Nedladdningsbara versioner

Innehåll

Karta

Hertigens son

2011-09-11

Hertigens son är den fjärde delen i den krönika som jag skriver om kungariket Cindarell. Hertigens son tar vid där Frändernas ring slutade och berättar vidare om Ales och Minns äventyr i Cindarell. Mer om Cindarell kan du läsa här.

Hertigens son
Fjärde delen av Cindarellkrönikan

Prolog

"Också den ljusaste blixt följs av mörker."

Gammalt cindariskt ordspråk

   En ljungande blixt lyste upp natthimlen och följdes nästan omedelbart av en dånande åska. Tunga regndroppar började falla mot de stenlagda gatorna och de män och kvinnor som ännu dröjde sig kvar utomhus skyndade sig att ta betäckning. Inom kort hade människorna helt kapitulerat inför vädrets makter och lämnat staden åt de rasande elementen.
   Men helt övergivna var inte gatorna. I utkanten av staden lösgjorde sig plötsligt en ensam gestalt ur en dunkel gränd. Den mörka kåpan smälte in i nattens mörker och det smattrande regnet dränkte de snabba och lätta stegen. Endast blixten förmådde då och då med sitt bländande sken fånga in den gäckande gestalten, men bara för att genast förlora den igen. Dold för mänskliga ögon och öron rörde sig gestalten snabbt men till synes planlöst fram och tillbaka genom trånga bakgator utan att så mycket som sakta in på stegen. Men till slut så verkade det som om gestalten nådde sitt mål, ty när blixten sökte lysa upp en folktom del mitt i staden så bröts dess skarpa ljus så att en mörk skugga kastades mot den regnpiskade stenväggen bakom.
   Om någon dristig stadsbo hade trotsat skyfallet och passerat platsen så hade denne hastigt betygat en from munk sin vördnad och sedan raskt skyndat vidare. En närmare betraktelse hade emellertid avslöjat att munkens kåpa var torr, regnet till trots, och att blicken var riktad inte mot den förbipasserande utan mot någonting högre upp. Den stenvägg som munken stod vid reste sig högre än någon annan byggnad i staden och övergick i ett litet torn högst upp, vars ensamma upplysta fönster liknade ett öga i nattens mörker.
   Men ingen passerade och munkens förehavanden förblev okända. Även om någon hade observerat det hela så hade denne kanske ändå inte trott sina sinnen. Det som hände var nämligen att munken, utan att släppa fönstret med blicken, plötsligt lättade från marken och långsamt steg uppåt, likt den varma röken från en eld. Högre och högre nådde munken, tills huvudet nästan var i jämnhöjd med fönsterbänken, och blev där hängande i luften, som i spänd väntan på något. Till en början så hände ingenting och det var som om tiden hade stannat.
   Men plötsligt så släcktes ljuset i fönstret och det mörker som i stället uppslukade tornet uppslukade även munken. Från tornrummet hördes ett buller som snabbt övergick i förvånade och förskräckta skrik. Ett nytt ljus tändes i tornrummet, men det var inte längre av lyktors sken utan av eldars flammor. Skriken klipptes av tvärt och eldarna slocknade lika snabbt som de flammat upp. Nattens tystnad och mörker återvände men munken syntes inte längre till.
   Plötsligt bröts tystnaden av ett nytt skrik men den här gången var det inte vuxna män som skrek. Nej, det var det hjärtskärande skriket från ett oskyldigt och försvarslöst spädbarn som skar genom den mörka natten.

1. Konungens öra

"Den som har konungens öra må betänka att konungen hör med det ena örat men lyssnar med det andra."

Cindariskt ordspråk

   De tunga dubbeldörrarna i ek gjorde ingen ansats att öppna sig. Retfullt tycktes de betrakta det otåliga sällskapet, som bara väntade på att få passera dem, men förblev stängda. Otåligast av alla var Ale. Än en gång kolliderade hans drömbild av hjältedåd med den krassa verkligheten och än en gång var det drömbilden som inte överlevde kollisionen utan krossades och gick i tusen bitar.
   Det var inte nyfikenheten på de stängda dörrarna som var upphovet till hans otålighet. Den nyfikenheten hade släckts redan efter den andra repetitionen och ändå hade den följts av ytterligare ett dussin tillfällen. Han visste mycket väl att bortom dörrarna så öppnade sig Cindarells tronsal. Det som emellertid skilde det här tillfället från tidigare repetitioner var att Cindarells konung, Hans Majestät Serevan VIII, nu skulle sitta på sin tron.
   Ale hade föreställt sig hur de i allra sista ögonblicket skulle störta in med frändernas ring, ropa ut så högt att hela huvudstaden Serena hörde det att Seren den stores ring, symbolen för Cindarells kungamakt, återfunnits och återbörda den till landets rättmätige härskare. Kanske skulle det ske på avrättningsplatsen, precis innan bödelsyxan skulle falla över den oskyldigt anklagade smedslärlingen Tjalve, kanske skulle det ske i tronsalen, just som konungen stod i begrepp att överlämna kronan till usurpatorn, hertig Harald av Mark. I vilket fall som helst skulle de bli hela kungarikets hjältar och hyllas i när och fjärran.
   Men nej, så hade icke skett, hans föreställningar hade varit lika storslagna som fåfänga. Visserligen hade de, sedan de väl lyckats framföra sitt ärende, omedelbart beviljats tillträde till den kunglige hovmästaren Ghandor. Och visserligen hade den gamle mannen nästan brustit i gråt då han återsett den ring som han för kungens räkning ansvarat för och vars försvinnande hade kunnat kosta både honom och hans konung deras ämbeten, om inte också deras huvuden. Emellertid hade han snabbt lagt band på sina känslor och återtagit sitt värdiga yttre. Tillsammans med adelsmannen Ragnvald och abboten Cihrind hade han förklarat hur återlämnandet till Serevan VIII skulle genomföras och sedan översett deras repetitioner till dess att de till fullo uppfyllde konvenansen.
   För Ales och Minns del hade det bara inneburit att buga och niga vid rätt tillfällen och sedan ödmjukt kliva åt sidan och lämna företräde för de höga herrarna. Det var Ragnvald, i egenskap av länsherre och den främste av dem, som skulle mottaga konungens tack och få heder och ära av ringens återfinnande, trots att han inte ens hade följt med dem i deras jakt. Det var vidare på Cihrind, såsom sällskapets andlige överhuvud, som det ankom att förklara de mystiska förehavandena kring ringens försvinnande och den fallne allfader Cindarios XIV:s roll i det hela. Av de ofrälse ynglingarna Ale och Minn förväntades absolut ingenting.
   I sällskapet hade också dvärgen Orim ingått, vars farbror, dvärgsmeden Othar, hade stupat i sitt lönlösa försök att rädda ringen från att stjälas. Utan honom hade deras värv svårligen krönts med framgång. Orim hade dock haft ännu mindre tålamod än Ale och dragit sig tillbaka till sin andre farbror Ossjans värdshus, där han nu satt och väntade på dem.
   "Jag föredrar sällskapet av en kagge öl framför sällskapet av er kung", hade han yttrat innan han lämnat dem så kanske var det lika bra att han inte var närvarande.
   Ale sneglade på sin barndomskamrat Minn. Sedan de återfunnit ringen hade hon mestadels varit tyst och de få gånger som hon hade öppnat munnen hade hon bara talat om vardagliga ting. Hennes ansikte var outgrundligt men Ale kände henne tillräckligt väl för att förstå vad det betydde. Någonting upptog hennes inre utan att lämna henne någon ro och hon skulle inte öppna sig förrän hon själv fått begrunda det i stillhet.
   Vad var det som bekymrade henne och varför ville hon inte berätta om det? Förr i tiden hade de inte haft några hemligheter för varandra men på senare år hade Ale känt att hur mycket de än pratade med varandra så var det någonting som förblev dolt för honom, som om det var någonting som Minn ännu inte var beredd att öppna sig om. Varför kunde hon inte bara säga rakt ut vad det var, hade det inte varit lättare för dem båda?
   En plötslig fanfar avbröt Ales funderingar. Två trumpetare hade tyst stegat fram till ekdörrarna och kungjorde nu att Serevan VIII tog emot. Långsamt öppnades dörrarna och blottade så äntligen sitt inre, den tronsal i vilken Cindarells konung höll audienser med sina undersåtar. De tidigare audienserna som de bevistat, då höga män och kvinnor från hela Cindarell hade samlats, hade varit av offentlig karaktär och etikettkraven därmed mildare. Att tyst hålla sig i bakgrunden hade räckt för dem, låga i rang som de var. Detta var emellertid ett privat sammanträffande direkt med konungen. Varje steg som togs varje och ord som yttrades måste därför följa ett intrikat regelverk.
   Ragnvald klev in först. Vid vart tredje steg bugade han sig åt vänster och vid vart åttonde steg åt höger för att på så vis betyga sin vördnad för de forna kungar och drottningar som blickade ned på dem från tavlorna på väggarna. Hans steglängd var anpassad så att han efter det trettiotredje steget kunde falla till golvet och med sina framsträckta händer precis nå fram till det podium på vilket Serevan VIII:s tron vilade, utan att någonsin höja blicken mot sin konung.
   Därefter följde i tur och ordning Cihrind, Ale och Minn och upprepade samma procedur, dock med kortare steglängd så att de kom att falla till golvet bakom Ragnvald. Trots repetitionerna var Ale nervös och var hela tiden rädd för att han skulle snubbla eller buga sig åt fel håll. Allt gick emellertid bra och snart låg de alla fyra inför konungen. Ett svepande ljud från tronen informerade dem om att Serevan VIII hade givit sitt tecken på att de kunde resa sig, Ragnvald med hjälp av ett par kammartjänare då han bar sin glänsande ceremonirustning i silver, och de hade nu äntligen tillåtelse att se Cindarells härskare i ögonen.
   Ögonen som mötte dem var lika djupblå och trötta som vid de tidigare audienserna och de ädla dragen tycktes ha fårats ytterligare sedan sist. Det uttryckslösa ansiktet och de på armstöden tungt vilande händerna förmedlade en stilla och orubblig värdighet men en knappt förnimbar ryckning i underläppen vittnade också om något annat. Serevan VIII hade även han förberetts för det här mötet och han visste mycket väl att sällskapet framför honom bar med sig räddningen för hans kungarike.
   Vid hans sida stod som vanligt den kunglige hovmästaren Ghandor. Han var ännu blekare och magrare än tidigare och undertryckte än sämre sin nervositet. Med sin gälla röst presenterade han besökarna en i taget.
   "Ragnvald utan titel, son av Sartor, illegitim styresman över Nyhov!" Trots att den var väntad kunde adelsmannen inte låta bli att rynka på pannan inför den smädande introduktionen men han utförde korrekt sin ceremoniella bugning och steg åt sidan.
   "Cindars tjänare Cihrind, son av Sartor, abbot i Nyhov!"
   Cihrind bugade, lade till Cindars heliga triak och steg åt sidan.
   "Alemon av Gylde!"
   Ale utförde osmidigt sin hovbugning med vänster ben framsträckt och höger arm i en yvig gest, så som han hade repeterat. Han önskade redan att han hade gjort Orim sällskap i stället.
   "Minnea av Gylde!"
   Inte utan besvär neg Minn inför konungen. För detta tillfälle hade hon iklätts en vacker långklänning som frasade mjukt vid varje rörelse. Ale hade aldrig sett henne i en sådan klänning tidigare och att döma av Minns ogillande blick när hon tilldelades den så skulle det dröja länge till nästa gång.
   Serevan VIII nickade och bjöd dem därmed att framlägga sitt ärende. Ragnvald inledde med ett långt hyllningstal till konungen med ord som till och med i hans mun lät väl högtravande. Han fortsatte därefter med att berätta hur hans fader Sartor överlämnat det erövrade Brödrarike till sina fyra söner, hur han efter sina två bröders död och Cihrinds abdikering blivit dess ende härskare och hur han nu önskade betyga konungen sin lojalitet genom att göra ogjort det som hans fader gjort.
   "Sålunda är det Vår önskan att till Ers Högvälborenhet återbörda icke allenast det land som med urminnes rätt tillhör Cindarell utan så ock den symbol som desslikes tillhör den ende och sanne konungen och vi överlämnar oss således I Eder Nåd", avslutade han så sin långa framläggning. Med de orden tog han fram ett litet skrin, öppnade dess lock så att frändernas ring blottades, och räckte fram den mot tronen. Ghandor klev fram till honom, något hastigare än vad värdigheten tillät, och tog emot den. Därefter lade han den inför sin herres fötter och återvände till sin plats. Serevan VIII yttrade inte ett ord men sjönk ihop något, som om han tyst hade utandats en djup suck. I stället tecknade han att audiensen kunde fortsätta med näste talare. Cihrind tog därmed vid och redogjorde för hur de i sin strävan att rentvå smedslärlingen Tjalve inte bara upptäckt att signetringen kommit i allfadern Cindarios XIV:s händer utan också att denne sökt frammana mörka krafter ur en av de tre ondskans brunnar varom Cindar profeterat om.
   "Men i den mörkaste timmen då allt tedde sig förlorat ingrep Cindar och störtade sin fallne tjänare på det att konungen och inte allfadern är Cindarells rättmätige herre och beskyddare", avslutade abboten sin redogörelse.
   Kungen nickade bifallande men något i hans blick vittnade om han inte tyckte sig ha fått svar på alla sina frågor. Cihrind drog sig tillbaka och Ghandor klev åter fram.
   "Hans Majestät Serevan VIII, Seren den stores ättling och Cindars konung, tackar er för de tjänster ni gjort honom och landet. Han har åhört era ord, lyssna nu till hans. Ragnvald, son av Sartor, träd fram!" Ragnvald knäföll framför tronen och Ghandor fortsatte.
   "För era tjänster mot kronan är er fadersskuld förlåten och Nyhov ert att styra över så länge ni genomdriver konungens vilja. Stig upp, baron Ragnvald!"
   Adelsmannen reste sig och i hans väderbitna ansikte glittrade en liten tårdroppe. Den titel och det namn som han så länge åstundat hade äntligen förärats honom.
   "Cihrind, son av Sartor, träd fram!"
   "För era tjänster mot kronan är er fadersskuld förlåten. Det ankommer förvisso inte konungen att välja Cindars tjänare men hans ord väger tungt. Det är hans vilja att ni ska tända åter det ljus i kyrkan som Cindarios XIV:s mörker släckt och Serenas klerker har givit sitt bifall därtill. Stig upp, allfader Cihrind I!"
   Abboten reste sig mödosamt, som om han inte bara vore hedrad utan också tyngd av det förtroende som visats honom och det ansvar som lagts på hans axlar.
   "Vad beträffar den icke närvarande Tjalve, Taras son, så har konungen i sin vishet funnit honom oskyldig till alla de anklagelser som lagts honom till last. Han skall omedelbart friges och hans namn strykas ur Galgholmens rullor på det att han och hans familjs ära skola förbli obefläckad."
   Ragnvald och Cihrind bugade å Tjalves vägnar och Ghandor beredde sig så på att förkunna att audiensen därmed var avslutad. Men då öppnade Serevan VIII överraskande munnen för första gången.
   "Än är inte audiensen över, vår gode Ghandor", sade han med klar och stadig stämma. "Än har inte alla yttrat sig och än har vi inte hört allt."
   "Ers Majestät, detta är inte enligt protokollet...", försökte den kunglige hovmästaren invända men konungen ignorerade honom.
   "Vi må vara en gammal man och våra sinnen inte längre vad de en gång vaitr", fortsatte Sereven VIII. "Men än har vi ögon att se med och öron att höra med och du ska inte tro att vi är okunniga om allt som sker omkring oss."
   Vid de sista orden sneglade han på Ghandor som tystnade och med blossande röda kinder tog ett steg bakåt.
   "Vi är omgivna av folk som säger det som de tror att vi vill höra och gör det som de tror är bäst för landet. Måhända vågar man inte ljuga för oss men man säger oss heller inte sanningen. Vi har hört att vår egen biktfader inte bara förrått oss utan också sökt frammana magiska krafter mot oss, sådana krafter som hans kyrkliga företrädare fördömt och vå förfäder på tronen förbjudit."
   Serevan VIII blickade upp mot de många porträtten som omgav dem i tronsalen.
   "En av våra förfäder förutsade att magi en gång skulle släcka den hovländska kungaätten, en annan förbjöd det inom Hovlands gränser. Likväl var det nära att förutsägelsen uppfylldes, ja den borde ha uppfyllts. Serens ring, symbolen för vår makt, var försvunnen och vi hotades både av hertigen och av allfadern. Men trots allt detta är vi ännu kung. Varför, frågar vi oss?"
   "Cindar...", försökte Cihrind inflika men Serevan VIII höjde avvärjande handen.
   "En kung är inte okunnig om teologi", sade han. "Predikar ni inte att Cindar icke ingriper i våra liv utan att det är vi själva som genom att hörsamma hans ord utför hans vilja?"
   "Så är det, min konung", medgav Cihrind.
   Konungen vände sig nu mot Ale och Minn till deras förskräckelse.
   "Vi har hört de äldres ord", fortsatte han. "Nu vill vi höra de yngres. Man har fört fram dessa två inför oss och förvisst är deras roller i denna historia icke försumbara. Förtälj oss nu, exakt hur dog vår forne allfader, Cindarios XIV?"
   Ale och Minn stod nu skälvande inför Cindarells konung. Detta hade inga repetitioner förberett dem för. Inte heller vågade de ge luft åt sina respektive tankar om det som hade hänt när allfadern störtat ned i brunnen och ondskan försvunnit med honom. Lika övertygad som Ale var om att det var tack vare magin i det svärd som Legim skänkt honom, lika övertygad var Minn om att det var hennes egen magi som desillusionerat allfadern och vänt hans odöda tjänare mot honom. Men ställda inför konungens syn på magi vågade de inte berätta detta.
   "Nå?" sade Serevan VIII otåligt.
   "Han föll", viskade Minn till slut. "Ned i brunnen."
   "Föll?" upprepade kungen tvivlande.
   "Han blev kanske knuffad", inflikade Ale utan att våga möta kungens blick.
   "Han knuffades ned i den ondskans brunn som han själv öppnat? Måhända av någon av er?"
   "Kanske", sade de båda, knappt hörbart.
   Serevan VIII betraktade dem misstänksamt medan Cihrinds ansiktsfärg steg ikapp med Ghandors. Endast Ragnvald, som ju alls inte närvarat vid allfaderns död, förblev lugn och tittade oförstående från den ene till den andre.
   Men plötsligt så sprack det kungliga ansiktet upp i ett leende.
   "Se där, Ghandor", skrockade han förnöjt. "Så många snåriga intriger, så mycket politiskt rävspel, och så är det till slut de enkla lösningarna som löser de svåraste problemen. Allfadern föll på eget grepp, eller i egen grop ska vi kanske säga."
   Ghandor pressade artigt fram ett skratt som lät allt annat än äkta.
   "Dessa ynglingars kurage har gett oss livsandarna åter. De erinrar oss om vår egen bekymmerslösa ungdom, innan hovets plikter lades som en kvarnsten kring vår hals. Slottets portar ska alltid vara öppna för dem och deras närvaro ska tjäna som en påminnelse för oss om att inga problem är större än att de kan lösas. Allfaderns hot undanröjdes av dessa ynglingar. Hertigens hot ska vi själv undanröja."
   "Ers Majestät?"
   "Vår gode Ghandor, vi har strött kungliga gåvor över våra gäster och nu ska också du få en gåva. Länge har du rått oss att glömma vår försvunna kärlek och för kungarikets skull ta oss en ny gemål. Glömma henne kommer vi aldrig men vi kommer att blicka framåt och lyda ditt råd. Detta är vår gåva till dig och till Cindarell att när vintern är förbi kommer landet åter att ha en drottning."
   "Ers Majestät!" utbrast den gamle mannen och knäföll framför sin konung. Under tårar kysste han sin herres mantel.
   Serevan VIII gav sin trofaste hovmästare en uppskattande klapp på axeln och vände sig mot Ragnvald.
   "Baron Ragnvald av Nyhov, åhör nu vår första befallning. När isen släpper och konungens fred är förbi ska du bege dig till Hertig Harald av Mark och kalla honom och hans familj till Serena. Inför Cindarells kung och drottning ska han så ställas inför valet att låta sin son underkasta sig frändernas rings prövning eller själv underkasta sig den ende och sanne härskaren av Cindarell."
   Ragnvald bugade sig djupt.
   "Ers Majestät ska inte bli besviken", svarade han hövligt.
   "Vi förklarar därmed audiensen för avslutad och ni har vår tillåtelse att dra er tillbaka. Ghandor, vi förstår att vi har fler ärenden på agendan idag?"
   "Det är riktigt, Ers Majestät", svarade hovmästaren. "Först ska vi åhöra övernotariens äskan om utökade anslag till..."
   "Ställ in dem", avbröt konungen och lämnade med höjt huvud tronsalen.

2. Ord från hjärtat

"Ett svärd har både en trubbig och en skarp sida."

Gammalt krigarordspråk

   Med en tung duns föll riddaren till marken och jubel och hurrarop hördes från åskådarna. Den motståndare som hade vräkt honom ur sadeln höll in sin häst och lät de framspringande väpnarna ta hans lans och sköld. Därefter drog han upp visiret, red värdigt sitt ärevarv och avslutade det med en lätt bugning framför konung Serevan VIII:s podium, allt enligt den ridderliga etiketten.
   Hans värdiga yttre förråddes dock av de livliga ögonen, i vilka en ungdomlig iver och glädje återspeglades. Detta var inte en luttrad riddare för vilken segrar i tornerspel var lika vanliga som skörden för en bonde eller fångsten för en fiskare. Nej, det var uppenbart att detta var ynglingens första spel och att han njöt av varje ögonblick. Hans ögon kunde heller inte dölja vem han helst ville dela sin seger med. I stället för att stanna på sin herre så sökte sig blicken till den silverblonda ungmö som satt vid kungens sida.
   Ungmöns plats på podiet var lika överraskande som ynglingens deltagande i tornerspelen. Det var förvisso inte ovanligt att Cindarells härskare hedrade ofrälse som gjort kronan stora tjänster men två på en gång och därtill så unga, det väckte sannerligen uppmärksamhet. Folk undrade vad de kunde ha gjort för att förtjäna konungens gunst?
   Minn mötte leende Ales blick men vände sedan hastigt bort ansiktet, så som det anstod en ärbar dam. Det var uppenbart att Ale trivdes i sin nya roll och hon var uppriktigt glad för hans skull. Serevan VIII hade bokstavligen öppnat slottets portar för dem och vinnlagt sig om att de skulle förkovra sig i färdigheter som anstod ett liv på hovet.
   Ale hade varit måttligt förtjust i att lära sig höviskt uppträdande men stridslekarna hade han gett sig in i med liv och lust. Med överraskande snabbhet hade han tillgodogjort sig sina lärares råd och omsatt sina tidigare vapen- och ryttarfärdigheter i tornerspelens krav på samspel mellan lans och häst. Visserligen kunde hans framgång i tornerspelen så långt i viss mån förklaras av de svaga motståndarna. Medan Ale hade ägnat vintern åt träning så hade ädlingarna kring hovet ägnat sig åt att fylla sina magar och hänge sig åt dryckenskap och andra nöjen. Underskattning av denne, i deras ögon oerfarne och ofrälse yngling, bidrog säkert också till deras nederlag. Icke desto mindre hade Ale gjort bra ifrån sig och hans insats kunde inte förringas.
   Tornerspelen skulle nu kröna Ales ansträngningar och det var på konungens eget initiativ som Ale hade bjudits in till de tävlande ädlingarnas skara. Spelen var kulmen på de festligheter som firade vinterns slut. De var också slutet på konungens fred, den fred som under vintern förbjöd såväl tornerspels trubbiga vapen som blodiga uppgörelsers blanka dito. Därmed var spelen också en början på en orolig tid där konflikter som inte lösts med ord under vintern hotade att lösas med svärd under våren och sommaren.
   En sådan hotande konflikt hade varit den mellan kungen och hertigen. Den återfunna signetringen och Serevan VIII:s löfte att gifta sig hade emellertid avvärjt detta hot. Kanske var det därför som hovets ädlingar festat särskilt mycket denna vinter.
   Minns egen träning hade inriktats på att göra en hovdam av henne och dagarna hade fyllts av aktiviteter såsom brodering, vävning, dans och deklamation av dikter. En gång i tiden hade sådana meningslösa sysslor fyllt henne med frustration och ilska men nu hade hon välkomnat dem. De hade hjälpt henne att lugna sina upprörda sinnen och samla sina spridda tankar. Insikten om vari hennes så länge fördolda krafter bestod i hade öppnat väldiga dammluckor i hennes inre och släppt fram en stördolda av känslor.
   Hon hade sett hur hennes krafter kunde förvränga andra människors sinnen och få dem att tro på vilka illusioner hon än frammanade. Men hon hade också sett hur andra män och kvinnor med sådana krafter överväldigats av dem och gått under på grund av dem. De krafter som hon så länge och så hett åstundat hade plötsligt skrämt henne. Om hennes inre eld kunde orsaka andra så mycket skada, hur mycket skulle den då inte kunna skada henne själv?
   Sedan allfadern Cindarios XIV:s fall hade hennes krafter inte givit sig tillkänna igen. Till en början hade hon ägnat all sin sinnesnärvaro åt att tränga undan krafterna och inte orkat med mycket annat. Men tiden på slottet hade hjälpt henne att tänka på annat och hur meningslösa sysslorna än hade varit så hade de hjälpt henne att glömma sina krafter och fokusera på annat. Sakta men säkert hade så hennes beslut tagit form.
   En fanfar avbröt hennes tankar. Det var dags för den avgörande bataljen i tornerspelen. Ale ställdes nu mot fjolårets segrare Edvin, en ung och ambitiös ädling som liksom Ale ägnat vintern åt träning och nu beredde sig att försvara sin titel. Innan han fällde ned sitt visir kastade han en självsäker blick åt Minns håll. Hon vände irriterat bort ansiktet. Edvin var en flitig besökare vid hovet, till många andra hovdamers glädje ty han såg bra ut, men Minn hade aldrig gillat hans blick. Den tycktes vara mer intresserad av andra delar av henne än ögonen och hon kände det som om det var en hästhandlare som synade henne.
   På andra sidan tog Ale emot sin lans och sin sköld och vände hästen mot sin motståndare. En lätt darrning på lansen avslöjade hans nervositet, han visste också att den här motståndaren var betydligt svårare än de föregående.
   Trumpetaren gav en ny signal och de båda ryttarna satte sig i rörelse. Åskådarna betraktade dem andlöst och det enda som hördes på arenan var skramlet från riddarnas rustningar och dånet från hästarnas hovar. Med ett brak möttes de i mitten. Lansarna slog emot sköldarna men när hästarna passerade varandra gjorde de det med sina ryttare kvar i sadeln. Riddarna vände om och lugnade sina hästar. Den första sammanstötningen hade bara eggat dem ytterligare och såväl ryttare som häst tycktes otåliga att få drabba samman igen.
   En ny signal ljöd och de sprängde mot varandra igen. Än en gång slog lansarna mot sköldarna men den här gången flög det träsplitter i luften och ett förväntansfullt sorl gick genom åskådarna. Minn däremot lade förfärat handen över munnen och kvävde en flämtning. Det var Ales lans som hade knäckts och samtidigt blottat honom för en motståndarstöt. När han red ut mot kanten släppte han sin trasiga lans och höll sig med sin nu lediga hand om axeln. En väpnare sprang fram med en ny lans. Ale tycktes först tveka men de upphetsade åskådarna manade honom att fortsätta och till slut greppade han den. Med möda höjde han den och beredde sig på nästa omgång.
   Trumpetaren blåste iväg dem men den här gången kom Ale inte iväg lika snabbt. Hans sköldarm hängde oroväckande lågt och det var uppenbart att han var tvungen att satsa allt på en stöt. Om han inte fick sin motståndare ur sadeln skulle han aldrig kunna hålla sig kvar själv. Minn vågade inte titta och önskade av hela sitt hjärta att Ale skulle klara det. För sitt inre såg hon hur motståndaren fullständigt missbedömde Ales stöt och vände skölden uppåt, ja det såg ut som om han sökte försvara sig mot någonting helt annat. Mellangärdet blottades därmed för Ales stöt och kraften lika mycket som överraskningen vräkte honom ur sadeln. Åh, måtte det gå så, måtte det gå så!
   Ett öronbedövande jubel fick henne att öppna ögonen igen och bredvid sig hörde hon Serevan VIII:s förvånade ord.
   "Aldrig förr har vi väl skådat en sådan djärv och överrumplande manöver. Det såg ut som om han sökte försvara sig mot någonting helt annat."
   Minn såg förvånat mot arenan. Ale satt kvar i sadeln, om än inte utan besvär, och på marken nedanför låg hans motståndare med händerna för mellangärdet och kämpade för att få luft. Det hade gått precis som hon hade hoppats! Minn fylldes först av glädje men med ens förbyttes den av en fruktansvärd misstanke. Hon hade väl inte...? Det var väl inte hon som...?
   "Kraften lika mycket som överraskningen vräkte honom ur sadeln", konstaterade kungen. "I sanning en imponerande uppvisning och en värdig avslutning på konungens fred."
   Yttrandet gick dock Minn förbi. Hon kände sig plötsligt så matt och det svartnade för ögonen. Kraften var det enda ordet som hon uppfattade. Kraften.

   Ale öppnade försiktigt dörren och kikade in. Det var skumt i rummet. Det enda ljuset kom från elden i den öppna spisen, men det var tillräckligt för att han skulle kunna urskilja vad som fanns därinne. Som de flesta av slottets sovrum täcktes väggar och golv av gobelänger och mattor som skydd mot vinterkylan som tycktes tränga igenom överallt. I rummets högra ände stod en stol och ett tvagningsbord framför en magnifik silverinramad spegel. På bordet stod ett vattenkrus och en skål, tillverkade i den tunna, målade lera som trots att den var så skör var populär i hovet.
   Den vänstra väggen upptogs av en länstol, ett par höga ljusstakar och en bokhylla i vilken halvdussinet böcker stod uppradade. Titlarna spände över så oskyldiga ämnen som poesi, origami och handarbete och hade förvånat Ale första gången han sett dem. Det var inte titlar som han hade väntat sig att finna hos innehavaren av detta rum. Bredvid hyllan hängde porträttet av någon adelsdam som dött ung för länge sedan och nu betraktade honom med sina sorgsna ögon.
   Men det var inte detta som Ale tittade på, ty det kände han redan till från tidigare besök. Nej, det var den stora himmelssängen mittemot honom som fångade hans uppmärksamhet. Hon låg nedbäddad i den med det blonda håret utslaget över kudden. Ögonen var slutna och hon varken rörde sig eller gav något ljud ifrån sig. Kammarpigan hade sagt att hon var vaken och att hon väntade honom men han tvekade ändå att närma sig. I stället stod han stilla och betraktade henne en stund och först när hon öppnade ögonen gav han sig till känna.
   "Minn?" frågade han. "Hur mår du?"
   Minn tittade oförstående på honom.
   "Varför skulle inte jag må bra? Jag behöver bara vila."
   "Kungens livläkare sa något om kvinnlig hysteri..." började Ale men Minn avbröt honom med en fnysning.
   "Han är en idiot, precis som alla andra. De tror att de förstår men vet ingenting."
   "Vad hände då?"
   Minn tycktes fundera på hur hon skulle lägga fram sina ord och svarade inte omedelbart. Ale drog fram stolen till sängen och satte sig ned.
   "Segrade du?" frågade hon till slut med frånvarande röst.
   Ale rätade stolt på ryggen.
   "Det var ett djärvt spel som gick hem", svarade han. "Jag har sett hur Edvin reagerar på höga slag under vapenövningarna. Hans första instinkt är att skydda ansiktet och glömma resten av kroppen och det ögonblicket räckte för att jag skulle få in min stöt."
   Minnet av segern gjorde Ale entusiastiskt och han illustrerade sina ord med yviga gester.
   "Ja, han kan vara fåfäng", mumlade Minn. "Han visar gärna upp sina ärr för damerna men vill inte ha några i ansiktet."
   Ales entusiasm falnade något. Det var lite mer än vad han var intresserad av att få veta.
   "Jag besegrade honom", sade han sammanbitet. "Det var väl inte för hans skull som du svimmade?"
   Minn tycktes inte ta någon notis om hans ord, som om ämnet inte intresserade henne längre. Ale ville emellertid inte låta henne slippa undan så lätt.
   "Tänker du fortfarande på Tjalve?" kunde han inte låta bli att kasta fram med ett tonfall som lät elakare än vad han avsett.
   Minn ryckte till och gav honom en iskall blick som genast fick honom att ångra sina ord.
   "Om du inte har något klokt att säga så är det bättre att du håller tyst", snäste hon av och Ale visste inte hur han skulle fortsätta. Varför blev det alltid så här när han pratade med henne?
   "Tjalve intresserar mig inte", sade hon med lugn röst. "Jag är glad att han har en fästmö och jag är glad att Orim överlät sin farbrors smedja till honom. Hans väg är utstakad och jag hoppas att han blir lycklig på den."
   "Om du säger det så", svarade Ale tvekande.
   "Om du tror att jag skulle vilja framleva mina dagar som en smedshustru så är du verkligen en större idiot än jag trodde."
   Ale lät sig inte provoceras den här gången utan tog stoiskt emot förolämpningen.
   "Vad vill du då?" frågade han i stället.
   Minn tittade ned och gned frånvarande sina handleder.
   "Kommer morgonens resa att bli av som planerat?"
   Ale undrade varför kvinnor hade så svårt att gå rakt på sak men besvarade ändå hennes fråga.
   "Isen har släppt och ett skepp har iordningsställts. Ragnvald kommer att anträda sin färd till Mark för att framställa kungens kallelse och han har bett mig att följa med honom. Kommer du också att följa med?"
   Minn nickade till svar.
   "Ja, jag kommer att följa med men jag kommer inte att återvända till Serena."
   Hennes ord förbluffade Ale.
   "Vad menar du?" frågade han. "Vi har ju allt vi kan önska oss här."
   "Nej", svarade Minn. "Du har allt du kan önska dig här. Du har kungens gunst. Du kan ägna dig åt vapenlekar. Du kan fortsätta på svärdets väg bland likasinnade män. Men vad finns väl här för mig? Kvinnorna här är bara bihang till sina män, aldrig större än dem och alltid i skuggan av dem. Jag kommer aldrig att kunna finna min väg här."
   Ale hade aldrig hört henne tala i så allvarlig ton förut.
   "Men vart ska du ta vägen då? Har du ens funderat på det?"
   "Jag har funderat länge på det. Jag kommer att återvända till Cihrinds kloster och lägga mitt liv i Cindars händer. Där kommer jag åtminstone att kunna hjälpa andra i väntan på att han hjälper mig att finna min väg."
   "Jag förstår inte..." stammade Ale. "Jag trodde att du visste vilken väg du ville gå, jag trodde att du ville..."
   Han visste inte hur han skulle avsluta meningen.
   "Bli en trollkvinna?" fyllde Minn obarmhärtigt i. "En kvinna med magiska krafter som vida överstiger svärds och yxors styrka? En kvinna som utför sådana hjältedåd som annars är förbehållna Cindarells män?"
   "Det var inte så jag menade", sade Ale men Minn höjde avvärjande handen.
   "Ja, en gång ville jag kanske det men jag har sett saker sedan dess som fått mig att ompröva min strävan. Jag har sett hur andras krafter lett både dem själva och deras omgivning i fördärvet och jag har sett... jag har sett mina egna krafter och jag är rädd för dem."
   Ale flämtade till.
   "Du vet... du vet vad du har för krafter?" frågade han och Minn nickade till svar.
   "Jag har varit blind som inte sett det förrän nu. Jag tror inte att Elrind hann förstå då hans krafter var av ett annat slag men Morvan förstod eftersom hon i mig såg sig själv och sina egna krafter och kanske gjorde också Cindarios det i dödsögonblicket."
   "Snälla Minn, jag förstår inte alls. Kan du inte tala i klarspråk?"
   "Minns du första gången jag gjorde något övernaturligt, den där natten med Elrind och Legim?"
   Ale nickade. Minnet av hur svartalfen hade riktat sin dolk mot honom, minnet av hur någon för första gången berett sig att ta hans liv, hade aldrig lämnat honom trots att han sedan dess utsatts för så många större faror.
   "Svartalfen hotade dig med sin dolk och jag blev rädd, rädd att han skulle skada dig eller till och med döda dig. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag ville bara att han skulle släppa dolken och det gjorde han!"
   "Dolken brände honom", mumlade Ale.
   "Nej, han trodde att dolken brände honom."
   Ale förstod inte skillnaden men Minn fortsatte utan att bry sig om det.
   "Elrind stödde mig under mina första stapplande steg på magins väg och det magiska armbandet visade mig det hägrande målet och väckte min lust att lära mig mer. Men vad han än ville med mina krafter så dog han innan hans vilja hann förverkligas. Cihrind tror, eller kanske föredrar att tro, att mina krafter stammar från Cindar men den bok du fann åt mig i Andarnas hemvist lärde mig att dela kraft med omgivningen. Det var så jag helade björnhonan under klosterprovet i hopp om att intetgöra den skada du åsamkat henne, genom att ge henne kraft att hela sig själv."
   Ale rynkade på pannan då Minn påminde honom om hans misslyckande i klosterprovet men sade ingenting.
   "Morvan däremot förstod det och använde sina och mina krafter till att komma nära inpå sin hatade fader. Men då jag insåg att du också fanns där vände jag hennes krafter mot henne själv så att hon inte såg när döden nalkades i form av hennes faders svärd."
   "Det var väl inte så det gick till..." försökte Ale men Minn avbröt honom.
   "Efter det trodde jag att mina krafter försvunnit med Morvan men jag fortsatte att nyttja dem, utan att veta om det. När du talade till folket ville jag att de skulle tro på dig och det gjorde de. När vi smög in till Sartor så ville jag inte att någon skulle tro att de såg oss det gjorde de inte heller."
   Ale skruvade besvärat på sig. Vad var det hon försökte säga egentligen?
   "Cindarios dolde sitt yttre för omgivningen men jag inte bara såg igenom hans illusion utan visade hans sanna jag både för er och för hans motvilliga tjänare så att de kom att vända sig mot honom. Det var därför som baron Ekenskiöld vräkte ned honom i brunnen."
   Ales hand gick till svärdsfästet. Det var ju svärdets magi som hade räddat dem, eller hur?
   "Slutligen så ville jag att Edvin skulle förlora, att han skulle tro att din stöt skulle komma högt så att han skulle falla för din lans, och det var precis det han kom att tro."
   Nu kunde Ale inte längre hålla sig.
   "Hur kan du säga så?" utbrast han upprört. "Hur kan du?"
   Minn ryckte förvånat till, som om hon först nu insett att Ale satt bredvid henne och lyssnade.
   "Det var den bästa stunden i mitt liv! Jag vann torneringen. Jag vann männens aktning och kvinnornas beundran. Jag blev allas hjälte. Nu försöker du ta all heder av mig och ge dig själv äran av mitt dåd."
   Minn bleknade och backade något från sina ord.
   "Det var inte så jag menade", försökte hon. "Jag ville inte förringa dina insatser, jag menade bara att jag bidrog till dem."
   Men Ale lät sig inte lugnas utan retade upp sig mer och mer.
   "Mitt tal inför Brödernas stad, mitt beslut att gå mot Sartor, mina kamper med mitt svärd - skulle allt detta vara ditt verk?"
   "Snälla Ale, lyssna på mig. Mina krafter vore ingenting utan ditt mod. Förstår du inte att mina krafter oftast kommit fram när du varit i fara, att de oftast kommit fram för din skull? Förstår du inte vad jag försöker säga?"
   "Jag förstår minsann. Du har aldrig unnat mig framgång. Du har tvärtom alltid sett ned på mig och trampat på mina ambitioner. Varför vill du inte att jag lyckas? Varför tycker du inte om mig?"
   Minn flämtade till och stirrade gapande på Ale, som nu arbetat upp ett raseri och högljutt fortsatte med sina utfall mot henne.
   "Jag har alltid lyssnat på dig och försökt förstå dig. Jag har alltid velat hjälpa dig och ge dig goda råd. Men har du någonsin lyssnat till mig? Har du någonsin velat hjälpa mig? Förstår du ens hur jag känner det?"
   Nu var det Minns tur att brusa upp.
   "Hur kan du vara så tjockskallig? Du varken lyssnar eller förstår vad jag försöker säga. Hur ska jag kunna förstå hur du känner det när du säger så lite, när du ständigt håller allt inom dig?"
   Hon var alldeles röd i ansiktet men Ale vek inte en tum.
   "Hur ska jag kunna säga något när du pratar i ett? Du tänker bara på dig själv, som om allting hela tiden kretsar kring dig."
   "Är det så du ser på mig? Är det verkligen så?"
   "Ja, det är det!"
   Minn tog ett djupt andetag och tycktes försöka lägga band på sin vrede.
   "Nåväl", sade hon kallt. "Så tala då. Säg det som jag aldrig tillåtit dig att säga. Jag lyssnar."
   Ale mötte darrande hennes blick. I hennes ögon brann en våldsam eld men i djupet av dem tyckte han sig fortfarande känna igen den uppspelta och lustfyllda blick som hade tillhört hans barndomskamrat och som alltid hade uppmuntrat och eggat honom. För ett ögonblick så kände han det som om han borde säga något, som om stunden krävde några alldeles speciella ord. Men så skar Minns vassa röst åter genom tystnaden och tände åter hans ilska.
   "Nå?" sade hon uppfordrande.
   "Jag har inget mer att säga", spottade Ale ur sig.
   Minn lade armarna i kors och vände sig bort från honom. Ale knöt nävarna och övervägde att säga något mer men i stället vände han henne ryggen och lämnade rummet. Med all den kraft han ännu kunde uppbåda slog han igen dörren efter sig och han såg aldrig de tårar som rullade längs Minns kinder.

3. Mark

"Med sina egna händer har hertigen gripit tag i Mark."

Fritt ur en gammal marksk folksaga

   Den uppåtgående solen lyste med sina första strålar upp kuststräckan framför dem. I morgondiset kunde urskiljas tunga, dystra stenbyggnader med någonting onaturligt över sig. Till en början var det svårt att sätta fingret på vad det var men när de närmade sig framträdde stadens dubbelansikte tydligare. I utkanterna trängde sig smala och krokiga gränder genom en blandad bebyggelse, såsom brukligt i andra städer. Kring slottet däremot rådde en närmast militärisk disciplin med snörräta gator, mellan vilka de yngre och kraftigare byggnaderna stod uppradade likt soldater i fyrkanter.
   Intrycket var detsamma som om man hade traskat genom en vildvuxen skog som plötsligt öppnat upp sig i ett svedjejordbruk med noga uppmätta jordlotter. Elaka tungor hävdade att något liknande faktiskt hade skett under en av de tidigare hertigarna, att en brand hade förstört de äldre delarna med hertigens tysta gillande eller till och med på dennes egenhändiga anstiftan.
   Själva slottet uppvisade överraskande likheter med det slott som utgjorde huvudstaden Serenas hjärta. Också hertigarnas slott bestod av en huvudbyggnad med tre utskjutande flygelbyggnader i form av Cindars heliga triak. Det var inte bara i ord utan också i handling som Marks härskare sökte framhäva sig som Cindars förkämpe och Cindarells försvarare. Sakta gled deras fartyg så in i hamnen i staden Hemm, huvudstad i hertigdömet Mark och säte för hertig Harald, östra rikshalvans härskare och självutnämnd arvtagare till hela kungariket.
   Ankomsten till Hemm väckte såväl besättning som passagerare till liv. Order skreks ut, segel revades och svordomar muttrades över passagerare som i sin iver att se Hemm ställde sig i vägen för besättningsmän. Endast en person föreföll ointresserad av fartygets resmål och stod för sig själv i aktern, försjunken i det tomma havet bakom dem. En annan person uppmärksammade honom, klev fram vid hans sida och lade en tung men vänskaplig hand på hans axel.
   "Vadan detta sorgmod, min unge junker?" hördes Ragnvalds jovialiska stämma. "Gläds du icke åt att vårt kungliga uppdrag nu närmar sig sitt framgångsrika slut?"
   "Jovisst", mumlade Ale utan att lyckas dölja att hans tankar var på annat håll.
   "Vad har hänt med din ungdomliga ysterhet?" frågade adelsmannen bekymrat. "Det tycks mig som om du tyngs av saknad. Trots att du har fler år framför dig än bakom dig så vänder du hellre blicken bakåt än framåt. Men det är icke Serena du saknar?"
   Ale skruvade generat på sig men svarade inte. Ragnvald tog sin hand från Ales axel och nickade förstående.
   "Jag har noterat att din blick under vår resa förgäves sökt bland passagerarna. Likaledes har jag noterat att din fostersyster Minn hållit sig under däck. Förvisst ligger mer än kvinnliga besvär bakom detta. Är icke allt bra mellan er?"
   Ale rodnade.
   "Är det så uppenbart?" frågade han med grötig röst.
   Ragnvald brast så när ut i sitt vanliga, bullrande skratt men lade band på sig då han såg Ales olyckliga min.
   "Ack denna bitterljuva ungdom", sade han i stället. "Hur stark är inte mannen i sin ungdoms gryning, vilka storverk skulle han inte kunna uträtta om han finge vända sin styrka utåt. Men hur lätt kan inte denna styrka fjättras så att styrkan vänds inåt i stället, så att sorg och självömkan bryter ned både kropp och själ. Men inte är det tunga järnkedjor som åstadkommer detta utan lätta spindeltrådar, spunna av till synes svagare kvinnor men med makt att krossa hjärtan. Likväl finns det bara en bot."
   Ale tittade undrande upp.
   "Vad då?" frågade han ivrigt.
   "Tid", svarade adelsmannen kort. "Tid lugnar de vildaste stormar och ger perspektiv. Den våg som för den unge ter sig väldig och oöverstiglig ter sig för den gamle futtig och betydelselös. Vänta blott icke för länge, kvinnor kommer åter men inte ungdomen."
   Med de orden vände Ragnvald honom ryggen och återvände till fören utan vidare ord. Ale tittade efter honom och insåg med ens att han aldrig sett någon kvinna i adelsmannens hushåll.
   Men han hann inte fundera närmare på saken ty från hamnen hade ett lotsfartyg stävat dem till mötes och vägledde dem nu till en tom kajplats alldeles nedanför slottet. Passagerarna samlades vid sidodäck och gjorde sig beredda att stiga i land och bland dem kunde han också urskilja Minns slanka gestalt. Hon hade svept en kort pälskappa över axlarna som skydd mot havsbrisen och sedesamt täckt håret såsom seden var bland Cindarells nunnor. Hon såg inte åt hans håll utan tycktes tvärtom alltid vända sig så att hon hade ryggen mot honom. Med tungt hjärta höll sig Ale i bakgrunden och steg som siste passagerare av fartyget.
   Förutom Ragnvald, Ale och Minn så bestod följet av en präst, två skrivare, tre väpnare, fyra pigor, fem betjänter och sex ämbetsmän vars uppgifter Ale inte hade helt klart för sig. "Som taget ur en barnramsa", hade Cihrind muttrande uttalat sig om det överdådiga följets sammansättning. Dessutom medföljde tre unga adelsmän av lägre börd som tycktes vara där enbart för att få visa upp sig. Naturligtvis hade de också med sig varsin egen tjänarstab. Det var därför en stor skara som samlades på kajen och även om Ale hade velat så skulle det bli svårt att tränga sig fram till Minn. Bortom folkmassan hördes en härolds välkomnande röst och snart satte sig alla i rörelse i riktning mot slottet.
   De fördes raskt in genom porten och fram mot slottets hjärta, en tung och i Ales ögon dyster huvudbyggnad i mörkgrå granit. Den var uppförd av stora fyrkantiga block och de få fönster som skymtade var alla små och gallerförsedda. Byggnaden gav ett massivt intryck och såg ut att vara uppförd inte för att imponera på invånare och besökande utan tvärtom för att inge respekt och fruktan. Slottet såg ut som en enda stor fästning som skulle kunna motstå belägringar och stormningar bättre än något annat slott Ale hade sett.
   Det fanns en till skillnad mellan kungens slott i Serena och hertigens slott i Hemm som nu slog Ale. I Serena hade borggården varit en enda stor marknadsplats, full av människor med olika ärenden, men här var det öde och tomt. Endast de tungt beväpnade vakternas bistra blickar mötte dem när de trädde in och det kändes som om minsta felsteg skulle besvaras med en armborstskäkta. Olustig till mods drog han sig närmare Ragnvald.
   Om adelsmannen lät sig bekommas så visade han det i alla fall inte. Med värdiga steg och blicken riktad framåt gick han i spetsen för följet, som vore det hans egen borggård. Väl framme vid huvudbyggnaden möttes de av tjänare som tog hand om deras packning medan de själva fortsatte in. Flera av deras egna tjänare förblev dock kvar utanför och ju längre in de kom, desto fler avvek som genom en tyst befallning. Väpnarna stannade i vapenstugan med deras vapen, den ene skrivaren och några ämbetsmän stannade i det efterföljande mottagningsrummet, de unga adelsmännen sökte sig till en intilliggande bankettsal och resterande ämbetsmän försvann i den korridor som ledde vidare in i byggnaden. När de nådde en stor stentrappa uppåt var det bara prästen och den andre skrivaren som medföljde, en man för Cindars ord och en man för människornas ord.
   Trappan var lång och trappstegen höga så det var inte utan att de var andfådda när de till slut nådde dess slut. Kanske var det också meningen för den sal som väntade dem efter trappan var hertigens tronsal. Medan de själva flåsade av utmattning, berövade all sans och värdighet, satt hertigen på sin tron och betraktade de inträdande med avmätt lugn.
   Från sin upphöjda position var det mer än bara näsan och det nötbruna håret som förde tankarna till en hök, hela hertigens väsen gav intryck av en rovfågel som noga utvärderade sitt byte. Vid hans sida satt hans gemål, hertiginnan Almina med ett milt leende på de fylliga läpparna. Hennes honungsblonda hår var hovsamt uppsatt i en fläta och hon var lika vacker som då hon introducerades vid Cindarells hov i vintras.
   Ragnvald beredde sig att framlägga konungens ärende men hertigen förekom honom.
   "Är detta den respekt varmed konungen bemöter sin efterträdare?" ljöd Haralds bullrande stämma genom salen. "Varför springer en simpel uppkomling hans ärenden?"
   Hertigens utbrott fick adelsmannen att komma av sig. Han var visserligen känslig för antydningar om sin låga börd men vilka känslor hertigens utfall än rörde upp hos honom så fjättrades de av den respekt han hyste för hertigens rang. Med behärskad stämma gjorde han så ett nytt försök att ta till orda.
   "Högvälborne hertig Harald av Mark", började han. "Förvisso kan min enkla börd inte jämföras med er ätts långa och ärorika historia. Icke desto mindre är det inte i mitt namn jag talar utan i vår gemensamme herre och konung Serevan VIII:s namn, ättling till Serevan I, Seren den stores och drottning Hviskas av Hova förstfödde son."
   Ragnvalds ord förmådde dock intet annat än att elda på hertigens ilska. Skummande av vrede reste han sig upp och for i hårda ordalag ut mot adelsmannen.
   “Konungen talar om en förstfödslorätt som inte fanns på Seren den stores tid! Serevan I må ha varit kung men han regerade inte ensam. Min hustrus ättefader Serald I var son till Seren den store och hans andra gemål, drottning Mariska av Mark. Han var också kung över Cindarell. Hans drottning var min ättemoder Heralda av Mark, vars dådkraft utökade rikets gränser. Ätten Marks anspråk grundas således på såväl blodet som svärdet. Likväl har huset Hova i alla dessa sekler förnekat Marks hus dess rättmätiga ställning i vårt rike.”
   Han visade med en gest på en väldig vapensköld som hängde vid hans sida. Det var en tredelad sköld bestående av en blodröd sol mot en brandgul bakgrund, en grön drakorm mot en snövit bakgrund och två korsade glödgade svärd över en eld mot en skogsgrön bakgrund. Skölden var krönt av en krona, dock ej gyllene som i Hovas vapen utan försilvrad.
   "Detta vapen är lika gammalt som Hovas vapen", fortsatte hertigen med sårad stolthet i rösten. "Denna sköld erinrar om våra krigiska bragder i vårt ärorika förflutna. Det är vår krona och inte Hovas krona som förtjänar att vara gyllene."
   "Besinna er, gode hertig", försökte den unge prästen skjuta in med en svag stämma som inte förmådde ge tyngd åt hans ord. "Konkordatet vid Tåre älv..."
   Hertigen avbröt dock bryskt gudsmannen.
   "Försök inte mästra mig i min egen tronsal!" röt han så att prästen förskräckt ryggade tillbaka. "Konkordatet vid Tåre älv delade Cindarell mellan Hova och Mark på det att konungens vilja skulle genomdrivas i hela Cindarell, inte Hovas vilja."
   Hertiginnan Almina lade fattade mjukt sin makes hand, alltjämt milt leende.
   "Stilla dig, käre make", sade hon med en melodiskt klingande röst. "Din sak är rätt och god och tarvar inga hårda ord."
   Vad varken Ragnvald eller prästen hade lyckats med förmådde den väna hertiginnan och Harald lugnade under djupa andetag ned sig. Behärskat klev han ned från sin tron och stegade fram till sina besökare. Med en röst som darrade av återhållen vrede vände han sig till Ragnvald.
   "Vi må skilja oss åt med avseende på vårta titlar men i vår respekt för vår historia och våra traditioner förenas vi. Det är på adelns axlar som ansvaret för vårt rikes väl och ve vilar. Det är vi som faderligt har tagit oss an våra undersåtar, främjat deras leverne och beskyddat dem mot faror utifrån."
   Hertigen gav Ragnvald en dyster blick som om han hos denne tycktes söka stöd för sin sak innan han fortsatte.
   "Vet därför att det finns en rätt som är äldre än den förstfödslorätt som Hova stödjer sig på, ja äldre än själva Cindarell. Denna rätt är den starkes rätt."
   Hertig Harald fortsatte förbi adelsmannen och gick fram till ett fönster. Genom det tjocka glaset kunde man se bortom staden Hemms kvarter, över de omgivande jordbruksmarkerna och de kringliggande skogarna, till Östbergen långt i fjärran.
   "Detta rike har vi själva skapat. Vad än den hovländska propagandan gör gällande så var det här i Hemm som Seren den store först landsteg för att sedan fortsätta till Serena. Medan Hova i sin lättja så skördade det som Seren den store sådde åt dem i väster slogs vi ensamma mot svartfolken i öster. Det är blodet från Marks män och tårarna från Marks kvinnor som frambringat detta rike, det är vi som fört vidare Seren den store tro, mod och offer, det är vi som utsträckt dess gränser norrut och österut och gjort vårt ärorika Cindarell till vad det är idag. Jag frågar er nu, med vilken rätt sitter Hova ännu på Cindarells tron? Med vilken rätt biter sig den gamle och barnlöse Serevan VIII fast vid tronen i stället för att överlämna den till det unga och friska huset Mark?"
   Hertigen tystnade och vände sig stolt mot de församlade. Bakom honom hade förmiddagssolen stigit högt över Östbergen. Dess ljus flödade nu in genom fönstret och lyste upp Harald och i det ögonblicket såg han faktiskt mer ut som en kung än en hertig.
   Ragnvald harklade sig besvärat.
   "Min gode hertig", började han försiktigt. "Jag hyser den djupaste respekt för era ord och er sak. Likväl är det min tunga plikt att meddela er att vår konung, Serevan VIII av Hova ätt, inte har för avsikt att abdikera. Frändernas ring har återfunnits och sitter alltjämt på hans finger. Hans Majestät ämnar ge Cindarell en ny drottning på det att kungariket ska få en tronarvinge."
   Hertigen mottog adelsmannens ord först med häpnad och sedan med stigande raseri. Ragnvald tvekade först inför hans allt rödare ansikte men skyndade sig sedan att avsluta sitt budskap.
   "Det är därför Hans Majestäts bud att hertigen ska infinna sig i Serena och låta sin son underkasta sig frändernas rings prövning eller själv underkasta sig konungen."
   "Make...", sökte hertiginnan Almina inflika men den här gången lät hertigen sig inte stillas.
   "Kvinnorna lämnar rummet. Nu!" sade han sammanbitet.
   Minn ryckte till vid hertigens ord och för ett ögonblick glimmade det till av ilska i hennes blick. Men vad än hennes humör hade kunnat ställa till med så förekom hertiginnan henne. Elegant och utan ett ord svepte hon ned från sin tron, lade lugnande en hand på Minns axel och förde henne med sig. Innan hon trädde ut ur salen vände hon sig emellertid en sista gång mot hertigen.
   "Tänk på din son, käre make", sade hon menande.
   Knappt hade dörren slagit igen bakom dem förrän Harald återupptog sina våldsamma utfall.
   "Hur vågar han?" vräkte han ur sig så att saliven sprutade. "Hur vågar han förolämpa huset av Mark så? Fordom hade en sådan skymf bara kunnat tvättas bort av blod. Det är en krigsförklaring, det är inget mindre än en krigsförklaring!"
   Ale greps av skräck och kröp förskräckt ihop. Hertigen såg ut att kunna döda var och en som kunde tänkas ha bidragit till kungens återuppväckta livsglädje och Ale kände sig som en av dem. Till och med Ragnvald ryggade tillbaka men försökte upprätthålla ett värdigt yttre och väntade tålmodigt in Haralds raseriutbrott.
   "Så mycket för hans romantiska svammel om sin saknade drottning. När tronen hotas är han minsann inte sen att gifta om sig. En bock är vad han är, en girig gammal bock!"
   "Bäste hertig!" kunde Ragnvald inte låta bli att upprört flämta. "Tänk på att det är er herre och konung ni talar om."
   Harald klev hotfullt fram mot adelsmannen och hans ögon blixtrade.
   "Var detta hans ord, var det hans egna ord?" krävde han att få veta.
   Ragnvald nickade tyst till svar.
   Hertigen skulle just till att säga något men tycktes plötsligt få en ingivelse och avbröt sig tvärt.
   "Sade han att min son skulle underkasta sig frändernas rings prövning?" frågade han i stället.
   "Er son skulle underkasta sig ringens prov eller ni själv kungens makt, så föll hans ord."
   Harald var alltjämt röd i ansiktet men sade inget mer utan tycktes begrunda orden.
   "Nåväl, fick han fram till slut. "Så ske kungens vilja. Må ringen visa honom vad han själv inte vill se, må ringen passa bättre på min sons unga finger än hans knotiga. Hertigen av Mark kommer att infinna sig i Serena och med honom den blivande kungen av Cindarell. Snart kommer Serevan VIII att tvingas kröka rygg för Serald II!"
   Ragnvald andades lättad ut.
   "Hertigens omdöme är gott", sade han. "Får jag be hertigen om ynnesten att med min enkla person ledsaga eder till konung Serevan VIII?"
   "Beviljas", svarade hertigen. "Mitt skepp kommer att iordningställas för avfärd i morgon bitti. Resten av ert sällskap kan återvända redan idag, jag ämnar inte förpläga ert stora sällskap mer än nödvändigt."
   Adelsmannen bugade höviskt till svar och därmed var audiensen över. Hertigen lämnade tronsalen och Ragnvald satte sig utmattad på en stol. Svetten pärlade på hans fårade panna och han såg ut att ha åldrats tio år. Ale klev osäkert fram vid hans sida och välkomnades med ett trött leende.
   "Se och lär, min unge junker", sade han. "Slikt går det till när ädla män språka på nobla manér om rikets affärer. Se och lär."

4. Hertigens son

"Ingen kvinna är starkare än sin man men heller ingen man är starkare än sin kvinna."

Gammalt cindariskt ordspråk

   "Varför tycker du inte om mig?" frågade hertiginnan Almina. I händerna höll hon en kopp rykande örtbrygd som hon räckte fram till Minn.
   Minn tvekade ett ögonblick men tog sedan trumpet emot koppen, utan att bevärdiga hertiginnan med ett ord till tack eller ens en blick.
   "Jag hade väntat mig att du skulle vara bättre på att dölja dina tankar för andra."
   Den här gången tittade Minn upp.
   "Vad menar du med det?" krävde hon att få veta.
   Almina svarade inte omedelbart utan hällde lugnt upp en kopp åt sig själv. Sedan satte hon sig framför Minn och tittade henne rakt in i ögonen. Den oskuldsfulla blick som Minn först hade tolkat som naiv syntes henne plötsligt full av insikt.
   "Tre gånger har du redan avslöjat dina tankar för mig", sade hon. "Ditt ansikte hade en flicka kunnat läsa. Männen tror att det var min makes ord som förtörnade dig men det är samma surmulna min som då du först såg mig, i vintras vid Serenas hov. Det är mig du inte tycker om. Är jag ett hot mot dig, en rival månne?"
   Minn rodnade men sade inte emot.
   "Du försökte att inte låtsas om mig men dina tvekande händer avslöjade att du ändå lyssnade till vad jag sade och tog det till dig. Du är mycket observant men du hade inte väntat dig att en dum kvinna också skulle vara det. Vilken hemlighet var du rädd att jag skulle avslöja?"
   Den här gången försökte Minn bibehålla ett uttryckslöst ansikte men hertiginnan log bara, som om hennes försök var lönlösa.
   "Till slut reagerade du kraftigt, alltför kraftigt, när jag kom din hemlighet nära. Du vill inte att andra ska läsa dina tankar och för all del, ingen vill väl att andra ska läsa deras tankar. Men du tror heller inte att någon kan läsa dina tankar. Du tror att andra bara ser vad du vill att de ska se. Nu undrar jag hur det kommer sig och hur du kan vara så säker."
   Minn blev med ens alldeles kall inombords. Vad menade den här kvinnan egentligen? Hon talade med henne med trollkvinnan Morvans ord, som om hon kände till Minns krafter. Det kändes som om hon såg rakt igenom henne och Minn ville helst av allt bara fly ut ur rummet, bort från dessa intensiva klarblå ögon.
   Men hertiginnan log bara och släppte henne med blicken.
   "Mina frågor besvärar dig", sade hon. "Jag ber om ursäkt, du är gäst i vårt hus och det är min plikt som värdinna att visa dig respekt. Men du ska veta att du kan betrakta mig som en syster som du kan dela hemligheter med om du vill."
   Hon reste sig och gick bort till ett draperi i rummets bortre ände. Försiktigt drog hon undan det och tecknade åt Minn att tyst komma närmare. Bakom draperiet stod det en liten vagga, snidad i finaste ek, och i den låg ett spädbarn, dolt av ett täcke som bara tillät det rosenkindade ansiktet att sticka fram. De små ögonen var slutna och ur den lilla näsan kom ett svagt snusande läte. Under den ljusblå hättan stack en gyllenblond lock fram.
   "Är det...?" viskade Minn och Almina nickade till svar.
   "Vår älskade och efterlängtade son", sade hon.
   Åsynen fick Minn att fullständigt glömma bort sin sinnesstämning. I stället översköljdes hon av en överraskande känsla av ömhet för den lille pojken. Han såg så oskyldig och försvarslös ut där han låg och sov, mjukt nedbäddad i sina mjuka linnen som sakta höjdes och sänktes i takt med de små och knappt märkbara andetagen, att Minn fick lägga band på sig för att inte ta upp honom och trycka honom till sin famn. Hon kände hur Alminas hand lades på hennes axel och hur hennes varma andedräkt närmade sig hennes öra.
   "Visst ser han oskyldig ut", viskade hon som om hon hade läst Minns tankar. "Ändå är han den starkaste i rummet, ja kanske den starkaste i hela Mark."
   Minn tittade frågande upp på hertiginnan och fick en allvarlig blick som svar. Orden var inte ämnade som ett skämt.
   "Hur menar du då?" undrade hon. "Är det för att han kan bli näste kung som han är starkast?"
   "Nej, styrka avgörs varken av det kommande eller av det förgångna, det avgörs av nuet. Eller rättare sagt, det avgörs av hur andra uppfattar nuet. Du tror mig inte men betänk att om vår son skulle vakna och skrika skulle jag omedelbart ta upp honom och om han skulle bli sjuk eller något ont vederfaras honom skulle ingen man i Mark vila förrän han är återställd."
   "Men då är det inte han själv som är stark utan andra", protesterade Minn.
   Almina gav Minn ett spetsfundigt leende.
   "Vad är det för skillnad?" frågade hon retoriskt. "Min man äger större fysisk styrka än många andra män men det är inte den som gör honom stark, det är alla de män han befaller över som gör honom stark. Likväl är han inte starkast ty hela hans makt i Cindarell är beroende av den lille pojke du ser i vaggan. Däri ligger pojkens styrka. Men du ser fortfarande inte övertygad ut?"
   "Den styrkan har han väl ingen glädje av nu?" genmälde Minn.
   "Inte han kanske men väl den som kan kontrollera honom", svarade Almina och gav Minn ett menande leende.
   Minn tittade förvånat på henne och visste inte vad hon skulle säga. Var det en ömsint moder eller en äregirig hustru som talade? Som svar rätade hertiginnan på sig och nu fanns ingenting av hennes glädje och oskuldsfullhet kvar längre, bara vemod och allvar.
   "Du vet vad jag menar", sade hon och visade på sina utsträckta, tomma händer. "Se på mig och säg mig vad du ser. En bräcklig kropp i en hård värld, en svag kvinna i en värld dominerad av män. Vilka vägar är öppna för mig utom dem som redan trampats upp av män? Vad kan väl jag åstadkomma på egen hand? Ja, jag ser att dylika tankar har föresvävat dig också."
   Minn svarade inte men kunde inte dölja att hon tog till sig vad som sades.
   "Livet är inte lätt för en adelskvinna, hur mycket än andra kvinnor avundas oss. Kvinnorna i städerna kan använda huvudet för att nå framgång, affärssinne och penningar kompenserar för deras fysiska svagheter. Jägarnas och fiskarnas hustrur kan nyttja alla sina sinnen för att finna de bästa jakt- och fångstplatserna och bedöma sina byten. Till och med de enkla bondmorornas händer finner arbetsuppgifter bland de många som krävs för att bedriva ett jordbruk. Men vi adelskvinnor, vilka kroppsdelar värderas vi efter?"
   Hon pekade utmanande mot sitt underliv och Minn kunde inte låta bli att flämta till inför hennes uppriktighet.
   "Att föra blodet och arvet vidare, det är allt", fortsatte hon i skarpare ton. "Innan dess är vi inget värda. Men inte heller efter det är vi något värda. Se bara på mig. Två gånger har jag med nöd och näppe räddats från klosterlivet, första gången genom att gifta mig med hertigen och andra gången genom att föda fram hertigens hett efterlängtade son. Är det då konstigt att jag tar till vara de små medel som förunnas mig för att få åstadkomma någonting mer i livet, för att få leva?"
   Almina tystnade för att ge Minn en chans att svara och hon kunde inte annat än nicka. Vad hon än tyckte om hertiginnan så hade hon satt ord på många av Minns egna tankar. I vaggan väcktes det lilla barnet av moderns upprörda ord och slog oroligt upp sina ögon. Hertiginnan smekte varsamt hans kind och lugnade honom snabbt. I stället vändes hans nyfikna blick mot Minn. Vid åsynen av henne upplät han ett glatt jollrande och sträckte en liten hand efter hennes långa silverblonda hår. Än en gång blev Minn alldeles varm om hjärtat och hon undrade vad mer hertiginnan kunde önska sig än ett sådant bedårande barn.
   "Han tycker om dig", konstaterade Almina. "Det förvånar mig inte. Men låt oss lämna honom i fred, än behöver han sova och än behöver vi samtala."
   Hon backade försiktigt undan och drog för draperiet igen. Sedan vände hon sig till Minn och återupptog samtalet i lugnare ton.
   "Du är ung men när jag var i din ålder ansågs jag redan gammal. Jag såg ut att förbli ogift och endast nunnans väg tycktes öppen för mig. Det var min smala lycka att hertigen kom i min väg och gav mitt liv en ny möjlighet. Men jag blev snabbt varse att ett adelsliv inte bara kräver en man utan också ett barn. Länge förblev jag barnlös och ofta hotade hertigen med att förskjuta mig och ta sig en yngre, fruktsammare hustru. En kvinna må ha många sätt att bibehålla en mans intresse men för en adelskvinna är livet som hustru inte längre än livet som ungmö. I och med vår sons födelse träder jag in i livet som moder, som länken mellan fader och son. Så länge min son är ung är jag hans mun och så länge min man har makten har jag hans öra. Fysiskt är jag ännu svag men jag har både en stark man och en stark son att verka genom."
   Almina tittade Minn djupt i ögonen, som om hon sökte medlidande och stöd för sina ord.
   "Förstår du nu varför en adelskvinna måste verka i det fördolda om hon vill utöva någon makt? Är jag för skarp mot min son svarar han med gråt. Är jag för skarp mot min man svarar han med det enda språk som män förstår. De ska inte göra vad jag vill, de ska vilja vad jag vill och de ska tro att det är deras egen vilja. Förstår du vad jag menar?"
   Hertiginnan tystnade och satte sig ned igen. Med knäppta händer inväntade hon Minns svar. Minn satte sig också men tvekade länge innan hon tog till orda.
   "Jag tror att jag förstår dig bättre", började hon tvekande. "Jag anade inte att livet kunde te sig så hårt för adelns kvinnor."
   Almina lutade sig förväntansfullt framåt.
   "Men vad jag inte förstår", fortsatte Minn, "är vad du vill åstadkomma med det liv du skapat dig. Varför vill du ha denna makt?"
   "Varför skulle jag inte vilja ha denna makt?" frågade hertiginnan retoriskt. "Varför ska vi överlämna åt männen att bestämma över folkets väl och ve? Hertigen må ha ambitioner men han saknar tålamod och långsiktighet och det land han ärvde var inte redo för kungamakten. Det är jag som genom enkla antydningar planterat idéer i hans huvud. Det är jag som styrt hans steg till den långa väg som måste följas för att ge Mark dess storhet och styrka. Det är jag som genom mitt liv kommer att ge nytt liv åt Cindarell."
   "Men till vilket pris?" genmälde Minn. "Det känns som om du måste intrigera och manipulera för att överleva, som om hela ditt liv bygger på lögner."
   Med ett klingande skratt avfärdade Almina Minns invändningar.
   "Vad är väl världen annat än den bild som våra sinnen förmedlar? Vad är det egentligen för skillnad på lögn och sanning? Ett äpple är rött därför att alla säger att det är rött. En sanning är det som alla håller för sanning. "
   "Allt i världen är väl inte beroende av vad andra tycker och tänker? Nog finns det väl bestående värden som står över andras uppfattningar?"
   "Ack, du påminner om hur jag var när jag var i din ålder", sade hon. "Så ung och så oskuldsfull du är. Så naiv som tror att världen inte är större än dig själv."
   "Men hur stor din värld än blir så förblir du ju en människa med mänskliga känslor och behov. Finns det ingenting som betyder mer för dig? Närheten till din make? Ömheten mot din son? Kärleken?"
   Almina log och skulle just till att svara då dörren slogs upp och hertig Harald stövlade in.
   "Se till att pojken är redo för morgondagen", började han med befallande röst men tystnade då han såg att också Minn befann sig i rummet. "Vad gör hon här?" röt han i stället.
   "Vi har samtalat syster till syster, käre make", svarade Almina i en plötslig återgång till sitt milda och väna tonfall.
   "Jag har ju sagt att jag inte vill ha några utomstående här inne! I morgon för vi pojken inför Serevan VIII:s ögon och jag vill inte att någon annan ser honom innan dess. Hon ska ut härifrån!"
   "Jag ber om ursäkt, käre make", svarade Almina förbindligt. "Medan du sökte vinna Hovlands män för vår sak med förnuftiga ord så sökte jag vinna Hovlands kvinnor genom att vädja till deras känslor. Vem kan väl se på vår son och tvivla på att han är värdig att bestiga Cindarells tron? Jag hoppas att du förlåter en ömsint och hoppfull moder för att hon så gärna vill visa upp sin ögonsten för omvärlden. Unga fröken Minnea och din hustru har så mycket gemensamt."
   Hertigen grymtade men föreföll ändå ha lugnats av sin hustrus ord. Likväl visade han med en ilsken blick mot Minn att han inte ämnade ta tillbaka några ord. Hon neg därför och mumlade fram en ursäkt innan hon hastigt slank förbi honom och ut ur rummet, utan att få veta vad hertiginnan menade med sina sista gåtfulla ord. Först när dörren hade stängts bakom henne slogs hon av att Almina under deras långa samtal varken nämnt sin man eller sitt barn vid deras namn.

   En tryckt stämning rådde under kvällsvarden. Av det stora sällskap som så stolt anträtt Marks huvudstad Hemm återstod nu bara tre, Ragnvald, Ale och Minn. Resten var redan på väg tillbaka över Cindarhavet. De som hade bevittnat hertigens vrede var glada över att få lämna hans rike och de som bara fått den återberättad lät sig hastigt övertalas.
   De kvarvarande satt nu ensamma i slottets stora bankettsal, uppassade av blott en gammal och sävlig tjänare som utförde sina plikter utan större entusiasm. Varken hertigen eller hertiginnan hade bevärdigat dem sitt sällskap eller ens önskat dem en god afton. De åt därför utan någon större aptit och under en tystnad som bara bröts av den flämtande eldens dödskamp i den öppna spisen.
   Först när de sista faten burits undan och tjänaren dragit sig tillbaka bröt Ragnvald tystnaden.
   "Vi bör tidigt draga oss tillbaka för dagen", yttrade han medan han stoppade sin pipa, "ty morgondagen blir lång och viktig. Hertigen önskar inte förlora någon tid utan visa upp sin son för konungen snarast möjligt."
   "Tror du att kungen vill lämna sin krona till hertigen?" undslapp det Ale.
   "Det får frändernas rings prövning avgöra", svarade adelsmannen. "Serevan VIII kan inte neka hertigen detta prov så länge han själv saknar en tronarvinge. Om gossebarnet kan trä ringen på sitt finger utan att gå en ond, bråd död till mötes så är det Cindars vilja att han ska bestiga Cindarells tron."
   "Kan ringen verkligen döda sin bärare?" undrade Ale klentroget.
   "Brist icke i aktning", manade Ragnvald allvarligt. "Det är Seren den stores ring vi talar om. Ringen var det enda som han efterlämnade åt sina söner Serevan I och Serald I innan han för alltid seglade bort från Cindarell. Det sägs vidare att både Serevan och Serald en dag prövade ringen för att se vem den bäst passade och att den senare kort därpå lämnade jordelivet. Minns också hur ni själva bevittnade hur allfader Cindarios XIV:s mötte en våldsam död med ringen på sitt finger."
   "Men kommer hertigen verkligen att riskera sin sons liv?" utbrast Minn. "Tänk om han också dör."
   Ragnvald gav henne en nyfiken blick.
   "Jag förstår att du fick äran att se hertigens son?" frågade han. "Vad tror du själv, kommer pojken att kunna bära ringen?"
   "Hertiginnan verkar övertygad om det", svarade Minn. "Men är det verkligen rätt att utsätta ett oskyldigt barn som inte kan välja själv för ett prov på liv och död?"
   "Jag frågade vad du själv tror", sade adelsmannen utan att släppa henne med blicken.
   Minn tvekade.
   "Jag tror det", medgav hon till slut. "Jag har en känsla av att ringen inte kommer att skada honom.
   Ragnvald sög fundersamt på sin pipa och blåste ut en rökring.
   "Jag är tillräckligt gammal för att inte avfärda dylikt tal som blott önsketänkande från ett kvinnligt hjärta. Många kvinnor kan se vad inte ens de mest lärde bland män ser. Måhända är det framtiden som fröken Minnea och hertiginnan Almina ser, måhända tillhör den verkligen ätten Mark. Tvivelsutan måste jag noga följa maktspelet på det att jag ska kunna välja rätt sida."
   "Välja mellan kungen och hertigen?" utbrast Ale.
   Ragnvald tycktes inte ta illa vid sig av Ales utbrott utan vände tankfullt blicken mot den slocknande elden. Utanför tilltog vindens rytande och en våldsam storm tycktes i annalkande.
   "Du är ung och idealistisk", sade han till slut. "För dig är världen ännu svart och vit och du tror dig kunna skilja gott från ont. Förvisso är kungen en god människa men det betyder inte att hans motståndare hertigen är ond. Harald och hans ätt har gjort mycket gott för Cindarell. Han må förefalla burdus och hårdhänt men det är ibland egenskaper som krävs för att styra ett land och ett folk. Under hans styre har Mark utvidgat skogsbruket och järnbrytningen, under hans fanor har välrustade soldater marscherat och tunga krigsfartyg seglat, under hans tid har svartfolk och pirater hållit sig lugna. Jag menar inte att Serevan VIII har varit en dålig kung men jag menar att Harald skulle kunna bli en bra kung."
   "Men det var ju ändå Serevan VIII som utnämnde dig till baron."
   Ragnvald vände sig åter mot Ale och tittade honom djupt i ögonen.
   "Nej, min unge junker", svarade han allvarligt, "det var inte Serevan VIII som utnämnde mig till baron, det var konungen av Cindarell som gjorde det och min lojalitet till konungen är orubblig, vem det än må vara. Människor är kött och blod som kommer och går, det är blott deras namn och titlar som består."
   Ale tystnade trumpet. Han såg inom sig Serevan VIII:s upprymda leende bredvid Haralds bistra min. För kung Serevan VIII skulle han gärna vilja kämpa med sitt svärd om han finge chansen men skulle han göra detsamma för kung Harald?

5. Ond bråd död

"Ni säger att naturens kraftfulla utbrott utgör det yttersta beviset på elementens krafter. Men är då dessa krafter icke betingade av sin betraktare? Vad är väl blixtars sken för den blinde eller tordöns muller för den döve? Det är inte den som behärskar elementen som utövar den sanna makten, det är den som behärskar betraktarens sinnen."

Ur protokoll från debatten mellan elementaristernas och illusionisternas skolor, Gylde magikerakademi 573 eCF

   Ale väcktes av ljudet av springande steg och slamrande vapen genom korridorerna. Plötsligt slogs dörren upp och tre beväpnade män trängde sig in i sovrummet. Utan så mycket som ett ord till förklaring slet de upp den ännu sömndruckne Ale ur sängen och förde ut honom i korridoren. Ragnvald och Minn stod redan där, omringade av soldater och endast iförda sina nattsärkar. Det hela kändes så overkligt att Ale först trodde att han drömde. Det blev inte bättre av att hans första klara tanke var den förvånade insikten om att det måste vara första gången han såg sin länsherre utan rustning på sig. Hade det inte varit för stundens allvar hade han säkert brustit ut i skratt.
   Ragnvald själv däremot var allt annat än road av situationen och högröd i ansiktet for han ut i vilda protester mot behandlingen av honom.
   "Detta är oerhört!" röt han. "Hur understår ni er att lägga hand på en konungens sändebud? En skandal utan dess like är vad det är! Huvuden kommer att rulla, sanna mina ord!"
   Soldaterna tog emellertid ingen notis om hans utfall utan betraktade dem bara med likgiltiga men vaksamma blickar. Några av soldaterna hade stannat kvar i deras sovrum och från dem hördes nu ljudet av draperier som revs ned och möbler som vältes. Men vad de än sökte efter så tycktes de inte ha funnit det ty de återvände tomhänta. En man som av gradbeteckningarna att döma var en högt uppsatt officer åhörde soldaternas rapporter och vände sig sedan bistert mot dem.
   "Var är han?" frågade han korthugget.
   Ragnvald tycktes inte ens ha hört hans fråga utan vände nu all sin vrede mot den som tycktes föra befälet över soldaterna.
   "Vad är ditt namn och din grad?" krävde han att få veta. "På vems order förbryter ni er mot hertigens gäster? När hertigen får veta detta kommer han att skicka er till järngruvorna allesamman!"
   Officeren visade inte med en min att han tog intryck av adelsmannens hotelser.
   "Det är hertigen själv som givit mig mina order", svarade han bara kallt och vände sig mot sina soldater igen. "För dem till hertigen", sade han. "Om de inte vill svara inför mig så får de svara inför honom."
   Officerens ord tystade till och med Ragnvald och mållösa lät de sig fösas genom korridoren och uppför en vindlande spiraltrappa. Efter trappan väntade en ny korridor och efter den ännu en trappa. Varje steg tycktes föra dem längre in och högre upp i Marks väldiga slott. Ju längre de kom desto fler soldater och tjänare korsade deras väg, alla med uppjagade ansiktsuttryck. Ale undrade vad som kunde ha hänt och vart de var på väg.
   "Till barnkammaren", viskade plötsligt Minn som om hon hört hans tanke. "Någonting måste ha hänt Serald."
   Den sista spiraltrappan förde dem till en ett litet rum med en enda järnbeslagen ekdörr på vid glänt. Innanför den stod en samling män inbegripna i upprörda diskussioner. Att en av dem var hertig Harald gick inte att ta miste på ty hans bullrande stämma överröstade alla andra.
   Ragnvald klev självsäkert in, beredd att framlägga sitt klagomål över den behandling de utsatts för, men blev plötsligt stående mitt i rummet, fullständigt bragd ur fattningen. Ale och Minn behövde bara kasta en blick in i rummet för att förstå adelsmannens häpnad.
   Rummet såg ut som om ett fältslag ägt rum i det. Möblerna var sönderslagna och draperierna nedrivna. Golven var nedsmutsade av gyttja och väggarna beklädda med sot. Till och med den till synes bastanta eldstaden hade smulats till grus. Utspridda i rummet låg kropparna av soldater i de mest onaturliga ställningar. I deras ansikten avspeglades en ångestfylld skräck och de höll ännu krampaktigt fast i sina vapen, vapen som inte hjälpt dem undkomma det okända som vederfarits dem. Av den lille pojke som sovit i rummet syntes dock inga spår. De fönsterluckor som ännu hängde på sina gångjärn slog hjälplöst i den rytande stormen utanför. Då och då lystes rummet upp av en blixt, tätt åtföljd av ett dånande åskmuller.
   Diskussionen i rummet tystnade vid Ragnvalds inträde och hertigen vände sig mot dem med raseri i blicken. Hans händer var knutna så att knogarna vitnade och han darrade av återhållen vrede.
   "Vad... vad har hänt?" var allt adelsmannen kunde stamma fram.
   "Det förväntar jag mig att du ska berätta", svarade Harald kallt. "Var är min son?"
   "Jag svär vid min heder att jag inte vet någonting om vad som hänt här, jag..."
   "Du har ingen heder att svära vid så bespara mig dina lögner", avbröt hertigen. "Kungens utsände kommer till mig och samma kväll förs min son bort. Hur vågar du hävda att ni inte vet någonting om detta?"
   Ragnvald försökte säga något men den här gången fick han inte ens tillfälle till det.
   "Jag vill inte höra ett ord till!" röt han. "Hovland kommer att brinna för det här, jag kommer inte att lämna sten på sten kvar i ert futtiga land!"
   "Stilla dig, käre make", hördes en mild röst. "Om du inte vill lyssna till dem, varför kallade du då till dig dem?"
   Rösten kom från den väna Almina, som plötsligt uppenbarat sig i dörröppningen. Bakom henne stod en enögd man med ett smalt, välbekant ansikte. Var hade Ale sett honom tidigare?
   "De kan ju inte svara på mina frågor", snäste hertigen i en ännu ilsken men något mjukare ton.
   Almina skred lugnt fram till fönstret och blickade ut i stormen. En kvardröjande blixt lyste upp hennes vackra anlete men åskan dröjde längre den här gången och det var som om också stormen lugnades av hennes närvaro.
   "Huset Mark har många fiender", sade hon stilla. "Några av dem kanske vistas under ditt tak men än fler lurar utanför. Du brukar förklara för mig vikten av att känna sina fiender. Jag hyser förtröstan om att du känner också dessa fiender och att du förfogar över medel att själv besvara dina frågor."
   Hertigen rynkade pannan och tycktes begrunda något.
   "För hit min kunskapare!" befallde han.
   "Vilken lycka att jag bad honom ledsaga mig", svarade hertiginnan förbindligt och mannen i hennes sällskap bugade lätt.
   "Bard!" utbrast Ale. Han hade plötsligt igenkänt den kunskapare från Krangs följe som hade väglett dem mot Brödernas stad.
   Kunskaparen ryckte förvånat till vid Ales ord men förvåningen övergick snabbt i ett igenkännande leende.
   "Minsann om det inte är unge Ale", sade han. "Vem kunde väl tro att våra vägar åter skulle korsas. Det har bestämt blivit en man av den pojke jag först lärde känna."
   "Om den spolingen är en man kanske han kan berätta var min son finns", genmälde Harald spydigt men Bard lät sig inte bekommas. I stället vände han sig mot Ale.
   "Nå, Ale", sade han. "Vad säger dig dina två ögon om detta?"
   Det hettade till i Ales ansikte när alla blickar vändes mot honom och han kände sig naken och utlämnad i sin nattsärk. Desperat såg han sig om i rummet i hopp om att hitta något klokt att uttala sig om. Visst hade han sett hur både Bard och Legim läst till synes obefintliga och obetydliga spår men han hade själv aldrig gjort något sådant. Han gick i tankarna igenom de vidunder han stött på i Cindarells vildmarker men de var antingen för stora för att ha kunnat komma in genom fönstret eller för små för att ha kunnat åstadkomma denna förödelse. Soldaternas dödsorsaker spände från krosskador och brännsår till fullständig avsaknad av yttre sår och gjorde bara gåtan än svårare. Förtvivlat sänkte han sin blick för att slippa möta de andras då plötsligt åsynen av gyttjan gav honom ett infall.
   I förstone såg det ut som vanligt vatten och grus men det var ändå något som stack ut. Den här gyttjan hade en lite säregen färg, en något rödare ton. Vem hade berättat för honom om detta?
   "Järn!" fick han till slut fram. Han erinrade sig med ens hur dvärgen Orim hade förklarat dvärgstadens Djupeklyfts rödaktiga sten. "Gruset innehåller järn."
   "Inte illa", berömde Bard. "Järn finns det gott om i Östbergen och Mark har bestämt fiender bortom dem."
   "Östbergen?" röt hertigen. "Jag ska låta min armé förvandla dem till grus om så krävs för att finna min son!"
   "Men käresta", invände Almina milt, "tror du inte att förövarna skulle upptäcka din armé på långt håll och hinna undfly den? Visade du mig inte hur en man i dunklet stundtals är mer värd än tusen man i det fria?"
   "Gott", svarade Harald. "Då sänder jag Bard Falköga i stället."
   "Bäste hertig", inföll plötsligt Ragnvald. "Tillåt mig uttrycka min djupa medkänsla i denna svåra stund och erbjuda er all den hjälp jag kan uppbringa. Min unge page Ale har redan påvisat sin duglighet. Låt oss följa med och på så vis visa vår goda vilja, om vi så måste genomkorsa halva Cindarell för att återfinna er son."
   Harald gav honom en ilsken blick
   "Goda vilja minsann?" fnös han. "Tro inte att du slipper härifrån så lätt. Till det att min son återkommer välbehållen stannar du inom slottets fyra väggar. Har jag uttryckt mig tillräckligt klart?"
   "Jag hör och lyder, Ers Nåd", svarade Ragnvald servilt men såg inte alltför besviken ut över hertigens beslut.
   Bard harklade sig.
   "Med er tillåtelse, herre, skulle jag vilja påbörja jakten omedelbart."
   Hertigen skulle till att svara då hertiginnan tog till orda.
   "Gode make", sade hon och lade en hand på Minns axel. "Jag har fullt förtroende för att dina män återfinner vår son men kommer de att kunna ta hand om honom? Unga fröken Minnea känner pojken till utseendet och hyser varma känslor för honom. Vill du tillmötesgå en orolig moder och låta henne medfölja också?"
   Minn skruvade oroligt på sig vid Alminas beröring och Harald förbluffades av sin makas ord.
   "Ska det sägas om hertigen av Mark att han skickar en kvinna ut i vildmarken efter sin son?" svarade han indignerat men Almina log bara och gav honom en öm blick.
   "Kära du, för min skull? Jag är säker på att hennes alldeles särskilda färdigheter kommer att vara till nytta i den här saken."
   Hertigen ryckte på axlarna.
   "Sådant pjosk", muttrade han. "Nåväl, ta med duntäcken och silverfat och halva tjänstefolket också bara ni kommer iväg någon gång!"
   Almina neg tillgivet, till synes lättad över att ha fått sin vilja igenom, och sade inget mer.
   "Varken stormar eller fiender kommer att hindra oss, Ers Nåd", sade Bard och bugade. "Vi kommer inte att vila förrän pojken är återförd."
   Med de orden tecknade han åt Ale och Minn att följa efter honom och lämnade rummet. Ale kastade en osäker blick på Ragnvald, som med en nick bekräftade tingens ordning. Hertigen var hans herre nu. Han suckade djupt, drog nattsärken tätare om sig och klev ut han också. Bakom sig hörde han hur Minn mumlade för sig själv.
   "Åskväder?" föll hennes ord. "På våren?"

   Bard visade att hans löfte till hertigen var mer än bara tomma ord och lät inte någon tid förspillas. När Ale och Minn återvände till sina sovrum fanns där redan tjänare i färd med att packa deras tillhörigheter och när de sedan kom ut på borggården väntade Bard på dem med tre utrustade ridhästar. Då hade solen ännu inte hunnit gå upp och gryningsdimman låg ännu tät över Hemm. Ragnvald hade också bemödat sig ut för att ta farväl av dem och han tryckte ett dokument och en börs i Ales hand.
   "Konungens sigill och silver gör nu mer nytta i dina händer än i mina", sade han. "Västerns folk ses icke alltid med blida ögon i öster. Om dina mellanhavanden så fordrar så uppvisa sigillet för noblessen och silvret för pöbeln på det att inga dörrar ska förbli stängda på din väg. Må ditt uppdrag krönas med framgång, min unge junker."
   Bard synade dem otåligt med sitt enda öga medan han matade en rovfågel som satt på hans läderklädda vänsterarm.
   "Sitt upp!" befallde han kort. "För varje timme som går blir spåret kallare."
   Ale och Minn hjälptes upp på sina hästar av trötta stallknektar och den tunga slottsporten öppnades för dem. Hovarnas klapprande ekade genom tomma gator medan de red genom den ännu sovande staden. De få stadsbor vars dag började tidigt kastade sig snabbt åt sidan, skrämda antingen av hertigens banér eller av hans kunskapares beslutsamhet. Bard höll inte in hästen förrän de kom fram till en av stadsportarna, där ett dussintal tungt beväpnade ryttare väntade dem.
   "Inga fartyg har lämnat hamnen i natt", rapporterade en av dem.
   "Norra stadsporten har förblivit stängd i natt", rapporterade en annan.
   "Så också södra stadsporten", rapporterade en tredje.
   "Och den östra?"
   "Vi skulle precis förhöra stadsvakten", svarade ryttarnas anförare.
   Fram klev nu en uniformerad man med en näsa som var lite för röd för att enbart kunna skyllas på morgonkylan.
   "Nå?" frågade Bard utan att dölja sin irritation över vaktens bristande disciplin. "Har någon passerat här i natt?"
   "Jag har uppfyllt hertigens order till punkt och pricka", skyndade sig mannen att svara så hastigt att han snubblade på orden. "Porten har varit stängd hela natten. Ingen har tillåtits komma in eller ut före dagbräckningen."
   "Gott" svarade Bard och förde ned handen i sin sadelväska. Kanske trodde stadsvakten att en belöning väntade honom ty han tog åter till orda.
   "Jag har dessutom slängt ut en kringstrykande tiggare i natt", sade han stolt.
   Bard avbröt sig tvärt.
   "Hur sa?" frågade han kallt.
   "Det var en tiggarmunk som strök runt kring porten och som sådana är oönskade av hertigen så såg jag till att visa honom vägen ut ur Hemm."
   "Och var denne munk tomhänt?"
   "Han bar på en stav och ett knyte men det var också allt."
   Stadsvakten sträckte nu försiktigt fram en hand mot kunskaparen.
   "Var det något mer?" frågade han.
   Bard betraktade honom bistert.
   "Öppna porten!" befallde han. "Rapportera sedan direkt till hertigen. Han kommer att löna dig efter förtjänst."
   Stadsvakten log ett aningslöst leende och lät öppna porten, varvid Bard stormade ut i täten för Ale, Minn och de beväpnade ryttarna.
   Bortom stadsporten öppnade sig ett vidsträckt slättlandskap och åkrar och betesmarker bredde ut sig så långt ögat kunde nå. De vägar och stigar som ledde till Marks huvudstad började redan fyllas av jordbrukares foror och uppfödares boskapshjordar. Långt bakom dem skymtade en skog som täckte hela horisonten. Bard svor till, höll in sin häst och kallade till sig anföraren.
   "Här måste våra vägar skiljas åt, Alrik", befallde han. "Jag fortsätter med Björn, Yxe, Ramm, Stäv, Gissle och Ulv. Du beger dig med resten av männen till Havsporten. Hör dig för om något skepp med en munk avrest nyligen och var särskilt uppmärksam på resande i österled. Fortsätt sedan till Järna för vidare order."
   Anföraren höjde handen i en hälsning och vände så söderut tillsammans med fem av de andra ryttarna. Bard vände sig därefter till Ale.
   "Vårt uppdrag beror inte längre på snabbhet utan på skarpsynthet", sade han och tog fram ett litet föremål som han visade upp för honom.
   Det var en guldamulett i en kedja föreställandes ett ansikte i profil där ögat utgjordes av en skimrande blå sten. Minn tyckte att det såg ut som om själva luften dallrade kring den.
   "Det här är den ena halvan av tvillingamuletten", förklarade han. "Det är ett förtrollat föremål som är sammanlänkat med den unge tronarvingen och dess svaga blå sken antyder att han inte är långt borta. Hertigen och hertiginnan har alltid burit varsin halva men hertiginnan har nu anförtrott oss sin halva som hjälp i vårt sökande. Tyvärr reagerar den även på kraftfulla fenomen som gårdagens åskväder, vilket torde förklara varför bortförandet upptäcktes så sent."
   Kunskaparen överräckte amuletten till Ale.
   "Mitt enda öga måste riktas mot marken och de få spår som står oss till buds. Jag vill därför att du noga ger akt på amulettens sken och omedelbart rapporterar minsta förändring. Kan jag lita på dig?"
   Ale nickade högtidligt och tycktes inte kunna låta bli att kasta en blick bakåt mot Minn. Det var typiskt honom att känna sig viktig, funderade Minn tyst för sig själv. Hon hade ännu inte förlåtit Ale för grälet sist. Hon mindes inte längre i detalj vad de hade grälat om men att det var Ales fel var hon övertygad om.
   Vad gjorde hon här egentligen? Hon hade ju velat fara vidare från Hemm och återvända till Cihrinds kloster. I stället skickades hon ut i vildmarken på ett uppdrag som inte angick henne tillsammans med män vars sällskap hon inte önskade. Hon hade inte mycket till övers vare sig för den burduse hertigen eller för hans enögde kunskapare. Att det var ömsesidigt förstod hon mycket väl, Bard hade inte varit glad åt att behöva ansvara för en kvinna på sitt uppdrag.
   Men hertiginnan hade insisterat. Det var hon allena som velat att Minn skulle medfölja Bard och som vanligt hade denna förslagna kvinna fått sin starka vilja igenom.
   Minn mindes med olust deras samtal. Vad hade Almina sett hos Minn som övertygat henne om att just Minn skulle kunna hitta hennes son? Hertiginnans ord hade mer än antytt att Minn besatt krafter utöver det vanliga. Hon hade talat om vikten av att dölja ett och framhäva annat, men hade hon menat det bildligt eller bokstavligt? Hade hon talat om sig själv eller om Minn? Kände hon till Minns hemliga krafter och i så fall hur och hur mycket?
   Hon hade kallat Minn för sin syster och betonat hur mycket de hade gemensamt. Hade inte den hämndlystne Morvan gjort detsamma? Ju mer hon tänkte på det, desto fler likheter fann hon dem emellan. Morvan hade närts av ett brinnande hat och gått så långt som att förneka sig själv och anta en mans gestalt för att uppnå sina syften. Var det inte precis det som Almina nu gjorde? Utåt sett var hon ännu en svag kvinna men hon levde genom starka män, genom hertigen och genom sin son och blivande tronarvinge. Både hon och Morvan sökte utnyttja Minn för att nå sina mål.
   Minn skakade irriterat på huvudet. I Morvans händer hade hon ännu varit aningslös om sina krafter och inte förmått göra motstånd. Om Almina hoppades på detsamma så bedrog hon sig. Minn kände sina krafter och hade fattat sitt beslut. Hon skulle inte använda dem för någon, varken sig själv eller andra.
   Men så kom den lille Seralds ansikte för henne. I tankarna erinrade hon sig pojkens slumrande ansikte och hon såg framför sig hur hans lilla tumme sökte sig till den rosenbladsliknande munnen för tröst. Vem kunde trösta honom nu? Var fanns han nu och vilket okänt öde hade vederfarits honom? Någonstans där ute i vildmarken fanns det en oskyldig och försvarslös liten pojke som inget hellre ville än återvända hem, precis som Minn. Skillnaden mellan dem var att Minn kunde återvända närhelst hon själv ville men Serald var utlämnad till andras goda vilja, han var ensam i en hård och kall värld. Hon skulle utan att tveka kunna vända både Ale och Almina ryggen men skulle hon kunna överge Serald?
   Minn kastade en irriterad blick på den magiska amuletten, som om det var dess fel att hon tvingades följa med. För ett ögonblick såg det ut som om amuletten svarade henne genom att gnistra till. Minn ryckte förvånat till och blinkade ett par gånger. Nej, amulettens sken var fortfarande svagt och varken Ale eller Bard tycktes ha sett något. Hon suckade och manade på sin häst. Vare sig hon ville det eller ej så gick hon nu i hertiginnan Alminas ledband. Hon lovade tyst sig själv att inte under några som helst omständigheter använda sina krafter. Men varför kändes det löftet så svårt att hålla?

6. Spår i luft och mark

"Vandra varsamt på er väg ty även om er vandring är kort kommer många andra att följa i era spår. Det ni tar med er kommer era barn att sakna och det ni lämnar kvar kommer de att behöva ta hand om. Om ni går vilse kommer ni att leda många efter er på irrvägar men om ni finner rätt väg kommer era liv att tjäna som ledstjärnor för kommande generationer."

Cindars Ord, kap 4, tal 4

   Ale kastade en blick bakom sig men vände snabbt tillbaka huvudet igen. Ett ögonkast räckte för att övertyga honom om att Minn fortfarande var på dåligt humör. Ansiktsdragen var spända och ögonen blixtrade. Vad det än var som hade fått henne att brusa upp så satt hon tydligen fortfarande och ältade det. Så typiskt henne att bli så sur och så länge för sådana småsaker.
   Själv såg han fram emot att få lämna de kvävande stenväggarna bakom sig och åter bege sig ut i naturen. Vad han än tyckte om hertigen så var hans uppdrag ansvarsfullt och både Ragnvald och Bard hade uttryckt sin erkänsla för honom. De respekterade honom åtminstone till skillnad från Minn och vad hon än tyckte så tänkte han göra sitt bästa för att leva upp till deras förtroende. Men visst hade det känts bättre om hon också visat honom någon uppskattning.
   Ale suckade och synade den amulett kunskaparen räckt honom. Det var en mycket vacker amulett i renaste guld. Inte ens hos dvärgsmeden Othar hade han sett maken till ett sådant hantverk. Var det tronarvingens ansikte som avbildades på amuletten? Nej, de mjuka dragen var visserligen ett barns men de spetsiga öronen och de kattlika ögonen förde snarast tankarna till någon varelse från sagornas värld. Intrycket förstärktes av den skimrande blå sten som utgjorde ögat i ansiktet. Att blicka in i den var som att betrakta en gnistrande blå stjärna som med sitt lätt pulserande sken förmådde undantränga natthimlens mörker. Den såg snarare ut att ha fallit från himlen än att ha grävts upp ur Cindarells mörka jord.
   Ale ryckte till. Hade pojken på amuletten blinkat till honom? Nej, det var samma svaga sken som tidigare, det var han som lät tankarna vandra iväg igen. Hade han inte vuxit ifrån de där dagdrömmerierna ännu? Han skakade irriterat bort tankarna och manade på hästen för att hålla jämna steg med Bard.
   Bard ja. Det hade gått nästan två år sedan deras vägar skildes åt där vid porten in till Brödernas stad. Vilka vägar hade lett kunskaparen till Mark och hertigens sold? Han såg hur Bard förde sin falk nära sig och tycktes viska några ord i dess öra. Sedan höll han ut armen så att den praktfulla rovfågeln fick rum att sträcka ut sina vingar. Med ett skri lyfte den från hans arm och kastade sig upp i luften. Allt högre och snabbare blev dess flykt tills den bara var en prick mot morgonsolen högt ovanför dem. Där gled den värdigt fram på de varma morgonvindarna och tycktes njuta av att äntligen få känna luft under vingarna igen.
   "Ett majestätiskt djur, inte sant?" anmärkte Bard.
   Ale nickade instämmande.
   "Har du haft honom länge?" frågade han.
   "Hertigarna av Mark har länge nyttjat falkar och andra luftens härskare. Deras ögon når ovan trädtopparna och är till stor nytta i hertigdömets täta skogar och höga berg. Det vi inte ser från marken kommer de att se från luften."
   "Hur kommer det sig att du tjänar hertigen?"
   Bard skrattade till svar.
   "Är det inte jag som borde fråga dig hur det kommer sig att du tjänar konungen? Mycket har hänt med den unge väpnare jag lärde känna på Rangeborg när jag ännu var i handelsfursten Krangs tjänst."
   Kunskaparens ord påminde Ale om de tragiska händelser som hade drabbat Krangs sällskap den där sommaren och han slog sorgset ned blicken. Av de åtta man som begett sig mot Brödernas stad hade bara han och Bard återvänt. Bard måste ha läst sig till Ales tankar ty han blev snabbt allvarlig igen.
   "Jag hörde om min forne husbondes död och beklagar den", sade han. "Det är en ödets ironi att den som främst vinnlade sig om att följa i sin faders fotspår skulle falla för sin faders svärd."
   "Ni skildes inte åt som vänner?" kunde Ale inte låta bli att inskjuta. Kunskaparen ryckte på axlarna.
   "Ibland skiljs man som vänner, ibland skiljs man som ovänner. Men kanske var hans väg oundviklig. I sin ungdom arbetade han hårt för att nå sina mål och när han väl kom fram tycktes han ha glömt bort de medel som bar honom dit. Övergiven av sin mor och föraktad av sin far fick han länge ensam kämpa sig fram genom livet. Du visste kanske inte att hans mor var en sköka?"
   Ale ryckte förvånat till. Han hade alltid föreställt sig att Krang hade fötts rik, som de flesta andra av Cindarells välbärgade invånare. Men Bard skrattade bara rått.
   "Nej, Sartor visste att svinga mer än bara sitt svärd. Otaliga var hans älskarinnor, över hela landet spred han sin säd."
   "Men Ragnvald hävdar ju att hans mor var av adlig härkomst", protesterade Ale.
   Bard ryckte på axlarna.
   "Kanske var det den enda kvinna som verkligen lyckades vinna Sartors hjärta. Det var åtminstone den enda kvinna som han lät gifta sig med. Men det sägs också att hon redan innan hon skred fram till altaret var långt framskriden."
   Kunskaparen skrockade åt sitt eget skämt.
   "Hur som helst så dog hon i barnsäng efter att ha framfött Ragnvald. Sartor begravde sin sorg i sköten och det var så Krang kom till, till sina föräldrars olycka då han bokstavligen kom emellan dem. Han övergavs efter födseln men glömde aldrig sin börd. I hela sitt liv strävade han efter att accepteras av sin far och ingenting var honom främmande för att uppnå det målet. Han observerade rika mäns förehavanden, imiterade dem i liten skala och byggde sakta men säkert upp sin rikedom från grunden. Som han själv hade en skamlig bakgrund dömde han aldrig andra annat än efter deras duglighet och visste också att löna efter förtjänst. Fattighjon, barbarer, vandrare, främmande folk och raser - inga avstånd var för långa och inga fördomar lät han sig förblindas av."
   "Var han dvärgvän också?" kunde Ale inte låta bli att undra.
   "Dvärgars vän vet jag inte om han var, men han visste att locka dem till sin stad för handel. Värdshusen mellan deras marker och våra marker har möbler anpassade för dvärgar och är alltid välförsedda med hängmörat kött och välkryddat brännvin. Värdshusvärdarna lär till och med ha fått ersättning ur Krangs egna fickor för skador som överförfriskade dvärgar åstadkom så länge det främjade handeln."
   "Men vad hände sedan?" undrade Ale.
   "Det som jag sa", svarade Bard. "Förvisso vann, eller snarare köpte, han sin faders gunst men han gjorde det till priset av sig själv. Han kom att se penningen som ett mått på duglighet snarare än en belöning för förtjänst. Eftersom han själv lyckats bygga upp en rikedom började han likställa fattigdom med misslyckande. Sedan han lämnat sin fattigdom kunde han inte längre förstå dem som ännu satt kvar i den utan kom att förakta dem. Länge tog jag emot hans guld med öppna händer och stängda öron men också min stolthet har sin gräns. Resten känner du till lika bra som jag."
   Han pekade på det öga som han hade förlorat vid porten till Brödernas stad. Det var den förlusten som fått bägaren att rinna över på honom och som fått honom att överge sin husbonde.
   "Länge irrade jag omkring blind i Jättarnas dal men även utan ögon mindes jag vad jag sett och mina övriga sinnen vägledde mig. I skydd av skuggor och mörker nådde jag ut ur dalen och som den där munken förutspådde återfick jag synen på ena ögat. Fast besluten att lämna Brödrarike sökte jag mig till staden Morvana, där jag kom i kontakt med en av hertigens hantlangare. De behövde mina tjänster för ett farligt men lönsamt uppdrag som jag utförde med framgång och sedan dess är jag lojal mot huset Mark."
   Ale rynkade pannan och det undgick inte kunskaparens skarpa öga.
   "Jag vet att du har dina tvivel om hertigen men jag kan säga dig att det är en stark man med visioner som vet att återgälda tjänster och lojalitet. Om du kände honom som jag skulle du tycka annorlunda. Dina vägar må ha fört dig till Serena men jag är övertygad om att du och ditt svärd skulle kunna vinna stor ära också i Hemm."
   Ale skulle just till att fråga vari Bards uppdrag för huset Mark bestått i då Bard hastigt vände blicken mot himlen. I fjärran skymtade falken endast som en svag prick men den tycktes cirkla runt kring något.
   "Säger dig amuletten någonting?" frågade Bard skarpt.
   Ale tog fram amuletten och synade den blå stenen. Det blå ljuset tycktes lika svagt som tidigare och han skakade på huvudet.
   "Nåväl, jag tror att falken sett något som varken vi eller amuletten sett. Försprånget är långt men inte ointagligt så låt oss skynda på vår ritt."
   Med de orden ökade han takten och inom kort dränktes alla möjligheter till fortsatta samtal i hovarnas dån.
   Ritten gick österut, inåt land över vidsträckta slättlandskap, och Cindarhavet försvann snart bakom dem. Här och där påminde fortfarande enstaka skogsdungar om de vilda skogar som en gång täckt Mark fram till kusten men som nu gett vika för bondgårdar och jordbruksmarker. De bönder som de mötte kastade sig snabbt ur vägen utan så mycket som en svordom ens. Bönderna visste uppenbarligen bättre än att sätta sig upp mot hertigens män. Hela tiden hade de Bards tama falk i sikte. Ale undrade hur en fågel kunde tämjas till att urskilja deras man bland alla de andra människor de passerade på vägen men den hårda ritten tillät inga frågor.

   Timmarna gick och solen fortsatte sin bana över himlen. Morgonen övergick till middag som övergick till kväll utan att deras jakt belönades med något byte. I fjärran täckte en tät skog hela horisonten och i skymningsmörkret syntes inte längre falken till. Bard höll in sin häst.
   "Vi hinner inte ikapp förövaren idag och om vi inte är vaksamma förlorar vi honom i skogen", sade han. "Skarpa ögon blir nu viktigare än snabba hovar. Låt oss därför söka vila inför morgondagen."
   De fortsatte längs vägen i sakta mak tills de nådde en korsning, vid vilken ett litet värdshus låg. Härifrån fortsatte en väg österut, in i skogen medan en annan förde rakt norrut. Ovanför dem hördes trötta vingslag och Bard sträckte ut sin arm så att hans falk kunde slå sig till ro. Ur sin sadelväska tog han fram en bit rått kött som rovfågeln snabbt slukade. Ömt, nästan kärleksfullt, smekte han falken över huvudet.
   "I morgon behöver du inte nöja dig med dagsgammalt djurkött", sade han med en mjuk röst som inte överensstämde med hans hårda ord. De jagade två personer men kunskaparen hade uppenbarligen bara för avsikt att återvända med en av dem.
   Ett par stallknektar skyndade till för att ta hand om deras hästar och hela sällskapet klev in på värdshuset. Det sorl som trängde ut därifrån tystnade snabbt vid deras inträde och de nyfikna blickarna vändes snabbt ned i borden. Värdshusvärden, en lång och kraftig man gott och väl huvudet högre än Bard, skyndade undergivet fram.
   "Välkomna", sade han försiktigt. "Rum och mat för hela sällskapet?"
   Bard nickade och satte sig till bords utan ett ord. Värden lät ställa fram fyllda fat och bära upp deras packning på rummen medan de övriga gästerna en efter en drog sig tillbaka tills de var helt ensamma. Ale såg aldrig några pengar byta ägare och fast han var hungrig hade han svårt att njuta av maten. Minn hade demonstrativt satt sig vid andra änden av bordet och talade varken med honom eller med någon annan. Då inte heller någon av ryttarna var särskilt talför avslutades middagen snabbt och var och en drog sig tillbaka till sitt rum.
   Ale lade sig på sängen och tittade upp i taket. För bara ett dygn sedan hade han befunnit sig i hertig Haralds slott i Hemm och fantiserat om en bejublad återkomst till Serena. Men i stället för segla fram över Cindarhavet för kungens räkning befann han sig nu djupt inne i Mark på ett uppdrag för hertigen. Livets vägar bar sannerligen inte dit man väntade sig.
   Nåväl, om han inte kunde göra någonting åt det så varför ens försöka. Innan han slöt ögonen kastade han en sista blick på den förtrollade amuletten. Så vitt han kunde bedöma var dess sken lika starkt eller svagt som tidigare och han undrade om den verkligen skulle kunna hjälpa dem att hitta hertigens försvunne son. Sedan kom den utmattades sömn över honom och trots alla funderingar som ännu malde inom honom så somnade han snabbt och sov hela natten utan att störas av några drömmar.

   Följande dag satt de upp tidigt allesamman, alla utom Bard som valde att gå fram till korsvägen med sin hästs tömmar i ena handen och sin tama falk på den andra. Åter igen viskade han i dess öra, varvid den lyfte mot himlen. Men till skillnad från föregående dag så gav den sig inte av den här gången utan dröjde sig kvar i luften ovanför dem, cirklade runt några varv och satte sig sedan åter till ro på Bards arm. Kunskaparen tycktes mycket förbluffad. Han försökte mana iväg falken igen men den här gången lämnade den inte ens armen.
   Jag har aldrig sett något liknande", mumlade han. "Detta måste vara häxkonster. Fienden är farligare än jag först trodde." Han vände sig mot Ale. "Säger dig amuletten någonting?"
   Ale kastade en blick på den men kunde bara skaka på huvudet.
   "Nåväl, han må lura min falk men han lurar inte mig", muttrade Bard.
   Han knäböjde och granskade noga marken kring korsningen, långsamt och metodiskt, fot för fot. Tiden gick och kunskaparen tycktes bli mer och mer frustrerad men plötsligt så gav han till ett triumferande utrop.
   "Kom hit, Ale", sade han. "Det finns mycket att lära här."
   Ale knäböjde vid hans sida men kunde inte se någonting.
   "Det finns många spår här", sade Bard, "men inga som tycks överensstämma med dem vi följer. Om han bär en munks kåpa borde han också bära en munks sandaler men här syns bara bönders grova skodon. Om han bär på ett barn borde hans gång vara tyngd men jämn och försiktig men här kan vi bara se bönder som dignat under sina bördor eller stretat fram med nävarna om sina motvilliga lastdjurs tömmar. Vår man är alltså skicklig på att dölja sina spår, men det kan vi vända till vår fördel. Om vi saknar spår där vi eljest förväntar oss dem kan det tjäna som vägledning."
   Han vände sig nu bort från vägen och pekade på en fläck intill vägkanten.
   "Men hur väl han än kan dölja sina spår så kan han inte dölja barnets spår. Ibland måste han stanna och lägga sin börda ifrån sig och vad är väl naturligare än att göra det inför ett vägval? Här har någonting legat. Grässtråna har visserligen rättats till efteråt, mycket förutseende, men han missade att spädbarn gärna griper tag i saker och ting. Här har grässtrån ryckts upp av små händer och längre fram på den östra vägen ligger grässtrån som ännu inte gulnat. Jag vågar lova mitt enda öga på att detta är vägen han tog!"
   Ales ansiktsuttryck visade mer än väl hur imponerad han blev av kunskaparens yrkeskunnande. Minn såg mer fundersam ut. I hennes ögon fanns här fler spår än de som Bard hade räknat upp. Vad var det för person som inte bara kunde spåras av en falk utan också avleda falken från att fortsätta spåra honom? Var det någon form av magi inblandad som Bard trodde? Eller kunde det vara en kunskapare som dolde sina spår så väl att inte ens en annan kunskapare kunde finna dem? Kanske rent av någon som falken kände igen och som Bard själv kände?
   Någonting gav henne en känsla av att Bard visste mer om den de förföljde än vad han ville låta påskina. Hon hade ingenting att invända mot hans resonemang men det kändes som om han visste vilka spår han letade efter och som om han, när han väl fann dem, inte drog några nya slutledningar utan bara bekräftade sådana han redan hade.
   Men varför i så fall dölja det? Han ville väl finna personen lika mycket som de andra så varför inte dela med sig av sina kunskaper? Kanske ville han bara skryta med sin skicklighet och få det att se ut som om han ensam ledde dem rätt med hjälp av spår som bara han själv kunde se. Ale lät sig hur som helst bländas av hans slutledningar. Typiskt män i så fall att försöka ta åt sig hela äran.
   Men å andra sidan var hertiginnan Almina likadan. Hon visste också mer än vad hon sade och hon sade bara saker som hon ville att andra skulle veta. Visserligen föredrog hon att verka i bakgrunden och låta andra ta åt sig äran men också för henne var kunskapen en tillgång som hon bara spred när det tjänade hennes syften. Både hon och Bard hade antytt att kända fiender låg bakom bortförandet men vilka och varför?
   Nåja, hon struntade väl i allt detta. Hon ville ju bara återfinna pojken Serald och sedan lämna alla kungar, hertigar och tronföljdsstrider bakom sig, ju förr desto bättre!

7. Försvunna barn

"Ett stort och fruktsamt land skänker jag er på det att ni själva ska vara fruktsamma och föröka er. Såsom bonden sätter sina frön, sköter sina plantor och skördar sina frukter ska också ni sätta barn till världen och fostra dem till ett gott liv. När ni så når ålderns höst så når era barn ungdomens vår och livet börjar om på nytt, inte bara starkare utan också visare. Däri ligger den sanna odödligheten."

Cindars Ord, kap 4, tal 4

   Färden fortsatte österut i sakta mak. Bard satt ofta av och undersökte marken och föreföll tydligen belåten med de spår han fann för de avvek aldrig från vägen utan följde den vidare genom den täta skogen. En och annan förbipasserande bonde kunde också bekräfta att han mött en munk med ett knyte på vägen. Den okände förövaren bekymrade sig tydligen inte över risken att upptäckas genom att färdas längs vägen.
   Däremot vann de inte mycket på honom trots att de färdades till häst. Ale erinrade sig med obehag deras tröstlösa jakt på baron Ekenskiöld föregående år. Då som nu jagade de någon som tycktes outtröttlig. Då var deras byte återuppväckt från de döda utan de behov av mat och vila som de själva hade. Var denne förövare av samma slag, en onaturlig varelse som inte hörde hemma bland de levande? Bards falk tycktes i alla fall vara av den uppfattningen. Visserligen hade den sent omsider vågat lämna kunskaparens arm igen men bara för att jaga bytesdjur i närheten och den undvek sorgfälligt att styra flykten österut.
   Men baronen hade varit en skrämmande skepnad som ingett olust hos alla som korsat hans väg. Den här munken däremot tycktes inte väcka någon större uppmärksamhet och barnet höll sig uppenbarligen lugnt i hans famn. Nej, för Ale var detta ett mysterium. Han höll sig därför så nära Bard som möjligt, dels därför att kunskaparen var den ende han kände i sällskapet förutom Minn, som ju ändå inte ville veta av honom, och dels därför att han ville lära sig av kunskaparen och hans färdigheter.
   Följets ryttare däremot var Ale inte intresserad av att stifta närmare bekantskap med. Visserligen verkade de vara nog så dugliga med vapen och båge men i deras ögon var han inte mer än en barnunge och vad de tyckte om Minn framgick mer än väl av deras grova kommentarer och efterföljande gapskratt. Inte för att han brydde sig om det egentligen men han kunde ändå inte låta bli att irriteras av det. Bard däremot behandlade både Ale och Minn med respekt, om än en kylig sådan.
   I mångt och mycket påminde Bard om Legim. Bard var visserligen ingen krigare men förstod att läsa marken lika bra som Legim och tycktes lika vittberest och kunnig om de trakter de passerade. Tyvärr hade båda det gemensamt att det var svårt att komma dem inpå djupet och Ale undrade vad som kunde få en man att bli så inåtvänd.
   I Legims fall tycktes det ha varit någonting i det förflutna som hade tyngt krigarens sinnen men hur det än var med den saken så hade han tagit med sig sin dystra hemlighet i graven. Bard däremot tycktes vara mer inriktad på nuet och lät sig av allt att döma inte belastas av det förflutna. Sin forne herre Krangs död hade han tagit med en axelryckning och ägnade i stället all sin kraft åt sin nye herre Harald. Han distraherades inte av dagdrömmar eller grubblerier om vad andra tyckte och tänkte.
   Ale kastade åter en blick mot Minn. Vad hade han inte gett för att också kunna rensa sina tankar och känslor just nu? Det var inte bara vildmarksfärdigheter han ville lära sig av Bard. Försiktigt drev han sin häst närmare kunskaparens.
   "Vart leder den här vägen?" frågade han prövande.
   "Genom Storskogen och förbi Storsjön", svarade Bard kort.
   Ale undrade om allt i Mark hette något med stor men sade ingenting därom.
   "Och efter det kommer vi till bergen?" undrade han.
   "Ja."
   Ale skruvade besvärat på sig men ville inte gärna ge upp samtalet så lätt.
   "Men tänk om han lämnar vägen?" dristade han sig att fråga.
    Bard gav honom ett snett leende.
   "Han lämnar inte vägen", svarade han självsäkert. "Mark må ha erövrat stora delar av vildmarken men bortom vägarna är skogarna ännu fulla av troll och andra knytt. Ensam kanske han skulle kunna klara sig genom dem men inte med ett barn i famnen. Han tar inte den risken."
   Ale blickade oroligt ut bland de omgivande trädens skuggor.
   "Finns det troll här?"
   "De tycker lika illa om oss som vi om dem", svarade kunskaparen lakoniskt. "De vet att om de ger sig på större grupper av människor så drar de på sig illasinnade uppbåd med vassa vapen och brinnande facklor och de tycker varken om det ena eller det andra. Med ensamma vandrare är det en annan sak. Nej, vår man kommer inte att lämna vägen så länge den omges av skog."
   "Men bergen då?"
   Bard uppgav ett torrt skratt.
   "För att komma till bergen måste man passera gruvstaden Järna och i det syndanästet skulle en munk väcka större uppmärksamhet än ett troll. Mina män väntar honom där och kommer att plocka honom så fort han visar sig."
   "Det låter ju... enkelt?" sade Ale klentroget.
   "Allt är enkelt så länge man gör det enkelt för sig, genom att känna sitt byte och se till att ligga steget före hela tiden."
   "Men tänk om han gör något oväntat, såsom... ja... jag vet inte", försökte Ale.
   "Jag har förutsett också det oväntade", svarade Bard kallt. "Han kommer inte undan."
   Ale undrade hur kunskaparen kunde vara så säker på den som de jagade och vad det var för oväntade saker han förutsett men visste inte hur han skulle fråga utan att förtörna honom. I stället lät han saken bero. Tids nog skulle det allt visa sig och till dess kunde han bara se och lära.

   Deras färd fortskred utan att någonting hände som motsade Bards förutsägelse. Munken lämnade inte vägen utan rörde sig obevekligt närmare bergen och sitt förmodade infångande. Med tiden började de omgivande träden åter att dra sig tillbaka och ge plats för en stor sjö. Ale måste medge att Storsjön faktiskt gjorde skäl för sitt namn ty dess stränder sträckte sig bortom hans synfält och hade han inte vetat att det var en sjö hade han trott att de nått havet. Vägen fortsatte längs sjöns södra ände. Den förband de många gårdar som låg utmed stranden och det dröjde inte länge förrän gårdarna samlade sig i en större by där fiskebodar låg vägg i vägg med fäbodar och timmerstugor.
   "Österby", konstaterade Bard. "Länge Marks östligaste utpost innan järnet och yxorna beredde väg för hennes folk och delade Storskogen i tu. Timmen är sen så låt oss söka upp ett värdshus för natten."
   Till en början drog sig byborna som vanligt undan det beväpnade sällskapet men när de nådde torget sprang plötsligt en kvinna fram till dem. Hon följdes av en man i samma ålder som tycktes förskräckt av kvinnans tilltag och förgäves sökte hindra henne. När hon kom närmare såg de att hennes hår var utsläppt och i oordning och hennes ansikte var rödstrimmigt, som av många tårar.
   "Hjälp mig!" utbrast hon. "För Cindars skull, hjälp en förtvivlad moder!"
   Bard suckade irriterat och tecknade åt en av ryttarna att hindra henne. Denne lydde snabbt, red upp mellan Bard och kvinnan och drog hotfullt sitt svärd. Men kvinnan lät sig inte skrämmas utan fortsatte sina försök att beveka dem.
   "Det är mitt enda barn!" skrek hon. "Han kom under natten och tog honom från mig! Jag ber er, hjälp mig att hitta honom!"
   Ale och flera av ryttarna tvekade inför kvinnans förtvivlade bön men Bard tycktes inte ens ha hört henne. Minn däremot reagerade kraftfullt, red fram till kunskaparens sida och yttrade sig för första gången sedan avfärden från Hemm.
   "Hur kan du vara så känslokall?" utbrast hon. "Hur kan du vända en förtvivlad kvinna ryggen?"
   Bard höll in sin häst och gav Minn en kall blick.
   "Jag har redan ett uppdrag", svarade han. "Jag söker hertigens son och har inte tid att leta efter bortsprungna bondungar."
   Minn försökte protestera men kunskaparen avbröt henne.
   "Du föredrar kanske att stanna här och lämna hertigens son åt sitt öde?"
   På det hade Minn inget svar och Bard och hans män återupptog sin ritt utan att ägna kvinnan någon vidare uppmärksamhet. Ale tycktes visserligen tveka först men valde till slut att följa med kunskaparen han också.
   Under tiden hade den man som följt efter kvinnan hunnit ifatt henne. Medan han drog undan henne sökte han ömsom trösta henne, ömsom be om ursäkt för hennes utbrott. Tårar rann åter i hennes ansikte men hon orkade inte längre kämpa emot utan lät sig utmattad föras in till ett intilliggande hus.
   "Jag säger ju att det var han som gjorde det", fick hon fram mellan snyftningarna. "Han kom när alla sov och försvann innan någon vaknade. Det var den där munken!" Därefter slogs dörren igen bakom paret.
   Minn såg länge på den stängda dörren. Vad betydde hennes sista ord? Hade en munk fört bort hennes barn? Samme munk som de själva var på jakt efter? Varför skulle han föra bort ännu ett barn?"
   Hon skakade uppgivet på huvudet men lade huset på minnet. Hon kunde inte lämna den lille Serald åt sitt öde och Bard hade vetat det mycket väl. Men hon lovade sig själv att om den där munken hade fört bort också detta barn så skulle hon göra allt som stod i hennes makt för att återföra det till sin moder. Vad munken själv beträffade så växte hennes hat till honom mer och mer. Bard finge gärna mata sin falk med munkens döda kött, att någon lät bortföra andras barn kunde hon inte förlåta.

   Under middagen bekräftade värdshusvärden det som Minn redan hade hört. En munk hade tagit in på värdshuset sent på kvällen men försvunnit före soluppgången utan att någon hade sett det. Han hade haft ett knyte med sig men varit mycket hemlighetsfull och inte låtit någon komma nära sig. Däremot hade han betalat för sig med ett väl tilltaget silverstycke. På Minns plötsliga fråga om han bett om varm mjölk till rummet hade värdshusvärden överraskande svarat ja.
   Värdshusvärden fortsatte sedan med att redogöra för de rykten som munkens försvinnande och bykvinnans förlorade barn givit upphov till. Bard föreföll emellertid nöjd med vad han redan fått höra och avfärdade honom raskt.
   "Vår man färdas inte längre lika snabbt", konstaterade han triumferande. "Hans börda blir honom tyngre och tyngre."
   "Förde han bort den där bykvinnans barn också?" dristade sig Ale att fråga men Bard skakade på huvudet.
   "Det är hertigens son han vill ha. Varför skulle han föra bort en simpel bykvinnas barn och ta på sig ännu en börda? Nej, det är blott en man och ett barn som vi söker och inom kort har vi dem."
   Ryttarna skålade självsäkert för hans ord men varken Ale eller Minn föreföll övertygade av kunskaparens optimism. De kände båda att varje ny dag förde med sig nya frågor. Hur som helst fanns det inga svar att få idag och de kunde bara hoppas att kommande dagar skulle bringa klarhet.

   Sällskapet steg upp tidigt och fortsatte sin färd. Vägen fortsatte längs med sjön och vek försiktigt av åt nordost. Långt borta i fjärran kunde de högsta av Östbergens toppar skymta. Skulle deras jakt krönas med framgång när de väl nådde dit?
   Dagen fortskred utan några större händelser. Gårdar och fiskestugor avlöste varandra och från sjön blåste kalla och fuktiga vindar som dämpade stämningen. När solen sakta gick ned började till och med Bard nicka till av uttråkning. Det verkade som om de inte skulle veta mer när dagen slutade än de hade vetat när den började. Men än hade dagen överraskningar i beredskap åt dem.
   Det var hästarna som kände det först. De började plötsligt gnägga nervöst och svängde oroligt med huvudena. Ögonblicket därefter lösgjorde sig ett koppel hundar ur skogsdungarna på deras högra sida och rusade fram mot dem, tätt följda av drevkarlar med vapen och facklor i händerna. De hade fullt sjå med att lugna hästarna medan drevkarlarna gick fram mot dem med hotfulla blickar.
   "Varför färdas främlingar genom våra marker i skydd av mörker?" frågade deras anförare, en orakad man med vild blick, men tystnade då han såg vapenmärkena på ryttarnas sköldar. "Åh, jag ber så hemskt mycket om ursäkt, herre", stammade han och tog av sig mössan. "Jag kände inte igen er i dunklet."
   "Det beror på vem som ber om ursäkten", svarade Bard kallt.
   "Fangil, fogde av Storsjömarkerna, till er tjänst. Jag ber än en gång om ursäkt för det här."
   Kunskaparen höjde på ögonbrynen.
   "Varför beger sig fogden själv ut i mörkret?" undrade han.
   "Ack, det är en sorglig historia, herrn", svarade fogden. "Vi söker efter min lilla dotter. Hon rövades bort ur sin vagga igår natt och vi har genomsökt skogarna hela dagen. Det måste vara de onda trollen som tagit henne."
   "Trollen?" sade kunskaparen tvivlande och blickade bort mot en herremansgård på ett näs ute i sjön. "Är det där fogdens hus?"
   Fangil nickade och Bard vände hästen åt det hållet.
   "Gott, vi övernattar där och under tiden vill jag höra allt om detta. Måhända kan vi utbyta kunskaper till gagn för oss båda."
   Fogden ledde dem villigt till gården medan hans män samlade in hundarna. Ale red försiktigt närmare Bard.
   "Tror du att försvinnandena har något med varandra att göra?" frågade han men kunskaparen skakade bara på huvudet.
   "Jag vidhåller att vår man bara är intresserad av ett enda barn."
   "Varför vill du i så fall hjälpa honom när du inte ville hjälpa den där bykvinnan?"
   "Fogden är direkt underställd hertigen", svarade kunskaparen med ett tonfall som om det skulle förklara det hela. "Den välvilja vi visar upp inför honom kommer att nå hertigens öron. Vi behöver hur som helst tak över huvudet för natten så varför inte spetsa två fåglar med en pil?"
   Ale rynkade på pannan men ifrågasatte inte hans svar.
   Samma män som lett drevet tog nu hand om deras hästar medan de själva visades in i boningshuset. Det var rymligt men anspråkslöst inrett, som om huset var för stort för sina boende. Närheten till de omgivande ekskogarna visade sig i de tunga, grovyxade ekmöblerna och det var uppenbart att här fanns tillräckligt med virke för att såväl hertigen som hans undersåtar skulle kunna förse sig. Däremot var de gråa stenväggarna nakna och den kalla sjöluften kunde dra in utan att hindras av draperier och gobelänger.
   Fangil lät sätta eld i spisarna, kallade på sin hustru och bjöd dem att slå sig ned. Ryttarna var mer intresserade av det framställda ölet så det blev Bard, Ale och Minn som satte sig ned för att lyssna på parets redogörelse.
   De berättade att deras enda barn, en dotter som ännu inte upplevt sin första sommar, hade försvunnit ur sin vagga under natten utan att någon hade upptäckt det. Amman hade befunnit sig i samma rum utan att störas ur sin djupa sömn och den arma kvinnan hade tagit det så hårt att hon inte kunde höras. Fogden hade hört sig för i de kringliggande gårdarna, låtit dragga längs strandkanten och lett skallgångskedjor i skogarna men utan resultat. Bard åhörde lugnt redogörelsen utan att avbryta men då och då föll hustrun i gråt så att maken måste trösta henne.
   "Har någon främling passerat nyligen?" frågade Bard när Fangil avslutat sin berättelse. "En munk med en tung börda kanske?"
   "Här passerar många främlingar, herrn", svarade fogden fundersamt, "men när du säger det så passerade en munk under dagen. Jag minns det eftersom hundarna reagerade märkligt på hans närvaro."
   "Märkligt? På vilket sätt?"
   "De höll sig lugna, herrn. De brukar alltid skälla på främlingar annars."
   Bard log som om han fått något bekräftat.
   "Men han stannade inte utan fortsatte förbi", invände hustrun. "Det måste ha varit trollen".
   "Troll tar sig knappast in obemärkta", svarade kunskaparen avfärdande. "Nej, jag vågar min heder på att det var munken som rövade bort också ert barn."
   Bard berättade så om deras eget uppdrag och deras jakt så långt, dock utan att avslöja att det barn de sökte var självaste hertigens son. I övrigt utelämnade han inte några detaljer och han framhävde särskilt de spår han funnit och tolkat på vägen.
   "Det är därför av yttersta vikt att ni omedelbart rapporterar till mig om ni skulle påträffa denne munk. Ert barns liv och hela rikets säkerhet hänger på det. Är det uppfattat?"
   Fangil nickade darrande och Bard reste sig upp.
   "Vi fortsätter österut tidigt i morgon bitti. Jag förutsätter att fogden vet att förpläga hertigens män väl?"
   Fogden skyndade sig att tillse att bord dukades och bäddar iordningsställdes. Bard ägnade varken honom eller hans hustru något vidare intresse. I stället satte han sig bland sina män och delade bägare med dem medan Minn dröjde kvar vid hustruns sida och sökte trösta henne. Ale blev därför lämnad åt sig själv och sina funderingar.
   Han kunde inte förneka att Bard med sina ord och handlingar vunnit såväl fogdens hjälp i sökandet efter munken som ytterligare uppskattning hos sina män. Trots det var Ale inte tillfreds med kunskaparens metoder. Såg han fogden och männen som vänner eller verktyg? Han visste hur han skulle få dem på sin sida men han gav dem aldrig mer än vad som behövdes. Fogden fick veta tillräckligt för att han skulle misstänka munken, trots att inte ens Bard själv misstänkte denne. Männen var nöjda så länge de fick god mat och dryck och brydde sig inte närmare om vem de jagade eller varför, Det var lite som om han kastade några få köttstycken i taget till en hund, eller till en falk för den delen, för att hålla dess intresse vid liv. Ale började undra om kunskaparen visste saker som han inte berättade ens för Ale. Vad då i så fall och varför?
   Han suckade. Ett tag hade han sett Bard som en återfunnen vän men ju mer han färdades med honom, desto mer tedde han sig som alla de andra färdkamrater han haft. De hade behandlat honom som en pojke, inte vuxen nog för något större ansvar. Elrind och Legim hade också varit sådana och Cihrind likaså. Dvärgen Orims respekt hade han visserligen vunnit men inte ens honom hade han lärt känna ordentligt. För att inte tala om Minn!
   Han vände sig ofrivilligt mot eldstaden där hon satt och för ett ögonblick möttes deras blickar. Minn vände avmätt bort blicken och han låtsades surmulet som om han aldrig hade sett henne. I stället tittade han ut genom fönstret. Utanför bredde sjöns stora, svarta vatten ut sig. Till vänster och höger skymtade ännu svaga sken från sovande bybors glödande eldstäder men över sjön vilade ett kompakt mörker och från den bortre sidan syntes inget ljus.
   Byborna må frukta skogen men för Ale tedde sig sjöns okända djup mer skrämmande. Skogar kunde åtminstone beträdas och genomfaras men sjöar och hav förblev okända. Han hade inte glömt de fasor som dolde sig under sjön vid Brödernas stad och han darrade vid tanken på vad denna sjö kunde ruva på. Framför sig såg han hur slemmiga vidunder med glittrande fjäll och slingrande tentakler och täckta av dy och sjögräs smög upp ur vattnet och krälade fram mot den sovande och intet ont anande fogdegården.
   Ale ryste och vände bort blicken. Nu lät han fantasierna skena iväg med honom igen. När han åter vände blicken mot sjön låg dess vatten stilla och en nästan full måne speglade sig i dess blanka yta. Sjön sov den också. Likväl såg Ale fram emot den dag då de skulle lämna den bakom sig och bege sig inåt land igen.

8. Nya spår

En god jägare förmår följa sitt enda spår förbi tusen andra.

Gammalt jägarordspråk

   Sjön förblev deras följeslagare ytterligare en tid men till slut nådde sällskapet dess östligaste vik. Vägen passerade här den lilla byn Härne för att sedan fortsätta österut över en vidsträckt slätt mot de höga bergen vid horisonten. Eftersom skymningen redan hade fallit ledde Bard dem till ett värdshus i byns utkanter. Hans undersökningar av vägen hade blivit färre och snabbare, så säker var han nu på att deras byte hade valt den kortaste och säkraste vägen mot bergen. Detta hade också bekräftats av flera vandrare som kunnat intyga att de sett den okände munken hasta förbi.
   Kunskaparen hann inte mer än sitta av förrän värdshusdörren öppnades. En rödkindad man med ett smutsigt förkläde om den trinda midjan trädde ut och i handen höll han en lykta som han svängde framför sina senkomna gäster.
   "Här är fullt, mina goda herrar..." började han med ett beklagande tonfall men avbröt sig tvärt då lyktans sken nådde dem. "Jag ber om ursäkt", skyndade han sig att säga. "Jag ska omedelbart ordna med mat och husrum åt er."
   "Fullt?" frågade Bard skarpt.
   "Ja, herrn. Det är ju vårdagjämning snart. Byn är full av hemförlovade soldater från trakten som samlats här för att fira innan de återvänder till sina förläggningar. Oss emellan kör jag gärna några av dem på porten redan nu, man har förstört både stolar och bord för mig. Och de är satta att försvara våra gränser? Vandrare har också passerat här med sina hjordar men de har vi redan avvisat. Skumma människor det där, visst kan de underhålla gästerna men vem vet vad de stjäl när allas blickar är fångade av deras gyckelkonster? Ju förr de återvänder till sina berg, desto bättre. Dessutom..."
   "Jag är bara intresserad av en av era gäster", avbröt Bard otåligt. "En ensam munk med otymplig packning som ska ha passerat här igår. Avvisades han också?"
   "Ja herrn, jag skulle naturligtvis komma till det. Det var som sagt fullt så jag rekommenderade honom att ta in hos någon bonde på vägen i stället. Om jag hade vetat att det var en vän till er... ja herrn, han fortsatte österut. Jag får verkligen be er framföra mina ursäkter när ni träffar honom... nej herrn, jag såg varken ansikte eller packning men händerna var så fina som det anstår en Cindars tjänare som inte behöver nedlåta sig till tungt arbete... ja herrn, jag ska hålla tyst."
   Bard vände den pratglade värdshusvärden ryggen.
   "Vi fortsätter", sade han bistert. "Jag vill undersöka den där munkens övernattningsplats närmare. I ett stort värdshus kan han dölja sin packning för nyfikna blickar men inte i en liten bondstuga."
   Värdshusvärden betraktade med förvåning deras hastiga avfärd och kliade sig i huvudet, som om han undrade vad han hade gjort för fel. Men så hördes ljudet av glas som krossades inifrån värdshuset och med ett förtvivlat ansiktsuttryck rusade han in igen, utan att ägna sällskapet någon mer uppmärksamhet.
   Det tog dem inte lång tid att hitta rätt gård. Knappt hade de lämnat värdshuset ur sikte förrän de såg en gård alldeles intill vägen, den naturliga platsen för en trött vandrare att fråga efter härbärge på. Bard satt av och knackade bestämt på dörren.
   "Öppna dörren i hertig Haralds namn", sade han med myndig stämma.
   Dörren öppnades försiktigt och ett skrämt mansansikte tittade ut.
   "Har ni hyst en främling här, en man i munkkåpa med ett knyte?"
   "Nåd, herre", stammade bonden, "om vi hade vetat hade vi aldrig släppt in honom under vårt tak."
   Svaret ställde kunskaparen för ett ögonblick.
   "Vad menar ni?" krävde han att få veta.
   "Vi trodde att det var en Cindars tjänare. Hur skulle vi kunnat veta att det var en svartpräst, en barnarövare? Vi trodde att barnet var i hans vård men han lönade vår gästfrihet genom att ta vår egen pojke ifrån oss. Det var vårt enda barn, herrn, vårt enda barn."
   "Så han har varit här och han hade ett barn med sig", sade Bard utan att fästa någon vikt vid bondens klagan. "Gott, visa oss var han sov."
   Bonden vågade inte annat än att öppna dörren för dem. Stugan bestod av ett enda trångt rum med en eldstad i mitten, bord och stolar i ena änden och enkla bäddar i andra. Förutom bonden fanns där en kvinna som såg lika skrämd ut som sin make. De visades fram till en av bäddarna och Bard satte sig på huk vid den.
   "En vuxen, ett barn, blonda hårstrån", mumlade han. "Utmärkt! Ale, kom närmare och ta fram amuletten. Vad säger den?"
   Ale tog ett steg framåt men hejdade sig plötsligt i steget.
   "Vad var det för glasskärvor jag trampade på?" undrade han.
   "Strunta i det och titta på amuletten i stället!"
   Ale lydde och synade guldsmycket med den blå stenen.
   "Jag tycker att den lyser något starkare", sade han.
   "Det måste betyda att pojken varit här nyligen", konstaterade kunskaparen. "Bonde, iordningsställ mat och bäddar för oss alla. Vi tillbringar natten här."
   "Genast, herre, genast", svarade bonden utan att protestera. "Men ni hjälper väl oss att återfå vårt barn sedan?
   "En sak i sänder", svarade Bard ointresserat. Han hade redan vänt sig till sina män med befallningar om hästar, eldvakt och nattbevakning.
   Under tiden hade Minn, som också trängt sig fram, synat några textilier som låg kvar i bädden. Det var små plagg och tygstycken i tunt linne, betydligt finare än böndernas grova vadmalskläder.
   "Varför lämnade han kvar de här?" frågade hon högt men kunskaparen ägnade inte längre bädden något intresse och ingen annan var heller intresserad av att svara henne. Hon muttrade något ohörbart, vek ihop textilierna och lade dem i sin packning.
   Kvällsvarden åts under tystnad. Bard föreföll inte intresserad av att dela med sig av sin kunskap och värdparet tycktes mer bekymrade av hur mycket av deras mat som ryttarna satte i sig. Därefter lade sig alla att sova, alla utom bonden och hans hustru som inte längre hade några sängplatser åt sig själva och heller inte tycktes intresserade av sömn. För de andra blev det en lugn men kort natt då Bard var otålig att ge sig av. Hans män försåg sig med det lilla som återstod i bondens visthusbod efter gårdagens frossande och satt sedan upp. Bara Ale dröjde sig kvar en stund.
   Före avresan hade Ragnvald givit honom en börs med silvermynt att nyttja vid behov. Denna tog han nu fram när han inte trodde att någon såg honom, plockade upp några mynt och överräckte dem till den förvånade bonden. Innan denne hämtat sig från överraskningen hade han suttit upp och ridit iväg han med.
   Vad Ale emellertid inte visste var att Minn också hade dröjt sig kvar. Hon följde det hela noggrant men utan att säga något eller ge sig till känna. Först när Ale ridit iväg lämnade hon också bondgården och sällade sig till resten av följet.

   Ritten gick nu över de vidsträckta slätter som låg mellan Storsjön och Östbergen. Till en början sprängde de fram i rask takt men efter några timmar började Bard tveka. Han lugnade deras framfart och satt av allt oftare för att undersöka terrängen. Han frågade ut var och en som de mötte utan att få några tillfredsställande svar. Han gjorde även ett par försök att skicka upp sin falk igen men de var lika fruktlösa som tidigare. Till slut beordrade han avsittning och matrast, trots att solen ännu inte stod som högst. Själv tycktes han inte hungrig utan fortsatte envetet syna marken efter spår. Ale närmade sig Bard försiktigt.
   "Är något fel?" undrade han.
   Kunskaparen gav honom en förorättad blick och svarade inte först.
   "Jag menade inte att klandra dig", försökte Ale. "Om vi har förlorat spåret så vill jag gärna hjälpa till om jag kan."
   "Det är inte bara spåret vi har förlorat", muttrade Bard. "Vi tycks ha förlorat hela jakten. Han har tidigare inte gjort några försök att dölja sina spår och allting pekar på att han flytt österut med barnet. Varför skulle han då plötsligt ändra sig? Det finns ingen rimlig förklaring."
   "Om han fortfarande har barnet ja", bröt plötsligt Minn in. Hon hade i tysthet sällat sig till dem och lyssnat till deras diskussion.
   Bard synade henne irriterat. Det var alltför tydligt att han inte uppskattade att tillrättavisas av en kvinna.
   "Och vad vill unga fröken ha sagt med det?" frågade han spydigt.
   "Någon har rövat bort barn längs vår väg", svarade Minn trotsigt. "Om du hade brytt dig om att följa upp det spåret hade du kanske kommit sanningen närmare."
   "Jag trodde att jag redan gjort klart för er att vår man inte har någonting med de andra försvinnandena att göra. Det är hertigens son han är intresserad av, inte simpla bondsöner, och ingen har heller sett honom med mer än ett knyte."
   "Kanske det men om det nu finns någon annan här som rövar bort barn, varför skulle denne inte röva bort också hertigens son?"
   Minns sista ord tystade kunskaparen tvärt och han tycktes begrunda dem noga.
   "Så", sade han till slut. "Hertiginnan visste tydligen vad hon gjorde när hon skickade med dig på vårt uppdrag. Nåväl, låt oss anta att vår barnarövare själv fallit offer för en barnarövare. Varifrån kom i så fall han och var finns han nu?"
   "Sjön!" utropade Ale. "Han måste komma från sjön."
   Bard vände sig långsamt mot honom.
   "Du verkar övertygad, min unge vän, men kan du övertyga också mig?"
   "Det är bara längs sjön som vi har hört talas om bortrövade barn, varken före eller efter. Munken vi förföljer har inte rövat bort dem och någon annan främling har vi inte hört talas om längs vägen. Skogen säger du är farlig så var kan han annars ha kommit från om inte sjön? Vad finns det egentligen på andra sidan sjön?"
   Bard kliade sig fundersamt på hakan.
   "Era ord är inte dumma", medgav han till slut. "Om han kommit med båt så skulle det kunna förklara hur han lyckats föra bort så många barn från så skilda platser."
   Han vände sig åter mot Ale.
   "För att besvara din fråga så är sjöns nordsida föga befolkad. Där låg en gång en by men den avfolkades under missväxtåren och är idag öde. I övrigt så är det glest mellan bosättningarna och få färdas längs vägarna. Om det är någonstans som ljusskygga personer kan dväljas så är det där. Det är förvisso inte ett starkt spår men det är alldeles för starkt för att avfärdas."
   Med de orden reste han sig hastigt upp.
   "Omedelbar uppsittning!" beordrade han. "Jag vill ha Stäv norrut, Gissle söderut och Ulv österut. Följ upp de spår ni finner och fråga ut de personer ni möter men dröj inte för länge, inom en vecka ska ni infinna er i Järna för vidare instruktioner. Resten återvänder västerut med oss. Är det uppfattat?"
   Ryttarna avbröt raskt sina måltider utan några protester. Tre av dem red iväg i sporrsträck i varsin riktning medan de återstående tre föll in bakom Bard. Ale och Minn hade till en början svårt att hålla jämna steg med dem och kunde bara hjälpligt ta sikte på det dammoln som ryttarna rev upp på sin väg. Först när sjöns stilla vatten åter fyllde horisonten kom de ifatt följet.
   Bard följde nu sjöns norra strand längs en betydligt smalare och sämre väg än de färdats på tidigare. Nedfallna träd som legat sedan i höstas och ännu inte igenfyllda gropar med vårens smältvatten gjorde ritten svår och farlig och de tvingades ofta sitta av och leda hästarna förbi de värsta hindren. Det var dock ingenting som kunskaparen lät sig nedslås av. Han tog tillfället i akt att låta blicken svepa längs vägen och det dröjde inte länge förrän han kunde ge upp ett triumferande utrop.
   "De här spåren kommer inte från en sävlig bondes tunga och långsamma steg", sade han. "Någon har skyndat fram på lätta steg, mer intresserad av det som finns längre fram på vägen än av att dölja spåren för dem som kommer bakom. Det är verkligen som vi trodde, vår man har inte barnet hos sig och söker nu efter honom i samma väderstreck som vi. Måtte vi finna hertigens son först."
   En fnysning hördes från Minn men hon sade ingenting och de fortsatte i samma mak. Bard hade rätt i att sjöns nordsida var glest befolkad men här och där fanns ändå bondgårdar och värdshus där de kunde proviantera och övernatta. Däremot hade ingen sett eller hört något om någon munk, eller någon annan barnarövare heller för den delen. Den förre hade tydligen för bråttom för att stanna till medan den senare av allt att döma hade lämnat nordsidans familjer i fred.
   Hur många barn hade egentligen rövats bort och varför? Förutom hertigen så hade kvinnan i Österby, fogden i sin gård och paret i den lilla stugan utanför Härne alla förlorat ett barn. Fanns det fler som de inte kände till? Var fanns de nu och levde de över huvud taget? Ale försökte flera gånger fråga Bard vad han trodde men kunskaparen höll som vanligt sina misstankar för sig själv.
   "Varför tror du att så många barn rövats bort?" dristade han sig en gång att fråga.
   "Jag har redan förklarat en gång att hertigen har många fiender", svarade Bard irriterat.
   "Jag menar, varför tror du att så många andra barn har rövats bort?"
   Bard fnös. Det var tydligt att han inte ville kännas vid att han följt fel spår.
   "De andra barnen vet vi ännu ingenting om", sade han. "Många barn försvinner i Cindarell och många är de mödrar och fäder som skyller på rövare, vandrare eller troll när sanningen är att de själva lagt ut dem till vargarna."
   Ale rös vid kunskaparens ord.
   "Vilken förälder skulle göra så mot sina egna barn?" utbrast han.
   Bard gav Ale en kylig blick.
   "Är du inte själv ett övergivet barn?" frågade han hjärtlöst. "Vilka är dina föräldrar?"
   Kunskaparens ord tystade Ale. Han hade alltid sett abboten och abbedissan i Gylde som sina föräldrar. Naturligtvis visste både han och Minn att dessa egentligen inte var föräldrar till något av de många föräldralösa barn som stadens kloster öppnat sina portar för men som liten hade han aldrig reflekterat närmare över det. Abboten och abbedissan hade helt enkelt varit två vuxna som tagit hand om dem på samma sätt som vilken annan fader och moder som helst gjorde med sina barn. Det var först när han blivit äldre som han börjat inse skillnaden och på samma sätt som så många andra lärdomar erhålls så var det andra barns spefulla glåpord som hade öppnat hans ögon. Bortbyting och vargunge hörde till de snällare tillmälen han hade fått.
   Men Minn hade varit tuff redan på den tiden och han mindes nu hur hon faktiskt hade försvarat honom vid flera tillfällen. Han hade egentligen aldrig tackat henne för det utan tagit henne för givet lika mycket som abboten och abbedissan. Blodsband eller ej, de hade utgjort den enda familj han hade behövt. Det var också Minn som hade uppmuntrat honom när han sökt undfly verkligheten och tillsammans hade de diktat upp fantastiska sagor och berättelser om sin härkomst.
   "Vi brukade låtsas att vi var barn till kungar och drottningar", tänkte han högt. "Vi brukade säga att de skulle komma tillbaka vilken dag som helst, ta med oss till sina slott på sina vita hästar och sätta oss på sina troner med gyllene spiror och guldäpplen i händerna."
   Bard skrattade rått.
   "Kungar och drottningar minsann?" sade han hånfullt. "Kungar och drottningar för en kväll kanske och sedan inte värda någonting morgonen efter. Jo minsann."
   Ale mulnade och gjorde en ansats att rida undan men Bard höll oväntat honom tillbaka.
   "Är det Minn du talar om förresten?" frågade han. "Är hon också föräldralös?"
   Ale nickade tyst till svar och kunskaparen sneglade intresserat på henne.
   "Vad säger amuletten?" frågade Bard utan att släppa Minn med blicken.
   "Svagare än i stugan men den lyser fortfarande" svarade Ale, förbryllad över det plötsliga bytet av ämne.
   "Utmärkt, då är vi ännu på rätt spår."
   Bard vände sig nu mot Ale.
   "Jag ber om ursäkt för mina hårda ord", sade han tillmötesgående. "Vi lever i en hård värld som formar hårda män. Det är sant att jag fortfarande hyser mina tvivel om de övriga barnen men så länge vår gäckande munk följer det här spåret så duger det för mig. Låt honom hitta hertigens son så fångar vi honom sedan."
   "Menar du att du litar mer på munkens förmåga att spåra än på din egen?" frågade Ale häpet utan att tänka efter hur kunskaparen skulle ta emot hans ord. Men Bard skrattade bara till svar.
   "Låt oss säga att jag litar lika mycket på hans förmåga som på min egen. Jag har lärt mig mycket av hans sort och jag vet att han kan vara en farligare fiende än vad hans yttre ger sken av." Bard sänkte rösten så att bara Ale skulle höra och fortsatte i allvarligare ton.
   "Jag vill råda dig att inte tveka när vi träffar honom. Vad som än händer så måste du dra ditt svärd omedelbart och trycka det mot hans hals. Låt dig inte luras av fagra ord eller lockande löften, om du släpper din gard det allra minsta så kan följderna bli fatala för oss alla. Är det uppfattat?"
   Ale nickade och lät handen glida över till svärdsfästet. Samtidigt kunde han inte låta bli att undra tyst för sig själv hur mycket Bard egentligen visste om deras okände fiende och hur han kunde veta allt detta.

Hertigens son fortsätter på nästa sida.