvisa. I Marrakesh inledde vi med en lunch (tagine igen, denna gång med kyckling) och ett besök i det vackra Bahiapalatset innan det var dags att ge sig in i den myllrande medinan. En berberisk taginegryta blev resultatet av en antagligen klen köpslagan. Resans sista hotell visade sig lyckligtvis vara både helt och rent men middagsbuffén lika tråkig som tidigare bufféer med undantag av den marockanska kakan chebakia (friterad sesamkaka med honung). En avslutande kvällsvandring förkortades på grund av den dåliga luften.

Frukostbuffén var lika tråkig som middagsbuffén men räddades av att det fanns både marockanska pannkakor (msemen och beghrir) och marockanskt bröd (batbout). Därefter for vi iväg på en utflykt till Atlasbergen. Under ett besök hos en berberfamilj bjöds vi på myntate det nygräddade brödet tafarnout med olivolja och honung. Vi besökte också ett krukmakeri och ett mattväveri med många fina produkter men tyvärr inget som passade oss. Efter en OK lunch med couscous och tagine samt det ofta förekommande brödet khobz gav vi oss ut på en vindlande bergsvandring (som var för ansträngande för flera i gruppen) upp till ett vattenfall. På kvällen spenderade vi sedan några av våra sista dirham på amlou och kryddor.

Därmed återstod bara följande dags hemresa. Våra allra sista dirham gick åt till street food på flygplatsen i form av kebbe, falafel och ostfylld pirog samt den marockanska nationalkakan gasellhorn (mördegskaka med mandelfyllning).

Överlag var vi nöjda med resan. Det blev många upplevelser på kort tid och resorna mellan dem kändes aldrig för långa då bussar, båt och tåg var bekväma. Det fanns också en bra balans mellan guidade sevärdheter och egen tid för att insupa atmosfären. Den spektakulära moskékyrkan i Cordoba och den magnifika Hassan II-moskén i Casablanca hör till de främsta minnena. Av de marockanska städerna var Tanger och Essaouira trevligast medan Casablanca och Marrakesh var lite för bullriga och förorenade för vår smak. Allra sämst tyckte vi om maten. Att besöka ett så gastronomiskt framträdande land som Marocko och bjudas på tre buffémiddagar och tre franskinfluerade middagar kan inte få annat än underkänt och vi borde egentligen ha avstått helt från gruppmiddagarna och utforskat det marockanska köket på egen hand. Vi kanske inte återvänder till Marocko då vi sett det mesta men den inköpta taginen kommer definitivt att användas tillsammans med ett eller flera marockanska brödrecept.

Efter några år med Europaresor var det åter dags för en långresa och valet föll på Jordanien. Huvudsyftet var att få uppleva den historiska sevärdheten Petra men ju mer vi läste på om denna region, desto mer insåg vi hur många andra sevärdheter som rymdes inom detta lands gränser, såsom romerska lämningar, korsfararborgar, Döda Havet och Wadi Rum.

Trots det visade det sig inte helt lätt att hitta en resa. Av de många resebolag som marknadsförde gruppresor till Jordanien var det få som erbjöd ett komplett paket. Av de två vi till slut kontaktade var det bara Orientenresor som återkom med en offert medan Phoenix Travel efter ett par förvirrade mejlsvar aldrig hörde av sig igen. Dessutom visade det sig att vår grupp bara skulle komma att bestå av Su-San och mig och att vi skulle få en privatchaufför under hela vistelsen. Hur som helst fick vi ett skräddarsytt paket där även ett besök i Israel ingick och när november kom kunde vi lämna det kalla och regniga Sverige för sydligare breddgrader.

Flygresan gick med Turkish Airlines med mellanlandning i Istanbul. Servicen var utmärkt med tidig boarding, mat och film på båda planen och punktliga avgångar och ankomster. Här har vårt eget SAS mycket att lära. Däremot blev vi förvånade över att Istanbuls moderna flygplats saknade gratis wifi.

Sent på natten (eller tidigt på morgonen om man så vill) landade vi i Jordanien. Viseringsprocessen gick snabbt och vår privatchaufför Muhammed mötte oss vid utgången och välkomnade oss till det enligt honom kalla Amman. (Det visade sig bara vara en grad men lurade av den torra luften trodde vi att det var åtminstone tio grader.) Gatorna var tomma när vi kördes till vårt första hotell, något vi inte skulle få uppleva igen förrän vår tidiga hemfärd en vecka senare. Däremot skulle den välbevakade entrén med både säkerhetsvakt, metalldetektor och röntgen bli ett återkommande inslag på hotell och offentliga byggnader. Jordanien sägs vara regionens säkraste land och det var uppenbart att jordanierna ville att det skulle förbli så.

Efter en kort sömn och en första bekantskap med det jordanska frukostutbudet - hoummus var ett återkommande inslag tillsammans med bröd, ost, oliver och ibland också sötsaken halwa - var det dags för resans första sevärdhet Jerash. Jerash är en antik stad som ingick i Decapolis, ett hellenistiskt stadsförbund som även omfattade Amman och Damaskus. Jämte Efesos sägs Jerash hysa de mest välbevarade romerska lämningarna utanför Italien och här fanns sannerligen mycket att titta på. Vår privatchaufför Muhammed överlämnade oss i en lokal guides vård och vi förevisades sevärdheter som Hadrianusbågen, det stora Ovala torget, den kolonnprydda huvudgatan Cardo Maximus, den bysantinska kyrkan Katedralen och det akustiska mästerverket Södra teatern. Vi fortsatte sedan utforskandet på egen hand innan det var dags för lunch.

Våra föreställningar om det jordanska köket baserades på det libanesiska kökets överdådiga mezéer och de kom att infrias med råge. Utsöka dippsåser som hoummus, tahini och tzatziki (om än inte lika god som den vi själva gör) serverades tillsammans med sallad, inlagda grönsaker och ett fat nygräddade tallriksstora platta bröd. Sedan kom grillspetten... Vi sköljde ned det hela med en fantastisk färskpressad lemonad på lime och mynta. Mätta och belåtna kördes vi så tillbaka till Amman där vi utforskade omgivningarna i väntan på middagen. De visade sig dock bestå av ordinära shoppinggallerior så vi föredrog en välbehövlig tupplur på rummet istället. Middagen visade sig vara en än större och finare meze, även om vi kanske hade föredragit att få smaka på andra jordanska rätter. Muhammed gjorde oss dock sällskap vid bordet och underhöll oss med redogörelser för jordansk kultur och tankesätt. Han introducerade oss också till den lokala spannmålsbaserade drycken Moussy, som passade utmärkt till de många och varierande smakerna i mezen.

Följande dag inleddes vår utflykt till Israel. Vår privatchaufför fick inte korsa gränsen utan vi skulle få en israelisk guide istället. Vi ledsagades därför till en skyttelbuss som förde oss till gränskontrollen. Efter fem (!) passkontroller släpptes vi in på Västbanken där vi träffade vår guide och efter ytterligare väntan i en lång trafikkö nådde vi så den heliga staden Jerusalem.

Utflykten inleddes med en tur upp på Oljeberget, varifrån vi kunde blicka ut över stadens olika delar, inte minst den välkända Klippmoskén med sin gyllene kupol. Därefter trädde vi in i staden för att följa Jesu fotspår. Vår guide, som genom att vara en grekisk-ortodox israelisk arab kombinerade flera av Jerusalems många identiteter, hade dock en avslappnad attityd till stadens mystik och påpekade saker som Klagomuren snarare var ett fundament än en gammal tempelmur och att Via Dolorosa både befann sig på en lägre nivå och hade en annan sträckning på Jesus tid. Hur som helst var det intressant vandra längs vägen, lika mycket för att se de fjorton bönestationerna som för att se alla andra som bad där. Att träda in i den kända Heliga gravens kyrka var naturligtvis också en upplevelse.

Därefter besökte vi Betlehem och Födelsekyrkan och på vägen passerade vi den ökända muren som Israel dragit genom de palestinska områdena. De långa trafikköerna medgav bara ett kort besök och skymningen hade fallit när vi återvände till vårt hotell. Det varit roligt att få mer tid att lära känna stadens olika delar närmare - de arabiska, judiska, kristna och armeniska stadsdelarna var som fyra olika städer - men tyvärr befann sig vårt hotell längre ut, i en ortodox judisk stadsdel att döma av befolkningens kläder. Efter att ha passerat fyra folktomma restauranger gav vi upp hoppet om ett intressant nattliv och tog en tidig kväll.

Dag två i Israel bestod av en tur norrut med via sevärdheter som Nasaret, Kapernaum, Gennesarets sjö och de ockuperade Golanhöjderna (som till synes integrerats helt med Israel). Naturligtvis kunde de inte mäta sig med Jerusalem och är kanske mest av intresse för de som vill göra en biblisk resa. Vi hoppade därför över ett sista kyrkobesök för att vara tillbaka i Amman innan kvällen, en förhoppnings som grusades av att skyttelbussens avgång dröjde över en timme. Ett kort besök i ett shoppingcenter för att bekanta sig med jordanska matvanor fick därför avsluta denna dag.

Vår fjärde dag (eller andra dag i Jordanien) förde oss söderut genom det torra och karga ökenlandskapet mot många olika sevärdheter. Vårt första stopp blev Mount Nebo, det berg där Moses sägs ha dött efter att ha blickat ut mot det utlovade landet. På platsen fanns bland annat en kyrka med många vackra mosaiker.

Det följdes av ett välkommet stopp vid Döda Havet. Trots allt vi hört kunde vi inte låta bli att överraskas av flytkraften i det salta vattnet. Efter resans många timmar i bil var det en njutning att kunna ligga på rygg i vattnet och bara slappna av. Lunchen åt vi på det inhägnade strandområdet och som väntat var kvaliteten på maten därefter - en torftig lunchbuffé med en lemonad fjärran från den goda lemonad vi avnjutit utanför Jerash (men dyrare).

Mer historia blev det vid det tredje stoppet, korsfararborgen Al-Karak. Den av tre branter omgivna borgen var full av rum och korridorer att utforska och vi fick en liten guidetur genom Saladins mottagningssalar. Att borgen var svårintaglig var lätt att förstå. När skymningen så föll nådde vi byn Wadi Musa intill resans huvudattraktion: Petra.

Efter en natt på resans enda femstjärniga hotell (som trots det inte hade fri wifi men irriterande upplysta strömbrytare som inte gick att släcka när man skulle sova) gav vi oss av på vår heldagsutflykt i den gamla nabateiska klippstaden. En lokal guide förde oss genom den välkända smala passagen Al-Siq, bortom vilken snart Petra uppenbarade sig för oss.

Först möttes vi av den kända gravbyggnaden "Skattkammaren", som dock bara är den första av många gravar uthuggna direkt ur den rosafärgade klippan. Vi fortsatte sedan förbi "Romerska teatern" och "Kungagravarna" ut till den egentliga staden. De bostadshus som en gång legat där var raserade sedan den antika jordbävning som ödelade staden men ruinerna av vissa större byggnader, såsom Al-Uzzatemplet. Men Petra erbjuder också många svårtillgängliga sevärdheter och det var med möda som vi tog oss upp för de 800 trappsteg som ledde till "Klostret". Såväl utsikten som den uthuggna kammaren var väl värda klättringen. Efter en lunchbuffé på Petras enda restaurang (som tyvärr var lika oinspirerande som dess like vid Döda havet) tog vi oss an nästa klättring upp till Den höga offerplatsen, en gammal plats för riter som inkluderade människooffer. Vi avslutade den långa dagen med ett besök på Petramuséet, till vilka många av de arkeologiska fynden från staden förts, och väl tillbaka på hotellet kunde vi konstatera att vi tillryggalagt över 30 000 steg (!) enligt stegräknaren.

Efter Petra återstod "bara" ökenlandskapet Wadi Rum. Det beduintält vi skulle tillbringa natten i påminde mer om en liten stuga med alla moderna bekvämligheter vi kunde önska oss. Vi började med en lunch som äntligen bjöd på en ny jordansk rätt: magluba eller kycklinggryta med ris (som naturligtvis föregick av de sedvanliga bröden med dippsåser och grönsaker).

Därefter körde en jeep oss ut till de olika sevärdheterna i öknen. Bland dem fanns en flera meter hög sanddyn av sand så fin att man kunde surfa på den (vilket andra turister gjorde), en klyfta med stenåldersinskriptioner, en naturlig stenbro och Lawrence av Arabien tillfälliga bostad. Turen avslutades med beduinte kokat över öppen eld och serverad med dadelkakor medan vi såg solen gå ned över den röda öknen. Kvällens middag var tyvärr "bara" en buffé men rätterna var åtminstone bättre än på de tidigare bufféerna. Efter en kvällspromenad under den mörka stjärnklara himlen avnjöt vi så en rofylld natt i vårt "beduintält".

Resans sista dag bestod till större delen av den långa bilfärden tillbaka till Amman. Dock hann vi med att besöka några av huvudstadens sevärdheter, såsom Romerska teatern och Citadellet, den senare med vidunderlig utsikt.

Gladast blev vi dock över att äntligen få smaka på Jordaniens nationalrätt mansaf (efter att chauffören Muhammed hjälpt oss att byta ut den planerade mezen). In kom en gryta på stora lammstycken och ris serverad på ett platt bröd tillsammans med en sås gjord på flera sorters yoghurt. Delikat och mycket mättande.

Efterrätten avnjöt vi det enligt Muhammed bästa konditoriet i sta'n där vi äntligen fick smaka på en annan jordansk delikatess vi sett fram emot, nämligen konafa. Detta är en syndig förening av mjuk ostkräm, krispig filodeg och söt sirap som vi fick direkt från pannan. Därmed var såväl smaklökar som magar än belåtna för resten av dagen. Efter en sista vandring genom Amman, där vi bland annat passerade den stora Kung Abdullah-moskén, lade vi oss tidigt för att orka upp till den följande morgonens tidiga flyg hem. När vi så lämnade Jordanien hade vi många minnen med oss.

Av alla resmål i världen hör nog Nordkorea till de mer sällsynta. Vi blev därför överraskade när Världens resor erbjöd turer dit i samband med Kim Il-Sungs 100-årsfirande. Nyfikna på "världens mest slutna land" slog vi till och fick några av de sista platserna. Att Nordkorea tar emot besökare på sina egna villkor visade sig dock snabbt. Visumansökan innehåller en mängd frågor för att sålla bort icke önskvärda gäster (amerikaner, sydkoreaner, journalister, militärer m fl göre sig icke besvär) och först en vecka före avfärd fick vi godkänt. På grund av det ovanliga resmålet skrev jag en detaljerad reseberättelse under själva vistelsen.

Inför resan fick vi en hel del förhållningsregler, såsom att visa Den Store Ledaren och Den Käre Ledaren respekt samt att inte fotografera sådant som ställer landet "i dålig dager". Man får inte röra sig utan en "lokal guide" och mobiltelefoner är helt förbjudna. Vi läste också på i böcker som Alla monster måste dö (beskrivning av gruppresa, mer kåseri än innehåll) och Inget att avundas (avhoppares gripande berättelser om det dagliga livets strapatser) för att förbereda oss på vad som väntade. Dylika böcker är naturligtvis också förbjudna.

Resan gick via Frankfurt med SAS och Beijing med Air China, eftersom man bara får resa in till Nordkorea via Kina. SAS visade på sin fortsatta demontering av sin kundservice - incheckningen har ersatts av självincheckning och de sittplatser vi valde hade inget samband med dem vi sedan fick. Air China däremot bjöd på både måltider och underhållning. Undra på att svenska bolag köps upp av kinesiska. Men nog om det nu.

Efter totalt 16 timmars resa landade vi så i Pyongyang. Under inflygningen fick vi våra första intryck av Nordkorea, ett bergigt land utan fordon på vägarna. Vi fick också fylla i blanketter där vi deklarerade vad vi förde in och vid passkontrollen blev våra väskor röntgade. Men in kom vi och blev raskt välkomnade av våra lokala värdar: tre(!) guider som skulle ge den officiella bilden av Nordkorea, en kameraman som skulle filma densamma samt en chaufför. Dessutom hade många sevärdheter guider på plats. Guiderna visade sig dock inte vara de stela övervakare som vi hade väntat oss utan kunde ibland berätta personliga saker om sig själva. Dock var de snabba att påpeka när vi "inte skötte oss" och även vår svenske guide rekommenderade att vi höll oss i skinnet för att få ut det mesta av resan. Vi var som sagt där på deras villkor.

Första intrycket av Pyongyang var en modern stad med breda och rena gator, höga hus och pampiga monument, vilket antagligen är meningen också. Kim Il-Sungs bild och namn var ständigt närvarande i staden. Vi passerade bland annat triumfbågen, som naturligtvis gjordes större än sin franska förebild. Vår buss tog oss sedan till hotellet. Det var ett förstklassigt hotell, eller hade åtminstone varit det när det var nytt för säkert 50 år sedan. Nu var det ganska förfallet men vi hade åtminstone el och vatten, något som skulle visa sig vara inte helt vanligt. Däremot var resten av staden inte alls så mörklagd som vi fått höra. Inte för att vi fick röra oss utanför hotellområdet på egen hand men ändå. Denna första dag avslutades med en middag med samma välkända koreanska rätter som vi är vana vid från Sydkorea. Kryddningen var visserligen relativt mild men det kan ha varit en turistanpassning. Nordkoreanerna har till och med anammat trenden att servera riset sist. Däremot skulle frukostarna visa sig vara torftiga med torrt sött bröd med en odefinerbar sylt till, svagt te eller kaffe samt ägg om man hade tur. Dock blev ingen i sällskapet allvarligt magsjuk under resan, vilket ändå får ses som ett gott betyg.

Den andra dagen ägnades helt åt huvudstadens sevärdheter. Till dem hörde Pyongyangs filmstudio, där vi bland annat fick se hela stadskvarter uppbyggda i historisk, kinesisk, japansk och "europeisk" stil. Våra värdar framhöll att dessa tredimensionella kulisser var de enda i sitt slag i världen samt att cineasten Kim Jong-Il besökt studion 592 gånger. Just ledarnas antal besök var något som de olika sevärdheterna höll noga räkning på. Därefter följde det kalla krigsmuséet. (Det handlade om Koreakriget men var KALLT.) Dess huvudbudskap var att USA startade kriget, något som bland annat underbyggdes med en i och för sig välgjord dokumentärfilm. Muséet förklarade dock inte varför självförsvarskriget övergick i ett "befrielsekrig" av Sydkorea, inte heller att Nordkorea nästan erövrades i motattacken. Intressant var också källaren med vapen och krigsmateriel, inklusive "krigsbyte".

Efter en välkommen hot pot-lunch följde ett monument över Koreakrigets hjältar, det erövrade amerikanska spionskeppet Pueblo (livfullt, om än nedlåtande, återgivet av den officer som ledde bordningen) och ett monument över Kommunistparitet. Lite omväxling efter alla dessa krig och monument blev besöket på Barnpalatset, där väldrillade barn bjöd på musik- och dansföreställningar.

Enligt programmet skulle vi ha stannat i Pyongyang men det visade sig vara flexibelt och vi for i stället till ett nytt hotell i den gamla kejsarstaden Kaesong. Här tog vi in på ett charmigt/spartanskt hotell. Det charmiga bestod i att det var byggt i gammal stil med rispappersväggar och sängar utrullade på golvet medan det spartanska bestod i att el kom och gick medan varmvatten endast fanns på hink. Maten var dock god, inte minst den lergrytsbakade Kaesongkycklingen smaksatt med ginseng som vi fick den andra kvällen. Dessförinnan hade vi ägnat dagen i kejsarhuvudstaden åt ett besök i den demilitariserade gränszonen (bara några tiotals meter från Sydkorea), en Kim Il-Sung-staty så stor att den syns från andra sidan gränsen, ett historiskt museum samt den gamle kungen Kong Mins grav (orörd av koreanerna i ett halvt årtusende och sedan omgående plundrad av de ockuperande japanerna). Vi fick också ynnesten att ta en stadspromenad, om än med uppmaningen att inte ta "dåliga" bilder.

På lördagmorgonen återvände vi till Pyongyang och stannade till vid nationalbiblioteket Grand National Study Hall, en pampig (men kall) byggnad som lär hysa en miljon böcker och flera studierum för medborgare som vill förkovra sig. Från dess balkong hade vi också utsikt över Kim Il-Sung-torget, där förberedelserna för morgondagens hundraårsfirande pågick för fullt. En påminnelse om att vi faktiskt befann oss i en totalitär stat fick vi när tre medresenärer kom på efterkälken och guiderna nervöst började tala (på koreanska) om bestraffning, inte för turisterna utan för dem själva.

Tyvärr fick vi inte se mer av staden den dagen eftersom gatorna utan förklaring spärrades av för turistbussar. Senare fick reda på att orsaken var att ledaren Kim Jong-Un framträdde i staden, något som vi alltså fick nöja oss med att följa på TV. Nordkoreansk TV är i och för sig också en upplevelse med reportage om Kim Jong-Uns besök på olika platser, sändningar från partimöten där Kim Jong-Un entusiastiskt hyllas samt patriotiska kampsånger illustrerade av Kim Il-Sungs och Kim Jong-Ils ansikten varvade med bilder av natur och industrier. I sammanhanget kan nämnas att TV INTE visade den misslyckade raketuppskjutningen men att de allerstädes utplacerade propagandahögtalarna faktiskt informerade om den, om än först 24 timmar senare. Att regimen över huvud taget erkände misslyckandet var dock förvånande, även om vi som var i landet alltså fick reda på det sist av alla i världen. Den kvällen avslutades med en nordkoreansk variant av bulgogi (barbeque) där lammkött överraskande ingick, ett kött som sydkoreaner normalt ratar. Det äts dock på samma sätt: i ett salladsblad med kimchi och gochujang (chilisås) och gott var det.

Så kom den stora dagen: Kim Il-Sungs etthundrade födelsedag den 15 april då Nordkorea enligt förespeglingen skulle bjuda in gäster till storskaliga firanden. Men redan före resan fick vi veta att Mass Games ställts in och väl på plats ställdes också alla aktiviteter i city in för utlänningar. I stället bussades vi och Pyongyangs övriga 1 000 turister ut till en nöjespark intill Martyrernas gravplats där vi skulle få "beblanda oss med nordkoreaner och avnjuta folklig underhållning". Låt oss kalla det ännu en intressant erfarenhet av en totalitär stat. Nöjesparken var nämligen öde och omringad av militärer, de enda nordkoreanerna på plats var personalen, organisationen var amatörmässig med avsaknad av toaletter och försäljare som knappt visste hur man tog betalt och hela arrangemanget kändes improviserat med barnorkestrar och lekar. (Däremot fanns det många nordkoreanska barn utanför som säkert var lika besvikna oss över att vi var där.) För att uttrycka det hela med en liknelse, det var som om besökare till kronprinsessan Victorias bröllop skulle ha bussats till Solliden på Skansen i stället.

Ingen militärparad och inga massdanser således och inte ens ett besök på Den Store Ledarens mausoleum eftersom det var stängt för renovering inför sonens inflyttning (märklig tajming). Någon förklaring till allt detta fick vi heller inte utan kunde bara göra som "Nordkoreaexperter" och spekulera (skam efter den misslyckade raketuppskjutningen, hämnd för att utländska dignitärer bojkottade firandena, allmän paranoia eller helt enkelt militärregimens nyckfulla natur?). Några militärer fick vi åtminstone se, först döda sådana på morgonen vid Martyrernas magnifika gravplats och sedan levande på eftermiddagen då 20 000 militärer på väg till militärparaden kördes förbi hurrande folkmassor, däribland många så kallade pionjärer som såg ut att hellre vilja vara någon annanstans. Det senare var för övrigt en överraskning i programmet då våra guider med bara några minuters varsel fick klartecken.

Dagens övriga aktiviteter var dock inte alls kopplade till firandet - en utställning med blommorna Kimilsungia och Kimjongilia (lika många blommor som propagandabilder) och en kinesisk akrobatcirkus (spektakulär men alltså inte koreansk). Hundraårsdagen skulle sedan avslutas med ett storslaget fyrverkeri som vi inte skulle få se på plats men åtminstone från stadens högsta hotell. Det blev dock ett antiklimax då det startade före utsatt tid så fick än en gång nöja oss med TV:n. Ett synnerligen torftigt firande av "världens störste ledares" födelsedag alltså, vi fick antagligen se mindre av firandena än resten av världen trots att vi var på plats.

Kanske hade våra lokala guider dåligt samvete för de följande dagarna fick vi betydligt friare tyglar. Efter besök på nationella stoltheter som slussanläggningen West Barrage där vi matades med statistik om dess kapacitet (men inte såg något fartyg passera), ett mönsterjordbruk där bondstugan bland annat hade två TV-apparater och två kylskåp (varav det ena användes för böcker och det andra innehöll ytterst lite mat) och Kim Il-Sungs födelseplats (en rikemansgård av storleken att döma) så fick vi se sex stationer på Pyongyangds tunnelbana i stället för de vanliga två samt ströva helt fritt i Moranparken bland festande nordkoreaner.

Tunnelbanan är omgärdad av flera myter som vårt besök spräckte. Den är inte särskilt spektakulär bortom de pampigaste stationerna (om man bortser från den revolutionära konsten, propagandahögtalarna och bilderna av far och son Kim som vi vid det här laget var blasé på) men den är heller inte bara en turistkuliss (varför skulle man utesluta oss från massföreställningar men engagera hundratals pendlarstatister?). Parkbesöket spräckte också myten om de stela och skygga nordkoreanerna - med sina sånger och danser, förstärkta av alkohol och förevigade med mobilkameror, så skilde de sig inte mycket från helgfirande i Tantolunden hemma i Stockholm.

Därefter hedrade vi Kim Il-Sung genom att nedlägga blommor och buga vid hans bronsstaty (det finns många men det här var den största och sedan två dagar har han också fått sällskap av sin son), något som nordkoreanerna själva tycker är obligatoriskt på en Nordkorearesa. Mer intressant var det då att studera nordkoreanerna. De var uppklädda och allvarliga som på en begravning, alls inte utkommenderade med gevärspipor i ryggen utan av allt att döma uppriktigt vördnadsfulla inför den ledare vars storhet de fått lära sig om sedan barnsben och som genomsyrar hela samhället. Tankarna förs oundvikligen till extremkristna och fundamentalister, med den skillnaden att nordkoreanernas fader och son åtminstone har existerat.

På kvällen fick vi stanna i sta'n och ta del av de avslutande festligheterna, se de inte lika storslagna fyrverkerierna och höra (!) massdanserna på torget (men inte gå upp på det krön som skilde oss från dem. Mer intressant var det då att se fyrverkerierna på TV efteråt. Eftersom det var en hopklippt version där delar från gårdagens fyrverkerier infogats så gjorde fyrverkerierna sig bättre på TV. Det får en naturligtvis att undra om vi egentligen missade så mycket den föregående dagen.

Den sista dagen började med en färd ut ur Pyongyang till Internationella Vänskapsföreningen, ett par naturskönt belägna palats som rymde världens gåvor till Kim Il-Sung och Kim Jong-Il. Enligt utsago hade den förre fått 111 093 gåvor, vilket gör ungefär 6 om dagen. Mest intressant var den bepansrade bilen från Stalin medan de många gåvorna från obskyra svenska kommunistpartier var påfallande lika det man hittar i en vanlig souvenirbutik. (Kanske var det för att inte avslöja gåvorna som kameraförbud rådde.) Resan dit var också intressant då vi fick se mer av den nordkoreanska landsbygden: breda tomma vägar som städas för hand förbi illa underhållna hus, militärer som vinkar förbi oss men kontrollerar invånarnas resetillstånd, och torra marker där man för hand odlar all yta man kommer åt. Till de mer udda upptäckterna hörde en reklamskylt för det lokala bilmärket - den enda vi såg i hela Nordkorea.

Väl tillbaka i Pyongyang besökte vi en internationell bokhandel med ett något specialiserat sortiment, en souvenirbutik, också den med ett begränsat sortiment, samt det 170 meter höga Juchetornet med utsikt över hela sta'n. Avskedsmiddagen utgjordes av en traditionsenlig ankmiddag grillad på bulgogivis. De som ville kunde sedan beblanda sig med helgfirande Pyongyangbor på nöjesfältet men vi föredrog en tidig kväll inför morgondagens långa hemresa.

Att resa ut ur Nordkorea är också en upplevelse. Vår hemresa tog oss med tåg genom den nordvästra landsbygden till den kinesiska gränsen. Vi blev varnade för att utresekontrollen kunde vara mycket sträng med genomsökning av bagage och radering av misshagliga kamerabilder. De soldater som genomsökte vår kupé var dock alla trevliga och verkade vara mer intresserade av våra, i deras ögon, ovanliga ägodelar och av att få se bilder från Pyongyang. På fyra personer i kupén blev bara en väska och ett par handbagage genomsökta och de nöjde sig med en snabbkontroll av av två kameror. Vi hade ett separat minneskort för våra misshagliga bilder men sådana letade de aldrig efter. Gränsövergången blev sedan som att komma till en helt ny värld när kinesiska Dangdongs höga skyskrapor, biltäta gator och lysande neonskyltar mötte oss. Vi var inte längre i Nordkorea.

Hur ska man då sammanfatta intrycken av världens mest slutna land? Vi reste dit med många förväntningar/fördomar. Vissa av dem uppfylldes medan andra kom på skam. Pyongyang var inte riktigt den döda stad som förespeglats med tomma gator och strömlösa hus. Under festligheterna lystes den upp extra mycket och vi lyckades till och med fastna i trafikköer ett par gånger. Pyongyangborna var inte heller så slutna och skygga som de framställts. Många, om än inte alla, besvarade våra hälsningar, flera bar mobiltelefoner och dyra kläder och de roade sig med sprit och sång som andra stadsbor. Av våra lokala guiders redogörelser att döma är de heller inte omedvetna om omvärlden - de vill visserligen inte riktigt tro på det de hör men är ändå nyfikna på att få höra mer. Erfarna resenärer i sällskapet kunde också vittna om hur staden blivit öppnare och mer välmående under de senaste åren.

Man ska dock ha i åtanke att Pyongyangborna tillhör Nordkoreas privilegierade. På landsbygden framträdde fattigdomen och då fick vi ändå inte se de fattigaste delarna. Alla, även Pyongyangborna, är korta och vi såg inte en enda överviktig person (TV-bilderna på Kim Jong-Un undantagna). Människorna vi pratade med beskrev inte sin ledare i termer av kärlek utan snarare respekt men likväl gjorde sig en känsla av rädsla ibland gällande. Vårt ständigt växlande schema visade också på regimens paranoia. Om de beryktade fånglägren fick vi naturligtvis inget höra.

På det hela taget var det en intressant upplevelse. Eftersom vi sett det man kan (får) se med någorlunda säkerhet så lär vi inte återvända på ett tag om inte något omvälvande sker. Kan man då hoppas på en nordkoreansk vår? Det känns som om förändringarna i så fall måste komma från den nordkoreanska motsvarigheten till medelklassen då de fattigaste är bokstavligen för svaga för att kunna eller orka åstadkomma förändring medan de rikaste har för mycket att förlora. Kanske kan man en dag åka längs hela återföreningsvägen från Seoul till Pyongyang. Om vi hinner göra det under vår livstid är dock en annan fråga.

Sydamerika hade länge varit ett outforskat hörn av världen för oss och när vi väl bestämde oss för att åka dit föll valet på Peru. Det kändes som om allt kontinenten skulle kunna erbjuda fanns här: kust och berg, öken och regnskog, historia och kultur, rikt djurliv och färgstarkt folkliv samt god mat. Våra förväntningar kom att uppfyllas med råge.

Vi reste med Peruspecialisten på ett späckat treveckorsprogram. Spänningen började redan på flygresan med att planet efter turbulens tvingades landa i Colombia för en extra tankning. När vi till slut kom fram ersatte vi därför Limas kvällsnöje med välbehövlig sömn. Följande dag fick dock Lima visa upp sig sina pampiga koloniala byggnader, bland annat katedralen där vi såg såväl Perus förste härskare, Francisco Pizarros grav, som den nuvarande, president Alan Garcia på gudstjänst. Vi besökte också en marknad, där vi fick bekanta oss med några av Perus många goda frukter, såsom chirimoja, grenadillo och tona.

Dag tre ägnades åt den första av många och långa bussfärder under resan. Resorna förkortades dock av guidernas utmärkta berättelser om Peru. Guiderna förtjänar ett särskilt omnämnande. Grundaren Alex och hans son Joakim invigde oss i Perus mysterier och kompletterade varandra mycket bra. Joakim var den påläste medan Alex fyllde i ur sin erfarenhet och tillsammans lyckades de verkligen levandegöra detta spännande land. Bussfärden slutade i Pisco, där vi övernattade. Följande dag begav vi oss ut till Ballestaöarna, "lilla Galapagos", där vi bland annat fick se delfiner, sjölejon och pingviner, för att sedan fortsätta till Nazca. Här fick vi i små Cessnaplan se de berömda Nazcalinjerna som bara kan ses från luften.

Därefter lämnade vi låglandet och påbörjade vår mödosamma resa genom torra öknar och upp mot Andernas ensliga vidder. Första anhalten var den vackra staden Arequipa 2 350 m ö h. Här besökte vi bland annat det stora Santa Catalinaklostret, en "stad i staden", samt inkamuséet, där den frysta kroppen av den offrade inkaprinsessan Juanita förvaras. Resan inkluderade endast halvpension så på kvällen använde vi vår "fria" middag till att bryta mot matreglerna och pröva på ceviche - peruansk "sushi". Vi serverades en fantastisk kombination av fisk och skaldjur marinerad i citron och lök. Den typiska ostglassen blev kronan på verket och trots vårt regelbrott behövde vi inte betala med magproblem dagen efter.

Efter Arequipa väntade Colcadalen och flera spännande djur. Nu fick vi bekanta oss med lamadjuret och dess släktingar alpaca, vicuna och guanaco. Men den mäktigaste upplevelsen var förstås att se de majestätiska kondorerna sväva genom luften. Colcadalen visade sig också vara utmärkt för att skåda det södra halvklotets vackra stjärnhimmel.

Flera spännande sevärdheter väntade vid Titicacasjön 3 810 m ö h, såsom Urosfolkets vassöar och vassbåtar samt den enkla ön Taquile, där männen visar sitt civilstånd genom sina stickade mössor. Här fick vi också vår första kontakt med det forna inkarikets ruiner i form av imponerande gravvalv i sten. Mer av det blev det i den gamla inkahuvudstaden Cuzco, med sitt vackra soltempel och den imponerande befästningen Sacsayhuaman. Inkas må ha saknat kunskaper som skriftspråk och järnsmide men att sammanfoga stenar behärskade de till perfektion. De senare tillbyggda kyrkomurarna ser amatörmässiga ut i jämförelse.

Tyvärr är dagens Cuzco en ganska förorenad stad full av bilar utan avgasrening i botten på en "jättegryta". Däremot hade vi inga av de höghöjdsproblem som vi hade i Tibet. Kanske fungerade det verkligen att som peruanerna dricka kokate? Man kan inte låta bli att beklaga att denna traditionella medicinalväxt genom kokainets fått så dåligt rykte i västerlandet. Hur som helst så kunde vi därmed fortsätta våra kulinariska upptäcktsfärder, den här gången med quinoarisotto, carpaccio på alpaca, helstekt marsvin (smakar som fläskkött ungefär) och nöthjärta. Över huvud taget var den peruanska maten varierande och välsmakande och peruanerna är med rätta stolta över sitt kök.

Efter Cuzco väntade Ollantaytambo, den sista anhalten före den vackra tågresan till den försvunna inkastaden Machu Picchu. Här tillbringade vi hela dagen med att gå runt bland ruinerna av hus, tempel och kanaler och bara insupa den gamla inkaatmosfären. Ett överraskande återseende av de för inka heliga kondorerna blev en värdig avslutning på dagen.

Vi avslutade resan med ett tillägg i form av boende på djungellodge. Tyvärr blev det lite av ett antiklimax. Med Kenyaresan i färskt minne väntade vi oss också här många spännande djur men de lyste tyvärr med sin frånvaro. Kajmaner, myror och papegojor i all ära men jämfört med savannen tedde sig regnskogen ganska lugn och fridsam. Däremot kom vi för nära djuren i vårt boende. Med sina höga tak, synliga takbjälkar och öppna ytterväggar såg rummen ut som stora fågelbord. Det tyckte ett gäng fladdermöss också så de höll oss vakna hela natten och lämnade rikligt med träck efter sig morgonen efter. Nåja, nu har vi i alla fall fått uppleva den här klimatzonen också.

Sammantaget har Peru en rik palett av sevärdheter som väl levde upp till våra förväntningar, möjligen med undantag för regnskogen. Som alltid på den här typen av resor får man räkna med långa transporter men det varierande landskapet gör de lättare att uthärda och efter transportens slut väntar alltid ännu ett unikt mål.

Att försöka se Kina på en semester eller sammanfatta detta enorma land i en recension är snudd på omöjligt. Men någonstans måste man börja och för att få ut så mycket som möjligt av Mittens rike valde vi en guidad gruppresa från Kinaresor med så vitt skilda nedslag som Peking, Tibet och Shanghai.

Första anhalten var huvudstaden Peking, en stad som i sig räcker för en semester. Själva staden är som de flesta andra asiatiska storstäder: moderna skyskrapor blandade med trånga gränder, stank av avgaser och avlopp och människor överallt. Våra dagar i Peking var intensiva och fyllda med sevärdheter som folkhavet på Himmelska fridens torg och palatsen i Förbjudna staden, lugn Tai Chi på morgonen och ljudlig Pekingopera på kvällen, gulliga pandor i centrums zoo och den mäktiga kinesiska muren utanför staden. Däremellan tittade vi in i butiker där vi fick lära oss mer om (och köpa) typiska kinesika varor som siden, pärlor och teer. Intressantast var ändå besöket hos en kinesisk familj i hutongerna och där bjöds vi också på några av de godaste rätterna under vår resa.

Den kinesiska maten är ett kapitel i sig. Under resan serverades vi vanligtvis vid runda bord med snurrbara skivor där man själv fick ta för sig av de många faten. Tyvärr ska det väl sägas att maten stundtals kändes turistanpassad. Exotiska rätter som kycklingfötter saknades helt medan rätter som pommes frites (?) dök upp flera gånger. Med Kinas rika kök borde inte maten behöva upprepa sig. Men trots det var maten god och jag minns särskilt de mongoliska kötträtterna, fjärran från Stockholms motsvarighet, och en teatermåltid med hela arton sorters dumplings.

Det första intrycket av Kina var alltså positivt även om den väntade kulturchocken aldrig infann sig. Världen är helt enkelt mindre och det är inte så mycket som skiljer den ena stora staden från den andra längre. Människorna klär sig lika, husen byggs på samma sätt och varuutbudet är detsamma. Västerlänningar tilldrar sig heller inget större intresse från lokalbefolkningen (med undantag av kinesiska turister från landsbygden, som gärna stannar upp och stirrar, och otaliga försäljare, som försöker kränga allt från Rolexklockor till massagetjänster). Det som var svårast att vänja sig vid var nog kinesernas i svenska ögon ovana att tränga sig i alla situationer. Stundtals fick vi kämpa hårt för att inte gruppen skulle splittras av inträngande kineser.

Efter Peking fortsatte resan med nattåg till Xian. I Xian beskådade vi den förste kejsarens väldiga terrakottarmé. Området var omgjort till en museipark där besökarna kunde traska runt bland utgrävningarna, titta på rekonstruktioner av vagnar samt ta del av informationsfilmer och -tavlor. Kineserna visade sig överhuvudtaget mycket duktiga på muséer. Där europeiska muséer är överlastade med föremål och sparsamma med information sätter man i Kina in föremålen i sitt sammanhang. Shanghais fantastiska historiska museum och stadsmuseum är som en vandring genom en historiebok.

Men nu går jag händelserna i förväg för före Shanghai gjorde vi en "liten" avstickare till Tibet. Från Xian flög vi till Xining varifrån det nya höghöjdståget avgår. Den 25 timmar långa resan över den öde högplatån visar hur väldigt Kina är. Den högsta punkten var 5 200 meters höjd över havet och tyvärr gjorde vi misstaget att ta en eftermiddagslur då vi passerat den. Hög höjd innebär nämligen inte bara andfåddhet utan också krav på in- och utandning för att få in syre i lungorna. Efter sömnens lätta andningar vaknade vi båda med en rejäl huvudvärk. Annars är det främsta minnet från tågresan alla tibetaner i sittvagnarna. Enligt guiden duschar de bara en gång om året och lukten i vagnarna motsade inte detta. De överfulla toaletterna och den påträngande doften av det ständigt närvande jaksmöret gjorde inte saken bättre. Kanske var det därför jag var ensam om i gruppen att faktiskt uppskatta nationalrätten tsampa - kornmjöl blandat med te och jaksmör.

Väl i Tibet märktes det att vi var i en helt annan del av Kina. Lhasas gamla gränder var fulla av traditionellt klädda tibetaner som enligt buddhistisk tradition vandrade medsols runt sina heliga platser med svängande bönekvarnar. Naturligtvis traskade vi uppför alla Pothalas trappsteg också (345 stycken fick jag det till). Som turist förvånas man över hur templen fylls av buddhastatyer, allmosor (oftast sedlar men ibland vad som helst som funnits till hands) och jaksmörsljus - så fjärran från våra strama kyrkor. Mot slutet tröttnade man lite på buddhastatyer och jag hade gärna sett aktiviteter för att lära känna det tibetanska folket istället. En intressant upplevelse var det i alla fall.

Den sista anhalten på vår långa resa var Shanghai. Förutom de tidigare nämnda muséerna besökte vi också flera marknader. Här hittade Su-San till slut sina akupunkturdockor. Jag hade tidigare köpt gott te i Peking och i Tibet slog vi till på ett par billiga vindjackor. Resan avslutades med en fantastisk akrobatföreställning där bland annat fem motorcyklar körde runt i en metallkula.

Sammantaget bjuder Kina på många olika upplevelser som torde tillfredsställa de flesta smaker. Det bästa med resan var helhetsupplevelsen som Mittens rike erbjuder förstagångsbesökaren. Man måste visserligen vara medveten om utmaningarna också - höghöjdsproblem, låg toalettstandard och (i städerna) dålig luft. Vi känner inget behov av att åka tillbaka de närmaste åren men kan varmt rekommendera alla att någon gång i livet åka till Kina.

Kenya med dess många safariparker har länge varit ett önskeresmål och nu var tiden äntligen kommen för en resa. Som förstagångsbesökare väljer man med fördel en paketresa med guide så att man får hjälp med att plocka russinen ur kakan. Kenya bjuder nämligen på ett stort antal parker och ännu fler djur så man behöver hjälp för att upptäcka allt.

Förberedelserna inför resan är likväl många. Visum måste ansökas om, vaccinationssprutor måste tas och oroliga föräldrar måste lugnas. Direktflyg kan man som vanligt inte räkna med på långresor och denna gång var det Heathrow vi tvingades stå ut med. Från London till Nairobi tar det sedan åtta timmar med nattflyg.

Väl framme i Kenya fick vi en hel dag på oss i Nairobi. (Vi fick senare veta att man planerar in tid mellan aktiviteterna med tanke på risken för förseningar, något som senare visade sig klokt.) Dagens enda planerade aktivitet var ett besök i Karen Blixens gamla hus, som också använts vid inspelningen av Mitt Afrika, och därefter var vi fria att utforska Nairobi. Huvudstaden är en modern storstad och som så många andra städer är den till för att arbeta i medan invånarna bor i förorterna. Såväl sevärdheter som restauranger är därför tyvärr få.

Följande dag bar det av till den första av tre nationalparker. Kenyas natur är mycket varierande så den bästa upplevelsen får man av att besöka olika parker. Tyvärr innebär det långa bilresor på skumpiga vägar. I gengäld får man lära känna landet Kenya på vägen. Landskapet är mestadels bördigt med stora jordbruks- och betesmarker och påfallande många av invånarna driver små affärer längs vägarna där allt möjligt säljs. Om man lämnar bilen blir man snabbt omgiven av försäljare. Den som inte är väl förfaren i pruta gör dock bättre i att inhandla souvenirer i hotellbutikerna; utgångspriset på gatan är fem till tio gånger högre!

Vår första park var Samburu i norr. Redan på vägen till hotellet belönades vår resa med det mest svårsiktade av de "fem stora"; en leopard som tog igen sig i ett träd. De olika parkernas hotell är sig ganska lika; små bungalows med myggnätsskyddade sängar, apor och andra djur som springer omkring som de vill och restauranger med västerländsk buffémat. Kvaliteten på råvarorna är hög, särskilt frukt och kött, men som så ofta med buffémat blir det enahanda i längden och lokala specialiteter lyste ofta med sin frånvaro.

Men det är inte för maten utan för safarin man reser till Kenya. Morgon och kväll ägnades åt så kallade game drives, där man i en minibuss med uppfällbart tak ger sig ut på savannen. Djuren förstår inte att bilarna innehåller människor och man kan därför komma dem mycket nära. Närmast kom en elefantflock med flera ungar som nästan vidrörde bilen när de passerade oss. Samburu är en också en av få parker där man kan se de vackra smalrandiga zebrorna och nätmönstrade girafferna. Vi besökte dessutom en av Samburufolkets byar, där vi fick bekanta oss med deras seder och bruk. Särskilt roligt hade Su-San åt mina försök att hänga med i deras dans.

Nästa park var Nakurusjön, känd för sina många flamingos. På stranden samsas bufflar, zebror, strutsar och många andra djur. Dessutom såg vi här vita noshörningar. Då parken är ganska liten stannade vi bara en dag innan vårt besök kröntes med den välkända parken Masai Mara.

Masai Mara gränsar i söder till Tanzanias Serengeti och uppvisar en stor variation i djur och natur. Här såg vi lejon som förberedde sig på jakt, enorma buffelhjordar, en svart noshörning med sin unge, badande flodhästar, otaliga antiloparter och mycket annat. Tyvärr drabbades vi också av naturens krafter i form av gyttjiga vägar. Efter att för fjärde gången ha kört fast och kämpat med att dra loss bilarna ur gyttjan fick vi ge upp och ringa efter hjälp. Då även de hjälpande bilarna fastnade dröjde det till sent på kvällen innan vi kom loss. Men inte ens detta äventyr saknade sevärdheter. Mörkret på savannen, som bara lystes upp av lysmaskar och blixtar i horisonten, bjöd på en fantastisk stjärnhimmel där Vintergatan syntes tydligt. Nästa gång vi åker på safari ska vi dock väga in regnperioderna i planeringen. Vistelsen i Masai Mara kröntes av en riktig familjeidyll den sista dagen: en gepard som vilade sig under ett träd medan hennes ungar lekte och busade omkring henne.

Safari är något man ska åka på åtminstone en gång i livet. Få resor bjuder på så många nya intryck och varje dag är ett litet äventyr. Det kanske dröjer ett tag innan vi åker igen och kanske blir det Tanzania vi besöker i så fall men för alla som kan stå ut med lite obekvämligheter är Kenya en fantastisk upplevelse.

Så har man äntligen varit i Asien. Ett år efter bröllopet tog det innan vi kom iväg till Su-Sans släktingar i Söul. Egentligen skulle vi ha åkt redan i höstas men eftersom jag bytte jobb då valde vi vänta och istället kombinera vår första bröllopsdag med en resa till Sydkorea.

Resan till Sydkorea är lång men gick förvånansvärt bra. Det största problemet var mellanlandningen i Charles de Gaulle. På ditresan fick vi vänta tre timmar, varav en stor del tillbringades i köer. På hemresan hade vi bara tre kvart på oss och fick då en guidad rusning genom flygplatsen. Inget ont om Air France men nästa gång flyger vi med KLM för att slippa Charles de Gaulle.

Resten av resan var i alla fall angenäm. Med två måltider, lite sömn och en schackdator som sällskap (Su-San sov hela resan och var inte mycket till sällskap) gick timmarna snabbt. Vi landade på morgonen lokal tid och genom att hålla oss vakna hela den första dagen (så när som på en eftermiddagslur) klarade vi av tidsskillnaden galant.

Det första som slog mig i Söul var hur rent det var överallt och hur effektivt allt fungerade. Flygplatsens toaletter och garage var som nya och vi kom förbi såväl passkontroll som väskband på nolltid. Under bilresan in till Söul fick vi en första bild av stadens många kontraster. Som så många andra europeiska städer har hus skjutit i höjden utan hänsyn till omgivningen, vilket kan ge ett ganska oordnat intryck. Dessutom är Söul i än större utsträckning en segregerad stad. Arbetsplatser och bostäder är i regel åtskilda. I city tävlar företagen om att bygga höga skyskrapor i glas och betong medan människorna bor i små "öar" av skyskrapor i förorternas bostadsområden. Villor och låga hus göre sig inte besvär i denna fjortonmiljonersstad.

Den stora befolkningen till trots så fungerar staden bra. De breda gatorna är välfyllda men inte trånga, tunnelbanan är billig, effektiv och förstås ren. Lite svårare att vänja sig vid är den lukt av avgaser och kloak som ständigt vilar över staden. Mer folkmyller hittar man bakom skyskrapοrna, på de små bakgatorna med deras många marknader och restauranger. Däremot är staden inget för shoppingintresserade. Visserligen finns det många och stora varuhus, men priserna är höga och utbudet begränsat då varuhusen ofta består av flera små bås som konkurrerar med varandra med samma varor.

Betydligt intressantare är Söuls många sevärdheter. Palatsen är omsorgsfullt renoverade och muséerna är synnerligen välstrukturerade. Man har ansträngt sig för att förklara föremål och sätta dem i sitt sammanhang istället för att överlasta montrarna. Synd bara att de långa koreanska texterna oftast bara får korta engelska översättningar. Med muséer från det pampiga Korean War Memorial till det charmiga Kimchimuséet tillfredsställer Söul många intressen. Flodturen kan man dock hoppa över, såväl vattenvyn som guidningen är tämligen ointressant. Tyvärr är det, som i alla stora städer, långt mellan sevärdheterna och man blir snabbt trött, den utmärkta tunnelbanan till trots.

Man behöver inte vara hungrig i Söul. Det finns restauranger överallt och från alla världens hörn. För den ovane (läs: undertecknad) är det dock svårt att vänja sig vid smaken av sesamolja som genomsyrar alla maträtter. Miljöombytet med ny luft, nytt vatten och nya smaker bidrog säkert till vi båda blev magsjuka. De grillade kotarmarna kan ha bidragit också...

Bortsett från det så var den koreanska maten som den jag är van vid hemma, men med större variation och större portioner. Vi åt kött som grillas vid bordet, kimchi med olika smaker och styrka och naturligtvis ris (som dock till vår överraskning numera serveras sist i måltiden). Däremot saknades som väntat efterrätter och mina smaklökar, som vuxit upp med söta, grekiska kakor, var inte tillfredsställda av de smaklösa koreanska riskakorna. Än större var variationen när vi åt sushi och sashimi. Omkring tjugo olika fisksorter smakade vi av, en välkommen omväxling jämfört med det sparsamma svenska sortimentet. Lax är dock godare i Sverige och faktiskt också sushiris.

Sammantaget har alltså Söul många nya erfarenheter att bjuda på men stadens storlek är en begränsning jag är fortfarande för europeisk i min smak för att inte uppskatta grekisk och italiensk mat mer.