Innehåll

1. Till min älskade
2. Att skiljas
3. Vänskap
4. Sökande
5. Morgon
6. En stilla tanke
7. Dröm
8. Tjärnar två
9. Väntan
10. Alltid här
11. Kärlek
12. A Friend II (en)
13. A Friend I (en)
14. A River's Journey (en)
15. The Search (en)
16. The Storm (en)
17. Christmas (en)
18. My Turtle Dove (en)
19. Two Christmas Stars (en)
20. Night (en)
21. Till de som inte har
22. Till de som har
23. The Stone (en)
24. My Rose (en)
25. My Sun (en)
26. The Shell (en)
27. Spring (en)
28. Why (en)
29. Love (en)
30. Extinct Fire (en)
31. Feelings (en)
32. Poetry (en)
33. A Broken Heart (en)
34. Cursed (en)
35. Tribute to a Goddess (en)
36. Eternal Darkness (en)
37. Vintermörker
38. Vårkänslor
39. Jag önskar du vore här
40. Kärleksnatt
41. En fjäril
42. Liv
43. Fred på jorden
44. Den gamle mannen
45. Julafton
46. Grisen Emil

Poesi är verkligen hjärtats språk och det är ur hjärtat som mina dikter kommer, lyckliga eller olyckliga beroende på sinnesstämningen men aldrig ur ett oberört hjärta. Numera skriver jag sällan dikter av den enkla anledningen att inspirationen inte längre finns där. Kanske har ungdomens känslor svalnat genom åren, kanske har mitt hjärta stillats sedan jag fann min fru Su-San? Den korta men intensiva passionens berg- och dalbana har ersatts av en lång och stillsam bilfärd mot solnedgången och det är faktiskt så som jag alltid föreställt och önskat mig kärleken. Här har jag hur som helst sammanställt och reflekterat över de dikter jag skrivit genom åren. Jag hoppas att de också förmår beröra läsare.

Ingen av mina dikter till min fru Su-San blev lika bra som den första till henne, Morgon. Beror det på att den första passionen lagt sig eller på att vi känner varandra så väl att ord egentligen är överflödiga? Denna min senaste dikt skrev jag i samband med att hon fick sin julklapp. Varje vers var en ledtråd till var nästa vers fanns och den sista versen samsades med en diamantring.

Som en bok är livet med dig
varje sida får mig att njuta
Däri finns en hel värld för mig
aldrig vill jag att den ska sluta

Såsom ett skrin med smycken få
är hjärtat utan kärlek för mig
Ditt smyckesskrin jag fylla må
mitt hjärta kan fyllas blott av dig

Du är mitt vatten och mitt bröd
du är den luft jag lever av
Med dig vill jag i lust och nöd
tillsammans korsa livets hav

Inget av mig kan du få
som sig med dig kan mäta
Blott en symbol för oss två
som ingen skall förgäta

Den ädlaste metallen
symboliserar vår förening
Den eviga kristallen
är du - mittpunkten i denna ring

Hela 2006 arbetade jag utomlands och det var inte lätt för mig och min fru Su-San att vara åtskilda. Särskilt svårt var det de gånger som hon besökte mig och vi tvingades att ta avsked på främmande ort. Att lämna henne i vårt trygga hem var om inte lätt så åtminstone inte lika svårt. Avståndet oss emellan förkortade vi med dagliga SMS-rim och den finaste av dem tycker jag är den här.

Det som har fogats samman
går inte att skilja åt
utan att fröjd och gamman
ersätts av sorger och gråt

Jag slits ur din famn
och lämnar dig kvar
Till främmande hamn
jag motvilligt far

Men ingen av oss är allén
ty i tanken är du med mig
Från arla stund till kvällen sen
finns mitt hjärta ständigt hos dig

Dikter är personliga och sällan lätta att förstå för utomstående som inte hyst samma känslor. En okänd hemsidebesökare tyckte dock om mina dikter och bad mig skriva en om vänskap till henne. Kanske bevaras denna dikt i hennes hjärta, kanske användes den bara i en skoluppgift och sedan aldrig mer. För mig blev det dock ett tillfälle att klä den viktiga relation som sann vänskap innebär i poesins ord.

Livets vandring är lång och svår
när ensamhetens tyngd man bär
Färdkamrater kommer och går
men ingen är dig ständigt när

Din moders närande bröst
får du njuta alltför kort
Din älskades ljuva tröst
blåses av stormvindar bort

Men aldrig ensam är den
som alltid kan få stöd
av en sann och trofast vän
i både lust och nöd

En som lyssnar och förstår
en som speglar din själ
En som läker alla sår
en som alltid vill väl

Vart i världen du än far
hur lång tid som än går
Vännen din finns alltid kvar
vänskap alltid består

På Alla Hjärtans Dag 2003 var jag och Su-San fortfarande bara pojkvän/flickvän. Den här dikten blev inte lika bra som min första till henne, Morgon, men den tydliggör att mina känslor hittat rätt och att jag äntligen funnit min äkta kärlek.

Kaptenen söker hamn
jag söker blott din famn
Spädbarnet söker tröst
jag söker blott ditt bröst

Månen väntar på sin natt
jag trängtar blott ditt skratt
Solen går mot himlen opp
jag trängtar blott din kropp

Den ensamme söker alltid fler
men jag, jag söker aldrig mer
Ty vart i världen jag än far
hos dig finns alltid hjärtat kvar

Det här är min allra första kärleksdikt till min fru Su-San, skriven i övergången mellan dejt och flickvän/pojkvän. På den tiden hade ingen av oss en dubbelsäng utan vi tillbringade nätterna på en utrullad madrass. Men vad spelade väl det för roll när vi varje morgon fick vakna långsamt bredvid varandra.

Sakta stiger solen
ännu en morgon gryr
Världen värmes varsamt
och nattens mörker flyr

Solens smekande strålar
väcker blommor på var äng
Genom dunkla gardiner
finner den vår tysta säng

I morgonrodnaden skimrar
en outslagen ros från öst
Upplyst i all din ljuva prakt
vilar du mot mitt trygga bröst

Jag kryper tätt intill dig
och lyssnar till hur du andas
Jag vaknar långsamt med dig
medan dagen sakta randas

Ingen blomma vackrare är
än den jag var morgon först ser
Ingen nektar ljuvare är
än den som dina läppar ger

Sakta stiger solen
men inte inom mig
Den står re'n i zenit
när jag vaknar med dig

Den här dikten är en liten stilla tanke om världens mörker. Den kan ses som en betraktelse av såväl kärlek som livet i stort. Vemodet finns där, liksom i tidigare dikter, men också en optimism om att kunskap och vilja kan skingra mörkret.

De som framlever i mörker
en längtan efter ljuset när
De som en gång skådat ljuset
det för alltid i hjärtat bär

Denna dikt såg tillbaka på det nätdejtande som började med Kärlek. Såväl denna tjej som andra jag lärde känna över nätet tydde sig till mig därför att jag respekterade dem och lyssnade på dem. Jag hoppas att jag gav dem någon hjälp i deras trasiga tillvaro men det stod klart för mig att varken den beskyddande eller den smäktande kärleken var något för mig. Jag behövde en ömsesidig relation med en likasinnad där vi både skulle vara starka i oss själva och komplettera varandra. Föga anade jag då hur nära i tiden en sådan relation var...

Du kom som i en dröm
en jungfru förunnad få
Så varm och mjuk och öm
med ett hjärta stort för två

Du sa du sökte tröst
du sa att jag var så snäll
jag tog dig till mitt bröst
och kände mig speciell

Du väckte inom mig
känslor jag trodde dött
Ämnade blott för dig
och allt var rosenrött

Men när jag så vaknade
var allting blott en chimär
Hur jag än dig saknade
var du inte längre där

Var det hela blott ett svek
mot mitt arma hjärta?
En med känslor elak lek
syftandes till smärta?

Eller var du blott en duva
och jag i stormen en klippa?
På vilken du kunde ruva
och dina sorger få slippa?

Aldrig får jag väl det veta
av mig eller dig eller andra
Men om oss två ska det heta
att älska lärde vi varandra

Du var min enda sol en gång
nu blott en stjärna i det blå
Vägen till dig är för lång
och aldrig ska det bli vi två

Med denna dikt uppgav jag definitivt mina förhoppningar om att den kärlek jag skrev om i Kärlek skulle förverkligas. Till skillnad från min olyckliga kärlek tog jag det dock bra och vänskapen bestod.

I en skog jag vandra
så enslig och så tyst
Där fanns inga andra
där hördes ej ett knyst

Då kom jag till en glänta
där två vackra tjärnar låg
Där tvingades jag vänta
betagen av vad jag såg

Djupa och mörka de var
blanka och lockande som få
I dem många drunknat har
i sin strävan att botten nå

Där finns ett gyllene hjärta
vars värde få förstår
För mången sårades smärta
har runnit mången tår

Jag drivs också av en längtan
att till botten dyka ner
Men jag må stilla min trängtan
till den stund då du mig ber

Vila i frid min ljuva skatt
din spegel ska ej brytas mer
Jag ska vaka båd dag och natt
tills du dig en värdig utser

Den här dikten fångar såväl min längtan efter kärlek som min insikt om att jag måste vänta på den. Något inom mig hoppades fortfarande på att den nätdejt som tillägnats Kärlek skulle bli något mer än bara en dejt men samtidigt började jag förstå att kärleken inte var möjlig. Kanske hade det gått annorlunda om våra liv hade tagit andra vägar, nu var vi helt enkelt för olika.

Jag vandrade i ökenland
under brännande sol så röd
Ett land ej rört av kärleks hand
här lever man blott för sin död

Då fångade du min blick
en äppelblomma nätt
Ur dysterheten jag gick
med varje steg så lätt

Jag ville ta dig till mitt bröst
jag ville förtrollas av din lukt
Jag ville smeka dig till tröst
jag ville berusas av din frukt

Men jag fruktade att dig röra
rädd att du skulle vissna och dö
Vem skulle då till öknen föra
livets och kärlekens späda frö?

Så jag måste min tid bida
och vattna dig med tårars fukt
I väntan måste jag lida
tills du mognar till en frukt

Samma beskyddande syn på kärleken som i Kärlek återkommer här. Intressant nog så hade pendeln här svängt lite, här är det inte jag som får kärlek utan jag som ger kärlek. Ömsesidigheten har inte riktigt infunnit sig. Kanske är det därför som min nätdejt aldrig mynnade ut i äkta kärlek.

När åskan slår
och blixtar ljunga
När ödet slår
små hjärtan unga

Sök då tröst
min ljuva skatt
Mot mitt bröst
båd dag och natt

Alla sorger fly
intet skall du sakna
Till en dag helt ny
skall du sedan vakna

Låt ditt hjärta följa
dit drömmarna bär
Hos mig får du vara
jag finns alltid här

År 2000 flyttade jag tillbaka till Sverige och i den mån dikter kom till mig så gjorde de det på svenska. Den här sammanfattar min syn på kärleken och påminner lite om mina tidiga försök Kärleksnatt och Vårkänslor att levandegöra min syn på kärleken. Jag hade börjat nätdejta och denna min beskyddande känsla förstärktes av en söt men osäker tjej som jag fattat tycke för.

Solen till vila går
allt levandes mor
Men ock dit ljus ej når
än kärleken gror

Räds nu inte kära skatt
lägg ditt huvud mot mitt bröst
Jag är med dig dag och natt
hos mig får du alltid tröst

Vinterns tid är redan här
ängens blommor jordas
Men i kyla och misär
än kärleken frodas

Darra inte ljuva ros
kom och värm dig i min famn
Låt bekymren fly sin kos
låt oss bli ett i kärlekens namn

Våra liv är korta
snabbt rinner våra år
Men när allt är borta
än kärleken består

Frukta intet hjärtat mitt
du är och förblir mig kär
Vila tryggt för marans ritt
när du vaknar finns jag där

Den andra av två minidikter om vänskap som jag skrev denna vinter. Denna tillägnades samma australiensiska vän som tillägnades Christmas och The Search. Denna blev också min sista dikt på engelska ty kort därefter flyttade jag tillbaka till Sverige.

A friend so nice
and free from sin
A pearl for eyes
a pearl within

Den första av två minidikter om vänskap som jag skrev denna vinter. Denna tillägnades samma kinesiska vän som tillägnades Night och Two Christmas Stars.

A smile to cheer
a heart to lend
A girl so dear
a lovely friend

Denna sommar hade jag en kort romans med en East End-tjej. Till hennes födelsedag skrev jag denna allegoriska dikt. I en flods skepnad följer mitt diktjag min flickväns kropp, från huvud till sköte, och allegorin fungerar ganska bra hela vägen. "Cherry trees" syftar på att hon hette Cherril.

The Spring Thou art
to souls deliver
You melt my heart
and wake my river

From heaven I am sent
to hill with cherry trees
Where is a flowers' scent
where sing the birds and bees

Passing by two magic wells
where gorgeous stones are found
Many men have felt their spells
and in their warm depth drowned

Carrying forth on roses' bed
from which all pleasures stem
So soft and sweet and red
I'd love to water them

Reaching to a stunning steep
no beauty spots in sight
Where ever my looks sweep
here nothing stops my flight

Passing through a cleavage deep
between two heaving hills
So warm and soft and steep
they save me from my chills

Rushing down in curves so wild
a swindling sight for every eye
Like a happy, reborn child
I let my pain and sorrow fly

Ending in a valley calm
where turtle doves build nest
For my soul a welcome balm
here alone I'll stop to rest

Samma goda vän som tillägnades dikten Christmas fick också denna födelsedagsdikt. Intressant nog är det dessa två som har kortast rader bland mina dikter. Tack vare sin enkelhet har de bra rytm men kanske räcker formatet inte riktigt till för att uttrycka djupare känslor.

All life I've searched
for unknown goal
I have been urged
by bleeding soul

On mountains high
in deserts dead
Where no birds fly
where life has fled

But life since birth
has been in vain
Since nought on Earth
can cure my pain

Alone I stand
on stormy reef
I leave the land
for death's relief

But in the deep
from eyes secure
I see you sleep
a soul so pure

A beauty great
out of this world
A gift from fate
to my lone world

But waves defy
what Earth does own
Thrown back am I
to Earth alone

But in the sea
I know you hide
I wait with plea
for coming tide

I Tolstojs mästerverk Krig och fred har jag särskilt fäst mig vid en sekvens där Kutuzov beskrivs som en fast klippa i stormen, mot vilken desperata soldater och officerare söker stöd. Denna dikt tillägnades en duktig projektledare men inspirationen, den kommer från Tolstoj.

When Neptune shows his might
and wildly oceans rave
Then vainly sailors fight
since nought their souls can save

But in the hurricane's eye
a massive rock does show
So strong, so steady, so high
defying Neptune's blow

In you I put my faith
and stretch out for your arm
Only here I'm safe
here nought can do me harm

When oceans cease to heave
and Neptune swims away
The others may well leave
with you I'll always stay

På en bussresa från Manchester till London kom jag i samspråk med en trevlig australiensiska. Vi kom att utforska en hel del av den brittiska huvudstadens rika kulturliv tillsammans och naturligtvis kunde jag inte låta bli att skriva en dikt till henne också.

When cold winds blow
away the sun
Then do I know
is summer gone

When dark and snow
fill hearts with fear
Then do I know
is winter here

But when you show
from Heaven high
Then do I know
is Christmas here

When flowers grow
and dead trees leave
Then do I know
it's Christmas Eve

When passions flow
and cold hearts sway
Then do I know
it's Christmas night

But you must go
it cannot last
Oh, then I know
is Christmas past

Farewell my rose
I'm glad we met
And my heart knows
it's Christmas yet

Känslor eller inte, av bara farten fortsatte jag att skriva engelska dikter. Denna dikt tillägnades min stressade delprojektledare, en ensamstående småbarnsmor som slet hårt både privat och på arbetet och som tyvärr inte hade tid att ge mig det stöd jag behövde på mitt första projekt.

Fly, my turtle dove, fly
let your tired feet leave Earth
Cut every heavy tie
for a wonderful rebirth

Fly, my turtle dove, fly
leave all your problems behind
Fly, fly towards the sky
where nothing darkens mind

Fly, my turtle dove, fly
and like eagles spread your wings
Fly till you've reached so high
that you hear how Heaven sings

Fly, my turtle dove, fly
where nought can do you harm
Then take a breath and sigh
and rest on strong winds' arm

Denna juldikt tillägnades samma kollega som inspirerade till Night och hennes lägenhetskamrat. "Fairy East" syftar till att både hade kinesiskt ursprung, kanske en föraning om att jag skulle komma att gifta mig med en skönhet från Fjärran Östern?

The Winter is now here
making the world unsafe
Filling creatures with fear
depriving man of faith

Veiled in darkness and snow
slumbers the silent earth
In vain will Amor sow
cold hearts cannot give birth

Then in fairy East you rise
two Christmas stars that catch my sight
Though so small in all men's eyes
you are so full of strength and light

One shiny light for every eye
one warming light for every hand
If only I could reach so high
and join you two in fairyland

But never will my shivering hands
reach as far as tearful eyes
Alone my frozen heart now stands
buried deep in snow and ice

Proceed you two on heaven black
keep giving hope of what may be
So even when the sun is back
I'll know that you are there for me

På mitt nya arbete i London skickades jag på utbildning till Cypern av alla ställen. Under en av kvällarna hade jag ett långt och trevligt samtal med en kollega. Sällskapet, den vackra stranden och den stjärnklara natten inspirerade till denna trevliga dikt. Jag kan inte förneka att jag hade ett visst intresse för henne men hon var redan trolovad visade det sig. En mycket trevlig vänskap blev det dock.

The busy day has passed
the tired Moon is Liege
Its gloomy light is cast
on calm and empty beach

The night has come ahead
no wind or sea now raves
The sand is put to bed
by dark and silent waves

But darkness cannot reach
me or my turtledove
Carrying one heart each
but sharing mere one love

In vain looks Moon around
his love is always gone
But I've already found
my true and only sun

Som en pendang till Till dem som har skrev jag denna dikt, än en gång med inspiration av Fröding.

Jag fick vandra
i kärlekens lustgård
Jag fick höra
änglars vackra ackord

Jag fick känna
dess blommors ljuva lukt
Jag fick smaka
dess förbjudna frukt

Men blott för andra
är kärlekens lustgård
Låt ej mig störa
änglars vackra ackord

Låt ej mig skämma
dess blommors ljuva lukt
Jag må försaka
dess förbjudna frukt

När min syster skulle gifta sig skrev jag dessa korta rader som ett gott råd till det blivande äkta paret.

Om nu kärlekens låga
någonsin skulle falna
Och era hjärtan fråga
varför känslorna svalna

Låt då minnena anamma
den gnista som tände er glöd
Så skall elden åter flamma
så varm och så stark och så röd

Den elfte och sista av mina dikter om olycklig kärlek efter Eternal Darkness är dels ett avsked (jag lämnade Manchester för ett arbete i London) och dels en lek med ord (min olyckliga kärlek hette Stone i efternamn).

Diamonds are forever
the Nature's most precious stone
But Nature can never
match the beauty that you own

Diamonds are forever
so is your beauty and my love
Never, never, never
will I forget my turtle dove

Den tionde av mina dikter om olycklig kärlek efter Eternal Darkness är mer optimistisk än de föregående. Den olyckliga kärleken hade jag kommit över och trots allt var jag tacksam över att ha fått uppleva den.

The blooming summer comes and goes
flowers grow and die in its way
But never will you fade sweet rose
forever will your beauty stay

The lovely passion comes and goes
all hearts wake and break in her way
But never I'll forget my rose
forever in my heart you'll stay

Samma kollega som fick dikten Spring fick också denna födelsedagsdikt. Superlativerna haglade då detta var en tjej som uppskattade smicker. Det är inte min bästa dikt men likväl ett av få bevis på att jag kunde skriva dikter utan starka känslor.

Oh fair lady, only sun
shining more than other stars
You alone bring joy and fun
and remove all wounds and scars

In the fairy East you rise
giving World a great new day
You bring warmth to melt all ice
and you chase the dark away

No one higher than you fly
to other girls' admire
Your great beauty conquers sky
and wake all men's desire

I am just a turtledove
sighing when you're in my sight
Vainly strive I for your love
but never can I reach your height

Oh fair lady, now farewell
when you set in unknown West
Oh if only you could tell
why you choose alone to rest

Denna vår följde jag med en god vän till hans hemstad Liverpool. Stränderna här är inte kända för sin romantik men inspirerade mig ändå till denna dikt. Rimmen skiljer sig lite från hur jag brukar skriva dikter men jag tycker ändå att både rytm och känsla är bra. Som kuriosa kan jag nämna att när jag skrev ned dikten på tunnelbanan så såg en lokal tjej den och berömde den med orden "Beautiful" på bred Liverpooldialekt. Jag kan inte bedöma engelskans kvalitet men det här är min favorit bland dem jag skrivit utanför mitt modersmål.

I was walking along the beach
a wonderful morning in May
Then I saw a beautiful shell
so pure and clean and shiny white

I thought you were within my reach
and wanted you in velvet lay
I thought I heard a wedding bell
and felt my life had reached its height

Then came the Tide, your brutal Liege
and washed you from my hands away
Crying loudly on knees I fell
defeated by the Nature's might

Oh hear, my love, I you beseech
don't feel alone on your long way
My heart has left me down in Hell
to follow you all day and night

På min första arbetsplats fanns det många intressanta människor från hela Europa. En av de charmigaste var en livlig spanjorska som introducerade sig med orden "I am the most important person at the office." Då hon skämtsamt beklagade sig över att inte ha fått några Alla Hjärtansbrev så skrev jag prompt ett till henne. Den påminner lite om min andra Alla Hjärtansdikt En fjäril med sitt blom- och fjärilstema och det är kanske därför jag också tycker om den.

In the garden of Paradise
the flowers obey the Spring's call
But higher than other you rise
the most beautiful of them all

You alone attract all butterflies
seeking shelter in your petal shade
Oh, to gather you would be so nice
but I fear my love will make you fade

Den nionde av mina dikter om olycklig kärlek efter Eternal Darkness handlar om hur kärlek omöjliggör framtida vänskap. Jag hade vid det här laget gärna låtit min olyckliga kärlek övergå i vänskap men fick inget gehör. Kanske blir vi så sårbara när vi öppnat våra känslor att det är svårt att gå tillbaka? På den frågan fick jag aldrig något svar från min första kärlek.

Why don't you look at me any more?
why don't you speak to me any more?
Why have I ceased to exist to you?
why have you now closed your heart's door?

If only I could understand your thoughts
and see the consequences of my love
Worse than suffering from a broken heart
is fearing that I've hurt my turtle dove

I know that I may not have been
the valiant knight that could you cheer
There was nothing I could give you
but love eternal and sincere

But why is it so that love's doomed
all lovely friendship to preempt?
The beautiful moments of love
cost me your eternal contempt

I beg you to let me know
how for my sin to make amends
Must I really apologise
for loving the best of my friends?

Varför ser du ej mer på mig?
varför talar du ej mer till mig?
Varför är jag plötsligt för dig
ovärdig minsta tanke så säg?

Låt mig blott få öppna ditt hjärta
för att se vilka sorger det bär
Vad är olycklig kärleks smärta
emot fruktan att ha skadat en kär

Jag vet väl att jag inte var
den bålde hjälten från din dröm
När du vaknat fanns intet kvar
bara min kärlek djup och öm

Men varför är kärleken dömd
att all vänskap åter kalla?
I ljuva kärlekssaften gömd
fanns blott hatets bittra galla

Låt mig sanningen uppdaga
ge mig frälsning från mina kval
Men låt mig slippa beklaga
den stunden du mitt hjärta stal

Den åttonde av mina dikter om olycklig kärlek efter Eternal Darkness kan ses som en fortsättning på den sjunde, Extinct Fire, om hur olycklig kärlek slutligen övergår i bedövade känslor. Här antyds att bara den första kärleken kan väcka samma känslor igen.

The summer is all over
the winter now shows its face
The warmth and light fades away
the cold and dark take their place

The season of passion is over
again my heart is locked and sealed
Slumbering behind iron bars
waiting for its keeper to yield

But there's only one key
there can never be more
And the girl who found it
turned away at the door

Slut är sommaren så kort
nu är det långa vinterns tid
Värme och ljus bleknar bort
kyla och mörker tar vid

Passionens frukter faller
hjärtat slutes åter igen
slumrandes bakom galler
väntandes på befrielsen

Men nycklar finns det blott en
det kan aldrig finnas fler
Och den flicka som fann den
vill nu aldrig se den mer

Den sjunde av mina dikter om olycklig kärlek efter Eternal Darkness beskriver hur olycklig kärlek slutligen övergår i bedövade känslor. Är det ett fåfängt skydd mot liknande upplevelser eller ett tecken på att kärleken fortfarande finns kvar?

My fire is extinct
my blood is calm and cold
My heart has stopped beating
only silence is told

No longer does the inner fire
threaten to burn my body to coal
Never again shall my inner flames
brutally torture my defenceless soul

Finally and for ever now
I am delivered from my pains
No more sorrow and no more tears
as my heart is free from its chains

So how then can it be
that my mood cannot rise?
And why has the fire
been replaced by this ice?

Can life really be so cruel
as to let the burning force
as well as the warming heat
stem from the very same source?

The fire of love

Min låga har brunnit ut
mitt blod är stilla och kallt
Hjärtslagen har tagit slut
dyster tystnad är nu allt

Aldrig mer ska denna låga
hota bränna kroppen till döds
Aldrig mera själen plåga
och få mig ångra att jag fötts

Äntligen och intill min död
är jag befriad från min smärta
Inga fler tårar i överflöd
inga kedjor fjättra mitt hjärta

Men varför om jag får fråga
blev glädjen befrielsens pris
Och varför har denna låga
ersatts av den kallaste is?

Vem kan lindra själens nöd
när den brännande flamma
så ock den värmande glöd
från samma ursprung stamma?

Från kärlekens eld

Den sjätte av mina dikter om olycklig kärlek efter Eternal Darkness handlar om den tomhet som den långsamt svalnande kärleken ersätts av.

I don't fear deafness any longer
because my ears have already heard
the night your sweet lips whispered my name
the most gorgeous music of this world

I don't fear blindness any longer
because every time I beauty find
Your pretty face will always be there
keeping all others out of my mind

I don't seek love any longer
for never did I find before
nor shall I find in the future
a goddess like you to adore

I don't feel pain any longer
since no pain can be worse than mine
Nor do I feel sorrow any longer
since no sorrow can be deeper than mine

I don't fear death any longer
since life has given me its best
The peak of my long poor living
passed when you rested on my chest

Jag fruktar icke öron döva
ty det vackraste jag fått höra
kan ingen dövhet mig beröva
minnet av din röst i mitt öra

Jag fruktar icke mer ögon blinda
för var gång jag något vackert ser
ditt minne mina ögon förbinda
för min blick finns ingen annan mer

Jag känner ej kärlekens kall
för aldrig förr har jag funnit
och ej heller jag finna skall
den kärlek som nu försvunnit

Jag känner icke längre smärta
ingen smärta är värre än min
Jag känner icke sorg i hjärta
ingen sorg är djupare än min

Jag räds ej dödens kalla kniv
för mig finns nu ingenting kvar
Förbi är toppen på mitt liv
när du i mina armar var

Den femte av mina dikter om olycklig kärlek efter Eternal Darkness beskriver min syn på poesi som hjärtats språk, där föremålet för känslorna skapar dikten och jag själv bara skriver ned den.

I am not a speaker
but my soul of feelings full
What words cannot express
can only the pen out pull

I am not a thinker
but I do have a faith
Only in the poem
can my poor thoughts feel safe

I am not a poet
I only do the writing part
The poem do you write
when you bring passion to my heart

Without my passion
I have no poems
I have no thoughts
without my poems

But locked into my body
longing in vain to be free
My feelings will keep growing
passion is the only key

Without my passion
I am just nothing

Jag saknar talets gåva
men känslor fylla hjärtats grift
Vad icke ord kan lova
förmår blott pennans tysta skrift

Jag äger ej tankens svärd
men likväl hyser jag en tro
Blott i diktens ljuva värld
kan mina starka tankar gro

Jag är förnekad diktens ära
jag för blott pennans tunga hand
Dikten skrivs av dig min kära
som sätter mitt hjärta i brand

Utan min passion
har jag inga dikter
Jag har inga tankar
utan mina dikter

Men djupt inne i kroppens kamrar
mina känslor föds och förgås
Förgäves på porten de hamrar
passion är nyckeln till dess lås

Utan min passion
är jag ingenting

Den fjärde av mina dikter om olycklig kärlek efter Eternal Darkness funderar på det märkliga i att avsaknad av kärlek är så mycket värre än avsaknad av andra ting.

I do not possess wealth
nor am I free from fear
And yet that has never
made me shed any tear

But for the lack of your love
I cannot untouched remain
Every day I mourn and grieve
for the heart I chase in vain

The face I used to adore
I dare not even behold
The laugh that used to please me
only makes my heart so cold

Time heals all wounds it is said
but one wound can never heal
The deepest wound of them all
the pain that broken hearts feel

Jag har ej druckit ur maktens källa
och ej heller ur rikedomens sjö
Men aldrig har det fått mig att fälla
bittra tårar i en längtan att dö

Saknaden av kärlekens frukt
kan jag dock inte blunda för
Jag dränks i egna tårars fukt
för kärleken som aldrig dör

Ansiktet jag brukade dyrka
kan jag inte se utan smärta
Det skrattet som ingav styrka
vrider om kniven i mitt hjärta

Tiden sägs läka alla sår
men ett kan man aldrig mista
Såret som allra djupast når
såret när ett hjärta brista

Den tredje av mina dikter om olycklig kärlek efter Eternal Darkness var en undran om kärleken var värd smärtan. Den sista strofen om att kunna ge men inte få kärlek påminner mycket om min favoritpoet Frödrings sorgliga dikter.

Should I live in ignorance
and keep all wonderful dreams?
Or should I awake and see
if life is as good as it seems?

As long as I hoped for your love
there was in Paradise no snake
It's true it was only a dream
but I did not want to awake

Every smile in your gorgeous face
I thought was meant only for me
Every word from your sweet soft lips
I thought expressed your love for me

Thus it could have remained forever
unless in vain I had strived for more
Why did I believe me worthy you
the goddess whom all mortals adore?

Should I live in ignorance
and keep all wonderful dreams?
Or should I till Death's relief
live in the broken hearts' realms?

Can there be any curse worse than this
that was cast on my soul from above?
To have the ability to give love
but lack the ability to get love?

Är det bättre att i livet blunda
och behålla alla ljuva drömmar?
Eller med öppna ögon begrunda
grymheten som håller världens tömmar?

Med hoppet om kärlekens lott
lämnades intet att sakna
Visst var det ljuva drömmar blott
men jag ville aldrig vakna

Ditt leende som läppar smycka
trodde jag var ämnat blott för mig
Dina ord som bringade lycka
besvarade min kärlek till dig

Så kunde det alltid ha varit
om ej jag fåfängt mer sökt vinna
Vilken dårskap kan i mig farit
som trodde mig värdig en gudinna?

Är det bättre att i livet blunda
och behålla alla ljuva drömmar
eller att intill döden stunda
plågas svårt av ett hjärta som ömmar?

Vad är värre än den förbannelse
som har färgat min arma själ så grå?
Att äga förmågan att kärlek ge
men sakna förmågan att kärlek få?

Den andra av mina dikter om olycklig kärlek efter Eternal Darkness var ett försök att beskriva och upphöja min älskade. Jag tycker dock att jag har lättare för att överföra känslor än utseende till poesi.

The beautiful night when I met you
there was so much I wanted to tell
But instead I remained mute all night
struck with amazement on knees I fell

Your astonishing appearance
you above all mortals raises
Even the love goddess herself
your envying beauty praises

Your wonderful golden hair
brushed out on your shoulders white
is like the red morning sun
giving a sandy beach light

Your beautiful heaven blue eyes
veiled behind coquette eye lashes
are shining more than precious stones
burning all men's eyes to ashes

Your adorable red lips
sweeter than honey so pure
softer than velvet of queens
could a dying man cure

Your glaring warming smile
with teeth like pearls so bright
turns coldest ice to thaw
giving the most sealed hearts light

Your clear and ringing laughter
is like a heavenly song
sang by the fairest angel
bringing happiness along

If only the gift of speech
was given the turtle dove
Then the whole world would have known
of your beauty and my love

Now I am alone
in sorrow seldom seen
regretting what was
longing for what could've been

Du kom till mig som i en dröm
och fyllde mitt hjärta med ord
men spräcka blyga läppars söm
förmådde intet uppå jord

Du är den vackraste av kvinnor
bland dödliga finns ej din like
Inte ens kärlekens gudinnor
är mer än skuggor i ditt rike

Ditt mjuka gyllene hår flöda
över dina axlars vita hud
Likt morgonsolens strålar röda
bringar sandstränder morgonens bud

Dina ögon djupa himmelsblå
beslöjade av fransar ljuva
Vackrare än safirer ändå
förmår de alla hjärtan kuva

Dina läppar fylligt röda
mjukare än sammet ändå
Ljuvare än gudars föda
värda döden att smaka få

Ditt leende så varmt och ömt
med tänder som pärlor på band
Finner själar som isen gömt
och sätter vart hjärta i brand

Ditt skratt så klingande och klart
är likt en ljuvlig himmelsk sång
Från en ängel som blott och bart
önskar glädja i livets gång

Ack om jag ändå hade ägnats
det åtråvärda talets gåva
Då hade hela världen fägnats
med dikter som din skönhet lova

Nu sitter jag ensam kvar
lider i de tystas skara
Ångrar det som varit har
saknar det som kunnat vara

Min första riktiga kärlek lät vänta på sig ända till dess att jag flyttade till England. Tyvärr drog känslorna iväg med mig. Mötet med föremålet för mitt intresse stannade vid en underbar kyss men det räckte för att väcka en lång och olycklig kärlek. Dikterna blev ett sätt för mig att bearbeta känslorna och reflektera över dem. Intressant nog kom de naturligt till mig på engelska, mitt dåvarande hemlands språk. Jag översatte dem senare till svenska för en roman som jag dock aldrig fullbordade.

From the first time I saw you
I couldn't see anyone else
You became my only sun
in the grey days of my cells

A single smile in your face
lit the love in my heart
A single word from your lips
made the bars go apart

Just like the warm candle
attracts the shivering fly
I was striving up to you
but fearing to get too high

You were always so near me
and all the same so far away
The distance so short and bright
but the abyss so deep and grey

Then came the day of wonder
when your enchanting eyes met mine
My heart leapt with joy and hope
and with a jump I crossed the line

For a short but lovely moment
I thought I really felt your hand
But then perhaps you turned away
perhaps the test I did not stand

And I fell into eternal darkness

Då du fångade min blick
fjättrade du mitt hjärta
Jag följde dig vart du gick
befriad från all smärta

Då du log den första gång
blev jag din ödmjuke träl
Dina ljuva läppars sång
skänkte mig en vaknad själ

Likt ljusets låga så varm
lockar en frysande mal
Sökte jag din trygga barm
men fruktade hettans kval

Du tycktes mig alltid så när
och avståndet var alltid så smått
Men samtidigt var du så fjär
och klyftans djup utan mått

Så plötsligt kom min levnads topp
när din ljuva blick mötte min
du fyllde mitt hjärta med hopp
och jag sträckte min hand mot din

För en stund så ljuvlig men kort
din doftande hud jag förnam
men kanske vände du dig bort
kanske nådde jag aldrig fram

Och jag föll ned i djupaste mörker

Tiden på Handelshögskolan gav varken tid eller inspiration till dikter. Det här är den enda jag skrev under de tysta åren. I sin vemodiga stil är det en återgång till mina första kärleksdikter. Dikten skrevs utan någon särskild person i tankarna och får väl mest som ett uttryck för saknad och ensamhet.

Den bistra hösten kom
med mörker, köld och sorg
Och låste in min själ
i vinterns dystra borg

Då uppenbarade du dig
du dotter av kärlekens gud
Skapelsens okrönta drottning
du bringade mig vårens bud

Suckande och beundrande
jag på avstånd betraktar dig
Intet på jord förmår släcka
den eld du tände inom mig

Men jag är blott en dödlig träl
du en underskön gudinna
För en omöjlig kärleks skull
skall tårar förgäves rinna

I likhet med Kärleksnatt är detta ett försök att ge den ömsesidiga kärleken ord. Resultatet blev ganska bra men det är ändå som om de olyckliga dikterna blir bättre än de lyckliga. Det är väl dylikt som ligger bakom uttrycket "att skapa är att lida".

Vårvindar unga
i dal och på höjd
Leka och sjunga
om kärlekens fröjd

Den nya dagen vaknar
solen värmer luft och jord
Månen som ingen saknar
flyr bort med sin stjärnahjord

På ängen glittrar nu
droppar av morgondagg
Där vandrar blott vi tu
två rosor utan tagg

Upp ur vinterslummern lockas
späda blommor av vårens röst
Men ängens fjärilar flocka
kring dig som blommar vår som höst

Starkare än solen skiner
ditt böljande kastanjesvall
Ljuvare än världens viner
är dina mjuka läppars kall

Himlen färgas röd av skymningen
jag kysser stilla din mjuka hand
Rödare än skyn är kärleken
som har satt våra hjärtan i brand

Syrsan spelar sin ljuva låt
och sjunger om kärlekens lov
I glömska faller sorg och gråt
slut ögonen min skatt och sov

Våra kroppar är bundna till jorden
drivna av en längtan att himlen nå
Men om vi viskar de ljuva orden
ska våra unga själar sväva i det blå:

Jag älskar dig

Det här är egentligen ingen dikt utan mitt första försök till ett kärleksbrev. Den skrevs dock inte med någon flicka i tanken utan till en tävling. Det förklarar kanske varför brevet blev lite uppstyltat och något pris vann den följdriktigt inte heller.

Älskade

Jag önskar du vore här!

Tiden står stilla utan dig. Jag ser solen långsamt vandra över himlavalvet men ingen solstråle förmår tränga igenom det mörker som din frånvaro skapar. Jag saknar dig av hela mitt hjärta. Du är min blomma i öknen, min solstråle i mörkret.

Jag önskar du vore här!

Jag önskar vi två kunde vandra i naturens besjälade skönhet. Låt oss berusas av blommors doft på grönskande ängar en vacker sommardag. Låt oss bländas av stjärnors speglingar i stilla vattendrag en ljuv sommarnatt. Men var i världen jag än söker kommer jag aldrig att finna din fägrings like.

Jag önskar du vore här!

Jag önskar varken natt eller dag ska få skilja oss åt. Låt mig få känna ditt slumrande huvud mot mitt bröst då solen går ned en härlig sommarkväll. Låt mig få vakna vid din trygga sida då en ny dag gryr en underbar sommarmorgon. Förvandla mitt liv till en herdestund utan slut.

Jag önskar du vore här!

Jag önskar jag finge njuta av din närhet och din ömhet ännu en gång. Låt mig åter få lägga din mjuka hand i min och känna dina ljuva läppar mot mina! Låt oss tillsammans njuta av den ljuva kärleken! Låt våra kroppar förenas och våra själar bli ett!

Jag önskar du vore här!

Du är mitt allt, mina drömmars drottning, mitt hjärtas ädelsten. Jag vill skänka dig det vackraste världen har skapat men intet förmår glänsa mer än du. Mer glittrande än silver är ditt leende, mer gyllene än guld är ditt hår, mer tindrande än diamanter är dina ögon. Jag kan blott skänka dig min kärlek men min kärlek är glödande, levande och evig.

Jag önskar du vore här!

Din älskade

Mina två första kärleksdikter handlade om smäktande och ouppnåelig kärlek. Det här är ett försök att sätta ömsesidig kärlek på pränt. En enkel men ganska vacker dikt blev resultatet.

Natten är kommen
med stillhet och ro
Gången är dagen
blott tystnaden gro

Bara månens bleka ljus
över himlavalvet gå
Söker fåfängt utan mål
och finner plötsligt oss två

Med nattens tystnad som sällskap
vandrar vi båda hand i hand
Två unga älskande själar
förenta av kärlekens band

I skogstjärnens blanka vatten
speglas stjärnors skönhetstävling
Men alla himlens tusenden
skuggas av min kärleks fägring

Stjärnorna drivs till avund av
dina tindrande ögons ljus
Jag möter din blick och fångas
förtrollad av kärlekens rus

Ditt bländande leende
tvingar månen till reträtt
Darrande närmar jag mig
och våra läppar blir ett

Två själar öppnas
tiden stilla står
Vi smälter samman
och natten blir vår

Min andra kärleksdikt skrev jag för Alla Hjärtans Dag och den här gången vågade jag också överlämna den till flickan i dikten. Som en vacker och värmande blomma i en i övrigt kall värld uppfattade jag henne. Men dikter räcker inte för att vinna hjärtan och resultatet av denna dikt blev intet mer än en misslyckad träff.

Vintern är kall och hård
och jorden är frusen
Men i blommornas gård
finns ljuset bland ljusen

Där växer du trots is och snö
o blommors okrönta drottning
Du vackra ros, du fagra mö
bringar vart hjärta i gungning

Din skönhet värmer både kropp och själ
och Kung Bore betvingas av ditt namn
Jag är blott en fjäril, en frusen träl
som söker värme i din kronblads famn

Det här är min allra första kärleksdikt. Den skrevs som en skoluppgift i gymnasiet men bygger på äkta känslor. Jag lyckades inte sätta rimmande ord på mina känslor men de kom fram ganska bra ändå. Mina uppvaknande känslor förblev dock obesvarade och flickan i dikten fick aldrig läsa dikten.

Natten var mörk
stigen syntes ändlös
Ej sol eller måne
ledde min väg

Över mina fotspår
vilade djupaste mörker
Mörker som hotade svälja
min framtida vandring

Så korsade du då min väg
fager och skön som sprungen ur en dröm
mötte min blick och öppnade min själ
om blott för bara en kort stund

Ännu en stig öppnade sig
tindrande och klar låg den inför mig
Med lätta fotsteg beträdde du den
och med glädje följde jag dig

Men plötsligt försvann du
och lämnade mig ensam kvar
Mörkret slukade stigens ljus
jag var åter vilse

Du som trätt fram
ut ur Drömmarnas Värld
och ställt sol och måne i din skugga

Återvänd och förgyll mitt liv!

I samband med en skolavslutning lästes en elevs korta fredsdikt upp och jag tyckte att jag borde kunna åstadkomma något bättre. (Jag har alltid tyckt att jag hade dåligt självförtroende som liten men lite jävlar anamma måste jag ändå haft.) I likhet med Julafton saknar dock dikten flyt och det bevisar bara att poesi inte kan frampressas om den där rätta känslan saknas. Det blev också den sista dikten på en tid, ty sedan kom högstadiet där varken dikter eller berättelser uppskattades.

På vår Moder Jord
finns det många kiv
som orsakar mord
och skördar många liv

Krig och våld är orden
som får blixtar ljunga
de orsakar morden
på gamla och unga

Varför ska vi kriga
när vi kan ha fred
ska vi bara tiga
och låta det bli en sed

Varför ska många dö
och blodet flyta ut
det blir ju en sjö
utan något slut

Krigets vassa dolk
har med sig ryckt
mången stackars folk
till en livets flykt

Vi måste bygga
en fredens mur
vi får inte skygga
för det är vår tur

Vi måste få ett stopp
det vore allra bäst
om vi vill ha vårt hopp
och ej bli dödens gäst

Den här dikten skrevs i en skoluppgift, där vi skulle sätta ord på en bild föreställandes en gammal man. Jag minns att bilden var svartvit, att mannen såg lite ledsen ut och att man skymtade en bröllopsbild i bakgrunden. Trots "tvånget" så blev dikten ganska bra och lyckades fånga min lite vemodiga syn på ålderdomen som någonting ensamt.

På soffan
sitter en man
som skratta
ej längre kan

För tjugo år se'n
var allting bra
då hade han fru och barn
och allt han ville ha

Men barnen
blev inom kort
så stora
att de åkte bort

Hans fru
gav honom tröst
men dog
en kulen höst

Kvar finns nu
denne man
som för tjugo år se'n
sin lycka fann

Julen är en stor högtid för alla barn så naturligtvis ville jag sätta mina julkänslor på pränt. Såväl rim som känslor är dock för konstruerade för att dikten ska få något bra "flyt". Så här i efterhand får jag se den som ett experiment i poesins svåra konst.

Snön så tätt faller
likt ett vitt galler
Ute är det fruset
men varmt i huset

Jag tittar på brasan
och blöter sen trasan
Det är väldigt hett
så jag torkar bort svett

För het är min panna
och jag tar fram en kanna
full med vatten
kallt som natten

Och jag häller upp ett glas
som plötsligt går i kras
För glaset jag tappar
då hjärtat snabbare klappar

Jag hör tunga steg
men får inte vara feg
För om tomten är sann
då måste det vara han

Och där ute han står
som alla andra tolv år
Han har en säck i sin hand
som kommer från frusna land

Han ger mig en juleklapp
med mitt namn på en lapp
Jag hoppas du är nöjd
och får en riktig julefröjd

Säger han till mig
och jag säger hej
Då han iväg far
i släden som han har

Den dras av renar
som nu iväg skenar
De är till antalet sju
och jag kan ej se dem nu

Efter att ha tittat en tid
går jag in mot en julefrid

Det här är min allra första dikt. Jag skrev den i mellanstadiet efter att läraren läst upp Tage Danielssons dikt Dumtummen för oss och instiftat tävlingen "Dikttoppen". Min dikt kom etta de första veckorna och mitt diktintresse var därmed väckt. Rimmen är enkla och kan naturligtvis inte jämföras med Tages vitsighet. Som min första dikt har den dock en särskild plats i hjärtat.

Det var en gång ett litet land
där grisarna blev isterband
Grisen Emil han är rund
kanske nästa slaktarkund
Hans far var en galt
som blev bondens palt
Hans mor var en sugga
som blev bondens tugga

Denna lilla Emil gris
trodde han var väldigt vis
Han gav sig ut på upptäcktsfärd
men Emil var ej särskilt lärd
Han stoppades av en mur
men han hade mycket tur
I muren fanns ett hål
där han kröp som en ål

Han ville utforska hela riket
men ramlade genast ner i diket
När han kravlade sig upp
såg han då en ståtlig tupp
Men alltid när tuppar gal
flyr Emil upp i en al
Och lika så skedde nu
ty klockan den slog sju

Men algrenen den brast
och han dök som en trast
Han landade på marken
mitt i den gröna parken
Men nu hade han migrän
så han gick till en fontän
Men där fanns sprit
som ett fyllo hällt dit

Lille Emil blev full
och hamnade på rull
Han kunde ej röra en lem
utan rullade ända hem
Rakt in i bondens gård
där han nu får bra vård
Aldrig mera rymmer han
för nu han farorna kan