Nedladdningsbara versioner

Innehåll

Karta

Sönernas armband

2009-01-18

Med Tolkien som favoritförfattare och rollspel som fritidsintresse är steget inte långt till att själv skriva fantasy. Som spelledare i Drakar och Demoner skapade jag kungariket Cindarell för mina spelare. Här kommer nu första delen i Cindarellkrönikan. Mer om Cindarell kan du läsa här.

Sönernas armband
Första delen av Cindarellkrönikan

11. Dödens by

"En gång var döden slutet men så icke längre. Med magins hjälp kan döda återuppväckas och tjäna de levande. Det är vår plikt, såväl mot de levande som de döda, att hålla porten mellan liv och död öppen."

Ur protokoll från debatten mellan animisternas och nekromantikernas skolor, Gylde magikerakademi 473 eCF

   Dagbräckningen kom men ingen sol förmådde tränga igenom de täta, regntunga molnen. Det var som om själva dagen tvekade inför de händelser som väntade. Stundens allvar återspeglades också hos sällskapets fyra medlemmar. Under tystnad steg de upp och förtärde sitt enkla morgonmål.
   Till det yttre var Elrind behärskad men hans hand förrådde honom genom att ständigt gå till skinnpåsen där silverarmbandet förvarades. Hans vapendragare Legim var bistert allvarlig, som inför en väntande strid, men blekheten hade inte fullt lämnat hans ansikte och de senaste dagarnas händelser tycktes ha bringat oro också i denne ärrade krigares sinne. Minn stirrade bara tomt framför sig, försjunken i tankar som då och då avbröts av blickar mot Elrinds skinnpåse. Ale var alltjämt på dåligt humör och gjorde heller inga försök att dölja det. Han höll sig demonstrativt på avstånd från de andra och undvek att så mycket som titta åt deras håll.
   Den sista biten fram till Norrby gick långsamt och inte ens Elrind tycktes ha särskilt bråttom längre. Framför dem skymtade nu resterna av en palissad. Den ursprungliga vägen fortsatte fram till palissaden men runt den gick en mer nytrampad väg som uppenbarligen föredrogs av de fåtaliga förbipasserande i denna ödsliga trakt.
   Elrind höll in sin häst och spanade bort mot palissaden. Bortom den framträdde konturerna av ett kyrktorn och en stor kastal. Ingen rörelse kunde skymtas och inget ljud höras. Till och med slättens djur och fåglar tycktes undvika denna döda by. Ett stilla regn började falla över dem och bidrog än mer till att fälla deras mod. Besvärjaren slöt sina ögon och ett svagt hummande ljud hördes från honom. Legim väntade blickstilla i sadeln men hans blick svepte över byn och hans grepp om svärdshjaltet hårdnade.
   "Jag känner närvaron av något främmande i byn", sade Elrind slutligen. "Jag fruktar att vi snart kommer att ställas mot skuggan från gravvalvet igen. Låt oss ta oss in från söder, i skydd av kyrkan. Jag vill inte röra mig i den där kastalens skugga längre än nödvändigt."
   Legim nickade bara till svar och tog täten i en kringgående rörelse mot söder. Den södra delen av palissaden var lika förfallen som resten och utgjorde inte längre något hinder för inkräktare. Kyrkan låg precis bakom den och dess kyrktorn dolde nu helt den av Elrind fruktade kastalen bakom. Sällskapet lämnade riddjuren och gick den sista biten till fots. När de närmade sig framträdde också resten av byn men av de ursprungliga byggnaderna återstod blott nedbrunna eller förfallna ruiner. Kyrkan var dock i förvånansvärt gott skick och vad som än hade drabbat Norrby så tycktes det ha skonat Cindars hus.
   Legim ledde dem upp till kyrkans baksida och vidare längs den östra väggen. Väl framme vid knuten stannade han upp. Försiktigt spanade han runt knuten och vände sig sedan mot Elrind.
   "Närmare än så här kommer vi inte utan att synas", sade han och drog sitt svärd. "En strid tycks ha rasat utanför kastalen. Jag ser ett tiotal skelett på marken, flera med vapen och rustning."
   "Lita inte på att de ligger kvar", mumlade Elrind till svar. "Vår fiende besitter starka och mörka krafter. Han har återvänt från de döda och kan mycket väl ha fört sina tjänare med sig. Ser du någon ingång?"
   "Det finns en stängd port i väster", svarade Legim, "men den sydöstra sidan tycks ha rasat. Kanske kan vi ta oss in genom bräschen. Den kan inte vara mer än femtio steg bort. Tjugofem om vi springer."
   "Tjugofem steg således, för springa det måste vi. Likväl kommer de att kännas som tusen men det är vår väg. Ni, barn, kan inte längre bistå oss utan måste stanna här."
   Minn protesterade våldsamt. "Låt mig följa med!" bad hon. "Låt mig bära..."
   "Tiden är inte mogen för det", avbröt besvärjaren bryskt. "Jag uppskattar din vilja", tillade han med mjukare stämma, "men endast i yttersta nödfall vill jag släppa lös de krafterna bortom min kontroll."
   "Men låt mig åtminstone få ha det hos mig så länge!" bönföll hon. "Jag lovar vad som helst."
   "Ja, ja", mumlade Elrind som om Minns ord bekräftade hans tankar men han skakade på huvudet och dolde i sin kåpa skinnpåsen för Minns blick. "Jag måste själv ta det ansvaret." Han vände sig mot Ale. "Ta väl hand om henne", sade han med egendomlig röst.
   Ale tog tvekande Minns hand och kände hur hon darrade i hela kroppen. Hon lydde dock och stod kvar när Legim och Elrind fortsatte runt knuten.
   Från deras plats vid kyrkans knut kunde Ale blicka bort mot den hotfullt ruvande kastalen. Regnet hade tilltagit och de två syntes blott som skuggor i skyfallet rusandes mot sitt mål. Legim var den snabbare av dem men höll tydligt in stegen för att inte lämna Elrind för långt bakom sig. Plötsligt såg Ale att de inte längre var ensamma där ute. På båda sidor om dem syntes rörelser och magra skepnader tycktes resa sig upp. Till sin fasa insåg Ale att det verkligen var de till synes döda skeletten som fick liv. De påminde honom om de kringresande marionetteatrar som ofta sattes upp av det vandrande folket när de passerade Gylde. Med osynliga trådar brukade teaterfolket ge liv till sina dockor och spela upp skådespel som roade såväl stora som små. Döden förekom ofta i form av ett grinande skelett och med sina ryckiga rörelser och klapprande steg såg den precis ut som de skelett Ale nu såg.
   Men detta var inte några dockor och om någon styrde deras rörelser så inte var det med trådar i alla fall. Flera av dem bar svärd och yxor som visserligen var rostiga och trubbiga men såg nog så farliga ut. En av dem gjorde ett utfall mot Legim som dock enkelt avvärjde hugget. Krigaren svarade med ett mäktigt hugg som skilde kraniet från kroppen. Skelettet fortsatte dock att kämpa och först när Legim med ännu ett hugg krossade ryggraden föll det ihop i delar som rörde sig spasmiskt.
   Kampen hade bara varat ett par ögonblick men det hade räckt för att flera skelett skulle komma inom räckhåll. En blixt lyste plötsligt upp platsen för kampen men Ale kunde inte avgöra om den kom från himlen eller från någon annanstans. Ytterligare två skelett föll men bakom dem kom det fler och fler och de som saknade tillhyggen plockade upp sina fallna stridskamraters vapen.
   Legim och Elrind var nu helt omringade av skelett och Ale kunde knappt se dem längre. Däremot hörde han hur Elrind skrek något med en röst där smärta och vrede blandades. Ögonblicket efter trycktes två skelett närmast kyrkan bort av Legims stora sköld. Krigaren banade nu väg för en reträtt och efter honom kom Elrind med ena handen för sina ögon och andra handen i ett fast tag kring Legims bälte. Vid kyrkogrinden vände sig Legim om, föste in Elrind och fällde ännu ett skelett genom att med ett svärdshugg krossa dess höftben.
   "Öppna kyrkoporten!" befallde Elrind.
   Ale såg förfärad hur blod rann från besvärjarens ögon och lydde kvickt utan vidare frågor. Alla fyra snubblade in i kyrkan varvid Legim raskt slog igen porten bakom dem. Ale hjälpte honom att barrikadera den medan Minn sökte ta hand om Elrind. Nu var dock vreden större än smärtan och han slog irriterat ifrån sig Minns försök.
   "Du vågar förhäxa mig - Elrind!", utbrast han harmset. "Du tror dig säker i skydd av din sten och dina skelett. Vänta bara tills vi möts öga mot öga, då ska vi få se vems magi som är starkast, då ska du bli varse vem du stungit haver..."
   "Dina ögon...", försökte Minn med en röst fylld av oro.
   "Bekymra dig inte om dem, flicka", sade Elrind. "Ett simpelt trick från den lägsta av magins skolor. Men i likhet med de flesta av deras trick är detta inte beständigt och jag kommer inte att låta mig överraskas av det en gång till. Han må ha vunnit det här slaget men han har inte vunnit kriget."
   "Skeletten drar sig tillbaka", avbröt Legim. "De tycks inte vilja angripa kyrkan."
   "Naturligtvis är det så", svarade Elrind. "Det handlar inte om vilja utan om förmåga. Tvivelsutan styrs de odöda av det andra av Khendirs armband, av det guldarmband som vi söker och som skuggan från gravvalvet nu är i besittning av. Armbandens och kyrkans krafter är inte stöpta i samma form utan motverkar varandra. Armbanden måste ha skapats genom en urgammal magi, äldre än själve Cindar."
   "Är det onda krafter i armbanden?" frågade Minn som plötsligt blivit väldigt blek.
   "O nej", skyndade sig Elrind att svara. "Magin är som vilket redskap som helst, den är inte mer ondskefull än den hand som brukar den."
   "Men om armbandens krafter står i motsats till Cindar...?"
   "Så är det inte", rättade Elrind. "Det finns många krafter i världen, de flesta okända och inte förnimbara för oss människor, som flödar parallellt med varandra. Däremot låter de sig sällan kombineras med varandra. Det är inte konstigare än att hammaren och skruven eller mejseln och spiken inte låter sig kombineras med varandra."
   "Var det därför som prästen i byn inte delade bybornas öde?" frågade Ale som drog sig till minnes vad han och Minn hade läst i kyrkoboken i Tjärne.
   Elrind vände sig hastigt mot Ale och ögonen tycktes blindheten till trots genomborra honom.
   "Vad vet du om händelserna i den här byn?" frågade han skarpt.
   "Jag... vi... vi råkade läsa kyrkoboken i Tjärne", stammade Ale. "Prästen skrev något om hur alla bybor blivit skelett utom de tre personerna i gravvalvet."
   "Varför får jag veta det först nu? Har ni månne fler hemligheter för mig?"
   Om Ale hade varit modigare han velat svara med att Elrind minsann inte tvekade att hemlighålla saker men nu stod han svarslös inför besvärjarens uppflammande vrede. Legim kom emellertid till hans räddning.
   "Herre, vi har inte tid med det där", sade han. "Om Norrby präst var en av de sista överlevande i byn kanske hans kyrkobok också innehåller värdefulla hemligheter."
   "Jag tar itu med dig senare", muttrade Elrind och vände sig sedan mot Legim. "Du talar klokt som alltid, vän Legim. Sök boken och läs för mig."
   Legim vandrade bort mot koret och kom snart tillbaka med en tjock bok.
   "Den sista sidan skrevs för fyrtio år sedan."
   "Samtida med gravvalvets förseglande alltså", sade Elrind och nickade. "Läs nu."
   "Det omtalas hur svartfolk gjorde räder i byn men drevs på flykten av två män från öster med magiska krafter. De presenterade sig som bröderna Angvin och Melkhor men yppade intet om sin bakgrund. Byborna bjöd dem att stanna och bo i den gamla kastalen. Dock tycks Angvin sedermera ha lämnat byn efter ett gräl med sin broder."
   Elrind nickade igen och tecknade åt Legim att fortsätta.
   "Fortsättningen är mycket mörk", sade Legim. "Kort efter uppbrottet kommer följande notiering: Onda demoner måste ha vandrat genom byn under natten! Fyra små barn är spårlöst försvunna och flera gravar är uppgrävda och plundrade på sitt innehåll. En orolig och misstänksam stämning breder ut sig i byn."
   "Experiment med döda, den svartaste av magiskolor", mumlade Elrind. "Fortsätt."
   "Stämningen i byn förvärras", läste Legim. "En pöbel anklagar Melkhor för svartkonst och omringar hans torn. De hotar med att bränna ned det och han tvingas fly till kyrkan. Upplevelsen ger honom ett anfall av cellskräck med kramper som följd. Med mycket möda lyckas jag lugna folket."
   "Cellskräck och kramper", upprepade Elrind. "Minns mina ord om motverkande krafter. Han måste ha nyttjat sitt armband för sina svarta experiment. Sannolikt var det inte pöbelns hot utan Cindars hus som orsakade hans symptom. Hur lyder fortsättningen?"
   "Domedagen är här!", läste Legim vidare. "Ett mörker vilar över byn. De döda reser sig ur gravarna och tar till vapen mot de levande. Svårt sårad flyr jag till kyrkan och beskådar från mitt gömställe maktlös denna förödelse. Varför straffar Cindar oss? Varför hjälper oss inte Melkhor med sina magiska krafter så som han gjorde förr? De döda slaktar boskapen och sätter byggnaderna i brand. De beträder dock inte kyrkans heliga mark. Jag fruktar att pöbeln hade rätt om Melkhor, ty mina ögon ser hur de döda för mat och kroppar till tornet trots att mina ögon inte ser honom så anar mina känslor att Melkhor ännu är i livet någonstans bakom dess murar."
   Det var med möda som Legim förmådde hålla sin röst stadig när byns fasansfulla öde levandegjordes för sällskapet. I sin gästfrihet hade de oskyldiga byborna bjudit in döden till sina hus och hem och ingen av dem hade skonats.
   Minn blev blekare och blekare ju mer hon hörde av detta. Det hade aldrig fallit henne in hur mycket ondska det fanns i världen och i hur ondskefulla syften magi kunde nyttjas. Hennes vänstra hand gick ofrivilligt till den högra handleden, där silverarmbandet suttit, och hon gnuggade huden som för att avlägsna smuts.
   "För sent blev du varse sanningen, arme präst", sade Elrind lakoniskt. "Var detta slutet?"
   "Nej", svarade Legim, "det finns en sista, svårläst notering. Det förefaller som om prästen plågades svårt av smärtor i sitt sår. Likväl kämpade han för att nedteckna sin sista vittnesbörd till omvärlden. Angvin återkom tydligen till byn några dagar senare. Med magiska krafter fällde han skeletten och nådde fram till kastalen. Hans broder Melkhor kom då ut och mötte honom. Prästen kände emellertid inte igen Melkhor annat än genom det guldarmband som han bar, ty hans blick var tom och han tycktes sedan länge ha passerat galenskapens gräns. Det verkar som om Angvin försökte tala med sin broder men utan att få något svar. Plötsligt tog Angvin fram sitt silverarmband och satte det på sig, varvid en kraftfull magisk strid utbröt. Prästen omtalar hur åskknallar dånade och ljusblixtar flammade. I stridens hetta raserade de delar av kastalen och det förefaller som de båda begravdes under stenmassorna. Fortsättningen är knappt läsbar men det verkar som om mörkret därpå skingrades och solen åter trädde fram. Jag tror att den allra sista raden är en tacksägelse till Cindar och därefter slutar Norrby prästs ord."
   Legim tystnade och stängde vördnadsfullt boken. Hans lyssnare satt också tysta och begrundade vad de hört. Det förflutna kastade sina mörka skuggor in i deras tid. Den ondska som en gång beseglat Norrbys öde hade nu åter väckts till liv och väntade dem bortom kyrkans skyddande väggar.

   Det blev Elrind som till slut bröt tystnaden.
   "Min syn börjar vända tillbaka nu", sade han. "Snart är jag redo att återuppta kampen."
   "I öppen strid är vi sårbara", anmärkte Legim. "Finns det någon möjlighet att locka ut skuggan från kastalen?"
   Elrind skakade på huvudet.
   "Nej, Legim", svarade han. "Det råder nu inga som helst tvivel om att skuggan är det sista i denna värld av den människa som en gång kallades Melkhor. Han har mött döden en gång och fruktar dess kalla grepp mer än något annat. Han kommer inte att ta några som helst risker och inte sky några som helst medel. Hela hans medvetande är uppfyllt av blott en sak - att klamra sig fast vid den skugga som nu är det enda han känner som liv."
   "Det låter som en fruktansvärd tillvaro", sade Minn med ett styng av medlidande.
   "Det är det", svarade Elrind. "All köttslig förlustelse är dem förnekad, materiella ting bereder dem ingen glädje och de enda känslor de förmår hysa är skräck för döden och hat mot de levande som de avundas över allt annat."
   "Varför har Melkhors skugga då stannat kvar?"
   "Det är en viktig fråga som jag tyvärr inte funnit något svar på ännu. I magikerakademiens annaler finns ett antal kända fall där döda stannat kvar i en eller annan form. De rör dock alla personer som haft något ouppklarat i livet som hindrat dem från att få ro. Ni har kanske alla hört spökhistorier där döda vänt åter, ibland i det goda syftet att hjälpa sina efterlevande och ibland i uppsåt att hemsöka sina banemän och bibringa dem deras rättmätiga straff. Melkhor och Angvin tycks ju emellertid ha bekämpat varandra och mött döden tillsammans."
   Ale mindes med en rysning de ord som Angvins spöke hade fällt. Genom att öppna gravvalvet hade de ådragit sig hans vrede och han hotade nu att hemsöka dem tills armbanden återförts, vad det nu innebar.
   "Men Angvin besegrade ju ensam sin broder med silverarmbandets hjälp", försökte Minn igen och tittade bevekande på besvärjaren.
   Elrind suckade djupt.
   "Jag har ju sagt dig, flicka, att de krafterna ännu är för stora för dig att bemästra. Lärde du dig då inget alls av Angvins öde?"
   "Har du någon bättre idé själv då?" fräste Minn tillbaka i ett återfall av respektlöshet som dock inte heller förmådde rubba Elrind.
   "Hur gjorde Melkhor då?" frågade Ale i ett plötsligt infall.
   "Hur sa?" frågade Elrind.
   "Stod det inte att byborna omringade hans torn, precis som skeletten nu omringar kyrkan? Ändå kunde han ta sig till kyrkan."
   "Pojken har rätt", medgav Legim. "Såväl kastaler som kyrkor används ju i tider av hot och brukar vara förbundna med varandra. Till och med en blind person borde ha insett det."
   "Jag undanbeder mig spydiga kommentarer", muttrade Elrind åt hans håll men Legim hade redan rest sig och börjat söka igenom vapenrummet."
   "Det finns en tunnel här", rapporterade han, "och den leder mot kastalen."
   "Tänk om den också är bevakad", sade Ale.
   "Den risken får vi ta", svarade Elrind. "Låt oss hoppas att Melkhor förträngt existensen av denna tunnel. Hans minnen av den torde trots allt vara allt annat än goda."
   Legim var tillbaka vid Elrinds sida.
   "Herre, er syn...?" började han.
   "... är fullt tillräcklig", svarade Elrind och sköt ifrån sig Legims utsträckta hand. Förbered facklor. De kan behövas såväl mot mörker som mot skuggor.
   "Ska vi också bära facklor?" undrade Ale.
   "Hör då ingen längre på vad jag säger", sade Elrind uppgivet. "Ni håller er borta från tunneln tills vi är tillbaka. Är det uppfattat?"
   Varken Ale eller Minn svarade men deras miner tävlade med varandra i trumpenhet och sade mer än vad ord förmådde.
   "Som sagt, min syn är fullt tillräcklig", inskärpte Elrind och tog ett hotfullt steg mot dem men Legim klev hastigt emellan.
   "Herre, vi kan inte dröja. Vår fiende är inte overksam."
   "Jag tar hand om er senare", sade Elrind och grep en av Legims facklor.
   Hela sällskapet gick ut i vapenrummet. I ena hörnet hade Legim sopat undan rester av sedan länge ruttnat hö och blottat en nu öppen lucka i golvet. Från öppningen kom det en lätt unken doft som tydde på att den inte hade använts på länge. Rostiga järnkrampor ledde ned i en trång tunnel som sträckte sig norrut mot kastalen. Legim hade dock tagit det säkra före det osäkra och fäst ett rep vid öppningen som han nu använde för att ta sig ned. Elrind följde snabbt efter och hukande smög de två in i tunneln, ut ur Ales och Minns blickfång. Ljudet av deras steg ekade snabbt bort och snart försvann också skenet från deras facklor. Ale och Minn var ensamma kvar i kyrkan utan vetskap om Elrinds och Legims vidare öden.

12. Uppgörelser

"Ingen fiende är farligare än den du inte känner. Sträva därför alltid att lära känna din fiende, dess styrkor, dess svagheter och dess position. Nyttja sedan kännedomen till att slå till i rätt tid, på rätt plats och med rätt medel."

Ur general Ranulfs bok Kriget som konst, nyttjad i kungliga cindariska arméns officersutbildning

   Minn gick fram till ett fönster varifrån hon hade utsikt över tornet och de patrullerande skeletten. Regnet hade lättat något och hon kunde nu studera detaljer i den hårt ansatta byggnaden. Dess sydöstra del hade mycket riktigt rasat men bara vid tornets fot. De övre våningarna var fortfarande delvis eller helt intakta och det hela såg ut som ett träd där skogshuggaren inte avslutat sitt arbete. Minn fick intrycket att tornet lutade och undrade varför den inte hade fallit omkull för länge sedan. Jämte kyrkan var detta den enda byggnaden i byn som uppförts i sten. En gång i tiden hade det funnits fönstergluggar men de var nu igenmurade. Hade Melkhor redan i livet skytt ljuset så mycket att han låtit mura igen dem?
   Minns tankar gick till den rolösa skugga som dväljdes i mörkret innanför tornets murar och som nu inväntade Elrinds och Legims ankomst. Vem skulle segra i den kampen? Vad skulle det bli av henne och Ale om skuggan segrade? Skulle silverarmbandet i så fall gå förlorat för henne. Minn insåg hur självisk tanken var och slog bort den. Istället försökte hon fokusera på skeletten, som ju trots allt var deras närmaste fara. De stod nu stilla och stirrade med tomma ögonhålor mot kyrkan. Marionettdockor hade Ale barnsligt liknat dem vid. Så lite han förstod om de krafter som fick dem att röra sig och som hon kunde se men inte han...
   Plötsligt slog det Minn att skelettens rörelser hade upphört. Till för bara ett ögonblick sedan hade de patrullerat men nu stod de blickstilla. Kunde det vara så att deras skapare distraherades av Elrinds och Legims intrång och därför inte gav dem några befallningar? Så måste det naturligtvis vara. Hade inte Elrind sagt något om att hans magi visserligen kunde manipulera döda ting men inte frammana nya ting, än mindre skapa liv? De här skeletten var inte levande, de styrdes av sin skapare som... ja, som marionettdockor. Utan sin skapares befallningar var alla trådar avklippta och skeletten inte farligare än vilka döda ben som helst.
   "Ale!" ropade hon. "Kom! Nu har vi chansen att komma in i tornet."
   Ale rusade fram till hennes sida.
   "Men skeletten är ju kvar", invände han.
   "De är harmlösa, tro mig."
   Ale tittade klentroget på henne.
   "Är du säker på det?" frågade han.
   "Stanna kvar då om du inte törs följa med", svarade hon utmanande. "Jag tänker gå i alla fall."
   "Vänta!" ropade Ale. "Elrind sa ju att vi inte fick lämna kyrkan."
   "Elrind sa att vi inte fick gå in i tunneln och det gör vi inte", genmälde hon.
   Utan att invänta vidare svar öppnade hon kyrkoporten och klev ut. Ale hann inte stoppa henne men upptäckte att hon faktiskt hade rätt - skeletten rörde sig inte när hon gick förbi dem och tycktes inte alls bry sig om hennes närvaro. Efter viss tvekan rusade han efter henne men han hade svårt att släppa de grinande skeletten med blicken och höll sig på betryggande avstånd från dem. Var det verkligen döda bybor som hade väckts till liv igen? Hade de en gång skött sina åkrar på dagarna och umgåtts på kvällarna tills döden oförhappandes kommit över dem? Mindes de något av sina tidigare liv och sörjde de sitt nuvarande öde? Elrind hade inte berättat muntra saker om de skuggor och spöken som inte kunde vila i frid och Ale undrade om detsamma gällde dessa skelett. Minn tycktes veta mer om dem, hur hon nu kunde göra det.
   Det var mycket han ville fråga henne och prata med henne om men på sistone hade det funnits få tillfällen därtill och detta var sannerligen inte ett av dem. Skulle det komma fler tillfällen? De senaste dagarna hade det känts som om en osynlig mur hade börjat byggas mellan dem. Visst hade hon förr varit retsam och överlägsen men hon hade alltid lyssnat och det hade känts som om hon hade brytt sig om honom. Nu tycktes hon bry sig mer om Elrind och det där fördömda silverarmbandet. Hur hade det blivit så här?
   Under tiden hade Minn kommit fram till kastalens raserade del och hon spanade in i dunklet bortom rasmassorna. Den nedre våningen dominerades av ett stort rum. Ett antal dörrar ledde antagligen till mindre rum medan en trappa längs den bortre väggen vindlade sig uppåt. Genom bräschen kunde hon också se upp i den andra våningen, där trappan tycktes fortsätta uppåt. Av Elrind och Legim syntes inga spår.
   Långsamt började det gå upp för Minn hur obetänksamt hon hade handlat. Det hade känts så självklart att springa till tornet när skeletten var inaktiva men nu var hon rådvill. Hon, som alltid brukade vara så förutseende, hade ingen aning om vad hon nu skulle ta sig till. Vad skulle de göra om skuggan åter framträdde? De hade ju inga vapen, ja inte ens något ljus. Tänk om tunneln inte ens ledde fram till tornet och om Elrind och Legim hade återvänt till kyrkan. Då skulle de få möta skuggan ensamma!
   Ale var nu framme vid hennes sida.
   "Vad gör vi nu då?" frågade han.
   "Vi går in förstås", svarade Minn med ett tonfall som hon hoppades skulle låta självsäkert.
   "Ska vi ropa på Elrind och Legim?"
   "Nej, det är nog säkrast att vi är tysta så att vi inte röjer vår närvaro för den där skuggan."
   De smög sig förbi rasmassorna in i själva kastalen. Det var mörkt men bräschen gav dem tillräckligt med ledljus för att ta sig fram. Från tornets övre delar hördes trippande ljud men det gick inte att avgöra om det var steg eller bara regnet som föll mot taket. Ale styrde först stegen mot trappen men Minn tecknade åt honom att de borde undersöka en av dörrarna först. Den visade sig leda till vad som en gång hade varit ett förrådsrum och till Minns lättnad fanns det en öppen lucka i golvet. Elrind och Legim hade alltså också kommit in men var fanns de nu?
   Ale kastade en snabb blick på rummet i övrigt. Här fanns diverse illa medfarna tunnor och lårar men vad de än hade innehållit en gång i tiden så hade tidens tand förstört det. I ett hörn låg också rester av vad som såg ut som sönderslagna möbler men ingenting som de kunde ha användning för. Han ryckte på axlarna och de lämnade rummet.
   Nöjd med vad de hade funnit på denna våning nickade Minn mot trappan och de smög försiktigt uppåt, Ale i täten och Minn med en hand på hans axel. Trappan var täckt och följde ytterväggens krökning åt höger. De hade bara tagit ett par steg då de upptäckte ett fladdrande ljussken framför dem. Ale tvekade men Minn manade honom vidare.
   "Ju mer ljus, desto färre skuggor", viskade hon.
   De fortsatte uppåt och kom till en liten avsats. Det fladdrande ljusskenet kom från en fackla som hade stuckits in i en spricka i väggen. Framför dem fortsatte trappan uppåt men delar av väggen och trappan hade följt med i det ras som hade ändat brödernas liv den där ödesdigra dagen. Till höger öppnade sig ett valv och bortom det skymtade ett rum med dörrar till höger och vänster. Inte heller här fanns det några tecken på liv.
   "Tror du att det är en av Legims facklor?" frågade Ale tyst.
   Minn nickade och Ale tog tag i den för att försöka lirka loss den.
   "Låt den vara", viskade Minn. "Jag tror att den sitter där för hålla skuggan borta."
   "Desto större anledning för oss att ta den med oss", svarade Ale.
   Minn ångrade än en gång att hon inte tänkt på att ta med sig ljus men kunde inte gärna säga emot Ale. Ale tvekade inför trappan. Den såg allt annat än säker ut och ett fall mot rasmassorna nedanför kunde sluta mycket illa. Med Minns samtycke gick han istället mot valvet och den vänstra dörren. Bakom den öppnade sig ett kvartscirkelformat rum med ett skåp, ett bord och en stol samt en eldstad på vilken det stod en gryta. I rummets bortre ände fanns en dörr till höger. Rummet såg inte ut att ha använts på många år. Om nu skuggor levde av något så inte var det mänsklig föda i alla fall.
   Ale och Minn gick snabbt vidare till nästa dörr, som visade sig leda till ännu ett förrådsrum med likaledes förstört innehåll. I rummets motsatta ände fanns det en ny dörr som ledde till ett till kvartscirkelformat rum spegelvänt mot det föregående. Rummet var inrett med en eldstad, en klädkista, en säng och ett litet bord. Det var dock lika oanvänt som det föregående och det var bara alltför uppenbart att den varelse som numera huserade här inte längre hade några mänskliga behov.
   Ale noterade att sängen en gång hade varit en våningssäng men att den övre sängen tycktes ha avlägsnats med grova och klumpiga yxhugg. Hade Angvin och Melkhor en gång broderligt delat detta rum? Vilken missämja hade i så fall inträtt mellan dem som fått den ene brodern att lämna deras gemensamma hem och den andre brodern att så brutalt avlägsna alla spår efter honom? Han vände sig mot Minn men hennes uppmärksamhet var helt och hållet inriktad på en tavla som hängde på den motsatta väggen.
   Tavlan föreställde ett skogigt bergslandskap sett från luften. En smal hängbro ledde över ett stort stup och en stig ledde till en kulle med sju resta stenar i en ring och ett stenbord i mitten. Jämfört med de vackra kyrkomålningarna hemma i Gylde var den här ganska klumpigt utförd och Ale kunde inte förstå vad Minn fann så märkvärdigt med den här.
   "Andarnas hemvist", viskade hon för sig själv.
   "Vad sa du?" frågade han.
   "Andarnas hemvist", upprepade hon. "Det står ju här." Hon tog ned tavlan och pekade på en text på baksidan.
   "Men... hur...?" började Ale men avslutade inte frågan. Han hade velat fråga Minn hur hon kunnat känna till namnet på platsen redan innan hon hade vänt på tavlan men han hade en känsla av att han inte ville veta svaret.
   Istället öppnade han dörren i rummets bortre ände och som väntat hade de nu gått runt hela tornet och var tillbaka där de började vid valvet och trappan.
   Ännu hade de inte sett några spår av Elrind och Legim. De måste alltså ha tagit risken att gå uppför den skadade trappan. Ale satte foten på det första trappsteget och förde försiktigt över sin tyngd till den. Trappan verkade hålla och om Elrind och Legim hade lyckats gå uppför den så borde han och Minn lyckas. Han försökte hålla blicken inåt och låta bli att titta åt det gapande hål som öppnade sig på hans vänstra sida. I Gylde hade han balanserat på taknockar högre upp än så här men då hade han varit utom räckhåll för stadsvakten. Vad skulle han göra om den där skuggan anföll honom nu?
   Efter vad som kändes som en evighet kunde Ale sätta foten på det sista trappsteget. Han svettades ymnigt och stannade för att lugna sitt bultande hjärta. Minn hade bara varit ett par steg efter honom och var snart uppe hon med. Den här våningen såg ut som den de precis hade lämnat med ett valv och bortom det ett par dörrar. Däremot slutade trappan här så kanske hade de nått den högsta våningen nu. I så fall måste Elrind och Legim finns här någonstans men var de i livet fortfarande?
   Medan de stod där och funderade om de skulle våga öppna någon av dörrarna och i så fall vilken så hördes plötsligt ljudet av metall mot metall. Någonstans på våningen hade en strid precis brutit ut! Ljudet följdes nästan omedelbart av en dånande knall och den ena av dörrarna slogs upp med en kraft som fick dess gångjärn att brista. Genom dörröppningen kunde de se hur Elrind backade mot dem, vilt fäktande med sin stav i den ena handen och en fackla i den andra. Det fladdrande skenet från Elrinds fackla lyste upp rummet han stod i med undantag av en mörk fläck alldeles framför honom. Det var en oformlig fläck av koncentrerat mörker som svävade fram över golvet och som inte ens fackelskenet förmådde tränga igenom. Luften mellan den och Elrind gnistrade och sprakade och då och då kom nya knallar som fick endera kombattanten att backa. Legim syntes dock inte till.
   Ale och Minn vågade inte röra sig, rädda att störa besvärjarens koncentration. Vad skulle väl de kunna åstadkomma mot den hemska skugga som han kämpade mot? De såg hur Elrind svepte sin stav i en vid rörelse som föreföll få skuggan att blekna en aning samtidigt som han med en mörk, guttural stämma uttalade ord på främmande tungomål. Men ögonblicket efter tog han sig för bröstet och sjönk ned på knä. Han försökte rikta staven mot sin motståndare men orkade inte få upp den utan föll livlös ihop. Från den nattsvarta skepnaden slog en utlöpare ut som tycktes sträcka sig mot den fallne besvärjaren.
   "Nej!" utbrast Minn och rusade huvudstupa in i rummet. Skuggan stannade upp ett ögonblick som om den tvekade och i samma ögonblick slogs den andra dörren upp. Genom den rusade Legim, beväpnad med svärd och fackla. Han blödde ymnigt från ett sår nära ögat och det såg ut som om han endast med möda kunde stödja sig på ena foten. Han kastade en hastig, förvånad blick på Ale men tillät sig inte att distraheras utan fortsatte in i rummet där hans herre hade kämpat. Med facklan gjorde han ett utfall mot skuggan och ett isande skri som av smärta hördes från den.
   Under tiden hade Minn böjt sig ned vid Elrinds sida och ur skinnpåsen i hans bälte tagit ut silverarrmbandet. Med det tryckt mot sitt bröst rusade hon ut ur rummet igen. Från skuggan hördes ett nytt isande skri men den här gången verkade skriet vara fullt av vrede. Legim trycktes som av en osynlig hand ut ur rummet men han höll sig på fötterna och hindrade med svängande fackelrörelser skuggan från att ta sig förbi honom.
   Plötsligt skakade hela tornet till och golvet under dem gav vika. Ale och Minn försökte gripa tag i något för att hålla sig kvar men förgäves. Legim höll fast i sina vapen och till och med i fallet försökte han attackera sin motståndare. Huvudstupa föll de tre ned mot rasmassorna vid kastalens fot.
   Ale lyckades landa på fötterna och klarade sig med skrapsår på armar och knän. Minn klarade sig inte lika bra utan stukade foten illa i fallet. Legim föll tyngst och blev liggande orörlig. Raset rörde upp ett tjockt dammoln och för ett par ögonblick kunde varken Ale eller Minn se någonting. Däremot kände de en isande kyla omkring sig och förstod att den ondskefulla skuggan fortfarande var efter dem.
   Desperat såg sig Ale om efter något att försvara sig med. I fallet hade han tappat sin fackla men bredvid honom låg Legims trasiga ryggsäck. Den hade gått sönder i fallet och dess innehåll låg nu utspritt bland rasmassorna. Han kände igen ett föremål som den silverdolk som Legim hade tagit från Angvins grav. Bredvid honom skrek Minn till och Ale såg hur den svarta skuggan sträckte sig över henne och tycktes hota att uppsluka henne. Utan att ge sig tid att tänka grep Ale dolken och stötte den med all sin kraft mot skuggans centrum. Det klingande ljudet av metaller som möttes hördes och skuggan gav upp ett fasansfullt skri. En isande kyla genomfor Ales arm. Det svartnade för hans ögon och silverdolken föll ur hans grepp. Den dunkla skepnaden vände sig nu mot honom istället och en svart tentakel sträckte sig mot hans hjärta.
   Plötsligt blåste en kall vind förbi honom och från skepnaden ovanför honom kom ett ljud som lät som is som krossas. Samtidigt hördes en djup, mässande röst. För ett ögonblick trodde Ale att det var den gamle abboten som talade. Hade det hela bara varit en ond mardröm? Ale såg framför sig hur han skulle öppna ögonen och finna att han befann sig i klosterkyrkan hemma i Gylde, att han som vanligt hade somnat under en av abbotens predikningar och nu vaknade lagom för att ta emot bannor och förebråelser.
   Men han togs snabbt ur den villfarelsen ty när han öppnade ögonen var den mörka skuggan fortfarande över honom. Men den var inte längre lika mörk utan han kunde se igenom den. Bakom den såg han Minn och bortom henne skymtade han två manshöga skepnader som tycktes honom bekanta. Det gick runt i huvudet på honom. Var hade han sett dem förut? Luften kring skuggan sprakade och det såg ut som om skuggan höll på att dras isär och dess mörker skingras. Ett nytt isande skri hördes men den här gången som ett eko som långsamt dör ut. En kall vindpust drog förbi och med den försvann inför Ales ögon det sista av det som en gång hade varit Melkhor, son av Khendir, för alltid från vår värld. Ett klingande ljud hördes av något som föll i marken och sedan blev allt åter tyst.
   De två männen kom långsamt men bestämt närmare. De var båda iförda mörka kåpor, den ena prydd med vita månar och den andra av det enkla slag som präster brukade bära. Ales hjärta stannade nästan när han insåg vem den förste mannen var. Det gick inte att ta miste på hans vaksamma blick, kroknäsa och pipskägg. Mannen var ingen annan än Elrinds fiende Sorogon! Den andre mannen var klent byggd och tunnhårig. Under normala omständigheter var hans fårade, skägglösa ansikte säkert mycket milt och förtroendeingivande men nu bar det blott vittnesbörd om den uppjagade sinnesstämning han befann sig i. Varför gjorde en god präst gemensam sak med den ondskefulle Sorogon?
   Svartkonstnären klev lugnt upp bland rasmassorna, böjde sig ned och plockade upp några föremål från marken. Så vitt Ale kunde se var det ena den bok som Minn hade tagit från hans vagn när de först träffade honom. Kanske hade den också legat i Legims ryggsäck? De andra föremålen såg ut som ett gyllene armband och en svart dolk. Hade Legim burit på dem också eller hade de fallit från Melkhors borttynade skugga?
   Prästen däremot skyndade sig fram till Legim och tycktes oroligt granska hans sår. Oron förbyttes dock snabbt i lättnad och han lade sin hand på krigarens panna. Med slutna ögon mässade han något och det såg ut som om Legims ansikte återfick lite av sin färg.
   Under tiden hade Sorogon fått syn på Minn och något måste ha fångat hans intresse för han fick väldigt bråttom åt hennes håll. Minn försökte dra sig undan men hindrades av smärtorna i sin skadade fot. Ale grep instinktivt tag i den tappade silverdolken och ålade snabbt till hennes sida. Med darrande hand riktade han det enda vapen som stod honom till buds mot den annalkande svartkonstnären.
   "Kom inte närmare", sade han med ett tonfall han hoppades skulle låta morskt.
   Sorogon tvekade först ett ögonblick men brast sedan ut i ett hest skratt.
   "Mod och dumdristighet går ofta hand i hand, pojke lilla", sade han. "Har du det mod som krävs för att sticka den där lilla nålen i Sorogon svartkonstnären?"
   "Han är inte ensam", röt en barsk röst en bit ifrån dem.
   Det var Legim som hade återfått medvetandet och lagt en pil på sin bågsträng. Prästen stod rådvill kvar vid hans sida och tittade från den ene till den andre. Sorogon gav Legim en kall blick.
   "Jag känner dig och dina likar, krigare", sade han lugnt. "Du tror dig modig men kring din hals hänger den tunga kvarnsten som du kallar heder. Vet att du hade mött döden om jag inte hade klivit emellan. Vågar du dräpa den man som räddade ditt liv? Så varsågod, jag står framför dig utan vapen och utan rustning!"
   Svartkonstnären gav honom ett utmanande leende och väntade på hans svar. Legims hand darrade men pilen lämnade inte bågsträngen.
   "Förbannelse över dig, svartkonstnär!" rasade Legim. "Min heder må förbjuda mig att lägga en hand på dig men samma heder förbjuder mig att överge de barn som jag har tagit under mitt beskydd. Tvinga mig inte att välja mellan dessa två vanhedrande handlingarna, ty i det valet väger ditt liv lätt."
   Sorogons leende lämnade hans ansikte men han vände lugnt ryggen åt krigaren.
   "Jag tar inte det jag vill ha", sade han, "jag får det." Han vände sig åter till Minn.
   "Flicka lilla", sade han med en oväntat len stämma. "Tvenne gånger har du tagit något som inte tillhör dig. Formelsamlingen har jag nu fått tillbaka och jag är beredd att förlåta dig dina handlingar om du ger mig tillbaka också silverarmbandet."
   Minns ögon var fortfarande tårade av smärtan i hennes fot men glöden hade inte lämnat dem.
   "Det tillhör inte dig utan Elrind!" väste hon.
   "Säg, var är då din Elrind?" frågade Sorogon med samma lena stämma.
   "Han är här", avbröt en röst bakom Minn.
   Ut ur tornet stapplade Elrind, tungt stödd på sin stav men med ett bestämt ansiktsuttryck. Sorogons självsäkra min förbyttes för ett ögonblick i överraskning men han återvann snabbt fattningen.
   "Elrind", sade han. "Jag trodde att du fortfarande var vilse bland skuggorna."
   "Och jag trodde att du fortfarande flydde från demoner", replikerade Elrind kallt.
   Han klev fram till Minn och klappade henne faderligt på axeln.
   "Du har burit en tung börda på dina axlar idag, Minnea", sade han. "Låt mig nu lätta den."
   Han sträckte fram en öppen hand mot henne och väntade. Minn förstod vad han menade och tog motvilligt fram silverarmbandet. Hon tittade länge på det som om hon inte ville skiljas från det men Elrind väntade lugnt och tålmodigt med ett milt och överseende leende på läpparna. Till slut räckte Minn över armbandet till honom och han stoppade hastigt in det i sin skinnpåse igen. De två magikerna stirrade tysta på varandra. Det kändes som om luften kring dem tjocknade och de närvarande kippade efter andan.
   "I Cindars namn, hör genast upp!" hördes en kraftfull stämma. Det var prästen, som för första gången tog till orda, och hans anlete var rött av vrede. "Armbanden är ondskans redskap och tillhör inte någon av er. De måste föras utom räckhåll för människor på det att deras ondskefulla krafter inte skola återuppväckas."
   Elrind och Sorogon gav honom avmätta blickar och i deras ansikten syntes bara förakt. Prästen tycktes komma av sig.
   "Herr Sorogon", fortsatte han. "Ni lovade ju mig. Ni sade ju att ni kände till varifrån armbanden kommer och varåt de kan föras åter."
   Svartkonstnärens smala läppar formade ett leende som i Ales ögon såg allt annat än naturligt ut.
   "Ja, så sade jag och till skillnad från andra håller jag mig till sanningen." Han vände sig åter till Elrind.
   "Elrind, min gamle vän, inte ska väl vi låta dessa armband komma emellan oss. Två söner och två armband lämnade den store Khendir efter sig. Hur följdriktigt är det då inte att Gyldes två främsta magiker förvaltar hans arv och återupptar hans söners värv?"
   "Du talar med samma kluvna tunga som alltid", svarade Elrind bittert. "Sluta upp med gåtorna och tala klarspråk istället!"
   Sorogon bugade ironiskt.
   "Nåväl", fortsatte han, "armbanden är blomman av den store Khendirs kunskap men roten därtill är det mytomspunna Andarnas hemvist och det lika mytomspunna Andarnas sällskap."
   Elrind spärrade upp ögonen och även Minn ryckte till.
   "Är detta ett av dina vanliga knep, Sorogon?"
   "Seså, min gamle vän, spela inte okunnig nu. Jag fick mina aningar för länge sedan och pusselbit efter pusselbit har sedan dess fallit på plats. Hur stor Khendir än var så är det föga troligt att han ensam förmådde skapa armbanden. Men denna ödsliga avkrok befinner sig långt ifrån Cindarells magikerakademier. Alltså måste han ha verkat i ett hemligt magikersällskap."
   "Khendir verkade i en tid då det cindariska hovets hand var starkare och få magikerakademier tilläts bedriva sin forskning offentligt", genmälde Elrind.
   "Förvisso, och alla de hemliga magikersällskapen upplöstes långt innan de ödesdigra händelserna i den här byn. Alla utom ett - Andarnas sällskap, om vilket de sista ryktena upphörde ungefär samtidigt som Khendirs söner mötte döden. Vidare så hann Khendirs söner aldrig tala om sig i världen, trots de krafter som de måste ha besuttit genom sina armband. Det tyder på att avståndet mellan deras död och deras faders död måste ha varit litet, såväl geografiskt som tidsmässigt. Slutsatsen blir att Khendir och hans söner verkade i Andarnas sällskap och att Andarnas hemvist ligger någonstans i denna del av Cindarell."
   "Hypoteser", avfärdade honom Elrind. "Var är det slutliga beviset?"
   Med en överdrivet dramatisk gest plockade Sorogon fram den svarta dolk som Ale sett honom stoppa på sig. Den var tillverkad i en kolsvart, okänd metall och dess blad var försedd med taggiga utlöpare.
   "Skåda denna offerdolk, tillverkad i Andarnas hemvist och försedd med Andarnas sällskaps sigill, det heliga heptagrammet."
   Ale tittade på sin dolk och upptäckte att den också var försedd med en inskription i form av en sjuuddig stjärna omgiven av en cirkel. Sorogon gav Elrind ett överlägset leende och inväntade besvärjarens svar.
   "Kom!" sade Elrind kort. "Låt oss diskutera detta närmare i enrum."
   "Präst, tillse de skadade så länge", sade Sorogon och följde Elrind in i tornet.
   Legim, Ale och Minn stannade kvar, förbluffade inför denna åsyn. De hade inte förstått mycket av samtalet men resultatet tycktes vara att de förr så bittra fienderna Elrind och Sorogon ämnade göra gemensam sak. De tre vände sig mot prästen men han såg lika frågande ut han. För en stund gjorde ingen någonting, osäkra som de var på vad som borde eller kunde göras.
   Till slut försökte Minn resa sig men föll ihop igen och det bröt de övrigas förtrollning. Ale och Legim skyndade till för att stötta henne och även prästen rusade fram. Han tecknade åt de andra att backa undan, lossade försiktigt remmarna på Minns känga och drog av den från hennes fot. Fotleden var kraftigt uppsvullnad och det var ett under att hon var så behärskad som hon ändå var. Prästen slöt åter ögonen och lät handflatorna löpa längs foten och benet. Från hans läppar steg en låg, mässande röst och Minn kände hur en värme spred sig från hans händer och in i henne. Chocken från fallet och smärtan från foten avtog långsamt och ersattes av en behaglig och avslappnad känsla. Hon tittade på foten igen och såg att svullnaden med ens hade lagt sig. Prästen öppnade ögonen och gav henne ett milt leende.
   "Med Cindars hjälp har gjort vad jag har kunnat, mitt barn", sade han. "Vila dig nu och låt kroppen göra resten."
   "Många djupa sår har jag fått under mina vandringar i Cindarell", sade Legim, "men aldrig har jag sett några läkas så hastigt. Vi är er stort tack skyldiga, mäster...?"
   "Thireck är det namn jag bär", svarade prästen. "Thireck av Tjärne och bypräst sedan mina ynglingaår.

13. Bekännelser

"När du lyfter en sten från ditt bröst, var aktsam med var du lägger den."

Gammalt cindariskt ordspråk

   Sällskapet tystnade förbluffat. Tjärne präst? Densamme som för fyrtio år sedan funnit Khendirs söner, begravt dem i gravvalvet och nedtecknat sin vittnesbörd i den kyrkobok som Ale och Minn hade läst.
   "Men då var det alltså du som...?" började Ale och insåg för sent att han höll på att försäga sig.
   "Ja", svarade Thireck som om han hade läst Ales tankar. "Det var jag som bevittnade ondskans utbrott i denna fördömda by och det var jag som sökte spärra in densamma i det gamla gravvalvet. I fyra sekler har jag burit på denna hemlighet och i fyra sekler har jag sökt skydda den med lögner och förbannelser. Gamla och djupa är de sår som ni nu rivit upp inom mig."
   De tre runt honom hade inget att bemöta denna anklagelse med utan tittade skamset ned i marken. Istället fortsatte prästen sin bekännelse med smärta i rösten men också lättnad, som om en tung sten nu fallit från hans bröst.
   "Jag minns den dagen som om det var i går. Angvin kallade han sig, den bleke och bräckligt byggde yngling som kom till min kyrka. I hans ansikte kunde jag bara utläsa godhet men likväl kände jag det som om han bringade ondska till oss. Han var mycket upprörd och det tycktes mig som om han plågades av samvetskval. Rykten om en förbannelse i Norrby hade då gått i flera dagar och ingen som begav sig dit återvände igen. Angvin bekände för mig att han och hans bror bar skulden för denna förbannelse men mer ville den arme mannen inte berätta. Jag förundrades över vilken tung hemlighet som ödet måste ha lagt på hans unga axlar men jag tilläts inte lätta hans börda. Trots mina varningar begav han sig ensam till den förbannade byn för att, som han sade, tala sin bror till rätta. När inte heller Angvin återvände kunde jag inte längre rygga för min plikt utan begav mig hit jag också. Allt för sent kom jag dock hit, ty byn låg redan i ruiner och alla församlingsbor var sedan länge döda."
   Thireck lät en sorgsen blick svepa över den förödda byn.
   "Sedan den dagen har jag ständigt undrat om jag hade kunnat göra något annorlunda, om det hade funnits något medel som kunnat frälsa byn från denna ondska eller åtminstone ha lindrat dess följder. Men i den stunden kunde jag bara tänka på att begrava ondskan på det att den aldrig mer skulle återuppväckas och hemsöka vår värld. Jag drog mig då till minnes Angvins sista önskan, att han och brodern skulle begravas tillsammans på en säker och helig plats. Jag förde därför deras kvarlevor till ett gammal och sedan länge plundrat gravvalv. Även Norrby präst lade jag där till den sista vilan. Av resten av den en gång så välmående församlingen återstod emellertid blott vitnade ben och jag kunde inte skilja död från död. Till slut lät jag försegla gravvalvet med de mest kraftfulla lås Cindarell förmådde frambringa, såväl materiella som religiösa. I fyrtio långa år trodde jag att de skulle vara tillfyllest"
   Thireck suckade djupt och skakade på huvudet.
   "Men så lätt lät sig alltså inte ondskan besegras. För några dagar sedan besökte den man som ni kallar Sorogon min kyrka och jag blev då varse att gravvalvet inte längre var hemligt. Jag kunde bara be om att låsen skulle hålla honom ute men när Angvin återvände till mig insåg jag att gravvalvet hade öppnats."
   "Har Angvin visat sig för dig också?" utbrast Ale. Även Legim tycktes lyssna mer uppmärksamt.
   "Ja", svarade prästen utan att visa någon förvåning över Ales inlägg. "Hans spöke kom till mig på den tredje natten efter Sorogons besök och förklarade för mig att armbanden måste återföras till sin rätte ägare och ursprunglige skapare. Först då gick den fulla innebörden av Sorogons insinuationer upp för mig. Det var alltså inte i bröderna utan i deras armband som deras ondskefulla krafter satt."
   Minn gjorde en ansats till att protestera men höll tand för tunga och fortsatte att lyssna.
   "Lyckligtvis kom Sorogon till samma insikt för morgonen därpå kom han åter till min kyrka. Han försäkrade mig om sin omvändelse och sin vilja att uppfylla Angvins önskan och tillsammans begav vi oss till Norrby. Det var så vi fann er."
   Thireck tystnade och fixerade dem med sin djupa, begrundande blick. Han hade givit dem svar och det var tydligt att han i sin tur nu förväntade sig svar. Det blev Legim som först tog till orda.
   "Mitt svärd äger min herre och jag förlitar mig på hans förstånd", sade han.
   "Äger din herre då också ditt förstånd?" genmälde Thireck ogillande. "Du har ju själv sett förödelsen i denna by, du har till och med själv känt ondskan på nära håll och så när betalat med ditt eget liv för det."
   "Hur kan du vara så säker på att armbanden är onda?" avbröt Minn. "Du känner inte dess krafter lika väl som Elrind..."
   Hon avslutade inte meningen men Thireck tycktes förstå och gav henne en lång, förebrående blick.
   "Lovade Sorogon att återföra armbanden?" frågade Ale. Han mindes fortfarande Angvins fruktansvärda uppenbarelse och ville inget hellre än att hörsamma dennes krav.
   "Han lovade inte bara det", svarade prästen. "Han försäkrade mig om att han också visste hur han skulle göra det. Det är nu min förhoppning att han lyckas övertala också er herre att uppfylla Angvins önskan."
   Både Minn och Legim sökte skrida till Elrinds försvar men diskussionen avbröts av att de två magikerna åter trädde ut från kastalen och fram till sällskapet. Magikerna föreföll väl till mods och av den forna fiendskapen syntes åtminstone för stunden ingenting.
   "Vi har studerat Melkhors kvarlåtenskap och lyckats lätta det förgångnas dimmor", förkunnade Elrind stolt.
   "Vad min kollega försöker säga", lade Sorogon in, "är att vi har läst Melkhors anteckningar."
   Elrind ignorerade inlägget. "Låt oss först lämna denna dystra omgivning. Skuggorna må ha lämnat den nu men döden är ännu närvarande."
   Ingen sade emot och det nu brokiga sällskapet lämnade byn. Om någon hade sett dem hade denne säkert förundrats över varför två rivaliserande magiker, en präst, en krigare och två barn färdades tillsammans. Men livet hade sedan länge lämnat Norrby och där fanns ingen som kunde ta avsked av dem och förundras över dylika ting. Den svartkonst som gett bybornas kvarlevor deras konstgjorda liv hade kommit och gått med Melkhors skugga. Norrby lade sig åter till ro och inget mer störde dess vila. Människor föds och dör, så också de boningar där de samlas. Men i Norrbys dödande sår hade mycket salt strötts och blott tiden kunde avgöra om livet någonsin skulle återvända till denna by.

   Först när Norrby försvunnit bortom horisonten gjorde Elrind halt. Legim tjudrade deras riddjur, som nu hade utökats med Sorogons och Thirecks hästar, medan de andra nyfiket samlades kring de två magikerna. Det var åter Elrind som först tog till orda.
   "Den här märkliga historien, som vi nu alla har blivit en del av, har sitt ursprung i en man som var välkänd i våra kretsar och vars ryktbarhet även nådde de icke invigda. Den mannens namn var Khendir och bland hans många tillnamn var kanske den Lärde det mest adekvata. Redan under hans livstid uppstod legender om honom som sade att han besatt flera mansåldrars visdom och krafter. Många var de magiker som beundrade honom och avundades hans förmågor."
   Det gick inte att ta miste på Elrinds beundran för den man som han nu berättade om. Sorogon harklade sig lätt för att få honom att komma till saken.
   "Många var också de magiker som beklagade att hans förmågor skulle försvinna med hans död", fortsatte Elrind, "och mest av alla beklagade Khendir själv det. Han forskade därför i hur hans visdom och krafter skulle kunna överleva hans död. Vi håller nu i våra händer bevisen på att han lyckades - de armband som han skänkte sina söner. Armbanden blev naturligtvis åtråvärda i magikretsar men trots idogt sökande återfanns varken sönerna eller armbanden."
   "Magikerna sökte emellertid på fel sätt", inföll Sorogon. "De sökte förgäves spår efter sönernas liv utan att dra någon slutsats därav. Att bärarna av dessa kraftfulla armband skulle ha mött en för tidig död föll dem aldrig in. Men det var spåren av deras död som ledde till armbanden."
   "Det var en slutsats som min ärade kollega drog då han råkade höra talas om gravvalvet", replikerade Elrind med illa dold sarkasm.
   "Och en slutsats som min ärade kollega aldrig var i närheten av", fortsatte Sorogon med samma tonfall.
   Elrinds blick mörknade men Thireck reste sig hastigt med höjda och avvärjande händer.
   "Mina herrar, jag ber er, låt inte era sinnen förgiftas av armbanden och leda er till ovärdiga och ondskefulla handlingar."
   Elrinds och Sorogons gräl upphörde och de två magikerna förenades i sin indignation mot prästens utfall.
   "Ondskan fanns inte i armbanden", sade Elrind med hetta, "utan i bärarna."
   "Vi har tagit del av den framlidne Melkhors forskning", fyllde Sorogon i. "Det är uppenbart att han var djupt engagerad i dödens väg långt innan han själv beviljades den store Khendirs armband. Spiritism och nekromanti, där har ni hans lärofäder."
   "Om det är något min kollega och jag förenas i så är det vår motvilja mot denna mörka avart av magins ädla konst", fortsatte Elrind. "Armbanden skapade inte Melkhor, de förstärkte och förvärrade honom. Hans broder Angvin sökte sannolikt stoppa honom men fick gälda med sitt liv för det."
   "Desto större anledning att uppfylla Angvins vilja och återföra armbanden", svarade Thireck. "Cindars barn är för svaga för att hantera sådana ogudaktiga krafter."
   "Stilla ditt sinne, präst", svarade Sorogon. "Jag har redan givit mitt löfte därtill."
   "Så vet ni då var armbanden hör hemma?" frågade prästen
   "Melkhors anteckningar bekräftar att Khendir var överstepräst i Andarnas sällskap och att armbanden tillverkades i Andarnas hemvist", löd Sorogons svar.
   "Vad är Andarnas sällskap för något?" dristade sig Minn att fråga.
   "Som jag tidigare berättat så har magi inte alltid setts med blida ögon i Cindarell", svarade Elrind i det att han gav prästen en nedlåtande blick. "Än i våra upplysta dagar är magins fiender starka och det är blott tack vare den världsliga maktens svaghet som vi kan verka i det öppna. Men förr i tiden bedrevs den magiska forskningen i hemliga magikersällskap istället för i våra dagars magikerakademier. Ett sådant sällskap var Andarnas sällskap, en hemlig grupp av invigda som utöver magisk forskning ägnade sig åt studier av livet och döden. Tyvärr ledde det påtvingade mörkläggandet till att verksamheten drog till sig ljusskygga individer. Andarnas sällskap var inget undantag och sannolikt frodades där också mysticism och ockultism."
   Thireck tecknade förfärat Cindars heliga triak men Elrind lät sig inte bekommas.
   "Andarnas sällskap höll till i Andarnas hemvist, en hemlig, uråldrig plats av okänt ursprung varifrån sällskapet också hämtade sitt namn. För omvärlden är Andarnas hemvist endast känd genom rykten men Melkhors anteckningar förtäljer också hur denna plats kan finnas. Till det yttre utgörs Andarnas hemvist endast av en ring av sju resta stenar runt ett stenbord. Det sägs emellertid att De Gamla Gudarna höll till där en gång i tiden och att andarna av sedan länge döda återvänder dit för att vägleda de levande. Andarnas hemvist besitter därför krafter starkare än de vi själva förmår frambringa."
   Thireck kunde inte längre hålla tyst utan reste sig upp, högröd i ansiktet.
   "Detta är hädelse!" utbrast han. "Inte nog med att ni missbrukar Cindars skapelse, ni frammanar också krafter som inte hör hemma i Hans värld."
   "Såsom pentangen?" frågade Sorogon kallt.
   Thireck tappade målföret och Sorogon fortsatte i samma kyliga ton.
   "Präst, du har varit oss till stor hjälp så långt. Denna plats tycks inte behaga dig men vi klandrar dig inte om du inte önskar besöka den. Vi axlar gärna din börda och beger oss villigt dit själva med armbanden för att uppfylla Angvins sista önskan."
   Thireck betraktade missmodigt Sorogon.
   "Så det är alltså där som armbandens rätte ägare och ursprunglige skapare vilar, i detta ogudaktiga Andarnas hemvist, fjärran från Cindars vakande blick?"
   Sorogon nickade tyst. Prästen tecknade åter Cindars heliga triak och grämde sig högljutt.
   "Må så Cindars vilja ske", sade han till slut. "Jag följer med er."

14. De lärdes språng

"Vem är den mest trovärdige? Den vise mannen, som tror att han är klok, eller dåren, som vet att han inte är det?"

Ur protokoll från Cinda Ting, tillskrivet den berömde talaren Thodorik

   Färden gick nu åt nordost, bort från Cindarells bebodda marker och mot de öde och vilda berg som utgjorde kungarikets gräns. De senaste dagarna hade den väldiga bergskedjan varit deras ständige följeslagare i norr, men framför dem vek den nu av söderut, som i ett försök att omringa de oförsiktiga ryttare som närmade sig. Av folk och samhällen hade de inte sett några spår sedan de lämnat den döda byn Norrby bakom sig. Däremot började djuren så sakteliga återta den mark de förlorat till människan. Från höjder spanade flockar av vildhundar lystet mot dem och över horisontens berg seglade mäktiga rovfåglar genom luften.
   Ale hade gärna velat fråga Legim om allt detta. Hur långt sträckte sig egentligen bergskedjan? Vad fanns bortom den? Vilka var alla dessa djur, så vanliga i dessa ödemarker men så ovanliga för en Gyldebos blick? Men krigaren hade återfallit i sin orubbliga tystnad och tycktes försjunken i tankar. En enda gång lyckades Ale frammana en reaktion hos honom, när han frågade om en ovanligt stor fågel längre söderut. Men Legim hade bara kastat en hastig blick däråt och sedan manat på sin häst hårdare utan att ge honom något svar.
   Resten av sällskapet verkade lika hemlighetsfulla de. Elrind sökte hålla sig nära Legim för att då och då utbyta ord med honom. Eller rättare sagt, besvärjaren var den som förde ordet och om Legim svarade så gjorde han det med så subtila kroppsspråk och ansiktsuttryck att Ale inte kunde uppfatta det. Elrind fick dock sällan några längre stunder med Legim ty närhelst han närmade sig så var Sorogon inte sen att rida upp jämsides med dem med spetsade öron. Sorogon i sin tur sökte av någon anledning närma sig Minn när så tillfälle gavs, alltid med det resultatet att Elrind red upp jämsides med dem och bevakade dem likt en överbeskyddande fader. Däremot undvek såväl Elrind som Sorogon Thirecks sällskap, något som prästen i förstone föreföll belåten med. Dock visade det sig snart att Thireck höll ett ständigt vakande öga på magikerna och närhelst någon av dem gjorde en ansats att närma sig någon annan i sällskapet så såg han till att hålla sig i närheten av dem för att se och höra allt. Ale suckade och undrade i sitt stilla sinne hur vuxna kunde bete sig så barnsligt. Det tycktes honom som om de ägnade mer tid åt att rida fram och tillbaka i gruppen än att rida framåt.

   Så gick hela dagen och när skymningen föll så tycktes bergen lika avlägsna som när färden tagit sin början. Ale undrade om det berodde på att bergen var väldigt höga eller på att de helt enkelt red väldigt långsamt. Lägret slogs på samma sätt som ritten utförts. Elrind, Sorogon och Thireck flyttade sina filtar fram och tillbaka under muttranden om "den ojämna marken" medan Legim, Ale och Minn iordningsställde lägret. Till slut nådde man någon slags tyst kompromiss. Elrind och Sorogon lade sig på var sin sida om lägerelden, på behörigt avstånd från resten av sällskapet. Mellan dem lade sig på ena sidan Legim och Ale och på andra sidan Thireck och Minn. Av Elrinds och Sorogons jovialiska samförstånd vid färdens början syntes nu inget till.
   Kvällsvarden åts under tystnad. Ale observerade hur Minn flera gånger försökte få ögonkontakt med Elrind men förgäves, besvärjaren tycktes med avsikt undvika hennes blick. Till slut gav hon upp och lade sig med filten över huvudet. Ale gjorde sig också beredd att lägga sig då Legim för första gången sedan uppbrottet från Norrby öppnade munnen.
   "Jag tar första vakten", sade han. "Ale byter av mig under natten", tillade han med hög röst så att alla närvarande skulle höra honom.
   Ale blev först mäkta stolt men sedan började insikten om innebörden av krigarens ord göra sig gällande. Det var uppenbart att vakthållningen inte i första hand gällde mot yttre faror utan mot inre. Han förstod nu varför Legim förlagt sin sovplats på samma sida som Ale och såg inte längre fram mot sin tur att hålla vakt.
   Ales oro visade sig dock lyckligtvis vara obefogad. Hans vakt blev lugn och alla i sällskapet sov en djup och av allt att döma välbehövlig sömn, låt vara att magikerna höll sina respektive armband i hårda grepp.
   Trots magikernas öppenhjärtiga berättelser om armbanden så hade Ale fortfarande inte fått någon klar föreställning om armbandens inneboende krafter. Att Elrind och Sorogon var så vissa om deras förträfflighet var väl inte så konstigt, magiker som de var. Magi tycktes ju vara det enda som de brydde sig om. Men trots att de svartsjukt bevakade sina armband så tycktes ingen av dem villig att verkligen sätta på sig dem.
   Minn däremot brukade ju vara så klarsynt men också hon verkade besatt av armbanden. Ale mindes med en rysning hur han hade spionerat på henne och Elrind och hur hon nästan hade upptäckt honom med sina plötsliga, övernaturliga krafter. Minn hade burit ett armband och kanske utövade minnet av de krafter hon kom att behärska en oemotståndlig lockelse på henne?
   Prästen däremot verkade vara av fullständigt motsatt uppfattning och övertygad om att armbanden var ondskefulla. Men så hade han heller inte burit något av dem, eller...?
   Ale kom att tänka på att Thireck faktiskt hade haft bägge armbanden inom räckhåll den där dagen då han fann Angvins och Melkhors döda kroppar vid tornet. Kunde han verkligen ha motstått dem nu när så många andra tycktes beredda att riskera sina liv för dem? Prästen verkade ju trots allt lika hemlighetsfull han som Elrind och Sorogon. Han hade ju dolt sanningen om gravvalvet i fyrtio år så varför skulle han inte kunna tänkas hålla inne med fler hemligheter? Tänk om han också hade burit armbanden men av någon anledning kommit att känna annorlunda för dem?
   Återstod så Legim. Om han hade någon uppfattning om armbanden så visade han det i alla fall inte öppet. Det enda han tycktes tänka på var att uppfylla Elrinds vilja och vad han än visste om den här historien så höll han det för sig själv. Ale var säker på att Legim också hade sett Angvins spöke men inte velat berätta om det. Kanske hade Elrind förmått honom att hålla tyst, kanske ville han helt enkelt inte erkänna sina egna svagheter. Oavsett vad orsaken var så hade Ales uppfattning om den store krigaren fallit djupt. Ale trodde dock inte att Legim hade anförtrotts något armband. Den uppgiften hade ju Elrind lagt på Minn och det verkade inte troligt att Legim skulle gå emot besvärjarens vilja och på eget initiativ pröva ett av dem.
   Hur det än låg till med den saken så bar alla i sällskapet på sina hemligheter och Ale kunde inte räkna med att få veta mer om armbandens krafter av någon av dem. Den enda möjlighet som stod honom till buds var att själv ta på sig ett armband och känna dess krafter. Elrind hade ju talat om dem som något som flödade genom kroppen och Ale var oerhört nyfiken på hur detta skulle kännas. Tänk vad han, Ale, skulle kunna uträtta med övernaturliga krafter!
   Men knappt hann Ale tänka denna tanke förrän båda magikerna rörde sig oroligt i sömnen och de stärkte sina grepp om armbanden som om de hade hört hans tankar. Ales hjärta slutade nästan att slå av skräck men både Elrind och Sorogon kom snabbt till ro igen och sov vidare. Ale suckade och lade mer ved på lägerelden. Att försöka stjäla ett armband från någon av dem skulle inte bara vara svårt utan också farligt. Den tanken fick Ale slå ur hågen men bitterheten över att nekas deras krafter lämnade honom inte.

   Resten av natten förflöt lugnt och sällskapet bröt upp under samma tystnad som de hade slagit läger. Färden fortsatte åt nordost och efter ytterligare några dagar började bergen äntligen upphöra att dra sig undan dem. I hela sitt majestät tornade de upp sig framför dem med höga toppar dolda av dimma eller höljda av snö. Trots sin bitterhet kunde Ale inte låta bli att fascineras av dessa mäktiga skapelser som orubbliga stod framför dem, oberörda av väder, vind och tidens tand.
   Fascinationen ersattes dock snabbt av en undran om hur i all sin dar de skulle kunna bestiga dessa berg. Som svar på hans outtalade fråga pekade Legim bort mot en floddal som skar igenom den annars ogenomträngliga bergskedjan.
   "Är detta uppgången ni letar efter?" frågade han. "Floddalen är den enda vägen uppför bergen på många fjärdingsväg."
   Elrind och Sorogon red jämsides och diskuterade lågmält över ett par pergament.
   "Då måste det vara här", svarade Elrind. "Bortom floddalen väntar en högplatå och bortom den... Låt oss fortsätta genast!"
   Elrind och Sorogon tog täten och tycktes i sin iver glömma bort sina tidigare försök att hålla hemligheter för varandra. Legim och Thireck var dem tätt i hälarna och Ale hade fullt sjå med att få hans och Minns mula att hålla jämna steg med resten av sällskapet.
   Plötsligt höll magikerna in sina hästar och när Ale och Minn kom fram så väntade dem en märklig syn.
   Nere vid floden befann sig en märklig figur. Det var en högrest man iförd en munkkåpa som hade vadat ut en bit i floden. Vid första anblicken tycktes han vara vänd mot dem men vid närmare betraktelse så visade sig munkkåpan vara vänd bak och fram och han stod alltså med ryggen mot dem. En bit från honom stod en åsna som av allt att döma tillhörde honom. Mannen tycktes vara i färd med att försöka fånga fisk med sina bara händer men när han märkte att han var iakttagen vände han sig om. Sällskapet såg nu att två hål hade stuckits ut ur huvan för att mannen skulle kunna se igenom den. När han fick syn på dem sträckte han händerna i vädret som för att hälsa dem välkomna.
   "Gäster!" utbrast han med gäll röst. "Varmt välkomna till mitt enkla slott. Det är mig en stor ära att få ta emot er."
   Då han bara fick förbryllade miner till svar klev han upp ur floden och gestikulerade mot sin åsna.
   "Stå inte bara där utan se till att ta hand om våra gäster", fnös han. "Jag ber om tillgift", fortsatte han och vände sig åter till sällskapet. "Det är svårt att få tag på bra tjänstefolk nu för tiden."
   Thireck blev den som först fann sig.
   "Tack för välkomnandet, min son", sade han. "Thireck är mitt namn men vem är det som jag har glädjen att tacka?"
   "Jag har också ett namn", utropade mannen och slog förtjust ihop sina händer. "Baklänges blir det Kirmrik."
   "Mycket lustigt", muttrade Elrind otåligt medan Thireck bekymrat gjorde triaktecknet. "Låt oss fortsätta nu."
   "Ska ni resa?" frågade mannen som kallade sig Kirmrik. "Säg, får jag följa med?"
   "Verkligen inte", fräste Elrind. "Ser vi ut som kringresande gycklare?"
   Vid Elrinds svar började Kirmrik skälva och bakom huvan hördes snyftningar.
   "Lämna mig inte ensam", bönade han. "De elaka maskrosorna kommer att äta upp mig."
   "Vi kan inte bara lämna den arme mannen åt sitt öde", sade Thireck. "Har ni då inget förbarmande med honom?"
   Elrind himlade med ögonen och tycktes leta efter ett dräpande svar men Sorogon förekom honom.
   "Präst, du vet väl att vårt ärende brådskar", sade han. "Varje försening kan vara kritisk, hur behjärtansvärd den än må vara."
   "O, men jag kommer inte att försena er", sade Kirmrik. "Jag kan färdas på min grip."
   Med de orden satte han sig på sin åsna men vänd åt fel håll. Det tycktes dock inte bekomma åsnan, som lugnt traskade upp mot sällskapet med sin tokige husbonde på ryggen. Kanske var den van vid hans galenskaper. Elrind bevärdigade honom inte en blick utan sporrade sin häst vidare uppåt floden.
   Till en början hade den galne Kirmrik svårt att följa med i sällskapets takt. Snart blev emellertid terrängen så otillgänglig att hans åsna rent av var snabbare än deras hästar och det dröjde inte länge förrän han kom ikapp de andra. Då och då ställde han frågor om vilka de var och vart de var på väg men frågorna riktades lika ofta till dem som till andra, inbillade följeslagare. Thireck försökte till en början vänligt besvara galningens frågor efter förmåga men till och med den fromme prästen fann det snart svårt att fördra med hans aldrig sinande nyfikenhet. De andra hade sedan länge tröttnat och drog en lättnadens suck när landskapet efter några timmar förändrades så att till och med Kirmrik häpet tystnade.
   Framför dem blockerades vägen av en lodrät bergvägg som sträckte sig lika högt som de omgivande bergstopparna. Deras dittills trogne följeslagare floden rann fram genom en underjordisk fåra men var nu alltför vild och skummande för att man skulle kunna följa den längre. Däremot fanns det i bergväggen en uthuggen stentrappa som vindlade sig uppåt mot det okända. Det rådde ingen tvekan om att stentrappan var skapad av intelligenta händer men om dessa händer hade tillhört människor eller någon annan ras vågade ingen av dem gissa. Trappstegen var alldeles släta och tycktes helt oberörda av väder och vind, som om de huggits ut alldeles nyligen. Ale insåg dock att ingen vind längre blåste kring dem och inget regn föll längre över dem. Bortsett från flodens brus så vilade platsen i tystnad, som om själva bergsmassivet höll andan och väntade på dem.
   Vid trappans fot fanns det en inristad symbol av något slag och Legim satt av för att närmare studera den.
   "Ett upp- och nedvänt pentagram", konstaterade han. "Stråtrövarnas tecken för ond magi. Vi är på rätt väg."
   "Tänk, det hade jag kunnat gissa själv", anmärkte Sorogon sarkastiskt och fick en mörk blick av krigaren som svar.
   "Hur som helst kan vi inte längre färdas till hästs", insköt Elrind. "Låt oss sitta av och omedelbart påbörja uppstigningen innan mörkret faller över våra steg."
   Ingen sade emot honom och med Elrind och Sorogon i spetsen vandrade de uppför den till synes uråldriga stentrappan. Trappstegen var högre än vad någon av dem var van vid, som om de varelser som en gång högg ut dem var längre än människorna, och tog därför på krafterna. Inte ens Elrinds och Sorogons iver att nå toppen räckte till utan de fick stanna flera gånger för att hämta andan. Det var som om själva luften blev svårare att andas ju högre upp de kom.
   Efter vad som kändes som en evighet nådde de upp till den översta avsatsen. Framför dem bredde en högplatå ut sig så långt de kunde se som tycktes helt fri från växtlighet och djurliv. Det enda som bröt av var en skogsbeklädd höjd i dess mitt. Nu när flodens brus var långt nedanför dem så blev tystnaden överväldigande och det var knappt att de vågade andas av rädsla för att bryta den.
   Sällskapet tillät sig en stunds vila för att lugna sina bultande hjärtan och fortsatte sedan mot det enda synliga målet på högplatån, den mystiska skogsbeklädda höjd som trotsade den i övrigt så kala naturen. När de nästan var framme spärrades dock deras väg av en flera alnar bred klyfta. Klyftan sträckte sig runt deras mål likt en vallgrav som omger en befästning och tycktes bottenlös. Den enda uppenbara vägen över klyftan var en ranglig hängbro som såg allt annat än inbjudande ut. Vid brofästet stod en liten runsten rest med en inskription i ålderdomlig stil.
   "De lärdes språng", läste Elrind. "Må andarnas förbannelse drabba de arma själar som för vapen eller magi till Andarnas hemvist."
   "Varför kallas det för De lärdes språng?" frågade Minn med viskande röst.
   Hon kände igen platsen såväl från tavlan i Norrbys kastal som från hennes utomkroppsliga upplevelse under silverarmbandets inflytande och kände sig allt annat än bekväm med att nu se den i verkligheten.
   "Enligt legenden så kan endast de lärde överbrygga klyftan och nå Andarnas hemvist", svarade besvärjaren. "För andra väntar blott döden om de försöker."
   "Vad betyder varningen då?" undrade Ale.
   "Varningen alluderar på den gamla uppfattningen om att olika krafter inte ska sammanblandas", fortsatte Elrind. "Om legenderna talar sanning så är krafterna i Andarnas hemvist uråldriga och i jämförelse så är vår tids magiska konster endast en blek skugga av dem. För De Gamla Gudarna måste det ha tett sig som ett helgerån att besudla platsen med ringare krafter. Likadana varningar återfinns i våra dagar, men de har betydligt mer pragmatiska orsaker. Man skyddar sig mot andra krafter än sina egna genom att förbjuda dem helt enkelt."
   "Det är därför vapen och magi är förbjudna i kyrkorna", kommenterade Sorogon syrligt.
   Thireck blev högröd i ansiktet.
   "Hur vågar du jämföra era ogudaktiga konster med Cindars sanna styrka?" genmälde han med ansträngd behärskning. "Kyrkan är öppen för rena och goda sinnen. Vapen och magi fördunklar sinnena och driver människorna att begå ondskefulla handlingar mot varandra."
   Sorogon gäspade till svar och Legim tvingade kliva emellan för att inte ännu ett gräl skulle bryta ut.
   "Är då denna rangliga hängbro den enda vägen vidare?" frågade han.
   "Är då den store krigaren rädd?" frågade Sorogon i det att han härmade krigarens röst.
   Den här gången var det Legims tur att bli högröd i ansiktet då situationen plötsligt räddades från oväntat håll.
   "Vad väntar ni på?" hördes Kirmriks gälla röst och till deras förvåning kom den från andra sidan klyftan.
   Där satt han med benen nonchalant slängda över kanten och betraktade dem nyfiket.
   "Tok där!" utbrast Elrind. "Hur kom du över?"
   "Jag flaxade med vingarna", svarade Kirmrik och viftade med sina vida kåpärmar.
   "Så mycket för att bara de lärde kan överbrygga klyftan", muttrade Sorogon. "Jag orkar i alla fall inte vänta längre."
   Med de orden tog han självsäkert ett steg ut på hängbron och började gå över den. Den knakade oroväckande under hans tyngd men tycktes hålla. När han var nästan halvvägs över den hände emellertid något oväntat. Fortfarande blåste ingen vind på högplatån men trots det började bron kränga som om en tyst blåst ryckte och slet i den. Svartkonstnären tvingades hålla fast sig och kunde till slut inte komma framåt längre. Motvilligt började han backa istället och som av ett under minskade samtidigt brons krängningar för att helt upphöra när han var tillbaka vid brofästet.
   "Av alla idiotiska påfund...", muttrade han och blängde ilsket på de övriga i sällskapet för att förekomma spefulla kommentarer.
   Legim tillät sig en ryckning i mungipan men både Elrind och Thireck såg tagna ut.
   "Cindar har övergett denna förbannade plats", mumlade han och knäföll i en bedjande ställning.
   "Cindar har aldrig ens kommit till denna plats", muttrade Elrind. "Måste jag då avstå från min stav och min formelsamling?"
   Sorogon hade kommit till samma slutsats och de två rivalerna stirrade utmanande på varandra. Ingen av dem var villig att avväpna sig inför den andre. De andra i sällskapet betraktade dem under tystnad utan att våga gå emellan. Efter vad som verkade som en evighet riktade båda magikerna samtidigt sina stavar mot marken. Som på ett tyst kommando och utan släppa varandra med blicken lät de stavarna falla och fortsatte på samma sätt med sina formelsamlingar. Det var som att betrakta två spegelbilder, så samordnade var deras rörelser. När turen kom till armbanden så tvekade de emellertid.
   "Armbanden är skapade i Andarnas hemvist och deras krafter är en del av platsens krafter..." mumlade Elrind.
   "För en gångs skull är jag benägen att hålla med dig", muttrade Sorogon.
   Sålunda avväpnade så när som på armbanden gick de två magikerna tillsammans fram till brofästet. Resten av sällskapet höll andan medan de sakta och prövande tog steg efter steg på den rangliga övergången. Den här gången höll sig emellertid hängbron stilla och snart var de över på andra sidan. Knappt hann de sätta sina fötter under fast mark igen förrän de raskt gick åt varsitt håll tills de åter hade varandra på behörigt avstånd. Sedan vände sig Elrind om och nickade manande åt de andra att också ta sig över.
   Först att hörsamma var Legim, som med uppenbar motvilja lade ned sitt svärd och sin båge och sedan begav sig över bron. Också den här gången höll den sig stilla och han kom säkert över.
   Därnäst följde Ale och Minn. Först när de befann sig på andra sidan slog det Ale att han fortfarande bar på den silverdolk som de hade hittat i gravvalvet och som han hade använt mot Melkhors skugga. I tumultet som hade följt hade han fullständigt glömt bort att återlämna den till Legim. Han hade helt enkelt stoppat på sig den utan att närmare tänka på det och varken Elrind eller Legim hade heller saknat den sedan dess. Tydligen så var det vapnet också på något sätt sammanlänkat med den mystiska plats de var på väg mot. Han funderade på om han skulle tillkännage sitt innehav men fann det säkrast att avstå. Vem vet hur de andra skulle reagera om de blev varse att en av dem inte var vapenlös. Dessutom, resonerade Ale, var det väl inte mer än rätt att han fick ha en hemlighet för dem.
   Den siste att våga sig över bron var prästen Thireck. Länge stod han och tvekade inför den väg som skulle leda honom bort från hans guds marker och in i det okända. Hans ansikte speglade hans ångest och han svettades ymnigt. Förtvivlat uppsände han en bön till Cindar om ett tecken på vilket beslut som det var rätta men förgäves. Hos honom enbart låg beslutet och det var ohyggligt tungt att fatta. Först när Elrind och Sorogon otåligt gjorde en ansats att gå vidare väcktes Thireck ur sin vånda. I valet mellan att släppa ur sikte armbanden eller sin gud valde prästen det sistnämnda. Med händerna knäppta och ögonen slutna vandrade Cindars tjänare långsamt över De lärdes språng till Andarnas hemvist.

15. Andarnas hemvist

"Död är inte den man vars eko ännu ljuder."

Gammalt cindariskt ordspråk, härrörande från det traditionella hjälteeposet om Seren den store

   Under tiden fortsatte de andra i sällskapet mot skogen men vid skogsbrynet blev de stående. Stigen ledde vidare in i den täta skogen men först passerade den mellan två stora stenstoder. När de kom närmare såg Ale emellertid att stenstoderna i själva verket var två skulpturer som var så skickligt uthuggna att man vid första anblicken kunde missta dem för levande om det inte hade varit för det skabrösa och groteska motiven.
   Skulpturerna tycktes föreställa kvinnor med blottade, utmanande bröst men deras ben och underkropp påminde mer om lejons och på deras ryggar var kraftiga vingar fästade. Ansiktena liknade dock ingenting. Det såg ut som om konstnären hade utgått från vackra kvinnoansikten men sedan förvanskat dem till oigenkännelighet. Munnarna hade vidgats till breda käftar med vassa tänder och näsorna hade ersatts av platta trynen. Ansiktena hade förvridits i grimaser och skulpturerna tycktes ömsom håna och ömsom hota sina betraktare. Ögonen var visserligen slutna men detta verkade än mer oroande på Ales sinne, ty han fruktade den blick som sådana fruktansvärda skapelser förmådde kasta.
   Det var uppenbart att resten av sällskapet delade hans uppfattning. Ingen av dem ville vara den förste att passera under skulpturernas skugga och de stod nu tvekande inför dem.
   "Väktarna av Andarnas hemvist", sade slutligen Elrind vördnadsfullt. "Ännu en av de många prövningar som väntar den som vill träda in."
   "Kan vi inte bara gå runt dem?" försökte Ale.
   Elrind skakade på huvudet och pekade på de små resta stenar som flankerade stigen från bron och bortom skulpturerna.
   "Vi befinner oss på mark som inte är ämnad för människorna", sade han. "Stenarna bär det heliga heptagrammet och skyddar stigens vandrare från fasorna bortom den. Det är inte tillrådligt att lämna detta skydd."
   "Är inte skulpturerna ännu farligare då?" undrade Minn.
   "Nej", svarade Elrind. "Trots sina skräckinjagande skepnader så är de skapade av mänsklig hand och jag möter hellre dem än lämnar stigen. Likväl är de farliga och vi måste fortsätta med försiktighet."
   Ingen kände sig hågad att ta första steget och till och med Sorogon sneglade avvaktande mot sin rival. Till slut så sträckte Elrind försiktigt fram sin hand. När den befann sig mellan de två skulpturerna bröts plötsligt tystnaden av gnisslande ljud som av sten mot sten. När de tittade upp såg de att ljuden kom från skulpturernas dittills slutna ögonlock som nu sakta öppnades. Bakom dem lyste ett starkt, rött sken som om skulpturernas hela inre var fyllda med eld. Som från ingenstans hördes en dov, hotfull röst eka över högplatån.

Ve de dödliga som passerar bron
utan att besitta den rätta tron!
Lyss till min gåta och besvara den rätt
eller bered Er att motta dödens bett!
Den fattige har mig
den rike saknar mig
den givmilde spar mig
den snåle ger bort mig
Vem är jag?
Svara eller dö!

   Rösten tystnade igen men de nu öppna ögonen tycktes riktade mot dem.
   "En gåta", sade Elrind. "I sanning ett prov värdigt dem som korsar De lärdes språng."
   "Du är förstås lärd nog att kunna besvara den", anmärkte Sorogon med sitt vanliga, sarkastiska tonfall.
   "Naturligtvis", svarade Elrind självsäkert. "Det måste ha något med kunskap att göra. Andarnas sällskap försakade rikedomen och sökte kunskap istället. Måhända det är svaret?"
   "Varför skulle den snåle ge bort kunskap?" genmälde Sorogon.
   "Har min herre någon bättre idé?" löd Elrinds förorättade svar.
   "De ägnade ju sig åt studier av livet och döden", försökte Sorogon. Säkert anspelar gåtan på detta. Den fattige har bara döden att se fram emot, den snåle orsakar död genom att inte dela med sig..."
   Elrind visade med en fnysning vad han ansåg om Sorogons förslag.
   "Skulle det kunna ha något med ödet att göra då?" undrade Minn. "Den rike är större herre över sitt öde än den fattige och mot den givmilde är ödet gunstigare."
   Minns idé mötte bara huvudskakningar och magikerna fortsatte med att överrösta varandra med än det ena, än det andra förslaget. Ale sökte i sitt minne bland alla de föremål som passerat genom hans händer men inget av det tycktes passa med gåtan och han förblev tyst. Även Legim fann det för gott att låta magikerna dryfta gåtan. Kirmrik däremot delade glatt med sig av allt han kom att tänka på men ingen tog någon notis om hans tokiga infall. Under tiden tycktes elden inom skulpturerna brinna allt starkare. Kanske var det bara diskussionens hetta men det kändes som om det hade blivit varmare där de stod.
   Medan de funderade sällade sig Thireck till dem. Han gav skulpturerna ett hastigt ögonkast och vände sedan ogillande bort sin blick från deras blottade behag. Istället tittade han frågande på magikerna och blev först nu varse deras funderingar. Elrind upprepade irriterat gåtan för honom som svar på hans outtalade fråga.
   "Är ni då alla så förblindade av era begär?" utbrast prästen indignerat. "Ser ni verkligen bara världen i materiella ting? Svaret på den gåtan är motsatsen till alla era infall."
   De båda magikerna tittade nedlåtande på honom men en viss rodnad kunde ändå skymta i deras ansikten.
   "Vårt lärda resonemang har precis lett oss fram till den slutledningen", svarade Elrind.
   "Just det", fyllde Sorogon i. "En lärd och logisk slutsats som utesluter alla alternativa hypoteser."
   Thireck såg inte övertygad ut men bemötte inte magikernas argument. Istället inväntade han tyst deras nästa steg. Det blev till slut Elrind som åter klev fram mot skulpturerna. Med hög och klar röst besvarade han deras gåta.
   "Ingenting", löd hans svar.
   Besvärjarens ord ekade över högplatån och de väntade tyst på väktarnas reaktion. Knappt hann ekot av svaret dö bort förrän de tunga ögonlocken i sten åter föll och med ens kändes det svalare i luften igen. Elrind stod behärskat kvar och först när ögonen var helt slutna höjde han sin arm.
   "Framåt", kommenderade han och gick med bestämda steg förbi de stilla väktarna vidare mot Andarnas hemvist.

   Stigen slingrade sig framåt och det dröjde inte länge förrän skogen omslöt dem. Tystnaden var lika tryckande här som på högplatån. Ingen vind blåste i trädkronorna och inga fåglar sjöng bland grenarna. Trots att träden grönskade så kändes hela skogen kall och död. Det enda som rörde sig bortom stigen var dimslöjor som trots frånvaron av vind virvlade runt och antog märkliga och skrämmande former. Ale tyckte att de ibland liknade groteskt förvridna människoansikten och vågade till slut inte längre se åt deras håll. Även Legim undvek dem med blicken och Minn hade ända sedan hon kommit in i skogen vandrat med böjt huvud utan att titta upp en enda gång. Till och med magikerna föreföll obekväma med vad de såg bland dimmorna. Men mer än någon annan påverkades Thireck och han satte ord på vad de andra kände.
   "De är döda!" utbrast han. "De är alla döda. Skogen är full av osaliga andar. Hör ni inte hur de skriker av smärta? Vilken tortyr har vederfarits dessa arma själar och bundit dem till denna ogudaktiga plats?"
   Ingen vågade svara honom och efter ytterligare några steg föll han på knä, oförmögen att gå vidare. Han skakade i hela kroppen och åkallade fåfängt sin gud.
   "Lugna honom, Legim", beordrade Elrind. "Vad som än lurar i skogen så är vår svaghet deras styrka. Vi måste skynda vidare."
   Krigaren lyfte upp den skräckslagne prästen, lade hans arm runt sin nacke och tvingade honom att fortsätta. Till och med den galne Kirmrik höll tyst och med undantag av den gnyende Thireck så fortsatte de alla framåt under tystnad.
   Efter ett hundratal steg öppnade skogen äntligen upp sig och trädens kvävande känsla började släppa. Framför dem reste sig en kulle krönt av en ring av sju resta stenar. Skogen tycktes inte våga sig upp för kullen men stigen fortsatte oförväget ända fram till stenringen. Minn visste att de nu var framme och mumlade tyst platsens namn för sig själv. Ingen tvivlade på att hon hade rätt och med magikerna i täten traskade de uppför kullen.
   I ringens mitt fanns det ett stenbord i form av en tung stenplatta som vilade på sju mindre stenar. Såväl på stenbordet som på de sju resta stenarna fanns det vid det här laget välbekanta heptagrammet inristat. Dessutom bar varje rest sten på en runskrift som såg mycket ålderdomlig ut.
   Elrind granskade runorna och nickade för sig själv vid varje sten.
   "Andarnas sällskap styrdes av sju höga präster och stenarna bär deras namn. Den senaste förste översteprästen var mycket riktigt Khendir men de andra namnen är mig okända. Zorin hette den senaste andre översteprästen, Haglon dödens präst, Sangvin livets präst, Visithan, visdomens präst, Ring ungdomens präst och Andor ålderdomens präst."
   Han tittade frågande på Sorogon men även denne ryckte på axlarna.
   "De torde hur som helst ha gått samma väg som sin förste överstepräst och inte längre kunna störa oss", sade han lakoniskt. "Frågan är bara var de dväljdes någonstans."
   De såg sig om men stigen slutade här och bortsett från stenringen och stenbordet så var kullen tom. Om Andarnas sällskap hade hållit till på denna kulle så hade de inte lämnat några spår efter sig.
   Plötsligt avbröts deras sökande av ett vinande ljud, det första ljud de hört på denna plats sedan de lämnat de fasansfulla väktarna bakom sig. Över den bortersta runstenen, den som bar Khendirs namn, virvlade dimslöjorna samman och en skimrande gestalt tog form. Elrind och Sorogon höjde instinktivt armarna som för att frammana skyddsbesvärjelser medan de andra förskräckta backade undan. Gestalten följdes dock inte av flera och trädde heller inte in i stenringen. Magikerna sänkte avvaktande sina armar och resten av sällskapet vågade sig försiktigt fram igen för att närmare betrakta uppenbarelsen framför dem.
   Uppenbarelsen föreställde en åldrad men ännu mycket vacker kvinna. Hon var klädd i vackra kläder och bar på bedårande smycken men av hennes sorgsna blick att döma bar hon på en stor sorg. Trots sin spöklika skepnad så verkade denna blick lugnande på dem. Hon sträckte ut händerna i en bönfallande gest mot det förstummade sällskapet och med en viskande och knappt hörbar röst tilltalade hon dem.

"Mitt namn är Evinda, Khendirs forna maka
jag ber er vrida tiden tillbaka
här lät Khendir osaliga andar födas
men idag ska hans ande äntligen dödas
ledsagas av blodets dolkar och stenens bord
ned i Khendirs mörka kamrar djupt under jord
sök Khendirs kropp och för ut den i solens sken
och ge den själen åter på bordet av sten
låt sedan blodets dolkar bryta ringens grund
så att andarna får njuta av hämndens stund"

   Sedan knäppte hon sina händer och slöt sina ögon. Sakta svävade hennes ande bort från dem och försvann åter i dimmorna.
   "Vänta, min dam, vänta!" bad Thireck men utan resultat. Den spöklika skepnaden var borta. Prästen vände sig istället vredgat mot magikerna.
   "Vart har ni fört oss?" krävde han att få veta. "Denna förbannade plats är full av osaliga andar. Vilka illdåd måste inte ha utförts här genom åren av era gelikar?"
   "Lugna dig, präst", väste Sorogon. "Denna plats är inte som de platser du känner. Gränsen mellan liv och död är här mindre skarp. De andar som uppenbarar sig för oss kan lika gärna vara ofödda som döda."
   "Det gällde även gränsen mellan Andarnas sällskap och andarna i Andarnas hemvist", fyllde Elrind i. "Människorna tjänade andarna och betjänades av andarna."
   "Den anden hade sannerligen inga goda ord att säga om Khendir och hans anhang", genmälde prästen ilsket men utan att vinna gehör hos magikerna.
   "För de levande är andarnas ord gåtfulla och bara de lärde förmår tolka dem. Hon vill hjälpa oss men det är upp till oss att rätt tolka hennes ord", sade Elrind.
   "Vad menade hon med blodets dolkar och stenens bord?" undrade Minn.
   "Blodets dolkar är sannolikt de offerdolkar som vi återfunnit hos Khendirs söner. Kanske var de ett bevis på sällskapets medlemstillhörighet. Stenens bord är utan tvivel det offerbord i sten som vi ser framför oss. Ordet offer ska dock inte tas bokstavligt. Kom ihåg att denna plats är en uråldrig kultplats så vad var väl mer naturligt än att Andarnas sällskap övertog dess symboler, hur barbariska de forntida riterna än må ha uppfattats."
   "De gamla riternas offer syftade till att ge kunskap och kraft", tillade Sorogon. "När dolkens järn mötte bordets sten överfördes kunskap och kraft till dolkens bärare."
   "Överfördes från vem då?" frågade Thireck utmanande men Sorogon fortsatte utan att ta någon notis om honom.
   "Denna symbol kan mycket väl ha övertagits av Andarnas sällskap för att ledsaga medlemmarna in i dessa mörka kamrar under jord och all den kunskap och kraft som där frodades. Så lämpligt att jag ännu har kvar Melkhors offerdolk."
   Med de orden drog han fram den svarta dolk som fallit ur Melkhors skugga.
   "Stoppa honom!" utbrast Elrind men det var för sent.
   "Metall mot sten", mässade Sorogon och stötte med full kraft dolkens egg i stenbordets inristade heptagram.
   Det klingande ljudet av metall mot sten hördes för ett ögonblick men avbröts tvärt som om ljudet stängts in. Varken dolken eller dess bärare Sorogon var längre bland dem.

   Förbluffade stirrade allesamman på stenbordet och den nu tomma plats där svartkonstnären en gång hade stått, allesamman utom Elrind. Besvärjaren var högröd i ansiktet och så upprörd att han knappt hämtade andan mellan sina svavelosande eder.
   "Död och förbannelse!" skrek han. "Den fördömde, svekfulle, skenhelige taskspelaren. En avkomma av skorpioner är vad han är, avlad i fuktiga, stinkande hålor!"
   "Inte inför barnen", försökte Thireck lugna honom men det var lönlöst.
   Med Sorogon utom räckhåll fick nu Legim ta emot Elrinds ilska och med orubblig min lyssnade han till besvärjarens förebråelser om sin bristande vaksamhet och naiva godtrogenhet. Minn undrade stillsamt om inte Elrind själv skulle ha tagit chansen att lämna sin rival bakom sig om han finge den men valde klokt nog att inte dela sina tankar med de andra. Ale var dock sin vana trogen inte lika försynt.
   "Kan vi inte göra samma sak?" undrade han och gjorde sig därmed till ännu ett mål för besvärjarens vrede.
   "Idiot!" spottade han fram. "Bara blodets dolkar, prästernas egna offerdolkar, kan tjäna som nycklar till de lås som skyddar Andarnas hemvist."
   Ale tystnade först förskräckt men så slogs han plötsligt av en tanke.
   "Men", försökte han igen, "vi har ju också en dolk". Han tog fram Angvins silverdolk och med darrande hand räckte han den till Elrind.
   Besvärjaren stirrade på honom med uppspärrade ögon och tycktes vackla mellan fortsatt vrede och nyvunnen glädje. Vreden tog dock överhanden och under fortsatta eder slet han dolken ur Ales hand.
   "Hur vågar du besudla blodets dolk? En simpel gatustrykare och tjuv är vad du är! Vem gav dig tillåtelse att lägga dina smutsiga tassar på detta magiska föremål?"
   "Den tillåtelsen gav jag", bröt överraskande Legims kraftfulla stämma in. "Jag ber om tillgift, herre Elrind, men han gjorde sig förtjänt av den genom sitt modiga ingripande mot Sorogon, ett ingripande som hindrade din fiende från att tillskansa sig också silverarmbandet."
   Elrind blängde ilsket från den ene till den andre och det gick inte att ta miste på misstron i hans blick.
   "Nåväl", fick han till slut ur sig, "vi låter väl saken bero då men hädanefter bär jag och ingen annan denna dolk. Är det uppfattat?"
   Legim sänkte bara tyst huvudet som svar och Elrind gick med bestämda steg fram mot stenbordet. Han höll bägge händerna i ett hårt grepp kring dolkens skaft.
   "Går min herre ensam?" frågade Legim stillsamt och hans fråga fick besvärjaren att stanna upp. Först nu tycktes denne lugna ned sig och åter ta sitt förnuft till fånga.
   "Medlemmarna i Andarnas sällskap bar varsin dolk som tecken på deras tillhörighet men tvivelsutan hade de ibland behov av att ledsaga andra förbi detta lås. Noviser, tjänare, andra..."
   Minn ryste vid tanken på vilka dessa andra månne vara och hon såg på prästen att samma tanke föresvävade honom.
   "Sannerligen är magin i blodets dolkar stark nog för flera, ja kanske stark nog för oss alla. Legim, tag min hand så träder vi tillsammans ned i sällskapets hemliga kamrar."
   Legim fattade besvärjarens vänstra hand med sin högra och öppnade sin vänstra hand för Ale som i sin tur höll Minns hand. Den vansinnige Kirmrik slog förtjust ihop sina händer.
   "Ringdans!" utbrast han och greppade Minns handled.
   Sist i kedjan blev Thireck, vars bekymrade ansikte väl speglade den vånda och oro han kände inför det stundande inträdet i det okända. Elrind kastade en hastig blick på sällskapet för att förvissa sig om att alla var med och utan några ytterligare tidsödande ceremonier höjde han dolken över huvudet. Silverbladet glittrade för ett ögonblick i solen innan det raskt sänktes mot det i skugga ruvande stenbordet. Än en gång ekade det klingande ljudet av metall mot sten över kullen och sedan slöt sig mörkret kring dem alla.

16. Kamrar under jord

"Vad gör du i min brunn?" frågade herremannen bonden.
Har jag fallit i en brunn?" utbrast bonden lättat. "Tack gode Cindar, jag trodde att jag hade blivit blind."

Ur Herrar och bönder, ett traditionellt cindariskt folklustspel

   Det kändes som om marken öppnade sig under dem och som om de föll handlöst. I mörkret förlorade de allt grepp om tid och rum och de kunde inte ens avgöra om de föll nedåt eller uppåt. Plötsligt möttes deras fötter av fast mark igen, inte med fart som efter ett fall men likväl med överraskning. De tappade alla balansen och föll ihop i en hög. Ale tyckte för ett ögonblick att han föll på någon annan men denne måste i så fall snabbt ha rullat undan för hans famlande händer hittade bara Legim och Minn.
   Lika plötsligt som mörkret hade slutit sig kring dem, lika plötsligt försvann det när ett ljus flammade upp strax intill dem och fördrev skuggorna. Ljuset kom från en fackla och dess sken lyste upp Sorogons bleka drag. Om han var förvånad eller besviken över att se dem gick inte att utläsa av hans likgiltiga ansiktsuttryck.
   "Jaså, du hittade också hit till slut", sade han bara föraktfullt.
   Elrind gav honom ett blixtrande ögonkast men återtog snabbt sitt värdiga uppträdande. Han reste sig upp och dammade lugnt av sina kläder som om det vore ett vanligt hus han hade inträtt i istället för denna underjordiska kammare.
   "Det dröjde visst inte länge förrän du behövde invänta min hjälp", svarade han sin rival i samma föraktfulla ton. Han gjorde en svepande rörelse över en ring på sitt finger och snart lyste ett värmande ljus upp mörkret, förvisso inte lika starkt som det ljus hans stav brukade frambringa men likväl ett välkommet sådant.
   De hade hamnat i ett rum så stort att de bortre väggarna bara kunde anas bortom ringens ljuskrets. Golvet var belagt med stora stenplattor och plant sånär som på den upphöjda sjukantiga plattform i mitten på vilken de befann sig. Från plattformen utgick sju rader om sju tunga fyrfat i nu ärgad brons som var fastmurade i golvet. Fyrfaten kom därmed att dela upp golvet i sju avgränsade sektioner.
   Minn observerade fascinerat att de till synes oregelbundna stenplattorna hade det gemensamt att de alla bestod av sjuhörningar i olika former. De var så sinnrikt utformade och sammanfogade att de bildade en perfekt mosaik utan några som helst glipor eller tomrum. Var och en av dem var prydd med en sirlig bokstav i silver som återkastade fackelskenet.
   Efter det att de båda magikernas ordväxling ekat bort lade sig en tryckande tystnad över rummet och det var som om själva Andarnas hemvist höll andan och stillatigande betraktade dessa inkräktare. Det blev till slut Sorogon som bröt tystnaden.
   "Stenbordet var inte det enda låset till Andarnas hemvist", sade han lakoniskt. "Prästerskapet skyddade sina hemligheter väl."
   Han vände sällskapet ryggen och lät blicken svepa över stenplattorna med sina hemlighetsfulla tecken. Legim knäböjde och synade stenplattorna närmast plattformen.
   "Svartkonstnären har rätt", muttrade han. "De vilar inte på fast grund utan på någon väl dold balanseringsanordning. Kliv inte på dem! Hela rummet tycks vara en enda stor och djävulsk fälla."
   "En fälla för den oinvigde kanske", genmälde Sorogon utan att se åt Legims håll. "Men för den som känner vägen är detta bara ännu en dörr att passera."
   "Så du menar att du känner vägen lika väl som prästerskapet?" yttrade Elrind misstroget.
   "Inte än men jag hyser inga tvivel om att jag snart kommer att lära den", replikerade Sorogon. "Andarnas sällskap hyllade lärdomen så vad är väl naturligare än att de skyddade sina kamrar med ännu en lärd gåta. Förvisso är det så att den rätta vägens bokstäver utgörs av ett chiffer som blott de lärde kan dechiffrera."
   Elrind var på väg att ge ett dräpande svar men hans yrkesstolthet tog överhanden och hans intresse kom att fokuseras på den intellektuella utmaningen framför dem istället.
   "Ett chiffer säger du? Nej, sannolikare är det i så fall att det är en magisk formel, transkriberad till våra enkla tecken."
   Sorogon tog ingen notis om sin rivals teori utan började med hög röst gå igenom tecknen närmast framför sig.
   "Bokstaven A är inte bara en av våra vanligaste utan förekommer också i ord som ande och magi. Flera stenplattor bär bokstaven D så om detta motsvarar A så..."
   Elrind ställde sig demonstrativt vid andra änden av plattformen och försökte överrösta Sorogon.
   "Formeln för öppna är besläktad med det gamla språkets ord för välkommen. Med det inithariska transkriberingssystemet skulle den första bokstaven bli V och en sådan platta finns mycket riktigt här..."
   Minn lyssnade med stort intresse på magikernas spekulationer och nickade gång på gång igenkännande. Ale försökte också följa med men utan större framgång och han började misstänka att Minn bara låtsades förstå. Hur som helst så tycktes varken Elrind eller Sorogon göra några framsteg så han satte sig bredvid Legim och väntade istället. Krigaren hade redan gjort det bekvämt för sig och tänt sin pipa. Då och då kastade han ett vaksamt öga på den tokige Kirmrik, vars nyfikna blick ibland stannade oroväckande nära de farliga stenplattorna. Bara den fromme Thireck tycktes okänslig för sin omgivning, försjunken som han var i en vädjande bön.
   Ale skruvade nervöst på sig.
   "Tack för att du försvarade mig", sade han till slut.
   Legim lyfte blicken, gav Ale en kort, uttryckslös blick och sänkte den sedan igen. Till svar ryckte han bara på axlarna. Ale suckade och gav upp försöket att bryta igenom den tysta fasaden och vände sig åter till Minn.
   "Måste du göra dig till så", sade han irriterat.
   Minn blängde ilsket på honom.
   "Du talar som du har förstånd till", svarade hon. "Själv skulle du aldrig ha antagits ens som springpojke här. Du skulle kliva fel det första du gjorde."
   "Och det skulle inte du göra förstås?"
   "Jag kan i alla fall läsa till skillnad från dig!"
   "Vad har du för nytta av det när bokstäverna är i oordning? Du skulle hitta till de där kamrarna lika illa som jag."
   Minn skulle just till att ge Ale svar på tal men plötsligt slogs hon av en tanke.
   "Elrind!" utbrast hon. "Vad sa du om att också noviser och tjänare fanns här?"
   "Stör mig inte, flicka lilla", mumlade besvärjaren men så blev han varse allvaret i hennes ton. "Naturligtvis måste Andarnas sällskap ha omgett sig av lärlingar att föra vidare sina kunskaper till och tjänare att bistå dem i världsliga ting, såsom i min egen magikerakademi. Varför undrar du det?"
   "Men kände de till sådant som chiffer och transkribering och om inte, hur kunde de hitta rätt bland de olika kamrarna?"
   "Dylika ting är ju elementära för magins invigda...", började Elrind men tystnade när han insåg det orimliga i sin förklaring.
   Ordväxlingen fångade även Sorogons intresse och han vände sig mot dem.
   "Flickan har faktiskt en poäng", erkände han motvilligt. "Måhända är inte detta ett lås utan helt enkelt en vägvisare? Vilka var de kamrar som utgjorde Andarnas hemvist?"
   "De var sju till antalet", svarade Elrind frånvarande medan han blickade ut över stenplattorna.
   "Sju var också antalet överstepräster", fyllde Sorogon i. "Ja, så måste det vara! Från den här sidan kan man bilda ordet DÖDEN och från den här sidan ordet LIVET."
   "Ordet VISDOMEN framträder nu tydligt på den här sidan", jublade Elrind. "Allt annat än vis var jag som inte såg det tidigare."
   "För en gång skull är jag benägen att hålla med dig", sade Sorogon syrligt. "Efter dig, käre kollega."
   "Var glad att här inte finns någon modets kammare", replikerade Elrind. "Jag räds i alla fall inte att ta första steget."
   Vid hans ord ryckte Legim till och kom kvickt på fötter.
   "Herre, det är min plikt att gå först..." började han men för sent, Elrind var redan på väg ut på stengolvet.
   Med bestämd min ställde han ned foten på stenplattan med bokstaven V och lade hela sin tyngd bakom den. Med ett väsande ljud som påminde om en andning sjönk plattan långsamt för att så komma till ro en handlängd ned i marken. Det blev åter tyst och Elrind vände sig i triumf mot de andra.
   "Nå?" frågade han. "Vågar ni följa med mig in i Visdomens kamrar?"
   Legim följde resolut efter med Sorogon tätt efter sig. De övriga var mer tveksamma men klev försiktigt ut de också och var noga med att följa i Elrinds fotspår. Den stenplatta som fullbordade ordet VISDOMEN låg intill den bortre väggen och när den också sjunkit ned under Elrinds tyngd svarade rummet med ett dovt muller. Framför honom började ett stort stycke av väggen att sjunka ned i marken och bortom den öppnade sig ett mörkt hål.
   "Äntligen ska Andarnas hemligheter uppenbaras" jublade Elrind och klev orädd in. "Skåda Visdomens kamrar."

   Från det mörka hålet sträckte sig en korridor genom urberget. Rummet de lämnade bakom sig hade varit av enorma proportioner medan denna korridor föreföll mer anpassad till varelser av deras storlek. Inte desto mindre fann Ale det obehagligt hur väggar och tak nu kröp närmare dem som i ett försök att stänga dem inne och kväva dem. Känslan förstärktes ytterligare av att såväl golv som väggar och tak bestod av tung och massiv sten.
   Var befann de sig egentligen? Ena stunden hade de stått ute i solens sken och i nästa stund hade de befunnit sig i en mörk grotta. Såväl Elrind som Sorogon tycktes mer intresserade av rusa djupare in i detta okända men ingenting hade de sagt om vägen ut igen. Tänk om de hade hamnat djupt under jorden utan någon möjlighet att ta sig ut igen?
   Hans blick sökte förtvivlat längs korridoren efter något han kunde känna igen, något som han kunde stödja sig mot i sin osäkerhet. De putsade väggarna hade mycket väl kunnat vara väggarna i det gamla klostret i Gylde, det som han i brist på bättre hade sett som sitt hem. De såg ut att vara skapade av människor för människor. Ale försökte intala sig att korridoren snart skulle öppna upp sig och att han skulle befinna sig i kapellet eller på klostergården men det var lönlöst. De här väggarna var alldeles för släta för att vara skapade av människohand och där hemma hade korridorerna fönstergluggar. Här nere fanns bara sten och åter sten. Han ryste till och ökade på stegen för att inte bli efter.
   Om Ale kände sig illa till mods så var Minn på desto bättre humör. Så mycket hade hon förstått av Elrinds och Sorogons iver att de var de första som beträdde denna plats på mycket lång tid. Visdomens kamrar. Bara namnet kittlade hennes nyfikenhet och tanken på de hemligheter som nu väntade på att avslöjas övervann alla andra känslor. Om inte Elrind ville vägleda henne på kunskapens vägar kunde hon kanske finna kunskap här istället...
   Framför henne hade Elrind plötsligt stannat med Legim och Sorogon bredvid sig. Korridoren hade mynnat i ett likaledes stenbeklätt rum. Detta rum var dock mer levande ty medan korridoren hade varit kal och ogästvänlig så var detta rum möblerat och utsmyckat. Väggarna pryddes av vackra sammetsdraperier, bakom vilka man kunde ana gångar som fortsatte vidare och i taket hängde en ljuskrona i silver. I bortre änden stod ett stort skrivbord i massiv ek, på vilken en arbetsskiva uthuggen ur ett enda stycke marmor vilade, och intill det stod en hylla med rullor och ett kartoteksskåp.
   Det var dock ingenting av detta som hade fått sällskapet att stanna upp utan det var den syn som mötte dem bakom skrivbordet. Där, i skenet av ett litet vaxljus, satt nämligen en skepnad som tycktes upptagen med att omsorgsfullt skriva på ett pergament. Det såg ut som en äldre man med blek hy och snövitt hår och skägg. Han var iförd en likaledes snövit klädnad som nådde ända ned till de sandalbeklädda fötterna. Hans drag var diffusa och Minn trodde först att det berodde på vaxljusets fladdrande sken. Plötsligt gick det upp för henne att det var bakgrunden som gjorde hans drag diffusa och hon kvävde ett rop då hon förskräckt insåg att hon kunde se rakt igenom honom. Vad som än satt framför dem så var det inte av mänsklig natur.
   Skepnaden tittade upp mot dem. Om han var överraskad av deras plötsliga entré så gick det i alla fall inte att utläsa det i hans outgrundliga blick. Snarare tycktes där finnas likgiltighet och, åtminstone tycke Minn det, en glimt av sorg. Han gav dem bara ett kort ögonkast och tittade sedan åter ned i sitt pergament utan att ägna dem något vidare intresse. Det föreföll dem som om han redan hade glömt dem. Elrind och Sorogon utbytte förvånade blickar och båda tvekade att kliva in i rummet.
   När Ale och Thireck kom in i rummet stod de fortfarande och betraktade den gåtfulla skepnaden under tystnad. Thireck flämtade till och gjorde ett beskyddande tecken som vore det döden själv som satt i rummet. Ale däremot trodde sig för ett ögonblick åter se Angvins skrämmande uppenbarelse och kunde inte låta bli att högt undslippa sig hans namn.
   I de tysta gångarna ekade namnet av Khendirs son och nu tittade skepnaden framför dem åter upp. Den här gången blandades sorgen i hans blick med återhållen ilska. Elrind höjde instinktivt armen i en magisk gest och beredde sig på det värsta. Skepnaden gjorde dock inget annat än att föra fingret till sin mun och hyssja. Därefter skakade han på huvudet, pekade mot korridoren de stod i och försjönk så i sitt pergament igen.
   Elrind gav Ale en genomträngande blick och vände sig sedan åter mot skepnaden framför dem. Han harklade sig försiktigt och talade i viskande ton.
   "Ursäkta om vi tränger oss på...", började han.
   Skepnaden framför dem lade med en uppgiven gest sin fjäderpenna åt sidan.
   "Jag har redan förklarat att mannen ni söker inte är här", sade han med en spöklik röst som tycktes komma någon annanstans ifrån än hans mun.
   "Jag tror inte att jag förstår", fortsatte Elrind tvekande.
   "Angvin har inte varit här på mycket länge", förtydligade skepnaden. Han gjorde en paus och tycktes fundera. "Faktum är att det inte har varit någon alls här på mycket länge", fortsatte han, nu med ett tonfall som om han talade till sig själv snarare än till dem.
   "Du är alltså ensam här?" sade Elrind lättad.
   "Ensam..." Skepnaden begrundade ordet. "Jag må vandra på andra stigar än de som mina bröder vandrar på men ensamma vill jag inte kalla mina vandringar. Många har jag sett och många har jag läst på min väg."
   "Så du besitter förmågan att läsa människors tankar?" inflikade Sorogon. Tanken tycktes inte tilltala honom.
   "Naturligtvis gör jag det", genmälde skepnaden. "Gör vi det inte allesamman? Vad är väl en tanke annat än en flyktig dimslöja, dömd att skingras och glömmas bort? Men låt tanken ta form och utsättas för en granskning och du ska se att den förvandlas till en klar, skinande och evig sanning."
   "Du talar i gåtor igen", avbröt Elrind med illa dold otålighet.
   Skepnaden gav honom en förebrående blick.
   "Min herre, jag talar om det som kommer att överleva dig och mig och oss alla, jag talar om det skrivna ordet. Vet att jag förestår de främsta och förnämsta av vårt ärevördiga sällskaps kamrar, nämligen Visdomens kamrar. Här har gångna bröders tankar samlats och här kommer kommande bröders tankar att samlas."
   "Menar du att det finns böcker här, att det här är ett bibliotek?" insköt Minn nyfiket.
   "Mycket intressant", svarade Elrind, "men ordet förblir dött så länge ingen levande förstår att tolka, lära och nyttja det. Är det inte så att Andarnas sällskap har funnit en bättre metod för att bevara kunskap än det skrivna ordet?"
   Skepnaden fixerade Elrind med blicken.
   "Jag hör vår överstepräst Khendir tala genom dig men du är inte han och jag känner inte igen dig. Vem är du och vad är ditt värv?"
   "Mitt namn och mitt värv är min ensak och jag ämnar inte diskutera detta med någon annan än din överstepräst. Var kan jag finna honom?"
   "Khendir har gått dit ingen levande kan följa efter. Sök honom om du så önskar men vet att hans väg inte har någon återvändo."
   Elrind ignorerade skepnadens sista ord och vände sig till de andra.
   "Här finner vi inte vad vi söker. Låt oss bege oss till någon av de andra kamrarna."
   Legim nickade som svar och vände tillbaka mot det sjudelade rum de kommit ifrån med de båda magikerna tätt i hälarna.
   "O Thireck", bad Minn, "kan vi inte få stanna här ett tag."
   Prästen gav henne en sträng blick.
   "Här finns ingenting som passar en liten flickas oskyldiga sinnen!" sade han med skärpa i rösten. "Jag har nog med att hålla uppsikt över de där häxkarlarnas förehavanden."
   "Jag är minsann ingen liten flicka..." började Minn men tystades av en rungande örfil från Thireck.
   Minns ögon tårades, inte så mycket av smärtan som av förödmjukelsen. Inte ens abboten hade dristat sig att bära hand på en flicka. Hon höjde instinktivt händerna för att skydda sig men några fler örfilar var inte att vänta. Istället hade prästen knäfallit framför henne och han sträckte ångerfullt fram händerna mot henne.
   "Förlåt mig, Minnea", stammade han fram. "Det var verkligen inte min avsikt men du måste förstå den fara du sätter dig själv i. Jag är inte blind för den lockelse som deras väg utövar på dig men du måste veta att den blott leder till ondska och bråd död. Jag bönfaller dig att vända om och lägga ditt liv i Cindars händer istället."
   Minn blängde på honom men vågade inte svara av rädsla för att brista ut i gråt. Hon kände hur Ales hand tog tag i hennes och hon lät sig tacksamt ledas bort från prästen och ut ur rummet.
   Thireck tittade länge efter dem och bad en stilla bön till Cindar. Alla andra än han själv tycktes ta avstånd från hans gud och han kände sig så ensam och övergiven. Sedan tog han sig mödosamt upp på fötter igen och såg en sista gång på den spöklika skepnaden.
   Han hade återgått till sitt pergament och tycktes ha nått slutet på sidan. Väl där lade han ifrån sig fjäderpennan, granskade det han skrivit, suckade djupt och började sedan om igen högst upp på sidan. Det tycktes Thireck som om sidan var blank trots skepnadens idoga arbete.
   "Så mycket för hans idéer om evighet", suckade han. "En sådan fåfäng och tröstlös kamp."
   Han vände sig om och rusade efter de andra och skepnaden skrev vidare som om han aldrig hade störts och som om mötet nyss aldrig hade ägt rum.

17. Liv och död

"Livet och döden är blott två sidor av samma mynt. Våra efterkommande kommer att kunna vandra mellan livet och döden likt vi vandra mellan två rum och vår tid kommer att betraktas som en vidskeplig och okunnig tid."

Ur protokoll från debatten mellan animisternas och nekromantikernas skolor, Gylde magikerakademi 473 eCF

   Minns kinder blossade alltjämt röda, inte så mycket av smärtan som av den ilska som nu byggdes upp inom henne. Ett bibliotek fullt av kunskap hade funnits inom räckhåll för henne men en halsstarrig gammal präst hade stoppat henne från att nå sitt livs mål. Elrind var också emot henne. Hade han inte plötsligt nekat henne den invigning i magins konst som han ju hade lovat henne? Hade han inte förvägrat henne det magiska armbandet trots att hon hade bevisat att hon kunde behärska det? Ja till och med Ale, den dumbommen, motarbetade henne nu. Hennes grepp om hans hand hårdnade och all hennes ilska riktades mot det mål som var närmast till hands.
   Men knappt hann hon öppna munnen förrän Ale tryckte ett föremål i hennes famn. Till sin förvåning kände hon att föremålet i fråga var en läderinbunden bok och trots mörkret såg hon det svaga skimret från silverbokstäver som prydde dess framsida. Det fanns bara ett ställe som den boken kunde ha kommit ifrån.
   "Hur...?" flämtade hon förvånat.
   "Jag passade på medan alla pratade", flinade han. "Det var lättare än att stjäla en kringla från mäster och jag tänkte att du skulle tycka om den. Låt bara ingen annan se den."
   Minn fann inte ord. Det gick bara inte att bli klok på den pojken. Hennes ögon tårades igen men den här gången kom de av en helt annan anledning och hon lät dem komma fritt.

   När Ale och Minn kom ut i det sjudelade rummet med bokstavsplattorna igen så hade magikerna redan nått andra änden. Ale kunde läsa tillräckligt bra för att se ordet som de nedtryckta plattorna bildade. Deras mål var Dödens kamrar.
   "Följ våra steg och dröj inte för länge!", ropade Elrind åt dem. "Vi vet fortfarande inte vilka djävulska fällor som döljs i detta rum.
   "Jag undrar om det är vår eller sin egen säkerhet han oroar sig för", muttrade Ale.
   Minn hyssjade åt honom.
   "Tro inte det sämsta om honom hela tiden. Låt dig heller inte luras av hans yttre, hans sinnen är skarpare än du tror så vakta din tunga."
   Samma tanke hade dock vaknat hos Minn. Ju närmare de kom armbandens hemlighet, desto mer lik Sorogon tyckte hon att Elrind blev. Om de hittade ett tredje armband här nere skulle hon minsann inte släppa det lika lättvindigt. Hon gömde boken som Ale gett henne i sin klädnad och tryckte den hårt mot sig.
   Om Elrind hade hört deras konversation så visade han det i alla fall inte. Hans uppmärksamhet ägnades helt åt den öppning i väggen framför dem som blottlagts av de nedtryckta bokstavsplattorna. Legims hand gick instinktivt till den tomma svärdsskidan.
   "Vad väntar oss i Dödens kamrar, herre?" frågade han.
   "Ingenting som ditt svärd skulle ha bitit på, min vän", svarade besvärjaren. "Min tro är att dessa kamrar är Andarnas sällskaps sista vilorum och i så fall vilar också Khendir här med sin hemlighet."
   "Och om vi hittar honom?" frågade Legim.
   "För Andarnas sällskap tycktes gränsen mellan liv och död inte ha varit lika skarp som för oss. Måhända kan Khendir med armbandens hjälp tala till oss och berätta mer om syftet med sina armband. Minns andarnas ord om att föra ut Khendirs kropp i solens sken och ge den själen åter på bordet av sten."
   "Ni ämnar väl lämna armbanden här och inte vidare nyttja deras krafter", sade Thireck matt och utan större förhoppning i rösten.
   Elrind gav prästen en vaksam blick men bevärdigade honom inte något svar.
   "Låt oss nu träda in i Dödens kamrar", sade han och ledde vägen.

   Gången liknade den som lett dem till Visdomens kamrar men mot Dödens kamrar gick de med större försiktighet. Det var Legim som först hörde ljudet.
   "Porlande vatten, herre", sade han kort.
   Elrind rynkade på pannan.
   "Något sådant väntade jag mig inte i kamrar med detta namn", sade han. "Nåväl, låt oss fortsätta."
   Gången mynnade i ett stort, kvadratiskt rum med marmorklädda väggar och golv. Rummet delades i mitten av en ränna, också den i marmor, i vilket kristallklart vatten flödade. Den motsatta väggen pryddes av infällda speglar, under vilka korgar fyllda med vita linnedukar stod. Från vardera halva av rummet ledde gångar vidare. Det hela gav ett stilla och harmoniskt intryck.
   "En värdig entré till det sista vilorummet, måhända?" sade Elrind.
   "Det ser mer ut som ett rum för tvagning", anmärkte Sorogon. "Jag tvivlar på att detta är rätt väg."
   "Nåja, kommande rum kommer att skingra tvivlen", svarade Elrind.
   De fortsatte in i ett angränsande rum som var än större än det första. Hela den vänstra väggen täcktes av ett nattsvart draperi medan bokhyllor och skåp samsades med en eldstad i den bortre väggen. Mitt i rummet stod ett flertal arbetsbord uppställda, överbelamrade med diverse redskap som mest påminde om det som en fältskär nyttjar sig av. Intrycket förstärktes av de benrester som låg på det bortersta av borden.
   Men det var ingenting av detta som fångade sällskapets uppmärksamhet utan det var den högra väggen. Där stod en lång rad av skelett, iförda ringbrynjor och beväpnade med vapen av diverse slag smidda i svartaste järn. De betraktade inkräktarna under tystnad med tomma ögonhålor.
   "Ben på ben", undslapp sig Kirmrik och fnissade åt sin egen fyndighet.
   "Stilla!" röt Elrind och gjorde en svepande armrörelse som till och med Ale vid det här laget hade förstått betydde att han förberedde en besvärjelse.
   "Stilla själv", sade Sorogon kallt. "De rör sig inte. Den magi som en gång skapade dem måste sedan länge ha klingat av."
   Han vände sig mot sin kollega.
   "Eller kanske var det din magi som stillade dem?" tillade han syrligt.
   Elrind gav honom ett blixtrande ögonkast.
   "Du tycks vara väl bevandrad i dödens magi."
   Sorogon ryckte på axlarna.
   "Jag har förstånd nog att lära känna mina fiender, min gode ljusmagiker."
   De båda magikerna gick runt i rummet och granskade med blandade känslor vad som fanns i det.
   "Det råder ingen tvekan om att man här ägnade sig åt dödens magi", sade Elrind. "Detta var alltså vad Dödens kamrar syftade till. Här har vi inget att hämta."
   Minn betraktade med avsmak benresterna på det bortersta arbetsbordet. De bar spår av flera djupa skärsår som tydde på arbete bortom det som en vanlig fältskär ägnade sig åt, utfört långt efter det att livet hade lämnat personen i fråga.
   "Se och lär av nekromantikernas respektlöshet mot människan", sade Elrind och lade en hand på hennes axel. "Vi ägnar oss åt att forma naturens element men de går över gränsen och nyttjar människorna för sina ondskefulla syften. En farlig lära är det för den som inte behärskar den. Tvivelsutan var det här som Khendirs son Melkhor tillskansade sig sina kunskaper och du såg vilket fördärv det ledde honom i."
   Sorogon hade under tiden granskat böckerna i bokhyllorna och nickade bekräftande.
   "Det förefaller som om denna del av Andarnas sällskap var synnerligen aktiva", sade han. "De har sorgfälligt dokumenterat sina studier och studieobjekt. Såväl Khendirs som Melkhors namn förekommer ofta, dock ej Angvins. Måhända studerade han inte denna skola."
   Han vände sig till Ale, som gått fram till bokhyllan och sträckt sig efter en bok.
   "Du vill inte läsa den där, pojke", sade han. "Du vill heller inte veta varför det skinn den bundits in i tycks dig så bekant."
   Ale gjorde en grimas och lät boken falla till golvet.
   "Har vi något mer att uträtta här?", frågade Legim, som tillsammans med Thireck hela tiden stått och väntat vid ingången till rummet.
   "Nej", svarade Elrind, "såvida inte draperiet döljer något av intresse."
   Legim drog försiktigt undan draperiet, beredd att möta vad som än kunde finnas bakom det. Den andra sidan av draperiet visade sig vara röd och bortom det öppnade sig ett lika stort rum som det som de befann sig i. Även detta rum var möblerat med arbetsbord, bokhyllor och skåp. Till skillnad från deras rum så var dock detta överväxt av slingrande rötter som alla kom från en och samma stam i ett stort hål i stengolvet i rummets mitt. Ett rör i taket ledde ned vatten till hålet från någon okänd källa. Väggen bakom den enorma växten pryddes av märkliga bilder av uppskurna människor, djur och växter.
   "Ah!" utbrast Elrind då han såg det. "Andarnas sällskap tog tydligen mycket bokstavligt på den tunna gränsen mellan liv och död. Blott ett draperi skilde Livets och Dödens kamrar åt. Samarbetet dem sinsemellan måste ha varit tätare än vad som är brukligt mellan dessa två motstående skolor."
   "Vacker blomma", sade Kirmrik och följde de slingrande rötterna med både blick och överdrivna huvudrörelser. Uppgiften blev honom dock snabbt övermäktig och han föll omkull, vansinnigt skrattande. Ale önskade tyst att Thireck skulle örfila Kirmrik så som han hade örfilat Minn.
   Thireck var dock mer intresserad av växten och stegade nyfiket fram till den.
   "Äntligen någonting levande i dessa gudsförgätna hålor", anmärkte Thireck och böjde sig ned för att närmare studera den märkliga växtens rötter.
   "Rör den inte!" skrek Elrind varnande men för sent.
   I samma stund som prästens hand lades på roten gick det en skälvande rörelse genom den och det var som om hela rummet plötsligt fick liv. Alla rötter började med ens röra sig. De sökte sig trevande fram genom rummet och redskap och andra föremål vältes omkull där de drog fram. Det hela ingav känslan av ett enormt, vibrerande spindelnät och i dess centrum fanns likt en spindel den stam vari alla rötter hade sitt ursprung. Upp ur stammen reste sig något som liknade en gigantisk blomsterknopp som sakta öppnade sig och en lukt som av ruttet kött spred sig genom rummet. Från öppningen droppade en klibbig, genomskinlig vätska och när den kom i kontakt med bordet så var det med ett frätande ljud som utsöndrade en mörklila, stickande rök.
   Rötterna sökte sig fram mot sällskapet som om de på något dunkelt sätt förnam deras närvaro. Roten närmast Thireck hade redan slingrat sig runt den olycklige prästens fot och han skrek och sprattlade medan den släpade iväg sitt offer in mot växtens mittpunkt. Legim reagerade snabbt och ryckte till sig en stor glaskolv från ett av arbetsborden. Han krossade den och tryckte med all kraft in dess vassa kanter i växtens rot. Hela växten ryckte till och från snittytan skvätte samma klibbiga, genomskinliga vätska som från blomsterknoppen. Legim skrek till när hans ansikte träffades av de frätande dropparna och förblindad ryggade han tillbaka.
   Roten släppte för ett ögonblick sitt grepp om Thirecks fot och den förskräckte prästen kravlade hastigt undan. Istället sökte sig tre rötter mot den försvarslöse Legim och innan han hann upptäcka faran hade de snott sig runt hans armar och hals.
   "Malach lumin!", röt Elrind med dunkel stämma och från hans hand for en ljusblixt genom rummet och delade en av rötterna mitt itu. Från dess svartnade ändar spreds en stank som av bränt kött. En ny skälvning gick genom växten och en annan rot välte en hylla med flaskor och burkar så att innehållet krossades eller spreds ut över rummet. Men de andra två rötterna fortsatte att obevekligt dra krigaren mot blomsterknoppen, som nu mer och mer liknade en gapande mun.
   En av flaskorna rullade fram till Minns fötter och hon kastade en hastig blick på dess etikett. Vad hon såg fick henne att snappa till sig flaskan och oförväget kasta sig in i myllret av rötter i rummet.
   "Minn!" skrek Ale och kastade sig efter henne.
   En rot sträckte sig mot henne men Ale hann före. Han kastade sig på den och tryckte den till marken men hann därför inte värja sig när ännu en rot sträckte sig mot honom. Hans insats räckte dock för att Minn obehindrat skulle kunna ta sig fram till det dreglande gap som utgjorde växtens mun. Kvickt korkade hon ur flaskan och slängde in den i munnen. Två rötter grep snabbt tag i henne och både hon Ale lyftes upp i luften.
   Men plötsligt bubblade det till i växtens mun och en kaskad av den frätande vätskan sprutade upp. Rötterna föll till golvet, ryckte krampaktigt till och låg sedan stilla. Tystnaden lade sig åter över rummet.
   Det blev Elrind som först bröt tystnaden.
   "Legim!" utbrast han och rusade fram till krigaren. "Hur är det med dig?"
   Krigaren muttrade några försäkrande ord men hans variga ansikte sade något annat. De frätande dropparna hade träffat illa och det kring det vänstra ögat hade redan en svullnad hunnit lägga sig som hindrade det från att kunna öppnas.
   Ale och Minn hade klarat sig med några blåmärken och höll sig försiktigt i bakgrunden. Thireck däremot trängde sig skuldmedvetet fram. Han var blek i ansiktet och stammade när han talade.
   "Det... det var mitt fel. Låt mig bistå."
   "Har du inte redan gjort tillräckligt eller vill du be en bön också?" snäste Elrind men prästen ignorerade såväl Elrinds tonfall som hans respektlösa ord.
   "Fort! Leta bland flaskorna och burkarna efter något användbart!" ropade han till de andra.
   "Arnica, echinacea, euphrasia... vad som helst som kan lindra smärta och hela sår! Koka upp vatten också!"
   Orden sade inte Minn något men hon gjorde som prästen sade medan Ale rusade fram till eldstaden och började koka upp vatten. Snart hade prästen fått både burkar och hett vatten.
   "Tack, mina barn", sade Thireck, som under tiden hade rengjort krigarens sår så gott han kunde. Han tittade på Minns burkar, nickade uppskattade och tömde lite av den ena burkens innehåll i det heta vattnet. Med van hand baddade han Legims variga öga och lade ett omslag på det.
   "Euphrasia eller ögontröst som det också kallas", sade han. "Byt ut omslaget morgon och kväll så ska ögat snart vara helat igen."
   Legim hade tigit hela tiden trots den smärta som såret måsta ha åsamkat honom. Han reste sig dock och bugade.
   "Jag är dig stort tack skyldig, prästman", sade han. "Måtte jag kunna återgälda dig din godhet."
   "Det har du redan gjort", svarade Thireck och log för första gången sedan deras ankomst till Andarnas hemvist.
   Under tiden hade Sorogon undersökt den fasansfulla växt som så när ändat Legims liv.
   "Mycket intressant", sade han. "Ett synnerligen välväxt exemplar av en köttätande växt som jag trodde hörde skrönorna till. Andarnas sällskap besatt tydligen stora kunskaper inte bara om dödens skola utan också om livets."
   Med en griptång lyfte han upp något ur växtens mun. Det visade sig vara skärvor från den flaska som Minn hade slängt i.
   "Växtdöd", läste han högt. "Det var mycket modigt av dig att nyttja denna", fortsatte han vänd till Minn. "Hur visste du att den skulle verka mot en så stor växt och hur visste du att den skulle verka så snabbt?"
   Minn undvek svartkonstnärens vassa blick och tittade ned i golvet. Hur hade hon vetat det? Det hade känts så naturligt när hon såg etiketten men så här i efter hand kunde hon inte erinra sig vad som fått henne att fatta ett så dristigt beslut. Det var verkligen inte likt henne att ta sådana risker men då hade det verkligen känts som det bästa hon kunde göra. Trots att hon inte mötte Sorogons blick blev hon obehagligt berörd av den och kände det som om något trevade i hennes sinnen och sökte tränga in i henne.
   Elrind kom dock till hennes räddning och ställde sig mellan dem.
   "Det är inte någonting som du har med att göra", sade han skarpt.
   "Jag förstår, jag förstår", skrockade Sorogon och gav Elrind en överlägsen blick. "Mycket intressant, mycket intressant på min ära."
   Han vände sin rival ryggen.
   "Är vi då färdiga här eller önskar ni utforska mer av Andarnas sällskaps kunskaper? Det har ju berett er stor glädje hittills."
   "Du har förstås ett bättre förslag?" snäste Elrind.
   "Naturligtvis", svarade Sorogon. Döden och Livet var för Andarnas sällskap varken början eller slut. Låt oss istället söka Khendir i slutet av den väg vi alla ska vandra. Låt oss söka honom i Ålderdomens kamrar."

18. Vägs ände

"Ej den snabbast springande haren, ej heller den högst hoppande hjorten, kan undfly ålderdomen."

Gammalt cindariskt ordspråk

   För tredje gången sedan de trängt ned i Andarnas hemvist befann sig sällskapet i den mystiska bokstavsgrottan. Sorogon pekade självsäkert ut ordet "Ålderdomen" för dem. Plattorna bildade en slingrig men målmedveten väg genom rummet och slutade på en punkt vid den motsatta väggen som låg rakt mittemot dem.
   "Andarnas sällskap hade sinne för allegorier", anmärkte Sorogon.
   Utan några ytterligare ceremonier klev han ned på den första plattan. Det gnisslade mer om denna platta när den sjönk ned i marken, som vore denna väg mindre nyttjad än de föregående, men ingenting hände och svartkonstnären fortsatte lugnt sin gång. När han nådde den motsatta väggen sjönk som väntat ett stycke ned i marken och ännu en av de hemliga kamrarna låg nu uppenbarad för dem.
   Liksom tidigare möttes de blott av mörker och tystnad när de vaksamt klev in. Den här gången skilde sig emellertid från de andra de passerat på så vis att väggarna var dekorerade med målningar. I början avbildades spädbarn och små pojkar som ägnade sig åt uppbyggliga lekar. Längre fram hade de ersatts av unga män som ägnade sig åt studier eller fysisk träning. De hade dock alla det gemensamt att de på ett eller annat sätt avbildades vända eller i rörelse mot gångens inre. Minn noterade surt den totala avsaknaden av kvinnor men ingen annan verkade reagera på det.
   Ju längre in i gången sällskapet kom, desto mer avancerade tycktes de avbildades kunskaper bli. Det var inte bara Elrind och Sorogon som igenkände de aktiviteter som väggarna berättade om ty de hade samtliga sett prov på dem här nere. En man fick en blomma att slå ut i sin fulla prakt, en annan hade kallat till sig en björn som fogligt lät sig klappas. Mer makabra var de bilder som illustrerade återuppväckandet av döda och frammanandet av fasansfulla vidunder. Där fanns också två män som gav liv åt död materia och en man som tycktes suga i sig energi från plågade medmänniskor.
   Elrind mumlade flera gånger om den "exempellösa bredd som Andarnas sällskap måste ha besuttit" och till och med Sorogon fann sig tvungen att med en tyst nick dela sin rivals uppfattning.
   Det mest skrämmande hos alla dessa män var emellertid inte deras handlingar utan deras ansiktsuttryck. Hos dem alla fanns en analytisk och utforskande blick, fullständigt befriad från känslor över hur deras handlingar påverkade världen omkring dem.
   Uppgången i de avbildades kunskaper gick dock parallellt med en nedgång i deras fysiska styrka. Ålder och sjukdomar tärde på deras kroppar och mot slutet ägnade de sig febrilt åt att nedteckna sina kunskaper och bevara dem till omvärlden. Den sista målningen föreställde en blek man i vit klädnad som trött men stolt vandrade in i det rum som nu öppnade sig framför dem.

   Rummet var större än något av de tidigare de trätt in i. Golvet bestod av en stor mosaik lagd som en karta över Cindarell och från nischer insprängda i väggarna blickade marmorbyster föreställande gamla män mot dem. På flera ställen i golvet och väggarna fanns kandelabrar monterade i ett mönster som Minn efter ett tag igenkände som stjärnhimlen. Var och en av bysterna var försedd med en namnplatta som upplyste om namn och levnadsår. Utgångar saknades så när som på en öppning i bortre änden. Över hela rummet vilade en fridfull atmosfär, så fjärran från skräckupplevelserna i tidigare rum.
   Sällskapet kunde inte låta bli att stanna upp och beundra det konstnärligt utförda rummet. Till och med den galne Kirmrik fick något vördnadsfullt i blicken. Elrind och Sorogon lät dock ingen tid gå förlorad utan gick raskt längs var sin sida av rummet och läste muttrande på namnplattorna.
   "Khendirs namn förekommer inte på den här sidan", konstaterade Elrind.
   "Det samma", svarade Sorogon. "Men så är detta heller inte begravningskammaren, snarare någon form av minneskapell. Måhända finner vi Khendirs kropp längre in."
   Thireck såg inte nöjd ut med den förklaringen.
   "Om denne Khendir nu var överstepräst här, varför fick han inget äreminne?"
   Sorogon ryckte på axlarna.
   "Andarnas sällskap upplöstes ju efter hans död så kanske hade de aldrig tid att skapa ett", svarade han.
   "Eller så hade han kanske inte för avsikt att stanna i sin begravningskammare", replikerade Thireck. "Har vi inte redan sett hur dessa ondskans hantlangare väcker upp döda efter eget lynne? Hur kan vi veta att er blinda jakt inte leder oss i fördärvet?"
   "Du talar som du har förstånd till, gubbe", svarade Sorogon. "De återuppväckta du tror dig ha sett har inte haft mer liv än en lekares sprattelgubbar, själlösa och blott en förlängning av sin skapares hand. Möjligen kan Khendir genom armbanden tala till oss från den andra sidan men han har oåterkalleligen lämnat vår värld."
   "Hädelse!" utbrast Thireck. "Det är Cindars sak och inte människans att råda över liv och död. Lämna armbanden här och låt den där Khendir hämta dem själv om han så kan och vill!"
   "Vad du gör är din ensak. Jag kommer att lämna mitt armband, men endast till Khendir själv och detsamma tycks gälla min skråbroder."
   Elrind hade redan kallat till sig Legim och förberedde sig på att fortsätta djupare in i Ålderdomens kamrar. Thireck skakade av återhållen vrede.
   "Cindar kommer att bestraffa ditt högmod och jag kommer att bevittna Hans straff."
   "Jag kan inte bärga mig", sade Sorogon sarkastiskt, vände prästen ryggen och följde efter Elrind och Legim. Ale och Minn tvekade men som de trots allt kände sig säkrare med magikerna följde de också efter och det föll åter på prästens lott att ledsaga den vansinnige Kirmrik.
   Bortom öppningen fanns ett betydligt mindre och enklare rum. I dess mitt fanns ett stenbord, inte helt olikt det stenbord ovan jord som hade fört dem ned i dessa kamrar. Till vänster och höger om stenbordet fanns rännor uthuggna i golvet. De tycktes tjäna som avrinningsanordningar men delade också av rummet i två halvor. Hitom stenbordet var rummet tomt men bortom det var en sarkofag i sten rest mot den vänstra väggen medan den högra väggen upptogs av diverse tunnor och lårar. Mittemot ingången fanns det ännu en öppning som fortsatte in i mörkret. En stickande doft vilade i rummet.
   Sällskapet hann inte mer än träda in i rummet förrän ett knarrande ljud hördes och sarkofagens lucka började sakta öppnas. I sarkofagen stod en högrest varelse med händerna hårt slutna om hjaltet till ett tungt svärd. Varelsen var från topp till tå inlindad i gulnade linnebindor men likväl kändes det som om ett par ögon iakttog dem mellan alla bindor.
   "Ännu en varelse skapad av nu avklingad magi?" viskade Elrind.
   "Nej", svarade Sorogon allvarligt. "Den här har balsamerats i syfte att bevara magin och ingen vet hur länge dess kraft kan vara. Mumier brukar nekromantikerna kalla dessa mäktiga varelser. Det finns berättelser om tusenåriga mumier som fortsätter att tjäna sin skapares syften långt efter det att skaparen själv lämnat världen."
   "Jag skulle kunna vrida svärdet ur händerna på den", föreslog Legim men Sorogon skakade bara på huvudet.
   "Dessa mumier kan besitta upp till sex mäns styrka", sade han.
   "Så vad har den här mumien för syfte?" frågade Elrind.
   Sorogon såg sig om i rummet. En lår innehöll verktyg, samma typ av verktyg som i Dödens kammare. En annan lår var fylld av gamla linnebindor som vid det här laget hade börjat förmultna. Av tunnornas etiketter att döma innehöll de vatten, oljor och salt.
   "Dess syfte är att förbereda de döda för den sista vilan", svarade Sorogon.
   Han satte prövande in en fot i rummet och som på kommando började varelsen att röra på sig. Med stela men bestämda steg klev han fram till stenbordet, höjde svärdet över huvudet och sänkte det sedan med spetsen mot stenbordet. En dov klang hördes när metallen mötte stenen och sedan blev det åter tyst. Varelsen stod nu stilla som om den väntade. Sorogon klev försiktigt in i rummet och gick fram till en av avrinningsrännorna, utan att släppa varelsen med blicken. Han hann dock inte mer än lyfta foten över rännan förrän svärdet vändes åt hans håll. Sorogon drog snabbt tillbaka foten, varvid varelsen återtog sin väntande ställning.
   "Dess syfte är också att vaka över de döda och tillse att inga levande stör deras sista vila", konstaterade han. "De dödas väktare är han."
   "Sina egna dödas vila respekterar de minsann men inte andras", muttrade Thireck.
   Elrind och Sorogon, som ju närmare målet de kom allt mer tycktes glömma bort sina meningsskiljaktigheter, började nu överlägga om hur de skulle kunna övervinna detta oväntade hinder.
   "Eldmagi torde vara verkningsfullt mot en sådan varelse", föreslog Elrind.
   "Förvisso", svarade Sorogon, "men hela rummet är inpyrt av olja och balsameringsvätska. Väktaren skulle kunna sätta eld på hela rummet under sin dödskamp. Mörkermagi skulle däremot kunna förvilla den så att vi kan smyga förbi."
   "Det skulle kunna förvilla oss också", genmälde Elrind. "Det är inte heller någon tilltalande tanke. Jag möter hellre en fiende i ljus än i mörker."
   Magikerna fortsatte sina överläggningar utan att kunna enas. Till slut började de överväga användningen av de mer kraftfulla men okända vapen de förfogade över, Khendirs egna armband med sina förmodade krafter, och de sneglade då och då på Minn. Hon var emellertid så uppslukad av deras utläggningar att hon att hon inte insåg hur deras fokus flyttades över på henne. Det gjorde däremot Ale som instinktivt ställde sig mellan magikerna och Minn.
   "Det måste finnas något bättre sätt att förvilla den än magi", sade han.
   Sorogon skrattade hest och gav Elrind ett spefullt leende.
   "Elrind har visst varit en dålig lärare", skrockade han. "Vad skulle väl kunna vara bättre än magi?"
   Ale blev blossande röd och fann inga ord att svara honom. Istället klev han utan att tänka sig för upp på stenbordet och innan någon hann reagera så hade han lagt sig raklång framför väktarens pekande svärd. Minn skrek till och tog ett steg framåt men väktaren hötte med svärdet och tvingade henne att stanna. Elrind grep tag i Minns axlar och drog henne tillbaka.
   "Du kan inte hjälpa honom", viskade han. "Minsta oförsiktiga rörelse kan leda till hans död."
   Ale insåg nu att svärdet var längre än han själv och kallsvettig började han ångra sitt infall. Stoltheten hindrade honom emellertid från att hoppa ned igen och han låg kvar blickstilla och väntade på väktarens drag. Det tunga svärdet höjdes långsamt och sänktes sedan varsamt mot hans bröst. Ale kände den kalla metallen genom kläderna och vågade knappt andas. Var hans sista stund kommen nu?
   Men så slappnade väktarens grepp om svärdet av och den vände sig bort från stenbordet, mot utrustningen i rummets högra ände. Den ställde svärdet mot väggen och började lugnt och metodiskt att förse sig med redskap.
   "Nu!" väste Sorogon och rusade hastigt runt stenbordet vänstra sida, bakom väktarens rygg och vidare in i den motsatta gången. Elrind var inte sen att följa hans exempel och då väktaren inte reagerade gjorde Minn, Thireck och Kirmrik detsamma. Legim var den siste att korsa rummet och förvissade sig om att alla fortsatte in i gången, så långt bort från väktaren som möjligt.
   "Bra gjort, pojk!", sade han. "Du bevisade att mod kan vara bättre än magi. Men skynda dig nu!"
   Ale kände sig dock allt annat än modig där han låg. Han var fortfarande stel av skräck och vågade inte röra sig. Legim uppfattade snabbt situationen, tog ett kliv in i rummet igen och slet bort Ale från stenbordet.
   Väktaren hade dock redan hunnit vända sig om. Redskapen som han hade samlat på sig föll till golvet med ett klingande ljud och den grep istället efter sitt stora svärd. Legim föste Ale framför sig och tillsammans sprang de in i gången, efter de andra.
   "Spring!" ropade Legim och hans röst ekade spöklikt i den gång som ingen levande hade beträtt sedan väktaren skapats.
   Bakom dem hördes väktarens tunga steg, mer och mer avlägset men utan att upphöra. Snart var Ale och Legim i kapp resten av sällskapet och tillsammans rusade de djupare och djupare in i Ålderdomens kamrar.
   Här och var löpte sidogångar som dock alla slutade tvärt efter ett tiotal steg. Huvudgången däremot fortsatte rakt fram och de följde den nu mot dess okända slut. Väggarna pryddes med jämna mellanrum av metallplattor av samma slag som de i minneskapellet. Magikernas korta och besvikna ögonkast vittnade dock om att Khendirs namn inte stod att finna bland dem.
   Efter vad som kändes som en evighet upphörde namnplattorna. Istället snubblade sällskapet nästan på de stenblock, hackor och spadar som låg i gången. Elrind tecknade åt sällskapet att stanna och granskade gången. Från denna punkt var gången grovt uthuggen och på ett par ställen hade nischer börjat huggas ut ur väggen. Det stod klart för dem alla att de hade nått gravkammarens slut. Bakom dem hördes åter väktarens tunga, målmedvetna steg och de kom allt närmare.
   "Var är då Khendirs grav?" utbrast Elrind otåligt.
   "Vi kan inte dröja, herre", sade Legim. Han tog ett bestämt tag om besvärjarens arm och nästan släpade honom vidare i gången. "Om vi inte finner någon utgång längre fram så kanske åtminstone en plats där vi bättre kan försvara oss." Den andra handen hade redan greppat en av hackorna som lämnats kvar i gången av någon okänd gravgrävare.
   Legims förhoppning grusades dock snabbt. Framför dem blockerades vägen av en murad vägg. Krigaren gick snabbt ned på knä, lade ett öra mot muren och knackade försiktigt på den.
   "Undan!" ropade han och svingade hackan. Det första hugget slog loss ett moln av stenflisor och redan det andra hugget blottade ett hål. Gången fortsatte bortom muren!
   Legim högg ihärdigt vidare och det krävdes inte många hugg förrän hålet var stort nog att släppa igenom dem.
   "Ni först, herre!" befallde han och Elrind gav sig inte tid att argumentera med sin trogne livvakt. Dock såg besvärjaren till att Minn följde därnäst. Först när alla andra satt sig i säkerhet tog sig Legim själv genom hålet. Väktaren hade vid det här laget nästan hunnit fram till dem och man kunde till och med höra det släpande ljudet av lösa linnebindor för varje steg den tog.
   Bakom stenväggen väntade dem ett litet, fyrkantigt rum. Det var tomt och kalt, fjärran från de vackra, marmorbeklädda rum som de dittills passerat. Enda undantaget var den bortre väggen, som pryddes av en väggmålning med människor avbildade i naturlig storlek. Målningens centralfigur var en äldre, vitskäggig man med ett milt leende och en gloria i form av en sjuuddig stjärna som strålade ut från huvudet. Vid hans sida stod en yngre kvinna med vackra drag som dock inte förmådde dölja den oro och det vemod som speglades i hennes ansikte. Mannens händer vilade på två pojkars axlar, vars ungdomliga yttre stod i skarp kontrast till deras brådmogna och intelligenta blickar. Alla fyra var iförda vita, fotsida klädnader.
   Elrind var redan i färd med att febrilt granska väggmålningen och Sorogon gjorde honom sällskap så fort han kom in i rummet. Minn höll sig på respektfullt avstånd och studerade väggmålningen hon med. Där fadersgestaltens händer borde ha funnits hade två hål huggits ut ur väggen, formade som en tum breda ringar med en diameter på en handbredd. Minn grep reflexmässigt om sin högra handled. De såg ut att vara gjorda för att armbanden skulle passa i dem.
   Hennes blick fortsatte upp mot mannens ansikte. Var detta Khendir själv som begrundande betraktade henne från de döda? Den okände konstnären bakom väggmålningen hade skickligt levandegjort sin modell och Minn kände det som om hon stod öga mot öga med en livs levande människa. Det kändes som om ingen kunde dölja något för denne man som tycktes se, höra och förnimma allt som hände i världen. Hon hade burit Hans armband och kom på sig med att undra vad Khendir tyckte om hennes dåd. Var hon värdig hans kunskaper och krafter eller hade hon besudlat hans magiska armband? En rysning gick genom kroppen och läpparna formade tyst en ursäkt. Mannen på bilden gav henne dock inget svar utan fortsatte att tigande betrakta henne.
   Minn såg nu att var och en av den sjuuddiga glorians spetsar var försedd med en inskription. Orden var förvisso tydliga men deras innebörd var höljd i dunkel.
   "Vad står det?" viskade Ale som obemärkt hade klivit fram vid hennes sida. Minn läste högt för honom.

Dåren stirrar på delen, den vise ser det hela
Guld är den ädlaste av metaller
Den ädle sonen har sin fars hjärna, den oädle sin mors hjärta
Närmast en mans hjärta står hans eget kött och blod
Faran skiljer de fega från de modiga
Livet är kort, döden är evig
Se döden i ögonen och Han vänder sig bort

   "Vad betyder det?" frågade Ale.
   "Det är visdomsord", svarade Minn. "Men inga jag har hört tidigare."
   Visdomsorden var också föremål för magikernas uppmärksamhet och de diskuterade hetsigt hur de skulle tolkas. De hade liksom Minn dragit slutsatsen att hålen i väggen utgjorde någon form av lås till vilka armbanden var nycklarna. Vilket armband som passade till vilket hål kunde dock ingen av dem svara på och de var överens om att Khendir knappast ämnade ge sökande två chanser.
   Ale undrade vilket grymt öde den mannen kunde ha i beredskap åt den som valde fel. Med vilken rätt gav och tog han liv som det behagade honom? Ale sneglade på Minn men av hennes hänförda blick att döma kunde han inte finna något stöd hos henne och han behöll därför sina tankar för sig själv. Tyst förbannade han Khendir och hans, i Ales ögon, falska leende.
   Magikernas diskussion avbröts av ett väldigt slag mot väggen de brutit igenom. Väktaren hade nu nått fram till väggen men lyckligtvis tycktes den inte förstå att det fanns ett hål i den. Inte heller hade den följt Legims exempel och tagit med sig en hacka. Istället gav den sig på väggen med sitt svärdshjalt, fast besluten att avlägsna det hinder som fanns mellan den och de levande som dristat sig att tränga in i Ålderdomens kamrar.
   Men det illa lämpade redskapet kunde inte förta kraften i de armar som svingade det. För varje slag lossnade stora sjok av murbruk och det var bara en tidsfråga innan hela väggen skulle vara raserad.
   "Skynda er!" ropade Legim till magikerna och beredde sig att med sin hacka försvara dem mot väktarens vrede.
   Från Thireck hördes bara en gnällande bön och till och med den galne Kirmrik tycktes vara tagen av stundens allvar och höll sig tyst. Elrind sänkte huvudet och sökte samla sina tankar.
   "Vi måste följa Khendirs råd och se helheten. Alltså, väggmålningen föreställer Khendir, hans gemål Evinda och hans söner Angvin och Melkhor, därom råder inga tvivel", sade han. "Men armbanden saknas för att helheten ska bli komplett."
   "Han gav sina armband åt sina söner, den ädla metallen guld till Melkhor och den mindre ädla metallen silver till Angvin", fyllde Sorogon i.
   "Ville han med det säga att Melkhor var den ädlare av sönerna?" frågade sig Elrind. "Varför det?"
   "Både Khendirs och Melkhors namn fanns väl i böckerna i Dödens kamrar?" dristade sig Minn att inflika. "Men inte Angvins?"
   "Mycket bra, Minn", svarade Elrind. "Den största heder en son kan lända sin fader är att vandra i dennes fotspår. "Om Melkhor gjorde det kan han mycket väl ha hållits för den ädlare av dem, den som hade sin faders skarpa hjärna."
   "Och Angvin kan mycket väl ha hållits för den mindre ädle av dem, svaghjärtad som sin moder", sade Sorogon. "Ja Khendir kan till och med ha betvivlat Angvins ädelhet så till den grad att han hållit honom för att vara en oäkta son."
   "En oäkta son som till skillnad från hans eget kött och blod inte står närmast hans hjärta", konkluderade Elrind. "Melkhor står alltså till vänster om Khendir och Angvin till höger!"
   "Vad betyder resten då?" pep Ale.
   Han fick aldrig något svar ty diskussionen avbröts av ett brak när en stor del av väggen föll in och rummet fylldes av damm och sten. Bortom resterna syntes nu väktarens gestalt med det illa tilltygade men ännu farliga svärdet i ett fast grepp.
   "Vi har inte mycket tid kvar nu!" skrek Legim och vägde en sten i sin hand. Han tog sikte och slungade iväg den samtidigt som väktaren höjde svärdet över huvudet för ett sista slag mot väggen. Stenen träffade rakt i ansiktet med en kraft som kunnat fälla en häst. Väktaren var dock kraftfullare än så och stenen tycktes inte ens bekomma honom. Istället sänkte han med hela sin styrka hjaltet i det som återstod av väggen så att en spricka öppnade sig hela vägen ned till golvet. Sedan bröt han igenom resterna med sin kropp och började långsamt men obönhörligt att tränga in i rummet.
   Under tiden hade magikerna plockat fram sina armband. De tycktes skimra i dunklet och guldets varma ljus blandades med silvrets kalla. Elrind och Sorogon stirrade stint på varandra och händerna som greppade om armbanden darrade. Ingen ville lämna ifrån sig sitt armband före den andre.
   "Herre, jag ber er!" utbrast Legim och höjde hackan mot den annalkande väktaren.
   Utan att släppa varandra med blicken tog magikerna varsitt steg närmare väggen. Som på kommando förde de samtidigt armbanden mot målningen, tycktes tveka ett tag och tryckte sedan in dem i hålen där de passade perfekt. Ett klickande ljud hördes och armbanden föll med ett klingande ljud ned i någon okänd hålighet i väggens inre.
   I samma ögonblick stelnade väktaren i sin rörelse och en häpen, väntande tystnad tog vid. Plötsligt hördes ett gnisslande ljud ovanför dem. Mellan väktaren och Legim fälldes ett galler ned med en smäll och spärrade effektivt vägen in i, och ut ur, rummet. Murbruk lossnade från taket och när de tittade upp såg de snabbt orsaken. Hela taket var i rörelse och sänktes långsamt mot dem. De var fångade som råttor i en fälla!
   "Herre, rädda er själv!" ropade Legim till Elrind. Han stod vid en liten väggnisch, knappt en halv manshöjd hög och placerad en bit ovanför golvet. "Här och bara här kan ni undkomma fällan!"
   Elrind tog ett steg åt hans håll men tvekade.
   "Legim, nischen rymmer bara en av oss", invände han.
   "Jag har svurit att gå i döden för er, herre. Jag har troget lytt dina befallningar så lyssna nu på min enda befallning. Lämna oss och rädda er själv!"
   Elrind såg sig förtvivlat om. Legim hade rätt. Det fanns ingen annan väg ut ur fällan och snart fanns inte ens den kvar. Taket var nu oroväckande nära väggnischens övre kant. Hans blick gick vidare till resten av sällskapet. Ale och Minn hade fattat varandras händer och såg skräckslaget och bevekande på honom. Kirmrik mumlade något om "elaka kameleonter som gömde sig i nischen" och i Thirecks blick fanns bara förakt.
   "Varnade jag er inte för Cindars straff?" sade han. "Bered er nu att ta emot det. Min själ är redo, är era det?"
   "Jag kan inte lämna er, Legim", sade han. "Jag tackar dig men jag kan inte lämna er."
   "Jag har inga sådana skrupler", sade Sorogon, som dittills tyst begrundat deras situation. "Lämna plats för mig!"
   Han gick självsäkert fram mot nischen men Legim höjde hotfullt sin hacka.
   "Ta ett steg till och det blir det sista du tar", hotade han. "Min lojalitet väger tyngre än min heder."
   "Vakta din tunga", sade Sorogon hotfullt. "Också utan stav har jag krafter nog att fälla styvnackade oxar."
   "Så också jag", sade Elrind i samma ton. "Du kan inte anfalla oss båda så välj noga vem av oss du vill följa i döden."
   Sorogon tittade från den ene till den andre och tycktes överväga sina alternativ. Ingen sade något men alla kände det som om det sprakade i luften när magikernas blickar möttes. Legim vädjade nu förgäves. Magikerna tycktes helt ha glömt bort den fara de befann sig i, trots att det sjunkande taket nu tvingade dem att huka sig.
   "För sent!" utbrast Thireck triumferande. "Nu undkommer ni inte längre ert straff!"
   Elrind och Sorogon tittade mot väggnischen. Prästen hade rätt. Det sjunkande taket hade nu nästan helt passerat väggnischen och det fanns inte längre någon möjlighet för dem att rädda sig i den.
   "Minn!" skrek Elrind. "Min tid är förbi men du kan fortfarande rädda dig och föra Khendirs krafter vidare."
   Minn var likblek av rädsla. Hur gärna hade hon inte velat hörsamma magikerns vädjan och rädda sig själv. Hon kände hur Ales grepp slappnade av en aning och fick en klump i halsen. Inte heller hon kunde lämna dem att dö, hur skulle hon kunna leva med sig själv efter det? Hon såg ned i det stengolv som snart skulle omfamna henne i döden och tårar föll ned i dammet. Inget ord kom över hennes läppar och som svar till Elrind skakade hon bara på huvudet. Ales grepp hårdnade igen och hon fattade tacksamt hans hand med båda sina. Om de nu skulle dö så skulle de göra det tillsammans. De kröp ihop och inväntade det oundvikliga slutet.

19. Andarnas hämnd

"De levande kan begrava sina oförrätter och glömma dem, de döda tar med sig dem i graven och glömmer dem aldrig."

Gammalt cindariskt ordspråk

   Taket pressade nu ned sällskapet på knä. Legim försökte förtvivlat staga upp taket med sin hacka men krafterna som pressade ned det var starkare än så. Skaftet knäcktes som vore det en torr kvist och taket fortsatte obönhörligt nedåt.
   Plötsligt hördes ett nytt gnisslande ljud, den här gången från golvet. Nedanför väggmålningen öppnade sig en del av golvet i en lucka nedåt.
   "Ned!" röt Legim. Magikerna tog sig ingen tid att se efter vart luckan ledde utan kröp hastigt dit och hävde sig ned. Ale och Minn följde tätt efter medan Legim släpade Thireck och Kirmrik till luckan och tvingade ned dem innan han själv satte sig i säkerhet. Kirmrik verkade inte ens medveten om faran och Thireck var närmast ovillig till att räddas från vad han betraktade som Cindars rättmätiga straff. Men alla hann de genom luckan och ut ur rummet innan taket med ett brak mötte golvet. Rummet ovanför dem fanns inte längre och det hade inte de heller gjort om inte luckan hade öppnats.
   "Nu vet du i alla fall vad Khendir menade med att faran skiljer fega från de modiga", sade Elrind bistert till Ale. Han borstade av sina kläder och tittade upp mot luckan som räddat deras liv. "Den som hade stannat kvar i nischen hade förblivit där resten av sitt liv." Han vände sig till resten av sällskapet. "Välkomna till Khendirs sista viloplats", fortsatte han med högtidlig stämma.
   Han snurrade runt och lät ljuset från sin ring lysa upp vägg efter vägg i det nya rum de hamnat i. Rummet visade sig vara lika stort som det som de med nöd och näppe hade lämnat bakom sig. Den närmaste väggen var prydd med en väggmålning som var identisk med den föregående. Även denne fadersfigurs händer var ersatta med hål, i vilka sannolikt hålen ovan mynnade, ty Elrind hade åter sitt silverarmband i ett fast grepp och Sorogon höll lika hårt i sitt guldarmband. Ale undrade om de rent av hade gripit tag i armbanden i fallet från luckan ned till golvet. Övriga väggar var kala och någon utgång syntes heller inte till. Mitten av rummet upptogs dock av en enorm sarkofag i vackraste marmor.
   Elrind och Sorogon klev fram till den och ställde sig på ömse sidor, Elrind till höger och Sorogon till vänster.
   "Legim", sade Elrind, "om jag får besvära dig."
   Legim nickade och klev fram till sarkofagens huvudsida. Han förde in sina järnbeklädda fingrar under stenlocket och sköt sammanbitet undan det. De andra rusade nyfiket till och inte ens Thireck kunde dölja sin nyfikenhet.
   I sarkofagen låg de mumifierade resterna av en högrest människa som var så väl bevarad att han enkelt kunde kännas igen från väggmålningen. Den milt leende, vitskäggige mannen som med tomma ögonhålor blickade upp mot dem kunde inte vara någon annan än Khendir. Hans händer var sammanförda över bröstet men utan att mötas. Istället var de vända utåt och sträcktes upp mot betraktarna. Runt hjässan satt en sjuuddig krona i guld med röda och gröna ädelstenar och var och en av fingrarna pryddes av en tjock ring, guldringar på vänsterhanden och silverringar på högra handen. Vid hans sida låg en stav i svartaste trä och en dolk i en okänd, skimrande metall med infattade diamanter. Tysta och hänförda betraktade de kvarlevorna av den främste trollkonstnären som någonsin beträtt Cindarells jord.
   Det blev prästen Thireck som först tog till orda.
   "Minns ert uppdrag", manade han. "Ni skulle återföra armbanden till deras rätte ägare och ursprunglige skapare. Cindar har nu låtit er komma ända hit så fullfölj ert uppdrag och lämna sedan dessa ondskans redskap bakom er."
   Sorogon fnös och Elrind såg betänksam ut.
   "Vem vet vad som händer om vi nu uppfyller Angvins önskan. Khendirs gemål och söner har uppenbarat sig för oss men icke han själv. Måhända kommer hans armband att överbrygga avståndet mellan livet och döden och få Khendir själv att uppenbara sig för oss."
   "Och uppenbara hemligheterna med hans armband", fortsatte Sorogon. "Dessa armband som omgärdas av så många rykten men om vilka vi vet så lite."
   "Jag är redo att möta Khendir", sade Elrind och förde silverarmbandet mot den mumifierade kroppens högra hand.
   "Så också jag", svarade Sorogon och förde guldarmbandet mot den vänstra handen. "Skråbroder", tillade han och gav Elrind ett ögonkast. Tillsammans trädde de på armbanden på Khendirs händer och lät sina egna händer stanna kvar runt dem. Sedan väntade de.
   Från armbanden började ett sällsamt sken att pulsera. Skenet blev allt starkare och en vit rök började stiga från dem och fylla rummet. Plötsligt lystes hela rummet upp av ett bländande ljussken och det följdes av en öronbedövande knall.
   Ljudet försvann snabbt men ljuset dröjde märkligt nog kvar. När röken lättade så såg de att de inte längre befann sig i nere i Ålderdomens kamrar utan ovan jord igen. Väggarna kring dem hade försvunnit och stengolvet under dem hade ersatts av gräs. Khendirs kropp och tillhörigheter låg ännu kvar men inte längre i sin sarkofag utan på ett stenbord. Med ens insåg de att de åter befann sig i den ring av sju resta stenar varifrån de hade nedstigit i de hemlighetsfulla kamrarna. De var dock inte ensamma längre ty över stenbordet svävade en skimrande gestalt med vitt skägg och milt leende.
   Gestalten talade till dem med en kraftfull men likväl mjuk stämma.
   "Jag är Khendir den lärde", sade han. "Jag är er ett stort tack skyldig för den tjänst ni har gjort mig. Gudarna gav mig en mäktig själ och när jag levde var jag därför en kraftfull magiker. Under mitt liv tillägnade jag mig krafter och kunskaper som andra män hade tarvat flera mansåldrar för att uppnå. Hur illa smärtade det mig då inte vetskapen om att allt detta skulle slockna likt ett utbrunnet ljus då mitt eget liv slocknade, till förfång för alla efterkommande generationer. Jag ägnade därför de sista åren av mitt bräckliga liv åt att utforska hur jag skulle kunna binda mina erfarenheter till något mer varaktigt än min köttsliga lekamen. Åren gick och jag fruktade att jag skulle möta döden innan mitt värv fullbordats. Men till slut kröntes mitt arbete med framgång och jag fann ut en väg att binda mitt livs lärdomar till ädla metaller. Jag förfärdigade därför två armband i guld och silver för att på så vis bevara mina kunskaper och krafter för tid och evighet. Åt mina två söner skänkte jag dessa armband på det att de skulle förvärva, förvalta och förädla det som min mansålder frambringat."
   Khendir tystnade och fick något sorgset i blicken innan han återupptog sin berättelse.
   "Det var mig dock inte förunnat att förära mina söner denna gåva. En ond demon avundades mig mitt liv och tog själv plats i guldarmbandet. Mina krafter kom nu att vändas mot varandra i det att guldarmbandet bekämpade silverarmbandet istället för att samarbeta med det. Under demonens inflytande kom Melkhor att vända sig mot sin broder Angvin och armbandens kamp ändade mina båda söners liv."
   Han suckade och vände sig mot Thireck.
   "Ditt försök att bekämpa demonens ondska genom att genom att skärma av armbanden från omvärlden var välmenat men missriktat. Vet att armbanden i sig inte är onda men att deras krafter, i likhet med alla verktyg, kan nyttjas i ondskefulla syften. Att begrava armbanden kunde möjligen skjuta upp men inte avvärja framtida ondskefulla handlingar, ty hur skulle väl en dödlig kunna svinga dess krafter med större tyngd än en odödlig demon?"
   Khendir gjorde en ny paus och vände sig sedan åter mot hela sällskapet.
   "Men min son Angvin och min gemål Evinda ledde er på rätt väg. Blott jag själv, Khendir den lärde med många mansåldrars kunskap och kraft, ägde styrka nog att bekämpa och besegra demonen. Genom att återföra silverarmbandet till min kropp återförde ni också min själ till världen. Genom att återföra guldarmbandet till densamma tvingade ni demonen till en direkt kamp med armbandens skapare, en kamp den inte kunde vinna. Demonen är nu för alltid fördriven från vår värld och mina krafter är åter tillgängliga för dem som förmår och förtjänar att nyttja dem i goda syften."
   Han sträckte ut sina händer mot dem i en välkomnande gest.
   "Ni har visat er värdiga att bära armbanden och ärva mina krafter. Jag skänker dem nu till er på det att jag äntligen ska kunna få ro och lämna vår värld i den trygga förhoppningen att mitt livsverk kommer att leva vidare för evig tid."
   Khendir tystnade och inväntade deras svar. Elrind och Sorogon tittade ömsom på varandra, ömsom på armbanden, som ännu satt kring handlederna på Khendirs kropp på stenbordet. De tycktes ännu pulsera med ett förföriskt sken, som om de lockade på dem. Men det var Thireck som först klev fram.
   "Lismande lögnare!" skrek han och spottade på Khendirs kropp. "Den enda demon som finns i de där ogudaktiga armbanden är du själv! Vem tror du att du lurar med din honungslena men förgiftade stämma?" Han drog fram en triak i silver från sin klädnad och höjde den mot den skimrande gestalten framför honom. Vik hädan, säger jag dig! I Cindars namn, vik hädan och återvänd till det mörker du kommer från!"
   Khendirs min förrådde ingenting om vad han ansåg om prästens utbrott. Han betraktade honom bara sorgset och skakade på huvudet.
   "Besinna dig, präst", väste Elrind. "Inser du inte att du talar till Cindarells främste trollkonstnär? Det här är spörsmål för lärde män, inte skenheliga fanatiker."
   Thireck vände sig röd i ansiktet mot Elrind.
   "Jaså, nu kryper minsann sanningen fram, likt en orm som dolt sig under en sten. Jag visste väl att ni aldrig ämnade lämna ifrån er armbanden. Men så länge Cindar står mig bi kommer jag att stå mellan er och dessa ondskans redskap."
   Solen gick för ett ögonblick i moln och en kall vind blåste över kullen. Utanför ringen av resta stenar blåste dimslöjor upp som antog samma skrämmande mänskliga former som de som sällskapet sett vid sin ankomst till Andarnas hemvist. Ingen kunde längre betvivla Thirecks ord om att platsen var full av osaliga andar. Stråk av dimma sträckte sig likt smala, långfingrade händer in mellan stenarna och mot dem men utan att nå ända fram. Till och med Khendirs lugna uppenbarelse föreföll obekväm.
   "Tiden är knapp", sade Elrind. "Legim, var vänlig och avlägsna den hysteriske prästen."
   Legim tittade förvånat på besvärjaren.
   "Herre", sade han, "ni begär väl inte att jag ska lägga handen på en gudsman?"
   Elrinds ögon blixtrade.
   "Hör du inte eller lyder du inte?" frågade han barskt.
   "Följer du din heder eller ditt hjärta?" löd Thirecks motfråga till krigaren.
   Den vanligtvis så självsäkre Legim tittade från den ene till den andre med sitt enda friska öga. Osäkerheten lyste i hans ansikte och underkäken darrade när han försökte sätta ord på sin tveksamhet.
   "Vad händer?" viskade Ale till Minn.
   "Armbanden", mumlade Minn frånvarande.
   Ale tittade på henne. Hon gned sin högra handled och tittade bortom de grälande, på de ännu pulserande armbanden på Khendirs handleder.
   "Minn", vädjade Ale och grep tag i hennes händer. "Börja inte du också. Vad finns i de där armbandentligen?"
   Han fick inget svar och grep därför tag i hennes huvud istället så att han kunde tvinga henne att se på honom.
   "Minn", fortsatte han bönfallande. "Du skrämmer mig och det gör Elrind också. Berätta, snälla du. Du har ju burit ett av de där armbanden. Berätta innan det är för sent."
   Minns blick var tom men hennes läppar formade ord.
   "Khendir?" frågade han. "Är det Khendir själv som finns i armbanden?"
   En rysning genomfor Minns kropp. Minnena från hennes första erfarenhet av silverarmbandet kom tillbaka till henne. Hon mindes krafterna som flödat genom henne men också den mörka, förlamande skepnad som skrämt henne så. Hade det varit en nybörjares första, stapplande steg med armbandens krafter eller hade det varit en föraning om dunkla, farliga krafter som väntade på att släppas lös? Hade det varit hennes egna krafter som förstärkts eller hade det varit främmande krafter som verkat genom henne? Hon var väl fortfarande samma Minn som alltid, eller...?
   Ales grepp om hennes ansikte slappnade plötsligt av och han vände sig mot stenbordet med ett förvånat uttryck i ansiktet. Minn följde hans blick och slogs av samma förvåning som honom. I magikernas händer blänkte nu metallerna av de offerdolkar som de funnit hos Khendirs olyckliga söner, Angvins silverdolk i Elrinds hand och Melkhors gulddolk i Sorogons hand.
   "Gott", sade Elrind, "då gör jag det själv." Han och Sorogon steg hotfullt fram mot Thireck.
   I detta ögonblick förstod Minn. Det var inte längre den Elrind hon lärt känna som hon såg framför sig, det var armbandens mörka medvetande som manifesterade sig i honom.
   "Nej!" skrek Minn. "Gör det inte! Snälla Elrind, rör inte armbanden! För din egen skull, låt bli dem!"
   Besvärjaren vände sig om och för ett ögonblick såg hon åter den gamle Elrinds blick men hans fordom så starka och självsäkra fasad tycktes ha rämnat. Elrind påminde i detta nu mer om en gammal och förvirrad gubbe som inte visste var han var. I hans ögon uppfattade Minn en glimt av sorg och hans läppar darrade som om han försökte säga något. Minn ville springa fram och dra honom med sig, bort från de fördömda armbanden, men stunden var förbi. Besvärjarens ögon blixtrade på nytt och vredgat vände han sig mot Thireck igen.
   Prästen gav magikerna en utmanade blick och öppnade munnen men några ord hann aldrig komma över hans läppar. Dolkarna blixtrade till och stöttes hänsynslöst in i prästens oskyddade kropp. Thireck vek sig dubbel och föll till marken.
   "Blodets dolkar... ringens grund...", stönade han, utstötte en hostning och blev sedan liggande tyst.
   Legim försökte rusa till men stoppades i steget som slagen av en osynlig hand. Huvudet kastades bakåt och det var med nöd och näppe som han lyckades behålla balansen. Förvirrad såg han sig om efter sin osynlige fiende. Hans blick gick förbi och Ale och Minn och tycktes fokusera på någon bakom dem.
   "Förrädare!" fick han fram innan ett nytt osynligt slag fällde honom och han tog sig om huvudet som för att försöka hindra det från att sprängas. Elrind och Sorogon klev nonchalant över prästens kropp fram till stenbordet och sträckte sig efter armbanden.
   Ale och Minn tittade åt det håll som Legim hade tittat och till sin förvåning såg de att Kirmrik hade kastat av sig huvan. Från ett fårat, skägglöst ansikte tittade ett par skarpa, mörka ögon fram under en tjock, korpsvart lugg. Runt huvudet glimmade ett pannband i guld prytt med en röd sten slipad som en sjuuddig stjärna. Kirmriks uppmärksamhet var helt och hållet inriktad på tumultet kring stenbordet och han ignorerade helt barnen. Den vänstra handen var knuten och riktad mot Legim medan den vänstra handen pekade mot magikerna och stenbordet. Med subtila handrörelser och bekymmerslös min tycktes han fullständigt kontrollera situationen.
   "Nej!" skrek Minn. Rädslan fick hennes blod att svalla och det svartnade för ögonen.
   Plötsligt ryckte Kirmrik till och drog undan händerna som om han hade bränt sig. Med en orms snabba rörelse vände han sig mot Ale och Minn.
   "Vem vågar ge sig på Zorin?" väste han sammanbitet med en röst fjärran från den som Kirmrik brukat.
   Ale och Minn backade förskräckta undan från den man som nu kallade sig Zorin och närmare Legim. Krigaren utnyttjade förvirringen och vräkte stenbordet över ända. Khendirs kropp, armbanden och de andra föremålen föll ned i marken och magikerna stannade förvånade till i sina rörelser. Zorin svor till. Med ena handen gjorde han en gest mot Minn och med andra handen en gest mot Legim. Minn kastades bakåt och slog huvudet i en av runstenarna medan Legim än en gång sjönk ihop med händerna om huvudet och smärtan utmejslad i ansiktet. Sedan vände sig Zorin än en gång mot Elrind och Sorogon.
   Ale såg sig förtvivlat om. Han var nu ensam kvar med den farlige mannen. Vid hans fötter låg Khendirs gyllene dolk. Vad var det Thireck hade yttrat innan han hade förlorat medvetandet? "Blodets dolkar och ringens grund." Ale fick ett infall och grep tag i dolken. Zorin uppfattade rörelsen och vände sig mot honom men de många gånger som Ale undflytt mästers vrede hade lärt honom vikten av att vara kvick i vändningarna. Han rullade runt så att han hamnade vid Minns sida, fattade ena handen om hennes och stötte med den andra handen dolken mot stenen.
   Runstenen var gjord av hårdaste urberg men trots det trängde dolkens blad in i den som vore det lös jord. En spricka bröt fram och växte sig snabbt längre och bredare. Runstenen utstötte ett gnisslande och gnällande ljud och föll sedan ihop i ett moln av stoft.
   Ett vrål av vrede steg upp från det omkullvräkta stenbordet, över vilket Khendirs ande ännu svävade. Vrålet överröstades dock hundrafalt av vrål utifrån. Över runstenens rester vällde nu dimman in likt en lavin. Ale kände det som om en kall vind svepte förbi ovanför honom och han urskiljde hundraden och åter hundraden av ansikten i dimman, ansikten förvridna av smärta blandad med fruktansvärd vrede. Förskräckt rullade Ale undan och med handen alltjämt hårt om Minns kröp han bort från stenresterna. Minn var tack och lov fortfarande vid medvetande, om än mycket omtöcknad, och följde villigt med Ale.
   Dimman fyllde nu hela stenringen och Ale kände att han bara ville komma ut ur den och så långt bort som möjligt från denna hemska plats. Från stenbordet blandades nu de vredgade vrålen med skrik av smärta. Ljusblixtar skar genom dimslöjorna och ett muller som av åska rullade över kullen.
   Ale och Minn snubblade ut ur ringen och sprang så snabbt de bara kunde längs stigen utan att se sig om. Marken skakade under deras fötter och mörka moln tornade upp sig över dem. Inom kort piskades Andarnas hemvist av ett kraftigt regn och det var som om naturen själv förenade sig med andarna i sin fasansfulla hämnd på platsen och dess skapare. Först när de kommit över hängbron vågade Ale och Minn stanna upp hämta andan. På denna sida om bron föll inget regn och marken skakade heller inte.
   "Elrind!" utbrast Minn. Först nu när de själva var i säkerhet föll det henne in att de andra fortfarande var kvar. "Hur gick det med de andra?"
   Ale kunde bara rycka på axlarna.
   "Jag vet inte", sade han och såg bort mot förödelsen på andra sidan. Det såg ut som om alla blixtar slog ned på den punkt där de visste att stenringen låg och en enorm ljuspelare reste sig från den ända upp till de svarta molnen ovanför. "Jag hoppas att de klarade sig", fortsatte han men rösten kunde inte dölja vad han egentligen trodde.
   Elrind, Legim, Thireck, Sorogon och den mystiske Zorin. Var de alla borta nu och vilket hemskt öde hade drabbat dem? Bredvid honom låg det tunga svärd som Legim hade lämnat innan han hade beträtt Andarnas hemvist och han tog vördnadsfullt upp det. Han hade inte känt krigaren länge men tanken på att han aldrig mer skulle svinga sitt svärd kändes ändå så främmande. En tår rullade utför hans kind. En bit bort hade Minn knäfallit vid Elrinds fallna stav och samma tankar tycktes plåga henne.
   Plötsligt skymtade Ale en skepnad på andra sidan bron. Genom regnet kom någon stapplande, tyngd av en börda över axlarna. Marken skälvde fortfarande och bron svängde hotfullt. Delar av bron föll ned i den bottenlösa klyftan men skepnaden var fast besluten att försöka ta sig över.
   Ales grepp om svärdet hårdnade. Tänk om det var Zorin som kom emot dem? Skulle han kunna försvara dem med ett svärd som han knappt orkade lyfta? Men med ens försvann hans oro.
   "Legim!" utbrast han lättat då han kände igen den modige krigaren.
   Det var verkligen Legim som kämpade sig över bron och på axlarna bar han prästen Thirecks livlösa kropp. Han svettades ymnigt och det såg ut som om det var mer än den tunga bördan som plågade honom. Likväl lyckades han komma över och i samma stund som hans fötter lämnade bron brast den och försvann ned i avgrunden. Väl i säkerhet knäböjde han och lade prästen till rätta innan han utmattad föll ihop.
   "Var... var är Elrind?" frågade Minn.
   Legim suckade djupt och dröjde med svaret. Han vred på huvudet och såg tillbaka mot Andarnas hemvist. Jordskalvet hade upphört och ljuspelaren var borta. Regnet blev lättare och molnen började spricka upp. Snart lade sig åter en tystnad över platsen som om ingenting hade hänt. Kvar fanns bara de överlevandes minnen.
   "Jag vet inte", svarade Legim till slut med ovanligt svag stämma. "Jag fann honom aldrig. Jag... jag misslyckades... igen." Med outgrundlig blick såg han bort mot den plats där han hade lämnat sin herre kvar för alltid. Hans tankar var mycket långt borta och varken Ale eller Minn vågade störa honom.
   Ett stön från Thireck återförde Legim till deras belägenhet.
   "Tack, min son", rosslade han, "men det var förgäves. Jag måste förbereda mig på att möta Cindar, min gud."
   "Det ska vi alla göra i sinom tid", svarade Legim med forcerad röst. "Men din tid är ännu inte inne. De här såren ser värre ut än vad de är."
   Från sin tunika rev han loss ett stycke tyg och förband långsamt och omsorgsfullt prästens sår. Han försjönk i arbetet och tycktes nästan dra ut på det för att slippa tänka på sin sorg. Hela tiden höll han sig vänd från Andarnas hemvist. Till slut fick Thireck själv milt skjuta honom ifrån sig.
   "Väl har du tagit hand om mig, min son", sade han. "Tag nu hand om dig själv, jag har förstått att du behöver det." Sedan slöt han sina ögon och tog tacksamt emot den smärtlindring som sömnen gav honom, utmattad och tagen som han var.
   Legim nickade tyst och reste sig upp. Långsamt vände han sig åter mot Andarnas hemvist. Han fick syn på Elrinds stav, lyfte varsamt upp den som en moder lyfter sitt barn och vägde den i händerna utan att säga något. Till slut klev han fram till brofästet och tryckte ned staven i marken så att den blev stående. Vid dess fot lade han formelsamlingen och täckte över den med lite jord. Efter en kort tvekan gjorde han respektfullt detsamma med Sorogons stav och formelsamling. Med en tyst bugning tog han så farväl av sin herre.
   Först därefter upptäckte han att Ale fortfarande höll i hans svärd och Ale räckte nu fram det mot honom.
   "Jag tackar dig", sade Legim när han tog emot svärdet. "Länge har svärdet kämpat men nu ska också det få vila."
   Med tunga steg gick han fram till klyftan och höll upp det framför sig. Solen hade åter kommit fram och svärdseggen glimmade nu i dess sken.
   "Svärd", sade han, "länge har vi tillsammans färdats på krigarens väg, på gott och ont. Mycket gott har du bringat mig men också svår sorg. Kanske hade min väg varit lättare utan dig men jag har aldrig vänt om och jag kommer aldrig att få veta det. Nu har emellertid min väg nått sitt slut och tiden är inne för oss att skiljas."
   Legim höjde handen och gjorde en ansats att slunga ut det i avgrunden. I ögonvrån uppfattade han dock hur Ale ryckte till och höll inne sitt kast. Tvekande och med bekymrad min vände han sig mot Ale.
   "Jag har redan sagt dig att detta är en tung börda", sade han allvarligt. "Är du verkligen säker på att du vill axla den?"
   Ale förstod inte riktigt vad krigaren menade men nickade ändå till svar. Legim betraktade honom länge. Det blåste upp och det tycktes dem som om svärdet sjöng i vinden.
   "Svärdet talar till mig", mumlade Legim. "Kanske har det fortfarande en roll att spela, om än inte i min hand. Du har bevisat ditt mod och kanske kan du åstadkomma stordåd med svärdet men tänk på det är ett tveeggat vapen. Jag fruktar att dess sista dåd kommer att skänka dig både ära och sorg. Kanske kommer du då själv att vilja slunga det i avgrunden och förbanna att jag inte gjorde det nu. Jag frågar dig än en gång, vill du axla denna tunga börda?"
   Först nu förstod Ale vad han menade. Legim, Cindarells främste svärdskämpe, ville skänka honom sitt svärd. Han, Ale, skulle kunna bli en hjälte och åstadkomma stordåd med det. Alla hans drömmar skulle uppfyllas! Med ett barns ivrighet nickade Ale till svar, utan att beakta Legims dystra profetia, för ett barn var han ju fortfarande, även med svärd i hand.
   Legim log sorgset, kanske kände han igen sig själv i Ales ivrighet, och överräckte svärdet med hjaltet först.
   "Betänk att din arm inte är redo att svinga svärdet ännu. Som vilket hantverk som helst så kräver krigarens yrke träning och åter träning. Du är ännu bara lärling och behöver en mästare."
   Han vände sig mot Minn.
   "Detsamma gäller dig, min unga dam. Jag ser att du redan har valt din väg. Kanske anade jag det redan när våra vägar korsades för den första gången."
   Han tycktes titta rakt på den bok som Ale funnit i Andarnas hemvist och som Minn dolde i sin klädnad. Hon rodnade och svarade inte.
   "Må så ske som måste ske", sade Legim. "Vi väljer själva våra vägar och jag önskar er all välgång. Låt oss nu inte dryfta detta vidare utan lämna denna plats bakom oss så fort som möjligt."
   Legim förfärdigade en enkel bår av grenar som han lade Thireck till rätta på och snart kunde de ge sig av. Kvar lämnade de magikernas stavar och när solen gick ned kastade de långa skuggor mot den gåtfulla plats som en gång kallades Andarnas hemvist.

Epilog

"När du väl har valt din väg, se dig inte om över axeln utan blicka framåt på det att du inte skola snubbla under din vandring."

Cindars Ord, kap 4, tal 1

   I den lilla byn Tjärne skildes de från prästen Thireck. Han var fortfarande mycket blek av sina kroppsliga sår men över hans ansikte vilade ett lugn som om han äntligen hade fått ro i sin själ. Kanske hade han varit mindre lugn om han hade förstått vad barnen förde med sig men Ale hade noga lindat in sitt svärd och hängt det på mulans rygg medan Minn väl dolt sin bok och inte så mycket som öppnat den ännu.
   "Vart för du dem?" hade Thireck frågat Legim med hänvisning till Ale och Minn.
   "Till ett kloster västerut", hade Legim svarat. "Det är ett stort kloster som besitter allehanda kunskaper. Jag är förvissad om att de där kan få all den vägledning de behöver på de vägar de valt. Själv söker jag mig dit för att finna frid."
   Med det svaret hade Thireck låtit sig nöja. Som en sista åtgärd förvissade han sig om att Legims öga läkte som det skulle. Sedan välsignade han dem i Cindars namn innan han tog farväl av dem. Först därefter vågade de dryfta de händelser de lämnat bakom sig och de som ännu väntade dem. Det var Minn som hade flest frågor och så fort Tjärne försvunnit i fjärran tog hon till orda.
   "Legim", frågade hon försiktigt, "Tror du att det var armbandens lockelse eller Zorins magi som styrde Elrinds sista handlingar?"
   Legim suckade djupt men försökte inte undvika frågan.
   "Jag har själv frågat mig samma sak om och om igen. Den Elrind som jag lämnade kvar på den plats vars namn jag helst vill glömma var inte samme Elrind som jag kände. Han brukade säga att magi kan påverka den riktning en händelse går i men aldrig få den att gå åt motsatt håll. Kanske var jag i min trofasthet blind för den riktning min herre börjat gå i? Frågan är emellertid irrelevant, ty det var min plikt som hans livvakt att beskydda honom. Jag föredrar att minnas hur han inför Khendirs sista fälla vägrade att rädda sitt eget liv på bekostnad av våra liv och glömma det som hände sedan."
   "Var det då Khendirs krafter eller Khendir själv som fanns i armbanden?"
   "Det vet du bäst själv som burit ett av dem. Det enda jag vet är att alldeles för många har fått sina vägar ändade för deras skull."
   Minn hade velat fråga om också Khendirs väg verkligen var ändad men Ale förekom henne.
   "Vem var den där Zorin då?" undrade han.
   "En av översteprästerna som jag förstod det", svarade Legim, "och av allt att döma Khendirs tjänare med uppdrag att styra händelserna enligt Khendirs önskemål." Han log bistert. "Att han sannolikt också misslyckades är det enda goda som kommit ut ur den här historien."
   "Vad menade du med att du misslyckades igen?" undrade Ale.
   Den här gången böjde Legim bara huvudet och gav inget svar. Om Andarnas hemvist och Sönernas armband talade han sedan inte mer.
   Minn fick aldrig svar på sin sista fråga.

Cindarellkrönikan fortsätter i boken Drömmarnas stad.

Nedladdningsbara versioner

Innehåll

Karta

Sönernas armband

2009-01-18

Sönernas armband Första delen av Cindarellkrönikan

Sönernas armband
Första delen av Cindarellkrönikan