Innehåll

Ros och törnen

2009-06-28

Ros och törnen är mitt första försök att skriva en hel roman från. Otålighet och självkritik var bittra fiender under den resan och romanen kom aldrig att fullbordas. Jag skrev romanen i slutet av nittiotalet och byggde den delvis på verkliga känslor och händelser i samband med en olycklig kärlek. I tankarna fanns stora diktare och författare och jag trodde då att det skulle räcka med känslor och inspiration för att skriva en bra roman. Snart insåg jag dock att det var långt ifrån tillräckligt för en hel roman och mina försöka att bygga ut det hela med lån från mina dikter och noveller kom bara att kännas tagna ur sitt sammanhang. Så här efteråt kan jag bara erkänna att det krävs mer än vad jag då hade. Jag saknar den elegans med vilken diktare sätter ord på känslor, jag saknar Dostojevskijs förmåga att skildra människors inre, jag saknar Tolstojs kapacitet att skildra människors utveckling och jag saknar Ecos gåva att som i Rosens namn väva samman skilda trådar till en spännande helhet. För den som upplevt kärleken exakt så som jag upplevt den kan det finnas beröringspunkter men alla andra har nog svårt att förstå de känslor och händelser som jag klumpigt beskriver. Men som alltid när jag skriver så var skrivandet i sig roligt och jag lärde mig mycket om mig själv. Jag ångrar därför inte de timmar jag tillbringade med romanen utan rekommenderar alla att åtminste försöka skriva den bok som varje människa bär inom sig.

Ros och törnen
Tankar kring den första kärleken

En ynklig människa

Där hänger på boklådsfönstret
en tunnklädd liten bok
Det är ett urtaget hjärta
som dinglar där på sin krok

(August Strindberg, Vid avenue de Neuilly)

Ett hjärta. Ett naket hjärta ensamt i världen, utlämnat åt dess bistra verklighet och utan någonting att skyla sig med mot omgivningens kritiska blickar. Om ett sådant hjärta skrev August Strindberg i dikten Vid avenue de Neuilly. När jag först läste den dikten förstod jag inte dess innebörd. När jag fick den förklarad för mig trodde jag att jag förstod dess innebörd. Så fel jag hade! Först nu, när jag själv upplever och delar den vånda August Strindberg kände och sökte uttrycka i dikten kan jag säga att jag till fullo förstår dess innebörd.

Jag ämnar nu för läsaren söka öppna mitt eget hjärta och använda bokens form för att åskådliggöra mina känslor. Det är med blandade känslor jag fattar pennan för att nedteckna de händelser som medförde en så stor omvälvning i mitt liv och vars följder jag ännu inte kan överblicka över.

Nog är det märkligt hur ett och samma skeende kan betraktas på så många olika sätt beroende på om de betraktas inifrån eller utifrån. För läsaren kan mina erfarenheter kanske tyckas vara bagatellartade, som något så banalt och oviktigt att det inte finns någon som helst anledning att berätta om dem. Men detta är för att du, min läsare, åtnjuter åskådarens fördel. Du sitter kanske bekvämt tillbakalutad i en fåtölj framför en värmande brasa och med mat och dryck inom räckhåll. Du söker en stunds flykt från din egen verklighet in i bokens värld men bara för att betrakta. Närhelst denna bokens värld förefaller dig otrevlig så kan du finna ro i insikten att du själv inte tillhör denna värld eller rent av slå igen boken och återvända till din egen trygga värld. På samma sätt kan du betrakta människor i din egen värld, i din absoluta närhet. Du kan se på dem, lyssna på dem och låtsas ta del av deras erfarenheter, må det vara framgång och glädje eller vedermödor och sorg, men du kan aldrig till fullo förstå dem eller deras känslor. Hur omvälvande deras erfarenheter än må vara så kommer du aldrig tillmäta dem samma betydelse som om samma sak hade hänt dig själv. Empati är ett ack så vackert ord men samtidigt så tomt, ty hur kan väl den inskränkta människan förmå blicka utanför det egna jaget och inse att det faktiskt finns andra människor med tankar och känslor, likadana som de hon själv hyser och minst lika viktiga. Istället kommer du fortsätta att vandra omkring i din egen lilla värld och betrakta allting som sker omkring dig som antingen något som påverkar dig eller som något fullständigt irrelevant. Precis som de mystiska invånarna i bokens värld framstår också människorna i din omgivning som skuggor utan någon djupare innebörd, vars erfarenheter, hur levande de än framställs, aldrig riktigt når ditt medvetande och aldrig bli mer än en del av det stora skådespel som pågår i din omgivning.

Kanske kommer läsaren också betrakta mina erfarenheter på detta sätt. Kanske kommer de betraktas med ett överlägset leende och kanske kommer det sägas att det inte var så allvarligt med samma oengagerade tonfall som föräldern söker lugna sitt gråtande barn. För mig däremot har dessa mina erfarenheter som jag nu ämnar förtälja om haft ett stort inflytande och jag kommer att bära minnet av dem i mitt hjärta tills döden i sin barmhärtigt breder ut en glömskans slöja över dem.

Kanske skriver jag till mig själv i ett fåfängt försök att vinna insikt om mig själv, kanske skriver jag för att dela med mig av mina erfarenheter till alla de andra ynkliga människor som överlever livet snarare än lever det. För en ynklig människa är jag! Jag rusar genom livet, ständigt på jakt efter framgång, utan att ta mig tid till att stanna upp och fundera över huruvida jag är lycklig. Åtminstone trodde jag att var lycklig tills jag förstod vad lycka verkligen var. Men ödets vägar är outgrundliga och det var under denna min ändlösa jakt som jag till slut fann någon som kunde ge mig denna djupare insikt, låt vara att mitt unga huvud var fullt av fler frågor än svar när jag när jag till slut lämnade henne. Men nu går jag händelserna i förväg. Låt mig försöka finna en början till min berättelse.

Jag är alltså en ynklig människa. Jag är ett barn av min tid som trycks ned av de många krav som livet obarmhärtigt staplar på min rygg. Men även om jag skulle vilja det så kan jag inte lägga skulden för det på någon annan än mig själv, ty hos mig, i mina egna tankar, har min prestationsångest sitt ursprung. Dessa underbara tankar som skiljer människan från djuren, dessa fantastiska tankar som höjer människan över den krassa, materiella verkligheten och ger en själ till den annars så döda kroppen! Men istället för de vingar som lyfter människan till andlig glädje så var tankarna hos mig snarare bojor som än hårdare band mig till kroppslig sorg. Däri ligger min ynklighet.

Jag hade en trygg uppväxt utan avsaknad av vare sig materiell välfärd eller kärlek och omsorg. Likväl var jag en orolig människa. Jag var orolig för vad framtiden skulle ha i sitt sköte för mig och beslutade mig därför tidigt för att söka stå på egna ben. Mina ledsagare på den tunga vägen var å ena sidan Arbete och å andra sidan Sparsamhet. Jag utmärkte mig tidigt i mina studier och fritiden ägnade jag hellre åt arbete än nöjen. Trots att jag aldrig behövde uppleva finansiella problem lade jag pengarna på hög och skydde allt vad utgifter hette. Snålhet vore nog ett mer passande namn än Sparsamhet. Min ständiga förföljare på denna ensliga väg var Tiden. Jag var besatt av tanken på att ingen tid i mitt korta liv fick slösas bort. En stund som inte gav mig något bestående i form av lärdom eller pengar var för mig en förlust som inte kunde återvinnas. Om jag hade någon klar bild av den framtid jag väntade mig vid vägens slut vet jag inte. Jag tror det inte i alla fall. Det som ändå drev mig att fortsätta var de många etappmål som jag ständigt föresatte mig. Men när väl ett mål var nått så fick jag upp ögonen för nästa vid horisonten och rusade vidare utan att njuta frukterna av min prestation så långt eller ens smaka dem för att se om de var värda mitt slit. Ironiskt nog var det ändå under ett av dessa etappmål som den händelse inträffade som öppnade mina ögon och om vilken jag nu ämnar berätta.

En ny värld

Ett av de många etappmål som jag hade föresatt mig i livet var att förvärva utlandserfarenhet. Läsaren må gärna skratta åt mig när han läser dessa rader men jag kan inte förneka att det var så det låg till. Erfarenhet är inte någonting som man förvärvar, det är någonting som man får till skänks och som kan ge en stöd i det fortsatta livet. Men jag var inte intresserad av något så abstrakt som stöd i mitt fortsatta liv, jag betraktade erfarenhet blott som ett fundament för min framtida karriär, som någonting nödvändigt ont som måste genomlidas för att nå det avlägsna mål som jag strävade efter. Kanske kan min blindhet förklaras av att jag inte är ensam om den. Precis som föda är nödvändigt för en människas kroppsliga utveckling så är erfarenhet nödvändigt för hennes själsliga utveckling. Men vem skulle väl vara så inskränkt att hon bedömer en annan människas fysiska egenskaper enbart utifrån den föda som denne har tillägnat sig? Däremot är det få som invänder mot metoden att bedöma psykiska egenskaper utifrån de erfarenheter som förvärvats på papperet istället för att lyfta blicken och betrakta den människa av kött och blod som finns bakom meritförteckningens tomma fraser. Det är som om man skulle bedöma en maträtt utifrån de ingredienser den är tillagad av istället för att smaka på den och låta de egna sinnena avgöra dess kvalitet. Visst är det absurt men sanningen är absurd ibland. Jag strävade alltså inte efter att få erfarenhet till skänks utan efter att förvärva erfarenhet, jag ville förvärva bra etiketter som skulle kunna ge utomstående intrycket av att jag var en bra människa.

Det tillfälle som nu gavs mig att förvärva denna erfarenhet var ett erbjudande om att studera ett år utomlands. Jag tackade ja omedelbart, inte för att få se nya platser eller lära känna nya människor utan för att förvärva etiketten utlandserfarenhet. Hade jag ställts inför valet mellan att verkligen studera utomlands eller att få ett intyg på att jag hade gjort det så hade jag mycket väl kunnat välja det senare. Hade jag å andra sidan haft möjligheten inte att få studera utomlands utan bara att få vistas i en annan miljö för en tid så hade jag antagligen inte åkt alls. Så inskränkt var jag alltså att jag inte såg betydelsen av den fantastiska möjlighet till personlig utveckling som hade öppnats för mig utan bara tänkte på vad det skulle betyda för andras syn på mig.

Jag avreste till det nya landet en vacker sommardag. Vårterminen var slut men jag behövde läsa några förberedande sommarkurser på det nya universitet innan jag kunde påbörja höstterminen. Jag fick således avsluta en termin utan vare sig firande eller ferier. Nu upplevde jag naturligtvis inte detta som någon förlust. Tidigare hade jag alltid betraktat mina terminsslut som blott ett litet steg på vägen och absolut inte värt något firande. Mina ferier betraktade jag helt enkelt som en möjlighet att arbeta snarare än att vila och njuta av livet.

Dagen för min avresa var som sagt vacker, mitt hemland ville ge mig ett värdigt avsked som för att förmå mig att inte glömma det för det nya land jag nu var på väg till. Solen lyste på en klar himmel och havet var blankt som en spegel. Ingenstans fanns det några tecken på den annalkande stormen.

Om själva resan finns inte mycket mer att förtälja. Jag hade ju ännu inte börjat öppna mina ögon för allt det nya som väntade mig. Under hela resan var jag försjunken i studier i enlighet med min gamla vana att aldrig förspilla någon tid. Det var inte förrän jag kom fram och satte min fot på det nya landets jord som det började gå upp för mig hur mycket av mitt gamla liv som hade blivit kvar i hemlandet.

Min första tid i det nya landet var fylld av otaliga nya intryck och det var naturligtvis omöjligt att på en gång smälta dem allesamman. Den redogörelse av de uppfattningar jag nu ämnar ge läsaren är därför ingenting som bildades omedelbart utan någonting som gradvis växte fram i mitt unga medvetande. Växte fram förresten, växer vore ett mer passande uttryck för medan intrycken alltid förblir desamma så är de uppfattningar dessa leder till ständigt föremål för förändringar. Jag är vanligtvis mycket försiktig med omdömen om ting och personer då jag anser att det vore förmätet att anse sig besitta så mycket kunskap om något att man kan bilda sig en tvärsäker uppfattning därom. De personer som trots det hyser denna uppfattning betraktar jag därför med medlidande. Jag har träffat personer som faktiskt är stolta över att ha stått fast vid samma uppfattning om något i hela sitt liv. Hur man kan vara så osäker på sig själv att man fruktar allt och alla som kan rubba ens världsbild är för mig fullständigt obegripligt och den brist på öppenhet inför det nya som dessa personer ofta drivs av anser jag vara en källa till mycket av den sorg som finns i världen. Men än en gång, kanske var jag själv sådan innan dessa erfarenheter jag nu ämnar förtälja om fick mig att omvärdera saker och ting. Jag ber därför läsaren ha överseende med att mycket av det som jag nu nedtecknar är ett uttryck för min uppfattning i skrivande stund men att morgondagen mycket väl kan få mig att omvärdera saker och ting.

Det är märkligt hur blind människan är inför sin omgivning. I den ständiga jakten på nya upplevelser i livet tar man sig sällan eller aldrig tid att stanna upp och beundra allt det som finns kring en och som man redan har. Men ta ifrån en människa det som hon alltid har tagit för givet och du kommer att se hur saknaden väller upp inom henne. Det är först när man förlorar något som man verkligen inser hur värdefullt det var. Denna saknad kom över mig så fort jag satte min fot i det nya landet. Jag kände direkt att jag inte längre var hemma och med den känslan kom också insikten om att jag skulle få försaka mycket av det som tidigare alltid har varit ständigt närvarande i mitt liv. Kanske var det också detta klimatombyte som sådde förändringens frö hos mig, den förändring som senare skulle blomma med sådan prakt och kräva så mycket näring att det stundtals kändes som om jag skulle förgås.

Det är någonting som är unikt med varje land som gör att en människa omedelbart kan säga huruvida hon känner sig som hemma. Så var det också för mig då jag blickade ut över det nya landet. Hemma hade jag alltid sett skogen vid horisonten, denna vidsträckta skog som väcker till liv så många ljuva barndomsminnen. Skogen symboliserade så mycket för mig. Det var från den trolska skogens djup alla de sagor som kittlade min barnafantasi härrörde. Det var under gröna skogens höga trädkronor som jag brukade leka på den tid då inga bekymmer fanns. Men det var också den okända skogen som flera gånger lockade oss barn långt bort från trygga stigar och visade upp sin mörka sida. Skogen var något som man vördade samtidigt och på samma gång fruktade.

I det nya landet fanns ingen skog vid horisonten, bara gröna ängar. Dessa ängar betydde säkert lika mycket för traktens barn som skogen gjorde för mig men jag såg på det öppna landskapet med vemod och lite oro, som om jag fruktade avsaknaden av trädens trygghet. Aldrig hade väl denna känsla tidigare kommit över mig, jag som alltid hade varit så bortskämd att jag bara hade behövt höja blicken för att få mig till livs den skönhet och trygghet som blott naturen kan ge. Ändå var det samma natur här som hemma, bara en annan sida av den. För somliga visar den upp sina vidsträckta skogar, för andra sina gröna ängar. Åter andra växer upp vid höga, dimhöljda berg eller stora, blåa hav. Gemensamt för alla dessa naturtyper är att de var och en har sin alldeles speciella tjusning men bara den vars tidigaste uppväxtår har präglats av en särskild natur har fått gåvan att förstå och till fullo uppskatta den. Tyvärr är det få som förstår att utnyttja denna gåva och inte heller jag trädde in i denna lilla skara förrän jag lämnade min barndoms natur bakom mig.

Landskapet var dock bara en av de otaliga sidor som naturen visade upp som betonade skillnaderna mellan mitt gamla och nya land. Sedermera förstod jag också hur stora skillnaderna i klimat var. Trots att jag väl kände till mitt hemlands unika karaktär vad beträffar våra ljusa, varma somrar och mörka kalla vintrar så kunde jag inte låta bli att frapperas av den avsaknad av klimatväxlingar som det nya landet uppvisade. Det syntes mig som om klimatet ständigt var detsamma. Regntunga skyar och snålblåst gjorde att jag knappt noterade skillnader mellan dag och natt, mellan sommar och vinter. I den mån solen lyste med annat än sin frånvaro så var den bland moln och dis blott en skugga av den sol jag var van vid och vintern kändes aldrig riktigt som vinter utan det vita snötäcke som varje år bäddar in landskapet. För mig var klimatet alltid detsamma, det var varken ljust eller mörkt och varken kallt eller varmt. Dessa skillnader var dock i högsta grad märkbara för landets befolkning och än idag kan jag inte låta bli att småle över deras klagomål på den i deras tycke kalla och bistra vintern men som för mig närmast framstod som en kulen höst. Jag misstänker dock att mitt hemlands vintrar, som jag i mina barndomsminnen associerar med glada lekar i snön och mysiga vinterkvällar framför brasan, för en främling skulle framstå som något ohyggligt och synnerligen ogästvänligt.

Men inte bara naturens verk utan också människans uppvisar stora skillnader i olika områden. Borta var de vackra, ljusa trähus jag var van vid, här fanns blott robusta, mörka tegelhus som säkert tycktes mig lika frånstötande som mitt hemlands byggnader hade förefallit för det nya landets människor. Inte heller fann jag de gröna områden som hemma tjänade som naturliga gränser mellan bostadsområden utan alla områden smälte samman som om människorna med sin tätbebyggelse ville kontrastera den öppenhet som naturen givit dem. Även husens inre tycktes präglat av naturen. Medan de hus jag är van vid byggs med en strävan efter ljus och luft i syfte att till fullo utnyttja våra korta somrar så var det som om de hus jag nu såg med sina små fönster och mörka vrår gett upp allt hopp om att någonsin lysas upp av naturens eget ljus.

Men den största skillnaden låg nog ändå i människorna. Det är naturligtvis språkskillnaderna som främst gör sig gällande. Språkskillnaderna är ständigt närvarande, muntligt i omgivningens surrande röster och skriftligt i skyltars och skyltfönsters texter. Men även i människorna själva finner man stora skillnader. Nyansskillnader i utseende, små men ändå märkbara, ger vittnesbörd om den tid då migration ännu var något sällsynt i världen. Hållning, kroppsspråk och beteende avslöjar även den bäste lingvistens ursprung. Med tiden framstod även de stora kulturella klyftorna för mig, allra först uttrykt i klädstil och senare även i seder och bruk, klyftor som vår nya, öppna värld möjligen har minskat men troligen aldrig helt kommer att överbrygga.

Jag är rädd att jag nu har gett läsaren en allt igenom negativ bild av landet och att jag kanske framstår som om jag vore rädd för förändringar och helst av allt ville tillbaka till hemlandets jord så fort som möjligt. Jag försäkrar er dock att så inte var fallet. Ty en kraft som är starkare än människans fruktan för det okända är hennes nyfikenhet för det nya. Visst hade jag ständigt den uppfattningen att hemlandet inte bara var att föredra utan också i flera avseenden överlägset det nya landet. Likväl drevs jag av en nyfikenhet att lära känna det. Kanske är det så att personer som liksom jag är slutna och inåtvända så sällan får kontakt med andra personer och miljöer att vi när väl tillfället kommer kastar oss över allt det nya likt svultna gäster vid ett smörgåsbord. Så här i efterhand så känns det i alla fall som om mina sinnen i det nya landet var öppnare än de någonsin hade varit hemma, åtminstone sedan jag lämnat barndomens nyfikna år bakom mig.

Ett galler

Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
- det vill ej tänja sig, det vill ej brista
ty i mig själv är smitt och nitat gallret
och först när jag själv krossas, krossas gallret

(Gustaf Fröding, En ghasel)

Det är nu dags att berätta om mitt första intryck av min älskade ros. Visst fanns det många vackra blommor på universitetet men inte någon av dem var jämförbar med min ros. Bland de många ansikten som passerade för mina ögon under introduktionsdagen var hennes det som gjorde det djupaste intrycket på mig. Men vad kände jag egentligen den första gång jag såg henne? Var det verkligen kärlek vid första ögonkastet? Än idag är jag osäker. Jag menar, vad är kärlek egentligen och när uppstår den? Är det en stark känsla för det vackra och skön eller det en längtan efter att själv ge upphov till samma känslor hos någon annan? Jag vet att jag omedelbart ansåg henne vara den vackraste på universitet och jag höll henne redan då för någon av de vackraste flickor jag hade sett. Men var jag förälskad? Visst åtrådde jag henne redan då men jag tror att man måste skilja på åtrå och kärlek.

Åtrå kan vem som helst känna men kärlek är något ömsesidigt, något som är gemensamt hos två personer som älskar varandra hur stora skillnaderna emellan dem i alla andra avseenden än är. Detta gör att kärleken alltid kommer att vara vackrare och djupare än åtrån. Visst händer det väl ofta i människors liv att åtrån väcks hos dem och att en känslornas röst säger dem att kanske, kanske... I alltför många fall överröstas dock känslorna av det brutala men ack så realistiska förnuftet som säger dem att föremålet för deras åtrå är utom räckhåll för dem. Likt en blomma som är vacker så länge man bara betraktar den men som vissnar när man plockar den framstår för dessa människor alla de lockelser som livets trädgård bjuder dem på. Jag tror inte att den riktiga kärleken vaknar förrän man känner, eller tror sig känna, samma ljuva åtrå hos den man själv så starkt åtrår. Men hur många kärlekar har aldrig uppstått just för att man och kvinna inte tror, eller inte vågar tro, att deras starka känslor kan vara ömsesidiga? Allt för många är de möjligheter som går människor förbi i livet just därför att deras tro har varit hjälplöst inspärrat bakom det galler som deras utseende och personlighet utgör.

Men med blyghet och inåtvändhet följer inte bara försagdhet utan också en än dystrare syn på den egna personen. Ju mer människor ökar avståndet till sin omgivning, desto mer tror de att omgivningen ökar avståndet till sig själva och desto mer förstärktes den redan låga uppfattning de har om mig själva. Redan detta är mycket tragiskt men det stannar inte därvid utan denna uppfattning blir med tiden självuppfyllande. Den bild andra har av en människa skapas först och främst inte i deras ögon utan hos den människan själv. Aldrig är väl en människa så vacker som när hon ler och aldrig är väl en människa så trevlig som när hon är öppenhjärtig. Men den som inte tror på sig själv kan aldrig förmå andra personer att tro på sig och denne kommer för alltid att vara ful och ointressant. Dessa människor är således hopplöst fast i en nedåtgående spiral av osäkerhet. Ju fulare de upplever sig själva, desto mer inåtvända blir de och ju mer de blickar inåt, desto mer fjärmar de sig från omgivningen.

Det var dessa känslor som kom över mig då jag såg min älskade ros den första gång. Hur skulle väl en så ful och ointressant person som jag någonsin ens våga drömma om kärlek? Den bistra sanningen är att jag alltid har skämts för mitt utseende. När jag ser mig själv i spegeln är det ett monster som blickar tillbaka på mig. Mörka ögon och bistra ansiktsdrag som inte kan ge betraktaren något annat än en bild av en mörk och ondskefull själ. För djupt rotad hos mig liksom hos många andra är tron på att en människas yttre bättre än något annat berättar om hennes inre. En blomma utan färg antas sakna doft, en frukt med ett smutsigt skal antas ha en bitter smak.

Detta mitt ofördelaktiga yttre tjänade dock inte bara som galler för utsidan utan även för insidan. Jag trodde att alla i min närhet delade min låga uppfattning om mig själv och betraktade mig som det monster som jag var. Närhelst någon såg på mig var det med avsmak, närhelst någon tilltalade mig var det med ett föraktfullt tonfall. För att bespara mina medmänniskor dessa upplevelser valde jag att sluta mig för omvärlden och stänga in mig bakom ett blyghetens skal. Jag vågade inte se på andra personer av rädsla för att de skulle känna sig illa till mods, jag vågade inte tala med folk mer än nödvändigt av fruktan för att de skulle tycka illa om mig. Närhelst jag umgicks med andra människor var jag alltid reserverad för att så långt det var möjligt bespara dem bördan av min närvaro. Enligt min uppfattning fanns det ju ändå ingenting hos mig som kunde intressera dem. Det var länge sedan jag förlorade förmågan att skratta och när ett leende vid sällsynta tillfällen nådde mina läppar var det inte lycka mitt ansikte utstrålade utan lömskhet, en lömskhet som oroade istället för att glädja den som såg på det, just därför att det var så sällsynt.

Dessa dystra tankar har länge plågat mig och trots att jag nu är medveten om dem och således om vägen bort från dem tror jag aldrig att de helt kommer att lämna mig ifred. Var det då så konstigt att jag i hela mitt liv hade försakat mina känslor till förmån för förnuftet? Vad återstod väl annat i livet för mig än studier och arbete? I mörker och tysthet hade jag så framlevt mina dagar i väntan på mitt avlägsna mål. Det är dock först nu, när jag blickar tillbaka, som jag inser till vilket mål detta liv skulle ha fört mig. Detta vad jag då kallade liv hade fört mig djupare och djupare i den nedåtgående spiralen av osäkerhet till dess att jag hade nått mitt så kallade mål och genom total inåtvändhet upphört att vara människa, upphört att leva.

Läsaren har kanske fått det intrycket att jag är en person med stark vilja. Det är sant att jag har en mycket stark tro på viljan. För mig finns det inga oöverstigliga hinder, allt kan övervinnas med hjälp av viljan. Så länge det inte rör sig om fysiskt rent omöjliga saker kan varje människa använda sin kropp eller förbättra sin kropp till vad som helst. Det svåraste problem kan man lösa om man vill fördjupa sig idet, det tyngsta arbete kan man utföra om man vill anstränga sig tillräckligt. Det enda som kan tjäna som hinder för en människa från att göra vad hon vill är enligt min uppfattning den tid som hon kan och är beredd att avsätta för det. Jag må inte vara utrustad med naturens skarpaste hjärna eller starkaste kropp men jag tror likväl att jag med min vilja kan flytta berg om jag bara har tillräckligt med tid därtill.

Det finns dock en stor begränsning med viljan, den är förbehållen den egna personen. Varje människas vilja kan hjälpa henne själv till stordåd men den är verkningslös utanför den egna personen. Hur stark ens vilja än må vara så kan den inte användas för att påverka andra personer, andra viljor. Hur gärna skulle jag väl inte vilja påverka andra personer och få dem att vilja som jag vill men hur fåfängt har inte min tro på viljan varit i dessa fall. Visst skulle jag väl kunna försöka få dem att handla som jag vill med argument och i värsta fall tvång men aldrig någonsin skulle jag kunna få dem att vilja som jag vill. Inte ens den starkaste vilja i världen kan således användas för att uppnå det högsta av alla mål, kärleken, ty kärleken är något ömsesidigt. Det krävs två för att älska och det är det som gör kärleken så vacker.

Det må tyckas att jag nu har förirrat mig från vad jag ursprungligen ämnade förtälja om, det första intrycket av min ros. Jag tror dock att läsaren utifrån denna kringvandring kan sluta sig till svaret själv. Det var dessa mina dysrta och mörka tankar om mig själv som hindrade min åtrå från att utvecklas till kärlek och det är på grund av dessa tankar som jag idag tvivlar på att det var kärlek vid första ögonkastet. En betraktare av ett vackert konstverk kan känna något som liknar kärlek till det sköna men detta kommer alltid att blandas med ett vemod inför insikten om att hon aldrig kommer att kunna skapa dess like. Det var med sådana känslor som jag betraktade min fagra ros den första tiden. Varje dag kunde jag se på henne på avstånd och suckande beundra henne men i min värld kunde jag aldrig och skulle aldrig kunna närma mig henne.

Ett nytt liv

Man dansar däruppe, klarvaket
är huset fast klockan är tolv
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är någon annans golv

(Nils Ferlin, Infall)

Universitetslivet i det nya landet var fyllt av sociala aktiviteter. Många som studerade här var liksom jag unga människor som var långt från familj och vänner i hemlandet. Det föll sig därför naturligt att de vänskapsband som knöts här förvisso var färre men i gengäld desto starkare. Det fanns dock undantag. Människorna här var, upptäckte jag ganska snart, uppdelade i två läger. Några av studiegrupperna, däribland den jag tillhörde, umgicks tillsammans på fritiden medan de andra sällan eller aldrig sågs till på de gemensamma aktiviterna. Det var ett välkänt och mer eller mindre accepterat faktum att vi hade roligare än de. Detta var någonting som jag inte såg först utan insikten kom gradvis. Men när jag väl fick vidden av skillnaden klar för mig så var det inte stolthet som uppfyllde mig utan skam, ty i de "tråkiga människorna" såg jag mig själv, så som jag hade framlevt mitt tidigare liv.

Ack om ändå varje människa finge få möjligheten att blicka ned på sig själv utifrån. Hur många personliga fel hade då inte kunnat upptäckas och rättas till, hur många olyckliga människoöden hade då inte kunnat undvikas. Jag tror att detta var den första stora förändringen som min utlandsvistelse medförde. Jag såg mig själv i de andra och jag fylldes med avsky. Sådan ville jag inte vara. Samtidigt kände jag det som om jag hade fått en ny chans, som om ödet hade givit mig en möjlighet att förändra mitt liv och börja klättringen upp ur det mörka, tysta hål som jag så länge förtvivlat i. Nu befann jag mig inte längre hemma där jag hade varit en ful och ointressant människa i mängden, nu befann jag mig i ett nytt land där ingen visste något om mig men där alla ville veta. Tidigare hade jag undvikit sällskap och mest umgåtts med människor som delade mina intressen och då utan att egentligen känna något behov av umgänget som sådant. Nu började jag istället uppskatta och känna tillfredsställelse av att på egen hand upptäcka sidor hos människan som jag aldrig tidigare funnit hos mig själv. Visst hade jag tidigare fascinerats av komplexa personlighetsdrag och med stort intresse slukat filosofiska och psykologiska verk likväl som romaner som skildrar rika personligheter. Men detta har jag alltid betraktat som något främmande, något som tillhörde en annan värld än den jag levde i. Vidare måste det sägas att trots att varje bok i sig utgör en egen, fascinerande värld så är den blott en droppe i mänsklighetens hav. I bokens värld är man dessutom ensam.

Senare insåg jag förvisso att skiljelinjen mellan "roliga" och "tråkiga" inte gick mellan olika personligheter som jag först trodde utan helt enkelt mellan olika nationaliteter. De som var födda och uppvuxna i landet hade naturligt nog familj och vänner i sin närhet och följaktligen kände de inte några behov av att knyta nya kontakter. Denna insikt fick mig att än mer skämmas över mitt förflutna. Det som jag tidigare hade upplevt som en förmån under mina första studieår, att ha föräldrahemmet och skolan i samma stad, hade paradoxalt nog isolerat mig ytterligare och jag ångrar nu att jag inte i högre grad umgicks med mina studiekamrater hemma. Man förlorar inte gamla vänner genom att lära känna nya.

Detta förändrade dock inte min nya livsåskådning. Jag beslutade mig för att jag inte ville tillhöra de tråkigas skara - jag ville leva. Visst bidrog avståndet till hemlandet till mitt beslut men jag hade likväl möjlighet att, om jag så hade önskat, avstå från studiekamraternas sociala liv till förmån för mina tidigare ensamma intressen, såsom litteratur och schack. Denna möjlighet förkastade jag dock tämligen omgående. Jag var således tillfreds med mitt nya liv. Föga anade jag dock att jag bara hade sett en liten strimma därav och att framtiden skulle medföra förändringar som bländade mig så till den milda grad att jag ännu idag inte kan se klart utan hjälplöst stapplar fram.

Läsaren må nu förlåta mig om jag drar ut på den vändpunkt i mitt liv som jag så många gånger i vaga ordalag berört. För somliga kan det tyckas som ett pretentiöst försök att skapa dramatik men jag tror inte det är orsaken till min långrandighet. Snarare är det nog så att mitt hjärta fortfarande värker och jag tror att jag fruktar den smärta som kommer att krävas för att förtälja vad som verkligen hände. Likväl är det nog för poeten som för den havande kvinnan att den smärta som finns inombords endast kan lindras av det lidande som födandet medför. Jag hoppas att jag efteråt kan glömma smärtan uppleva samma kärlek till mitt alster som den nyblivna modern till sitt barn.

Den första kärleken

Men aldrig min trånad
till målet ska nå,
Blek, suckande, hånad,
jag enslig skall gå,
skall evigt gudinna,
lik stjärnan dig se
högt över mig le
och aldrig dig hinna

(Erik Johan Stagnelius, Amanda)

Jag har tidigare berättat om de många gemensamma aktiviteter som företogs bland studenterna på universitetet. Den händelse som jag nu med av sinnesrörelse darrande hand ämnar förtälja om var dock i många avseenden speciell. För det kommande veckoslutet hade nämligen studentkåren anordnat en midsommarfest till vilken både utbytesstudenter och de av de lokala studenterna som fanns på skolan var välkomna. Det sades mig att denna fest allmänt betraktades som en av årets bästa och man kunde därför vänta sig att se många av de ansikten som man så sällan såg annat än på föreläsningarna, framförallt då de infödda som så sällan umgicks med oss från utlandet. Djupt inne i mitt hjärta dväljdes också en liten men stark önskan att få se det vackraste ansiktet av dem alla på festen och kanske rent av lära känna flickan bakom skönheten, låt vara att det var mer önskan än hopp.

Hela veckan kändes det i luften att det var någonting särskilt på gång. Studierna var hårda och slitsamma men fredagens fest hägrade som en lockande belöning och arbetsbördan förmådde inte dämpa den förväntansfulla känslan. Så infann sig äntligen den stora dagen. Så som brukligt var i min studiegrupp samlades vi före festen för lite samkväm och skålande i glada vänners lag. Berusningens dimma hade tidigare inte utövat någon större lockelse på mig. Jag kunde helt enkelt inte förstå varför somliga var så benägna att förlora kontrollen över sig själva. Kanske är det just den rationella tanken på att bibehålla kontrollen över mig själv som har varit den starkaste drivkraften. Jag tror dock att en starkt bidragande orsak var att jag inte så mycket fasade som kände avsmak inför de sidor av människan som alkoholen kunde ta fram. Känslan av att ta de första stapplande stegen i ett nytt liv gjorde dock att jag ville pröva livets alla njutningar och jag delade därför med glädje mina dryckesbröders glas.

När vi så kom till festen var det något försenat och flertalet gäster hade redan ankommit. Festen hölls på en liten bar med två våningar, nedervåningen var avsedd för bardisken och övervåningen för dansgolvet. Vid tidpunkten för vår ankomst var de flesta fortfarande samlade kring bardisken. Jag var ännu en av nykomlingarna på universitetet och följaktligen var många de närvarande obekanta för mig. Ansikte för ansikte passerade inför mina ögon och namn jag snabbt glömde igen utbyttes vid otaliga handslag. Det enda jag minns är att min väna ros inte var bland dem jag träffade.

Med tiden rörde sig fler och fler upp mot dansgolvet på övervåningen men jag blev länge kvar vid den övergivna bardisken, försjunken i funderingar. Jag slets mellan olika viljor. Å ena sidan ville jag kapa de sista banden med mitt tidigare så dystra liv. Jag hade börjat vända blicken bort från min egen trånga, lilla värld och ut över den spännande, stora värld som fanns runt omkring mig och som bara väntade på att upptäckas. Men skulle jag verkligen våga ta steget fullt ut och börja tänka på andra än mig själv, att försöka byta den ensammes tillvaro mot det älskande parets samvaro och upptäcka den kärlek vars fröjder jag så ofta hade hört om men aldrig själv upplevt. Kanske väntade mig den framtiden där uppe, på det dansgolv som jag aldrig någonsin hade beträtt? Men å andra sidan så vågade jag ännu inte riktigt tro på mig själv. Visst kände jag mig lycklig, visst kändes det som om jag hade öppnat mig själv och börjat ett nytt liv. Men alla dessa förändringar hade skett inom mig och enbart med hjälp av mig. Varför skulle jag riskera att krossa den illusionen genom att försöka få in någon annan i mitt liv. Jag var ju fortfarande ful och ointressant medan kärleken var något vackert och spännande, något oåtkomligt för mig.

Plötsligt avbröts dessa mörka funderingar av en underbar flickröst bakom mig. Jag vände mig om och där stod hon, den ros som jag fann så vacker och lockande men som jag inte tidigare vågat närma mig, än mindre berusas av dess doft eller känna dess mjuka kronblad mellan mina fingrar. Tidigare hade jag hållit henne för en av de vackraste flickor jag någonsin skådat men så som hon såg ut den natten visste jag omedelbart att det aldrig kunde finnas någon vackrare. Hennes ansikte var som utmejslat ur finaste marmor av den främste bland bildhuggare, så vackra drag och så rent från skönhetsfläckar att inte ens Venus anlete kan ha varit skönare. Den ljusa hyn kontrasterades på ett förtjusande sätt av hennes bedårande äppelröda kinder och mjuka, fylliga läppar. Hennes gyllenröda lockar föll ner över hennes vita, späda axlar såsom morgonsolens strålar värmer upp den finaste av sandstränder. Hon var slank men saknade likväl inga av de kurvor som förmår sätta mäns hjärtan i brand. Så starkt är minnet av henne denna den första gång jag såg henne på nära håll att jag bara behöver blunda för att framkalla hennes bild på näthinnan.

Men inte ens de starkaste minnen är fria från de till synes obegripliga luckor som ödets nyck skapar. Jag har inte något som helst minne av vilka kläder eller smycken hon bar, därtill var jag för upptagen av hennes skönhet. Av samma skäl minns jag inte heller i detalj vilka hennes första ord till mig var. Men den lucka som grämer mig allra mest är att jag inte förmår beskriva det vackraste hos varje kvinna, själens spegel, skapelsens krona, människans egna diamanter. Hur mycket jag än rannsakar mitt minne kan jag inte erinra mig hennes ögon! Jag minns hur hennes ljuvliga ögonfransar beslöjade ögonen, jag minns hur hon ofta blygt slog ner blicken men jag kan inte för mitt liv minnas vilken färg hennes ögon har! Hur kan ödet vara så grymt att det förnekar mig det vackraste av minnen? Kanske var det mitt eget fel. Kanske vågade jag helt enkelt inte möta hennes blick och förlora mig i hennes djupa ögon. Än idag vet jag inte hur hennes ögon ser ut, inte heller vet jag om hon någonsin såg mina ögon.

Vi talade länge och väl tillsammans. Av själva samtalet minns jag inte heller så mycket. Den främsta anledningen härtill är att jag inte förmådde lyssna särskilt noga. Det sägs att när ett sinne inte verkar så blir de andra sinnena skarpare. Men denna min första stund ensam med min ros var synen det enda sinne som verkade hos mig. Mina öron var döva för allt, barens varma och öldoftande luft bekom mig inte det minsta och min tunga låg torr och stilla i munnen. Men med mina ögon insöp jag girigt hennes fantastiska skönhet likt en törstande som efter sin långa vandring i öknen äntligen funnit en oas. Så vacker var hon att det var ett under att jag inte svimmade av pur hänförelse. Jag tror att vårt samtal kretsade kring sådana ytliga ting som två människor vanligen diskuterar när de träffas första gången. Hon sade mig sitt ljuva namn (som om jag inte redan bar det i mitt hjärta) och berättade lite om sig själv och hur hon fortlevde sina dagar i och kring universitetet. Jag tror att jag lät henne veta ungefär samma saker om mig. Mer romantiskt än så var nog inte vårt första samtal, därtill var jag ännu alltför blyg. Vad gör väl den ödmjuke tillbedjaren när hans kärleksgudinna träder ned på jorden framför honom? Hur gärna ville jag inte överösa henne med betygelser om hennes skönhet och kärleksförklaringar men hur mycket hölls jag inte tillbaka av känslan av otillräcklighet. Hur skulle väl jag med mitt ofördelaktiga yttre ens våga drömma om en sådan flicka som hon? Det var dessa tankar som plågade mig när hon plötsligt föreslog att vi skulle dansa.

Aldrig tidigare i mitt liv hade jag dansat. Tidigare denna kväll liksom alla andra kvällar hade danslusten fått ge vika för blygheten och känslan av otillräcklighet men nu avgjordes kampen äntligen till dess fördel. Visst var det med tveksamma steg jag beträdde dansgolvet inför denna min första dans och visst sökte jag oroligt ledning för mina rörelser och danssteg hos andra och kände det som om alla andra stirrade på mig. Men jag dansade och jag gjorde det med den vackraste flickan under solen! Redan efter de första dansstegen började omvärlden att blekna bort. Allt omkring mig ersattes av ett suddigt flimmer, som vore det en dröm eller en illusion. Det fanns nu bara ett enda konkret föremål i min värld och det var föremålet för min stora kärlek, min bedårande ros som dansade framför mig - med mig! För första gången i mitt liv lät jag mig villigt berusas av musiken. Den musik som under alla dessa år aldrig hade nått längre än till mina öron genomfor nu hela min kropp. Tonerna flödade i mitt vilt pulserande blod och väckte upp mina dittills så slappa armar och ben. Den rytm som jag trodde inte fanns tog nu min kropp i besittning och drog den med sig i virvlande danser. Till slut tystnade musiken och dansgolvets aktörer lämnade långsamt och motvilligt skådeplatsen. Det kändes som om dansen bara hade börjat och det var med besvikelse som jag lät min ros ledsaga mig till ett intillstående bord. Men när jag väl hade slagit ned mig och mitt blod lugnat ned sig så översköljdes jag av en enorm trötthet. Min andhämtning var tung, mitt ansikte fuktigt av svett och mina ben stumma av utmattning. Vad som hade känts som en kort stund måste i själva verket ha varit flera timmar. Men vad var väl den kroppsliga tröttheten mot den själsliga styrka jag kände? Min kropp må längta efter sömn men själen hade precis vaknat och den blomma som med sin doft hade väckt den till liv satt nu framför mig!

Två lyckochocker hade jag upplevt denna sällsamma kväll, först när min stora kärlek talade till mig och sedan när hon bjöd upp mig till dans, men det skulle komma en tredje, större än de båda andra tillsammans. Efter att vi hade suttit och vilat ett tag föreslog hon plötsligt att vi skulle lämna festen och gå någon annanstans, tillsammans! Jag kunde knappt tro mina öron. Allt hade gått så snabbt denna fantastiska kväll. Det som hade börjat som en vanlig fest bland många andra tycktes nu kunna sluta inte bara med att mina kärlekskänslor hade vaknat till liv utan också att de hade blivit besvarade. Visst fanns där ännu en varningens röst inom mig, den röst som varje människa bär inom sig som somliga förmår undertrycka men som dominerar alltför många, den obotlige pessimistens röst. I hela mitt liv har denna röst sagt till mig att jag inte skulle hysa några stora tankar om mig själv eller tro att jag kommer att lyckas med något jag företar mig. Vid alltför många tillfällen har denna röst och lyckats i sitt uppsåt och hindrat eller omtolkat många lyckliga episoder i mitt liv. Denna kväll var dock min och jag kände det som om jag en gång för alla hade bekämpat denna för så många människor förhatliga svulst.

Den sällsamma kvällen

Många människor strävar efter att finna stillhet i sin själ, att få känna frid och ro och inte låta sig bekommas av starka känslor. Visst vore det väl behagligt om själen var en sådan stilla sjö där inte ens krusningar på vattenytan tillåts störa lugnet. Men själen är inte någon stilla sjö utan ett ett vilt hav där vågor ständigt slår och sådan är havets natur att ju högre vågtopparna blir, desto djupare blir vågdalarna. Till detta vilda hav bringar ödet ständigt stormar, den ena värre än den andra. Dessa stormar kastar de stackars människorna mellan hopp och förtvivlan, mellan glädje och sorg och mellan salighet och svårmod. Förvisso hade dessa stormar aldrig fått några vågor att slå i min själ men det var inte därför att den var en stilla sjö utan därför att dess vatten hade varit fruset. Nu hade min själ dock tinat och ödet skulle komma att bringa mig många stormar under min vistelse i det nya landet.

Jag har tidigare berättat hur jag trodde att jag hade besegrat pessimisten inom mig. Men nu hände det plötsligt något som gav den förnyad styrka. Det var nämligen inte min kära ros avsikt att vi skulle lämna festen ensamma. När min ros klev in i droskan åtföljdes till min stora överraskning av två av sina väninnor. De satte sig tillsammans mittemot mig och deras förtroliga viskningar och skratt åtföljda av sidoblickar mot mig släppte lös all den pessimism som jag dittills så framgångsrikt undertryckt. Jag insåg till min fasa hur grundvalen för min sinnesstämning började rämna och till slut var jag tvungen att få veta vad som var på gång.

”Vart är vi på väg egentligen? frågade jag oroligt.”

Min ros tystnade och gav mig inget svar men hennes väninnor tog till orda istället.

”Vi är på väg in till staden”, sa den ena. ”Det är betydligt roligare där än här.” ”Du ser ut att behöva något roligt”, fortfor den andra. ”Vem vet, kanske blir det här din natt.”

Orden följdes av ett skratt som jag tror var vänskapligt men i mina öron lät hånfullt. Det kändes som om jag hade fått en rungande örfil men det var inget annat än sanningen. Den kärlek som jag trodde att jag hade sett hade bara funnits i min fantasi. Min ljuva ros hade visserligen fattat tycke till mig men inte såsom en älskande flicka till en pojke utan som en beskyddande syster till sin lillebror. Min blyghet hade så till den grad avspeglats i mitt ansikte att hon helt enkelt hade tyckt synd om mig och nu ville hon försöka göra mig lycklig genom att med sina väninnor visa mig nattlivet i sin stad. Kanske hoppades hon rentav att jag skulle finna min kärlek där denna natt. Ack, hur ädel var inte min ros mot mig denna kväll, visst hade hon väl ett hjärta av guld. Men lika vackra som hennes avsikter var, lika fatala blev följderna. Hon hade i sitt ädelmod råkat kasta mig från ljuvaste extas till djupaste svårmod, ett fall som få klarar och ingen överlever oskadd. Hjälplöst sjönk jag tillbaka i droskans säte. Aldrig i mitt liv har jag väl känt mig så ynklig som den stunden. Jag var jämnårig med flickorna men kände mig som ett litet barn i deras närvaro, ett barn i förtvivlat behov av hjälp. Var jag i denna olyckliga stund fick krafterna ifrån vet jag inte men jag kunde bara inte stillatigande uthärda den förödmjukelse som jag nu utsattes för.

”Ni, jag har missförstått allting”, sade jag med en röst som stockades av tårar. ”Den enda... jag är intresserad av... finns redan här...”

Jag vände mig med tårfyllda ögon mot min älskade ros men hon slog förläget ned sin blick och sade ingenting. Efter den min bekännelse uppstod en förlägen tystnad i droskan och inga fler ord yttrades under återstoden av färden.

Vid framkomsten försökte jag omedelbart lämna sällskapet men då hände något oväntat. Min ros själv hade inte bevärdigat mig med en blick ens och stod nu med ryggen mot mig tillsammans med en av sina väninnor. Den andra däremot grep tag i mig och ville absolut inte låta mig gå.

”Vart är du på väg?” frågade hon. ”Du tänker väl inte ge upp så lätt?” ”Släpp mig är du snäll”, svarade jag. ”Det hela är ett misstag, ett dumt misstag. Låt mig gå hem... ensam... och lämna er, henne i fred.” ”Det är inte bara du som är blyg”, sade hon. ”Hon är det också. Du ska se att hon kanske tycker om dig också, tillade hon med en blinkning.”

Samtidigt hörde jag hur den andra väninnan frågade min sköna ros om hon tyckte om mig eller inte. Jag hörde inte hennes svar men hon vände sig till slut om och gick mig långsamt till mötes. Om det var flickornas ord eller min vilja att tro på allt som kunde ge mig hoppet åter vet jag inte men hur det än var så övertygade de mig och det slutade med att vi lämnade dem, i tystnad men tillsammans.

Hela situationen kändes så absurd. Läsaren kan säkert hålla med mig om att alla har haft sin egen personliga uppfattning om hur den första kärleken borde vara men att få verkligen upplevde den såsom de trott eller hoppats. Jag hade själv alltid föreställt mig det som kärlek vid första ögonkastet där ord har varit överflödiga och samvaron känts så naturlig och otvungen, precis som om hela världen skapas enbart i syfte att göra de två älskandes första stund tillsammans till något oförglömligt. Hur skilde sig inte denna naiva uppfattning från det som hade utspelats denna så märkliga kväll. Visst var jag tillsammans med den jag åtrådde men hennes känslor för mig var fortfarande förborgade för mig. Trots mina enträgna försök att inleda ett samtal yttrade hon inte ett ord och vi fortsatte under tystnad gatan fram. Jag undrar vilket intryck vi kan ha gjort på förbipasserande. En pojke och en flicka i sin ungdoms glada år tillsammans en underbar natt och ändå såg båda ut som om världen var på väg mot sin snara undergång. Jag föreslog henne uppgivet att vi skulle glömma alltsammans och ge oss av hemåt, var och en till sitt, men inte heller nu fick jag något svar. Till slut nådde vi fram till bro över den flod som utgjorde stadens gräns i norr. Bebyggelsen upphörde här och som om det inte längre fanns någon återvändo stannade hon, lutade sig mot ett broräcke och blickade tankfullt ned i vattnet. Jag ställde mig vid hennes sida, dock på behörigt avstånd. Min blick fångades av en spindel som spann på sitt nät och jag studerade förstrött dess kamp mot den tilltagande blåsten. Jag önskade nästan att jag var i dess ställe. Trots att den kämpade mot naturens alla krafter så kändes det ändå som om dess problem var så mycket mindre än mina. Så stod vi där ett tag tills mitt hjärtas ros oväntat bröt tystnaden.

”Vad tittar du på?” frågade hon.

Jag blev så förvånad över att hon äntligen talade till mig att jag inte kom mig för att försöka inleda en diskussion.

”En spindel”, löd mitt korta svar. ”Jaha”, sade hon och vände sig åter bort.

Tystnaden lägrade sig åter över bron, en tystnad som bara flodens stilla vatten förmådde bryta.

”Den är ensam”, fortsatte jag försiktigt. ”Om du också vill vara det så går jag gärna.”

Hon tittade tankfullt ned i vattnet.

”Menade du det där du sade i droskan?” frågade hon till slut utan att titta på mig. ”Ja”, svarade jag. ”Jag tycker om dig.” ”Varför?” frågade hon och vände utmanande ansiktet mot mig. ”Ja... jag tycker att du är vacker”, stammade jag överrumplat fram. ”Är det allt du kan säga?” genmälde hon med ett tonfall som i mina stackars öron lät föraktfullt och riktade åter intresset mot flodens strida ström.

Ja, var det allt jag kunde säga? Jag upplevde fortfarande min vackra ros som kyligt avvisande och vågade helt enkelt inte berätta för henne bedårande hon var och hur mycket jag älskade henne av rädsla för att förtörna henne ännu mer. Men gjorde därigenom mer skada istället? Det kändes som om jag hela tiden misstolkade hennes signaler och gav henne fel svar. För att komma fram till en annan människa måste man tränga igenom en svår och försåtlig labyrint men jag tog ständigt fel väg. Tystnaden lägrade sig åter över bron.

”Det är en vacker kväll”, försökte jag till slut.

Hon nickade tyst till svar utan att blicken ifrån kanalen.

”Jag önskar att jag kunde visa dig min hemstad”, fortsatte jag något djärvare. ”Sommarkvällarna där är mycket vackra eftersom solen går ned så sent. Att se solen spegla sig i det klara, stilla vattnet som omger staden är en underbar syn.”

Hon tycktes bli intresserad.

”Jag skulle gärna vilja resa runt i världen, men jag har inte råd”, sade hon drömmande.

Jag ville så gärna svara att jag hade råd, pengar hade jag ju sparat i hela mitt glädjelösa liv, och att jag gärna hade velat ta henne med mig på en resa jorden runt. Men det var något som höll mig tillbaka. Kanske var jag rädd att hon skulle uppfatta det som att jag skröt eller rent av försökte köpa mig hennes kärlek.

”Jag också”, löd istället mitt korta svar och diskussionens abrupta slut fick mig genast att ångra mitt förmätna svar.

Efter en stunds tystnad var det åter min kärleks ros som först tog till orda.

”Det börjar bli kallt”, sade hon. ”Här kan vi inte stanna.” ”Det är din stad”, sade jag och ryckte på axlarna. ”Har du några förslag?” ”Vi får väl se”, sade hon och började gå tillbaka.

Jag följde försiktigt med henne men innan jag lämnade bron kastade jag åter en blick mot den ensamma spindelns nät. Det var söndertrasat och tomt. Spindelns kamp var slut och den hade förlorat. Min kamp hade bara börjat.

Promenaden tillbaka från bron blev något angenämare än vägen dit men icke desto mindre förvirrande. Jag försökte förtvivlat uppfånga signaler som kunde tyda på att isen var bruten men utan framgång. Ibland tog min underbara ros min hand i ett fast grepp, ibland sprang hon iväg och höll ett avstånd på upp till flera tiotals meter. Ibland var hon tyst och oemottaglig för mina ord, ibland pratade hon öppet och glatt, dock utan att någonsin komma in på vare sig mina eller sina egna känslor. Stundtals fick jag också intrycket av att hon letade efter någon, som om hon sökte efter en möjlighet att på ett finkänsligt lämna mig eller åtminstone slippa vara ensam med mig. Vid ett tillfälle stannade hon vid entrén till en bar och tittade in.

”Jag går bara in här en stund”, sade hon. ”Vill du att jag ska gå?” frågade jag för andra gången denna kväll. ”Nej, du stannar här!” svarade hon bestämt.

Jag misstänkte att hon hoppades på att finna sina väninnor där eller åtminstone någon annan kavaljer för kvällen och förberedde mig för tanken på att få fortsätta kvällen ensam. Jag gick iväg en bit men något fick mig ändå att återvända och vänta. Efter några minuter kom så min ros ut igen min ros och utan ett ord om sina förehavanden fortsatte hon. Vid ett annat tillfälle pekade hon ut en för mig (och som jag förstår även för henne) okänd flicka.

”Vad tycker du om henne?” frågade hon. ”Vad menar du?” undrade jag. ”Tror du att jag skulle föredra henne framför dig?” ”Vad tycker du om henne?” framhärdade hon. ”Jag tycker ingenting om henne. Du är den enda jag är intresserad av.” ”Hon är smalare än jag”, sade hon och lät blicken stanna vid henne. ”Du är vacker som du är”, försökte jag tvekande.

Min ros svarade inte och jag blev tvungen att fortsätta samtalet.

”Jag vill inte att du ska vara smalare”, sade jag. ”Det finns ingen del av din kropp som är överflödig.”

Äntligen vände min ros bort blicken från den andra flickan men bara för att ge mig en vass blick och en fnysning. Under den fortsatta vandringen var min ros tyst och avvisande en lång stund.

Till slut stannade vi vid en nattklubb som tycktes falla min ljuva ros i smaken och hon föreslog att vi skulle gå in. Hon betedde sig dock i mina stackars förvirrade ögon lika märkligt som tidigare. Ibland föredrog hon att dra sig undan och dansa ensam, ibland kastade hon sig i min famn och höll hårt om mig som vore hon rädd att förlora mig. (Hur lycklig var jag inte då jag trodde att så verkligen var fallet.) Hennes beteende fick osäkerheten att vidmakthålla sitt grepp om mig och jag vågade fortfarande inte betyga henne min stora kärlek eller prisa hennes underbara skönhet som jag så innerligt hade velat hela kvällen.

När så nattklubben slutligen stängde så var det lättnad och inte vemod som jag kände. Jag var övertygad om att den ros som jag så åtrådde inte hyste några som helst känslor för mig och tyckte att det skulle bli skönt att få komma hem och lämna den i mitt tycke katastrofalt misslyckade kvällen bakom mig. Föga anade jag då vad som komma skulle.

Den första kyssen

Min ros och jag lämnade baren tillsammans och slog oss ner på en bänk längre bort i väntan på att en ledig droska skulle dyka upp. Vi befann oss nu i bräckningnen mellan natt och dag och solens första strålar började värma upp den slumrande staden. Det var verkligen en vacker morgon och jag tog tillfället i akt att kasta en blick på min älskade ros ljuva anlete, en blick som jag trodde skulle bli den sista inte bara för den här kvällen utan för resten av mitt liv, övertygad som jag var om att mina starka känslor för henne var och skulle förbli obesvarade. Det var då som det hände. Plötsligt lutade sig min kära ros fram emot mig. Hon slöt sina ögon och öppnade försiktigt sin ljuva lilla mun. Ett ansikte så vackert som hennes i detta ögonblick tror jag aldrig mer att jag kommer att få skåda och det är denna bild av mitt hjärtas ros som för evigt har etsat sig fast i mitt minne. Jag öppnade överraskat munnen för att säga något men hon tystade mig genom att trycka sina underbara läppar mot mina. Ord var överflödiga och i stillhet och tystnad blev vi två ett.

Hur ska jag i ord kunna beskriva alla de tankar och känslor som for genom huvudet under denna min allra första kyss? Den första tanken var förvåning. Vad betydde denna kyss? Hade jag verkligen tagit så fatalt fel då jag trott att min kärleks ros inte älskade mig? Sedan kom en känsla av skam över mig. I okunskapen om hennes känslor hade jag inte givit henne någon som helst betygelse av min kärlek men nu gav hon plötsligt mig den starkaste betygelsen man kan få. Det kändes som om jag nu tog utan att ha givit.

Dessa negativa känslor skingrades dock snabbt och istället fylldes jag av en outsäglig lycka som inte liknade något annat jag dittills upplevt. Det var min första kyss men ändå kändes allt så naturligt, som om jag inte hade gjort något annat i mitt liv, som om människan är skapad blott och bart för att älska. Jag kände det som om jag äntligen hade upptäckt meningen med livet. Vad var väl materiella ting som pengar och karriär i jämförelse med känslan av att vara älskad och att älska? Hur underbar var inte denna kyss och hur upplyft var inte min själ under den korta stund den varade? Motstridiga känslor dök nu upp i mitt hjärta. Jag kände att jag ville leva för evigt så som jag levde nu, så lycklig var jag. Men samtidigt skulle jag i denna stund med glädje ha välkomna döden för nu hade livet gett mig det bästa det kunde ge och aldrig kunde jag väl dö lyckligare än nu om jag skulle få dö i min älskades armar. Som en törstande som äntligen funnit vatten drack jag desperat och i stora klunkar ur kärlekens källa. Jag höll hårt om min älskade ros som vore jag rädd att hon skulle försvinna. Mina händer utforskade varje del av hennes sagolika kropp. Jag insöp girigt hennes underbara doft och lät mig glatt berusas av smaken av hennes ljuva läppar. Då och då öpnade jag försiktigt ögonen och lät blicken vandra över hennes rena ansiktsdrag, hennes ljuva lilla näsa och hennes bedårande vackra ögonfransar. Detta var i sanning den flicka jag ville ha vid min sida varje dag under återstoden av mitt liv. Detta var det väna ansikte jag skulle vilja se först av allt när jag vaknade varje morgon och sist av allt innan jag somnade varje kväll tills döden skilde oss åt. Vad mer kunde jag väl önska av livet än min älskade ros eviga kärlek?

Efter vad som kändes som en evighet skildes våra läppar slutligen motvilligt åt och min ljuva ros lutade trött sitt huvud mot min axel. Jag höll beskyddande om henne och smekte hennes underbara hår. Så satt vi en stund och såg på medan staden sakta vaknade. På avstånd kunde man skymta folk som lämnade de sedan länge stängda barer, serveringspersonal vars långa arbetsdag äntligen var över. Men dessa hann inte försvinna innan andra människor dök upp, renhållningsarbetare vars långa arbetsdag nu bara hade börjat.

"En stad somnar aldrig, sade jag halvt för mig själv."
"Nej, men det gör jag snart", svarade hon sömnigt.

Jag kände hur hennes späda kropp huttrade i min famn.

"Fryser du?" frågade jag försiktigt.
"Lite", löd hennes svar. "Gör inte du det? Du är kall."
"Oroa dig inte för mig, jag är varm inombords", svarade jag henne.

Hon skrattade förläget och tryckte sin kropp mot min som sökte hon skydd för kylan och tröttheten hos mig. Hur gärna ville jag inte behålla henne i min famn och låta henne sova mot mitt bröst tills hon fått krafterna åter. Jag förstod dock alltför väl att natten obönhörligen närmade sig sitt slut och att det var dags för oss att skiljas åt.

"Ska vi försöka få tag i en droska så att du kommer hem?" frågade jag till slut.

Hon nickade till svar och vi lämnade platsen för vår herdestund. I droskan hem kretsade vårt samtal kring åter kring allmänna saker.

"Det är många utbytesstudenter som blir förälskade när de kommer över hit", kommenterade hon plötsligt.

Jag nickade till svar och trodde i min enfald att hon till dessa även räknade oss men jag sade ingenting, berusad som jag var av trötthet och kärlek.

"Men många av dem har en kärlek i sitt hemland som väntar på dem", fortsatte hon syrligt.
"Det skulle jag aldrig kunna ha", svarade jag upprört. "Om jag hade haft en käresta i mitt hemland så skulle jag aldrig kunna lämna henne, än mindre åt andra flickor."
"Det tycker jag låter förnuftigt", svarade hon och försjönk i tankar.

Det kändes som om jag för första gången denna märkliga kväll hade sagt något som verkligen tilltalade henne men likväl fortsatte jag inte. Jag vet inte om det var blyghet som ännu, efter allt som hade hänt, avhöll mig från att öppna mitt hjärta helt eller om jag trodde att kyssen hade sagt mer än ord någonsin skulle kunna säga. När jag tänker tillbaka på den här episoden så undrar jag om hon inte misstänkte att alla utbytesstudenter hade en käresta i sitt hemland och att de bara låtsades hysa känslor för flickor de träffade här. Kanske trodde hon att även jag var sådan och att jag bara var ute efter hennes tillfälliga sällskap, inte hennes varaktiga kärlek. Kanske blev hon aldrig övertygad av mitt svar, kanske hade saker och ting utvecklats på ett helt annat sätt om jag hade varit modigare eller kanske var det hela dömt redan på förhand. Jag kommer aldrig att få veta det.

När vi kom fram till hennes bostad och skildes åt var det enda som utväxlades oss emellan orden "God natt". Likväl var jag då övertygad om att hon verkligen älskade mig och när jag ensam åkte hemåt var jag lyckligare än någonsin, som om jag först när min bedårande ros väl hade lämnat mig vågade ge utlopp åt mina känslor och låta saligheten flöda fritt i mitt blod. Jag fylldes av en outsäglig lycka och ville ta hela världen i min famn. Trots att jag hade varit uppe hela natten kände jag ingen trötthet. Jag gick fram och tillbaka i studentkorridoren, öppnade och stängde lådor och skåp utan att leta efter något och tittade ut genom varje fönster utan att bry mig om vad som fanns utanför. Jag fnissade hela tiden för mig själv som vore jag berusad, och visst var jag berusad men inte av vin utan av kärlek. Mina tankar var någon annanstans men min kropp och själ ville leva och jag kunde bara inte sitta still. Det var som om jag sökte någon eller något att dela med mig av den glädjens kraft som nu svämmade över alla bräddar inom mig. Men studentkorridoren var tyst och stilla och om den brydde sig om min lycka så gjorde den inget för att berätta det. Jag var vaken och ville vara vaken men hela världen sov. Det var med yttersta möda som jag så lade band på mina känslor och tvingade mig till sängs. Jag försökte intala mig att jag behövde vila men inom mig bubblade det av liv och jag kastade mig fram och tillbaka i sängen. Till slut infann sig ändå sömnen och med den ljuva drömmar i rosenrött.

Förvirring och tvekan

Jag steg upp tidigt dagen därpå trots att så lite hade återstått av natten. Vanligtvis är jag inte någon morgonpigg människa men hur skulle jag väl ha kunnat sova vidare. Alla de tankar och funderingar som den sällsamma gårdagen hade spärrat in i mitt hjärta befriade sig med våldsam kraft så fort jag slagit upp ögonen. Vad känner man dagen efter en stor och omvälvande händelse? Rädsla eller tillförsikt? Osäkerhet eller beslutsamhet? Svaghet eller styrka? Kanske speglar våra reaktioner vår natur. Nog vandrar väl den starke glatt vidare på den nya, okända vägen medan den svage stannar eller rent av vänder och flyr tillbaka samma väg som han kom? Om han kan hitta den vägen igen vill säga... Jag tvingades erkänna för mig själv att jag inte tillhörde den första kategorin. Trots den rodnad som färgar mina kinder när jag tänker tillbaka på denna dag kan jag inte, hur gärna jag än vill det, förneka att jag faktiskt våndades och tyngdes av rädsla och osäkerhet inför framtiden. Idag har jag svårt att föreställa mig hur det kunde vara möjligt att jag ens övervägde att vända kärleken ryggen. Hur skulle väl den törstande kunna frukta ett krus vatten eller den hungrande tveka inför en bit bröd? Likväl var det dessa tankar som så plågade mig under hela den dagen.

Medan tankarna snurrade runt i mitt huvud försökte jag uträtta de sysslor och ärenden jag hade planerat för dagen. Hur lång tid tycktes inte ha förflutit sedan jag gjorde upp dessa planer och hur betydelselösa syntes de inte vara nu, men jag kände ett behov av att söka skingra tankarna. Ödet ville dock annat. Ett av ärendena inbegrep ett besök i staden och det dröjde inte länge förrän jag åter stod framför den bänk där den ack så ljuvliga kyssen hade utväxlats. Resignerat inför ödets vilja satte jag mig ner. För bara några timmar sedan hade mitt hjärtas ros suttit bredvid mig men nu var jag så ensam, så ensam. Oemotsåndligt sökte min blick efter henne i omgivningen men naturligtvis fanns hon ingenstans att se. Bara några timmar sedan men det kändes så avlägset, som om det hela skett någon annanstans i någon annan tid. Kanske hade det hela varit blott en dröm. Tankarna kom likt en vårflod som alltför länge stoppats av en bräcklig fördämning och jag gjorde inget försök att stoppa dem längre.

Varför var jag egentligen så förvirrad? Jag tror att det först nu började gå upp för mig vad kärlek innebär. Gårdagens kyss hade skapat ett outplånligt intryck på mig och befriat något okänt i min själ som dittills hade legat och slumrat, långt bortom befrielse och uppvaknande. Men likväl var jag orolig. Den första tanke som kom för mig var, tro det eller ej, oro för huruvida det var rätt person som hade befriat detta okända i min själ ur dess Törnrosasömn. Jag skäms så för denna tanke idag då jag inser hur fel jag hade men läsaren måtte läsa dessa rader med förståelse. Tyr sig inte den nyfödde till den förste deras unga okunniga ögon fångar, vem det än månde vara? Förälskar sig inte det hjälplösa offret lätt i sin räddare? Tänk om det var så att jag inte hade sett skönhet hos andra helt enkelt därför att mitt hjärta tidigare var slutet och att jag nu lät av sin nyvunna frihet berusade känslor svepa iväg mig bortom allt förnuft. Tänk om min ros helt enkelt inte var den underbara blomma jag höll henne för. Om min kärlek vore förhastad, hur skulle jag väl då senare i livet kunna intala mig själv och andra att jag hade fel, hur skulle jag kunna se min ros i ögonen och säga att jag funnit en orkidé istället?

Men detta var inte den enda oroliga tanke som genomfor mitt huvud. Andra och liknande tankar kom och plågade mig oupphörligt likt korpar som ostört kan hacka på en korsfästs nakna kropp. Jag tror att jag var rädd, rädd för den nya värld som öppnades för mig. Skulle jag vara beredd att lämna mitt hemland för henne, att för alltid vända min familj och mina vänner ryggen blott och bart för att få vara i närheten av min ros? Skulle jag för alltid lämna mina pojkintressen bakom mig och helt och hållet ägna mig åt att vårda min ros? Skulle jag vilja leva ett liv i kärlekens tecken? Var jag redo för ett sådant liv? Tänk om jag inte var redo? Tänk om jag inte skulle klara av att ge min älskade ros den kärlek som hon så väl förtjänade, som varje flicka förtjänar? Vad skulle jag väl kunna ge henne som skulle kunna hålla kärlekens låga vid liv? Jag hade ju ingen erfarenhet av kärlek. Hur skulle jag väl kunna veta vad hon skulle vilja ha, jag som aldrig hade tänkt på någon annan än mig själv. Tänk om kärlekens låga skulle falna och hon skulle lämna mig, skulle jag kunna överleva det?

Så den kanske allra värsta tanken. Även om jag skulle lyckas intala mig själv att min kärlek var sann, vad skulle andra tycka om mig. Skulle de dela min uppfattning om min ros sagolika skönhet eller skulle de hålla henne för ful och skratta åt henne - och åt mig? Skulle jag behöva försvara min ros för belackare som saknar förmåga att se och uppskatta skönhet, skulle jag behöva förklara mina känslor för var och en som inte kan förstå kärlek? Sålunda tänkte jag, som om min kärlek, min fagra ros inte var något annat än en billig, blänkande pokal som jag ville visa upp i hopp om att omgivningen skulle ta dess metall för guld och beundra mig i dess sken.

O min älskade ros, förlåt mig dessa tankar men jag kan inte förneka att jag verkligen hyste dem. Hur kan det vara möjligt att en människa som upptäckt kärleken kan frätas så av så futtiga och själviska tankar. Hur kan man överhuvudtaget tänka sig att det finns något som kan stå emellan sig själv och kärleken?

Men trots alla de tvivel som for genom mina tankar så förmådde inte min kärlek rubbas. Tvärtom bidrog de istället till att till slut förstärka snarare än försvaga min kärlek. Vilka argument som än dök upp i mina förvirrade tankar så var inga starka nog att rubba min kärlek. Vad var det jag tvekade inför egentligen? Framför hade jag ängens vackraste blomma men jag tvekade inför att plocka den och varför? Jo, därför att jag var rädd för att jag skulle tappa den och förlora den för alltid eller för att den skulle vissna och mista sin skönhet. Jag hade sett många vackra flickor i mitt liv men det fanns ingen som ens kunde jämföras med min sagolika ros. Det fanns ingen annan vars kärlek jag hellre ville ha än den från min ros. Inte behövde jag väl andra saker i livet än kärleken, vad brydde jag mig väl om andra personer i mitt liv än min ros. Alla njutningar i livet är förgängliga, blott kärleken är evig. När jag till slut reste mig upp från bänken så var det som om jag hade slitit mig från mina bojor och med egna händer krossat alla de olyckskorpar som sökte fördunkla mina sinnen. Jag hade upptäckt kärlekens väg och jag tänkte inte avvika från den, jag hade funnit min kärleks ros och jag tänkte inte förlora den!

Av lördagen minns jag inte mycket mer. Jag genomlevde dagen i ett ständigt lyckorus, blind och döv för allt annat och alla andra. Om jag hade träffat någon bekant den dagen hade denne nog inte haft några större svårigheter att läsa mina känslor och tolka innebörden bakom dem. Det är märkligt hur lite kroppen förmår dölja starka känslor hos själen. Varje ansiktsuttryck, varje rörelse och varje tonfall hos en människa präglas av dennes sinnesstämning. En fjärran blick och ett ständigt leende berättar för betraktaren bättre än tusen ord om hur lite denna människa bryr sig om de vardagliga problem som i jämförelse med kärlekens obegränsade lycka ter sig så futtiga. Så försiktig i sitt beteende och så mild i sitt tonfall är bara den människa som tänker gott om allt och alla och vill dela med sig av sin lycka till hela världen.

Tvivel och rädsla

Lördagen hade varit en lycklig dag då inga bekymmer fanns. Men när söndagen kom och den kommande veckan obönhörligen närmade sig så fördunklade åter de mörka tankarna mitt sinne. Denna gång var det dock inte förvirring och tvekan som gjorde sig gällande utan tvivel och rädsla. Gång på gång gick jag tillbaka till fredagens underbara händelser men inte längre som extatisk deltagare utan som kritisk och orolig betraktare. Min glädje över allt det som hade skett grumlades då det gick upp för mig hur mycket som inte hade skett. Jag har för min tålmodige läsare sökt beskriva min förtrollande ros och även om inte ord förmår uttrycka hennes bedårande skönhet så hoppas jag att jag åtminstone lyckats ge en antydan därom. Men hade jag sagt något av allt detta till henne? Hade jag prisat hennes skönhet? Hade jag besjungit hennes lov? Hade jag betygat henne min djupa, eviga kärlek? Sanningen slog brutalt ner på mina axlar: Nej! Jag hade aldrig prisat hennes skönhet. Jag hade aldrig besjungit hennes lov. Jag hade aldrig betygat henne min djupa, eviga kärlek. Jag hade sagt att hon var vacker men det var också allt. Språket må vara fattigt i många avseenden och det kan aldrig uttrycka mer än en skugga av alla de tankar och känslor som fyller människorna. Men när det gäller det vackra så finns det ändå en tämligen rik källa av ord att hämta ur. Ord som kan spegla om inte skönheten i sig så åtminstone de känslor som de skönheten ger upphov till hos betraktaren. Men vilka av dessa ord hade jag använt? Varför hade jag inte sagt mer än att hon var vacker? Varför kunde jag inte finna alla de andra ord som jag så gärna ville använda? Varför kunde jag inte säga henne att hon var söt, rar, vän, fager, ljuv, skön, åtråvärd, sagolik, magnifik, bländande, betagande, bedårande, förtrollande, fantastisk, otrolig, underbar eller älskvärd? Inte ens när jag kände hennes ljuva läppar beröra mina, inte ens då jag knackade på paradisets port och hade evig salighet inom räckhåll, hade jag förmått uttala de magiska orden jag älskar dig. Tre små ord. Tre små ord som var för sig inte betyder något men som tillsammans bär på en så djup innebörd. Tre små ord som kanske för alltid hade kunnat förändra mitt liv. Men jag yttrade dem aldrig. Jag förblev stum. Vad kunde hon väl tro om mig? Hon hade gjort allt för mig och jag hade besvarat hennes ansträngningar med iskall tystnad. Hur skulle jag väl kunna begära att hon skulle kunna läsa mina tankar? Hur skulle jag väl kunna hoppas att hon skulle kunna se in i mitt hjärta och se den kärlekens låga som brann så starkt? Hur skulle jag väl kunna tro att hon skulle förstå att jag älskade henne?

Men mina tvivel stannade inte därvid. Tänk om inte ens kyssen hade betytt något. Tänk om de tillkom av någon annan anledning än av kärlek till mig. Kanske var det bara så att hon med sitt hjärta av guld ville ge mig tröst i min svåra situation. Kunde det vara så att inte heller hon var vid sina sinnens fulla bruk den kvällen, att kyssen bara tillkom under vinets rus eller trötthetens bristande omdöme. Eller, fasansfulla tanke, tänk om hon helt enkelt ville få ett slut på kvällen och bli av med mig så fort som möjligt! Till råga på allt så hade vårt första möte varit förenat med så många missförstånd och märkligheter som för alltid skulle kasta en skugga på vårt samröre att det kanske rent av för all framtid omöjliggjorde en kärleksfull relation. Jag vet hur viktigt det ögonblick då kärleken uppstår är för en flicka och hur minnena därav ständigt återkommer om kärleken någon gång i framtiden skulle riskera att falna. Men även om hon nu verkligen höll av mig, hur skulle hon någonsin kunna se tillbaka på vårt första möte med glädje och stolthet. Jag var inte någon beskyddande riddare i skinande rustning som tänt kärlekens låga i hennes hjärta. I hennes ögon var jag en ynklig och hjälplös stackare. Samma tanke som jag tidigare lyckades förjaga från mina sinnen fruktade jag nu hade funnit en bostad hos henne: Skulle hon kunna vara stolt över mig?

Lördagens tvivel om min kärlek hade lätt kunnat skingras men hur skulle jag väl kunna övertyga mig själv om hennes kärlek. Tänk om allt bara hade varit en illusion, om kärleken aldrig hade funnits någon annanstans än i min fantasi. Jag kunde inte finna svaret själv. Bara från hennes läppar kunde jag få höra sanningen men jag skulle inte få träffa henne igen förrän följande dag. Aldrig förr har väl tIMGlasets sand runnit så långsamt som denna kvalfyllda söndag när jag kastades mellan hopp och förtvivlan.

Hjärtat brister

Och dikten är icke som blommornas doft,
som färgade bågen i skyar.
Det sköna du bildar är mera än stoft
och åldren dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: med fiken håg
vi fiska dess gullsand ur tidens våg.

(Esaias Tegnér, Det eviga)

Måndagen kom och med den avgörandets dag. Det var med tunga steg jag gick till universitet den dagen. Jag törstade efter sanningen men fruktade samtidigt för hur den skulle smaka. Det kändes som om mitt liv stod på spel och på sätt och vis gjorde det ju det också. Ett ja skulle betyda mer än ett nytt liv, det skulle betyda att jag äntligen skulle börja leva ett liv. Ett nej däremot skulle ta all mening med livet ifrån mig och det var det som jag mer än allt annat fruktade denna dag.

Jag behövde inte vänta länge. Den första person jag såg när jag trädde in i universitetet var ingen annan än min kära ros. Mitt hjärta bultade häftigt och jag tog ett försiktigt steg mot henne. Men ack, hon såg aldrig mig - eller ville hon inte se mig? Hon bara passerade mig som om ingenting hade hänt emellan oss. Jag ville inte tro, nej jag vägrade tro att alla mina ljuva förhoppningar blott och bart hade varit ett luftslott, dömt att skingras för vinden. Förtvivlat försökte intala mig att hon var lika blyg som jag och att hon inte vågade närma sig mig. Men dagen gick utan att jag fick möta hennes blick eller höra hennes röst och när kvällen kom var det ensam som jag vandrade hem. Jag kände mig så tom inombords. Det var som om jag hade beviljats en liten skymt av paradiset för att sedan se dess port brutalt slås igen framför näsan på mig. Men samtidigt var jag arg på mig själv för att jag inte hade vågat knacka på porten. Jag ville fortfarande inte tro på att gårdagens kyss hade varit betydelselös utan hänförde alltjämt min ros tystnad till hennes intalade blyghet. Istället klandrade jag mig själv för min feghet och för att jag inte själv vågat ta första steget och närma mig henne. Innan sömnen gav mina tankar en efterlängtad vila lovade jag mig själv att jag skulle försöka tala med min kärlek för att en gång för alla få veta sanningen, vilka konsekvenserna än skulle bli.

Hur storslagna är inte en människas handlingar i tankarna och hur futtiga blir de sedan inte i verkligheten? Allt det som jag så bittert ångrade att jag inte hade sagt min ros den första kvällen hade jag föresatt mig att låta henne få veta under morgondagen istället. Det var imorgon som hon skulle få veta hon var den vackraste flicka jag någonsin hade sett och att jag älskade henne av hela mitt hjärta. Det var imorgon som alla mina tankar som så länge ruvat i mitt hjärta äntligen skulle befrias och uttryckas i ord. Men ju närmare mötet med min väna ros kom, desto större framstod hindren som, och när jag till slut fick tillfälle att tala med henne var det inte den passionerade älskaren utan åter samma, blyga pojke som alltid som försiktigt gick fram.

Hon satt ensam och läste vid en bänk men tittade upp när hon hörde mina steg. Än idag går mina tankar tillbaka till detta möte. Jag vill så gärna tro att hon vid detta tillfälle fortfarande hade känslor för mig och att jag fortfarande hade chansen att förverkliga mitt livs kärlek. Det tycktes mig då som om det ännu inte fanns någon barriär mellan oss. Hon vände inte bort blicken så som jag hade fruktat att hon skulle göra och var till och med den som först yttrade några ord.

"Hej", sade hon med ett leende. "Hur står det till?"

Jag tror att det var hennes vackra leende som gav mig den styrka jag behövde för att svara henne.

"Tack, bra", svarade jag. "Hur är det själv?"
"Bara bra, tack", löd hennes svar och hon tystnade som om hon visste att jag hade något särskilt på hjärtat och väntade på att jag skulle säga henne det.

Var det med förväntan eller oro som hon väntade på samtalets fortsättning? Jag visste det inte då och vet det inte heller idag men jag var tvungen att få veta. Jag harklade mig förläget och förde så kyssen på tal.

"Hm. Det där som hände i helgen, hur allvarligt menat var det?"

Vilket patetiskt intryck jag måste ha gjort! Fortfarande inte ett ord om min stora kärlek till henne. Det var som om jag desperat sökte ledtrådar som tydde på att hon hyste känslor för mig innan jag vågade öppna mina känslor för henne. Hennes svar ingav dock inte mycket hopp.

"Jag vet inte, inte så allvarligt menat, sade hon efter en stunds eftertanke."

Orden kunde ha räckt för att slå sönder den sista grunden för mitt hopp om hennes kärlek men leendet lämnade aldrig hennes läppar och på något sätt lyckades jag uppbåda en sista gnutta mod.

"Vill du... skulle du kunna tänka dig... att gå ut någon mer gång?"

Så var det sagt. Hur bittert ångrar jag inte dessa ord som då föreföll så naturliga men vars olyckliga följder idag så klart framstår. Dessa ord innebar slutet för mina möjligheter att framföra min kärleksförklaring. Nu hade jag en gång för alla lämnat över stafettpinnen till min ljuva ros och blott hon kunde föra den vidare. Hennes svar har för alltid att etsat sig fast i mitt hjärta och så länge jag lever kommer hennes ord att ringa i mina öron.

"Kanske, jag är upptagen nästa helg men jag hör av mig om jag vill."

Vad betydde de orden? Var det en avvisande flickas milda sätt att säga nej? Var det en blyg flickas försök att själv slippa ta första steget? Eller var det en flicka som fortfarande hyste känslor för mig och som försiktigt sade ja till min kärlek? Då ville jag så gärna tro på det sistnämnda men nu vet jag inte längre. När jag tyst nickade och gick därifrån hoppades jag på att snart få höra hennes ljuva röst igen. Men de orden var hennes sista ord till mig.

Jag har otaliga gånger i mina tankar gått tillbaka till detta, mitt sista samtal med min kära ros. Varje ord har vägts på guldvåg, varje tonfall och ansiktsuttryck har varit föremål för funderingar. Jag har bittert ångrat inte bara vad jag sade utan också vad som förblev osagt. Förgäves har jag sökt fundera ut vad henns få ord kan ha betytt och hur hon kan ha tolkat mina tafatta yttranden. Hur begränsat är väl inte människors samröre av språkets begränsningar. Hur skulle väl ord kunna uttrycka ens en bråkdel av alla de tankar som förgäves kämpar för att komma ut genom den trånga port som tungan utgör? Hur klart kommer inte denna begränsning till uttryck hos den arma lejonpart av människorna som saknar talets gåva? Jag tror att det var denna insikt som slutligen fick mig att göra ett sista, förtvivlat försök att försöka ge min kärlek ord, inte i muntlig form utan i skriftlig, i form av en dikt.

Vad är en dikt? Är det en vetenskap, ett byggnadsverk där diktaren med hjälp av rim och strikta regler sammanfogar ord till en elegant helhet ämnad blott för ögats njutning? Är det ett konstverk där diktaren med hjälp av poesins skönhet sökt förmedla sina läsare en känsla och nå in till deras själ? Eller är det helt enkelt det närmaste människan förmår komma i sin strävan att uttrycka sina egna känslor? Mina unga års dikter var främst skrivna utifrån den första premissen. För mig kunde en dikt helt enkelt inte vara vacker om den inte uppfyllde strikta regler. Men vad jag nu hoppades på att uppnå med mina dikter var det som min tunga så många gånger tidigare misslyckats med, jag ville ge uttryck för mina känslor och försöka förklara för mitt hjärtas ros vad hon betydde för mig. Det var således såväl till mig själv som till min ros som jag vände mig till när jag fattade pennan och började skriva på min dikt.

Då du fångade min blick
fjättrade du mitt hjärta
Jag följde dig vart du gick
befriad från all smärta

Då du log den första gång
blev jag din ödmjuke träl
Dina ljuva läppars sång
skänkte mig en vaknad själ

Likt ljusets låga så varm
lockar en frysande mal
Sökte jag din trygga barm
men fruktade hettans kval

Du tycktes mig alltid så när
och avståndet var alltid så smått
Men samtidigt var du så fjär
och klyftans djup utan mått

Så plötsligt kom min levnads topp
när din ljuva blick mötte min
du fyllde mitt hjärta med hopp
och jag sträckte min hand mot din

För en stund så ljuvlig men kort
din doftande hud jag förnamm
men kanske vände du dig bort
kanske nådde jag aldrig fram

Och jag föll ned i djupaste mörker

Jag lade ifrån mig pennan och tittade på min skapelse. Hade jag lyckats sätta mina känslor på pränt och var detta något som jag skulle vilja att min kärleks ros läste? Jag hyste stor tvekan därom. Ingen kritiker är väl hårdare och mer skoningsfull än författaren själv. Mitt verk tycktes mig så litet vid sidan av alla de underbara dikter jag hade läst och jag fruktade att den skulle göra ett så dåligt intryck på min underbara ros att tystnaden vore att föredra. Å andra sidan var det min dikt och inte den bäste poeten i världen skulle bättre än jag kunna uttrycka mina känslor i diktens form. Jag tror att det var det som slutligen fick mig att försegla kuvertet och skicka det till min älskade ros. Jag undrar fortfarande hur hon reagerade på min dikt. Tyckte hon om den eller skrattade hon åt den? Fick den henne att ändra uppfattning om mig och i så fall till det bättre eller sämre? Läste hon den överhuvudtaget? Jag tror aldrig att jag kommer att få svar på dessa frågor. Min förhoppning är ändå att dessa ord finns bevarade någonstans i hennes hjärta som en älskandes sista ord, ty dessa blev mina sista ord till henne.

Kärlekens långsamma död

Dagarna kom och gick utan att bringa några goda nyheter. Varje gång min älskade ros kom inom synhåll väcktes ett litet hopp inom mig men slocknade varje gång snabbt då hon passerade utan att bevärdiga mig en blick. Man kan tycka att en sådan kyla borde få även den hetaste kärlek att svalna men jag vägrade, jag ville inte tro att allt hopp var ute. Jag hoppades alltjämt att hennes hjärta ännu var inom räckhåll och att hon förväntade mig att ta nästa steg. Mina tankar återgick ständigt till dikten jag hade skickat henne och jag granskade kritiskt varje ord. Om jag först hade varit orolig för diktens kvalitet började jag nu istället bekymra mig för dess innehåll. Visst hade jag funnits där. Jag hade beskrivit, nej utlämnat, mina känslor helt och hållet och det fanns ingenting i den som kunde få henne att betvivla min kärlek. Men var fanns hon i dikten? Prisade jag hennes skönhet så som jag hade velat? Höjde jag henne över alla andra flickor i världen? Gav jag henne någon anledning att älska mig? Ju fler gånger jag läste igenom vad jag hade skrivit, desto mer insåg jag hur självisk och egoistisk jag måste framstå. Jag bad om hennes kärlek för min skull men var inte beredd att ge något tillbaka. Hur skulle jag väl kunna förvänta mig att vinna hennes hjärta utan att ge henne mitt? Allt förefaller så uppenbart nu när jag tänker tillbaka på det men likväl slår det mig gång på gång hur svårt det är att blicka ut bortom sig. Man kan vara så självupptagen av sina egna sorger och bekymmer att man inte ser samma problem hos människor omkring sig. Ändå så kan en komplimang som kräver så lite för den som ger den betyda så mycket för den som får den. Ty medan var människa själv är sin största källa till svårmod så är varje medmänniska den största källan till glädje.

Det var detta som slutligen fick mig att skriva min andra dikt. Min vackra ros förtjänade att få sin skönhet prisad och mitt hjärta var fullt av beundran för henne som bara väntade på att uttryckas i någon form.

Du kom till mig som i en dröm
och fyllde mitt hjärta med ord
men spräcka blyga läppars söm
förmådde intet uppå jord

Du är den vackraste av kvinnor
bland dödliga finns ej din like
Inte ens kärlekens gudinnor
är mer än skuggor i ditt rike

Ditt mjuka gyllene hår flöda
över dina axlars vita hud
Likt morgonsolens strålar röda
bringar sandstränder morgonens bud

Dina ögon djupa himmelsblå
beslöjade av fransar ljuva
Vackrare än safirer ändå
förmår de alla hjärtan kuva

Dina läppar fylligt röda
mjukare än sammet ändå
Ljuvare än gudars föda
värda döden att smaka få

Ditt leende så varmt och ömt
med tänder som pärlor på band
Finner själar som isen gömt
och sätter vart hjärta i brand

Ditt skratt så klingande och klart
är likt en ljuvlig himmelsk sång
Från en ängel som blott och bart
önskar glädja i livets gång

Ack om jag ändå hade ägnats
det åtråvärda talets gåva
Då hade hela världen fägnats
med dikter som din skönhet lova

Nu sitter jag ensam kvar
lider i de tystas skara
Ångrar det som varit har
saknar det som kunnat vara

Det var med avsmak som jag slutligen lade pennan ifrån mig. Vad var det egentligen jag hade åstadkommit? Det kändes som om jag bara hade tagit några i dikter vanligen förekommande egenskaper hos andra poeters kärlekar och omgärdat dem med smicker som möjligen lät poetiskt men helt saknade känslor. Min egen ros fanns ju inte någonstans i dikten. Särskilt besviken var jag med raderna om hennes ögon. Jag visste ju inte hur hennes ögon såg ut! Jag kände dock att en dikt borde säga något om ögonen. Det var därför som jag hade tvingat mig själv att åstadkomma något som liknade poesi om dem, trots att min känslor inte hade något som helst att säga därom. Kanske hoppades jag på att i framtiden få se henne i ögonen för att därefter kunna korrigera raderna.

Jag hade således inte skapat en dikt! Jag hade lagt ett pussel där jag hoppades kunna pressa samman de bitar som inte passade genom att fila på dem i efterhand! Vad kunde jag väl hoppas åstadkomma med min dikt? Det fanns ingenting i den som var unikt för min enastående ros. Den kunde ha skrivits av vem som helst för vilken flicka som helst. Det jag så gärna ville säga muntligt hade jag inte ens lyckats säga skriftligt. Jag förstod nu den frustration som en konstnär måste uppleva som förtvivlat försökt återge detaljer i sin älskades anlete men likväl misslyckats fullständigt med att förmedla skönhetens helhet. Min älskade ros var allt men min dikt sade ingenting. Jag tror att det var nu som jag, om än motsträvigt, började inse att jag var tvungen att förlika mig med tanken på att jag aldrig skulle kunna närma mig min ros. Min kärlek skulle aldrig besvaras och jag själv var orsak därtill. Min kärleks ros fick aldrig läsa denna dikt.

Återgång till det gamla livet

Jag hade nu nått livets stora vändpunkt, jag hade upplevt den första kärleken. Före den första kärleken har en människa oräkneliga sinnesstämningar. Efter den första kärleken återstår blott två. Jag hade för en kort stund upplevt den ena, salig lycka, men nu kastats ned i den andra, förtvivlad olycka. Hur skulle väl jag kunna bli lycklig igen då jag hade smakat lyckans ljuva dryck bara för att få bägaren slagen ur handen på mig och se dess innehåll rinna ut över golvet, för alltid förlorat. Jag började allvarligt tvivla på mina möjligheter att någonsin få uppleva äkta kärlek och ifrågasatte huruvida det var ett misstag eller inte av mig att gå och bli förälskad, precis som om människan förmår bestämma det själv. Jag trodde helt enkelt inte att kärleken var ämnad för mig och ångrade att jag någonsin hade nått denna livets vändpunkt. Min själ må ha varit romantisk och full av kärlek men den var instängd i en motbjudande kropp som för all framtid skärmade av den från besvarande känslor. Denna olyckliga insikt ledde mig tillbaka till poesin men nu skrev jag inte längre dikter för min älskade utan bara för mig själv, ett fåfängt försök att försöka ge utlopp för mina tankar och förstå mig själv. Jag hoppades också att mitt brustna hjärta skulle läkas genom att jag fick tala ut till någon som alltid lyssnade, det tomma papperet som bara väntar på att fyllas med ord.

Är det bättre att i livet blunda
och behålla alla ljuva drömmar?
Eller med öppna ögon begrunda
grymheten som håller världens tömmar?

Med hoppet om kärlekens lott
lämnades intet att sakna
Visst var det ljuva drömmar blott
men jag ville aldrig vakna

Ditt leende som läppar smycka
trodde jag var ämnat blott för mig
Dina ord som bringade lycka
besvarade min kärlek till dig

Så kunde det alltid ha varit
om ej jag fåfängt mer sökt vinna
Vilken dårskap kan i mig farit
som trodde mig värdig en gudinna?

Är det bättre att i livet blunda
och behålla alla ljuva drömmar
eller att intill döden stunda
plågas svårt av ett hjärta som ömmar?

Vad är värre än den förbannelse
som har färgat min arma själ så grå?
Att äga förmågan att kärlek ge
men sakna förmågan att kärlek få?

Före den första kärleken hade det känts som om jag inte hade tyngts av några bekymmer. Visst förekom det väl problem men aldrig några som inte kunde lösas eller bortses ifrån. Då var det så lätt att stänga ute alla problem och ägna sig åt aktiviteter som förmådde ersätta svårmodet med glädje. Denna tid av bekymmerslöshet som är så karakteristisk för barndomen framstod för mig nu som en svunnen guldålder, för alltid förlorad. Nu stundade det vuxna livet med alla dess problem där kärleken är det största men likväl inte det enda problemet.

Så förflöt en månad. Så kort det låter nu men så långt det var när jag upplevde den. Varje dag under den månaden letade jag efter tecken hos min ros som kunde tyda på att hon fortfarande hyste känslor för mig men förgäves. Min sinnesstämning varierade kraftigt under denna tid. Stundtals drevs jag ner i djupaste melankoli, stundtals kändes det verkligen som jag inte hade några som helst bekymmer. Med efter att en månad hade gått började det kännas som om jag verkligen hade kommit över min olyckliga kärlek. Fortfarande utväxlades inga blickar eller ord mellan mig och min ros men det var nu endast sällan jag tänkte på det. Jag övertygade mig själv om att det som hade hänt inte betydde någonting och att det faktiskt fanns många andra flickor på universitetet som aldrig såg på mig eller talade med mig utan att det för den sakens skull kunde tolkas som förakt. Visst dök det ibland upp tankar och funderingar om hur livet skulle ha gestaltat sig om kärleken hade varit ömsesidig men då kändes det lättare att uppväga alla kärlekens glädjestunder med den frihet jag nu istället åtnjöt. Jag trodde ännu i min ungdomliga naivitet att det var möjligt att gå tillbaka. Visst hade jag väl gått och blivit förälskad men det krävs två för att älska. Min kärlek hade inte besvarats så jag försökte intala mig att jag helt enkelt inte hade nått vändpunkten ännu utan bara fått en försmak av hur det skulle gestalta sig. Vändpunkten skulle komma först den dag någon förälskade sig i mig och till dess kunde jag lika gärna fortsätta leva mitt bekymmerslösa liv. Så fel jag hade.

Kärleken väcks och krossas åter

Ack om det ändå vore så lätt att läka ett brustet hjärta! Föga anade jag då att såret än en gång skulle rivas upp och att om det är något som blöder mer än ett färskt sår så är det ett gammalt sår som åter rivs upp. Detta hände ironiskt nog under en period då jag var på ovanligt gott humör, som om ödet njuter av att slunga människor från den ena sinnesstämningen till den andra. En månad efter den ödesdigra kvällen var det åter dags för en fest men denna gång skulle den hållas i min studentkorridor. Det var nämligen dags för min rumskamrat att åka hem och han hade organiserat en stor avskedsfest som förväntades bli välbesökt. För mig fanns det flera anledningar att fira. Visst skulle jag komma att sakna min gamle rumskamrat men samtidigt skulle jag kunna se fram emot att en ny. Dessutom skulle det här bli den första festen sedan den så märkliga jubileumsfesten då jag träffade min förtrollande ros och jag var fast besluten att låta denna sluta i glädje istället för som tidigare med sorg. Hur lätt är det inte att föresätta sig något när man vet så lite vad ödet har i beredskap för mig. Kanske hade jag verkligen lyckats glömma min kärlek om inte denna fest hade ägt rum, kanske var det en fåfäng illusion dömd att krossas förr eller senare. Ödet hade i alla fall bestämt sig för att krossa min illusion just denna kväll och det på ett sätt som skulle vara så smärtsamt som möjligt, som för att bestraffa mig för mitt högmod.

När jag kom tillbaka till studentkorridoren efter studierna den kvällen var förberedelserna för festen redan i full gång. Förutom min rumskamrat var där också två andra studiekamrater. Stämningen var god och en flaska hade redan öppnats. Jag lät mig bjudas på ett glas och språkade glatt med dem utan att bekymra mig om att samtalet leddes in på den närmast föregående festen. Så drogs plötsligt in i diskussionen det namn som jag så hade ansträngt mig för att glömma och på vilket brutalt sätt det drogs in sedan! Det var de två studiekamraterna som nämnde henne först.

"Jag hörde att hon kommer till festen ikväll", sade den ene. "Det verkar som om hon tycker om dig."
"Ja", fyllde den andre in, "hon hade visst tänkt åka bort över helgen men sköt upp resan bara för att få dansa med dig."

Orden följdes av glada skratt från alla närvarande utom mig. Jag vet fortfarande inte om det låg någon sanning bakom dessa ord eller om de bara var ett välmenat skämt men denna kväll slog de mig med all sin kraft. Hjärtat slutade för ett ögonblick att bulta och jag blev alldeles kall inombords. Meningsutbytet fortsatte men jag varken såg eller hörde något mer. Det var som om jag befann mig i en tät dimma. En mängd tankar strömmade fram i mitt medvetande och jag kände hur benen höll på att vika sig under mig. Utan ett ord drog jag mig tillbaka till det angränsande rummet där jag sjönk ned i en soffa och lät tankarna flöda fritt. Menade de allvar? Älskade hon mig verkligen i alla fall? Hade jag verkligen varit så obeskrivligt dum att jag hela tiden missförstått hennes signaler och ville hon trots det ändå ha mig? Åter kom föreställningarna om ett liv i kärlekens tecken med min älskade ros och åter kom alla de tvivel som så hade plågat mig de första dagarna efter de ljuva kyssen. Var jag mogen för hennes kärlek? Var hennes kärlek verkligen sann? Jag vet inte hur länge jag satt där men jag minns hur gästerna började strömma in och jag försökte att upprätthålla skenet så gott det gick. Händer sträcktes fram och personer presenterades i en stadig ström. Jag hälsade mekaniskt men mina tankar var som läsaren säkert förstår på ett helt annat håll. Det kändes som om allt var en dröm där rummet, gästerna och min kropp bara var något jag betraktade på avstånd. Huset fylldes allt mer men ännu hade inte mina förhoppningars ros kommit. Så här i efterhand förstår jag den starka deja vu-känsla som måste ha kommit över mig. Jag var tillbaka på jubileumsfesten, väntandes på att få se en skymt av min kära ros. Men hur skulle det sluta denna gång? Skulle det gå som förra gången? Skulle jag få en ny chans? Skulle hon komma överhuvudtaget? Nu fylldes glas och sträcktes fram till mig men denna gång avböjde jag. Jag kunde inte förmå mig att dricka trots att jag behövde bedöva de starka känslor som plågade mig så.

Så trädde hon plötsligt in, lika vacker som den första gång jag såg henne, om inte rent av ännu vackrare. Åter blossade kärleken upp i mitt hjärta, samma kärlek som jag tidigare i mitt övermod hade trott att jag hade lyckats undertrycka. Nu rådde det ingen som helst tvekan längre. Hon var den flicka som jag skulle vilja ha vid min sida varje dag i resten av mitt liv. Försiktigt närmade jag mig. Nu skulle jag få svaret, nu skulle jag en gång för alla få veta.

Hur naiv är man väl inte inför känslor? Hur lätt tror man inte det är att avfärda sina egna känslor och hur säker tror man sig inte vara på andras känslor? Ödet hade redan med en örfil tagit mig ur den första villfarelsen och nu gav det mig en andra, betydligt hårdare. Den barriär av bortvända blickar och tystnad som jag så ofta hade fått se prov på under de senaste dagarna framstod i hela sin storlek framför mig. Min älskade ros bevärdigade mig inte ett ögonkast och än mindre ett ord. Det var som om jag inte alls existerade för henne. Det som jag tidigare trodde att jag hade förstått och som jag till och med trodde att jag hade accepterat slog mig nu med all kraft. Hela mitt hjärtas ros, föremålet för all min djupa kärlek, hyste inte några som helst känslor för mig. Allt var förbi, allt var slut! Jag stapplade förkrossad tillbaka till soffan. Åter räcktes drinkar fram av lyckligt ovetande kamrater men den här gången avböjde jag inte.

Är det möjligt att dränka sin sorg? Jag har tidigare förtäljt läsaren hur tveksam jag var inför berusningens följder och hur försiktigt trevande jag beträdde alkoholens väg. All den fösiktigheten var nu som bortblåst. Jag ville berusa mig! Jag ville uppnå det stadium av berusning där man förlorar kontrollen över kroppen och framför allt kontrollen över minnena! Jag ville glömma! Visst var jag naiv som trodde att flaskan skulle kunna befria mig från alla den olyckliga kärlekens plågor. Jag var dock inte mig själv denna afton. Ingenting i världen betydde något längre, jag var blott ett djur som längtade efter att få befrias från tankar och känslor och allt vad mänsklighet är. Jag grep varje glas som kom inom räckhåll och tömde det i ett drag. När glasen slutade komma sträckte jag mig efter flaskor att tömma. Gång på gång vändes botten upp och flera gånger tappade jag andan i min iver att tömma flaskorna.

Som läsaren säkert kan ana sig till var mina fåfänga försök dömda att misslyckas redan på förhand. Alkoholen flödade i mitt blod men dess ledsagare var inte berusning utan illamående. Till slut var jag oförmögen att röra mig utan satt bara stilla med ansiktet begravt i händerna. Jag var till en början föremål för omgivningens nöje men allt eftersom illamåendet tilltog ersattes nöjet av oro och medlidande. Hur många som kom fram till mig och frågade mig hur jag mådde vet jag inte, bara att min underbara ros inte var bland dem. Åh om de ändå hade vetat hur lite mina kroppsliga lidanden betydde för mig den kvällen och hur lite mina yttre plågor avslöjade av de inre kval som torterade min själ. Inte ens mitt fruktansvärda illamående kunde tvinga min ros ur mina tankar. Till slut kapitulerade jag inför alkoholens strypgrepp och stapplade, nej kravlade upp till mitt sovrum i hopp om att sömnen skulle mildra min plåga. Men när jag förtvivlat tryckte mitt värkande huvud mot kudden slog alkoholen till med sin fulla styrka. Blodet, och med det all alkohol jag hade förtärt den kvällen, flödade över från kroppen till huvudet och det fanns nu inte längre någon återvändo. Det kändes som om sängen började snurra som om en enorm virvelström hade gripit tag i den och med all kraft försökte dra den ned i djupet. Förtvivlat tryckte jag händerna mot huvudet i ett desperat försök att stoppa snurrandet men allt var förgäves. Nu började också rummet, ja hela världen omkring mig, att snurra. Det gick snabbare och snabbare och jag stönade förtvivlat efter hjälp. Till slut fick kroppen nog. Allt det jag hade ätit och druckit den kvällen lämnade kroppen samma väg som den hade kommit och mellan varje uppkastning lovade jag mig själv dyrt och heligt att aldrig mer dricka.

Jag var ett vrak, en spillra som sjunkit så djupt som en människa bara kan sjunka och så ovärdig min fagra ros kärlek som jag bara kunde bli. Det huvud som en gång lutats mot hennes vita axlar kändes nu sönderslaget. De armar som en gång omfamnat hennes kropp var kraftlösa. De läppar som en gång tryckts mot hennes var nedsölade av uppkastningars bittra syra. Om min väna ros hade fått se mig i denna situation hade jag dött av skam, det är jag säker på. Men till och med under uppkastningarnas våldsammaste konvulsioner kunde jag bara se min älskade ros framför mig. Hur det är möjligt att till och med i den djupaste misär hysa så vackra tankar vet jag inte. Kanske är det det som ger till och med de uslaste av människor hopp i svåra situationer och styrka att kämpa sig upp igen. Men mig gav det bara förtvivlan ty jag visste nu att det inte fanns något hopp för mig. När sömnen äntligen kom var det en som en befrielse, om än en tillfällig sådan. Sedan den kvällen har jag inte kunnat smaka alkohol utan att påminnas om min olyckliga kärlek.

Mardrömmen

Den natten plågades jag av marans ritt. Jag vet inte om det var alkoholens verkningar eller mina sårade känslor som var mardrömmens upphov ty den liknade inget som jag tidigare hade drömt. Vanligtvis brukar jag på något sätt kunna känna att en dröm inte är verklighet och jag känner mig då mer som en åskådare än som en aktör. Denna dröm var dock skrämmande i sin realism och den höll mig fast i ett gastkramande grepp som jag inte mäktade befria mig förrän det hemska slutet var nått.

Jag var jagad. Vad som jagade mig vet jag inte men det var med dödsångest som jag flydde. Tid och rum var förändrat men det var ingenting jag reflekterade över förrän efteråt när jag hade lämnat drömmens värld. Jag befann mig inte längre i det nya landet och inte heller i mitt hemland. Ändå föreföll allting mig så bekant, som om detta var min riktiga, ursprungliga hemvist. Skådeplatsen för min flykt var en ödslig, vindpiskad hed i en svunnen tid. Det var en sen kväll men ljungande blixtars sken lyste upp vägen för mig. Regnet vräkte ned men varken fukt eller kyla kunde förmå mig att sakta in. Jag sporrade min löddriga häst hårdare trots att det tycktes som om den när som helst skulle stupa under mig. Jag plågades hela tiden av ett obehagligt minne. Visionen av en blänkande yxegg som ven mot min nakna hals bet sig fast i mina sinnen och ofrivilligt drog jag handen mot halsen som för att försäkra mig om att ingenting hade hänt. Gång på gång vände jag mig om utan att skymta några förföljare men istället för att lugna mig så ökade det min oro. Vem det än var som förföljde mig så kände jag instinktivt att jag hellre ville ha honom bakom mig än framför mig. Ty framför mig fanns ju... nej den tanken var för hemsk för att ens tänkas.

Plötsligt lystes hela himlen upp av en kraftig blixt och i dess sken kunde jag äntligen skymta mitt mål. Det var mitt hem jag såg framför mig. Det var en gammal och illa underhållen herrgård. Trasiga fönstersluckor slog i stormen och flera hål i taket vittnade om att det inte var mycket torrare inne än utomhus. Men det var trots sitt förfall mitt hem, mitt fäderneshem. Ett ensamt ljus lyste i ett av fönstren och det var där den skatt jag så dyrt värderade fanns, det var där det fanns för vars säkerhet jag fruktade mer för än för mitt eget liv. Med en sista kraftansträngning drev jag på min häst och kom så äntligen fram till mitt hem och min skatt.

Jag slogs genast av en föraning om att något var fel. Min ankomst var väntad men var fanns min stallknekt och varför kände jag inte doften av mitt kvällsmål? Oroligt red jag fram till stallet, steg av och såg mig omkring. Allt var tyst och stilla på gården. Jag kände kalla kårar längs ryggen. Det var för tyst, som om det inte längre vore mitt hem utan en kyrkogård, en plats för döda. Plötsligt avbröts tystnaden av ett halvkvävt skrik bakom mig följt av ett rysligt klafsande ljud som om något tungt - en död kropp? - faller ned i gyttja. Jag vände mig förfärat om och stelnade till inför den syn som mötte mig. Min häst var försvunnen. Där stod istället en fasansfullt vidunder. Det påminde om en häst men dess kropp var svart som döden och dess ondskefulla röda ögon stirrade stint på mig. Dess kraftiga käkar var nedsölade med blod och det såg ut som om det hånlog åt mig. Det var som om en dimma kom över mig och jag stod som fastnaglad inför det hiskeliga monstret, oförmögen att röra en lem. Det enda som hördes var ljudet av blodet som droppade från odjurets skarpa tänder. Min blick drogs obönhörligen till bloddropparna och jag såg till min fasa hur de slog ner på sin forne ägare. Vid vidundrets hovar låg min stallknekt. Hans bröst var uppfläkt och jag tyckte mig nästan kunna skymta hans hjärta. Likväl hade han inte förunnats att dö ännu och med en sista kraftansträngning vände han blicken åt mitt håll, som om han desperat sökte efter hjälp. Det var mer än jag kunde uthärda. Jag vände mig om och flydde i panik in i boningshuset.

Väl inne slog jag igen dörren och reglade den i ett fåfängt hopp om att kunna stänga monstret ute. Vad hade hänt medan jag var borta? Vad var det för en förbannelse som hade drabbat mitt fäderneshem? Som jag stod där med andan i halsen avbröts plötsligt mina tankar av ett sjungande från köket. Den rösten tillhörde min kokerska och hennes sång fick mig att för en stund glömma alla kvällens fasansfulla upplevelser. Vad det än var som härjade utanför så hade det ännu inte nått innanför husets fyra väggar. För tillfället var jag säker, det fanns ännu tid. Jag rusade till köket för att få mina förhoppningar bekräftade. Min kokerska hade inte hört mig komma utan stod med ryggen mot mig när jag kom in. Det var då det hände. Jag öppnade munnen för att hälsa på henne men min röst dränktes av ett fasansfullt ljud. Ett isande skri som av tusen torterade själar ekade genom huset. Jag vände mig förskräckt om, fruktandes för att jag skulle stå öga mot öga med skriets upphovsman. Bakom mig fanns det ingen. Istället hörde jag hur min kokerska uppgav ett förfärat skrik och föll till golvet med en dov duns. Jag rusade fram till henne men det var redan för sent. Återigen hade döden hunnit före mig. Hennes hår och ansikte var vitt och hennes ögon tomma. Men av hennes baneman fanns inte en skymt.

Då slog mig en fruktansvärd tanke som en blixt från en klar himmel. Min skatt! Hade hon också ljutit denna hemska död som på så kort tid hade tagit mitt fåtaliga men trofasta tjänstefolk ifrån mig? Hon var ensam kvar i huset nu, utlämnad på nåd och onåd åt den hemska förbannelse som med sådan kraft hade slagit ned på denna hemsökta plats. Utom mig av oro rusade jag upp för trappοrna och slog upp dörren till sovrummet. Den syn som mötte mig där fick all rädsla att lämna kroppen och ersättas av ett våldsamt uppflammande hat. Min skatt låg tyst och stilla i sin säng som om hon sov. Men hon var inte ensam, lutad över henne stod en vilt främmande man som skrattande höjde handen för ett slag. Mitt inträde i rummet fick honom att hejda sig och långsamt och självsäkert vände han sig mot mig. Vem han hade väntat sig att se vet jag inte men uppenbarligen var det inte mig för leendet dog på hans läppar och han blev alldeles blek. Jag tog ett steg mot honom med nävarna knutna, beredd att försvara min skatt till sista blodsdroppen. Min antagonist avböjde dock utmaningen och med ett skrik vände han sig om och kastade sig ut genom fönstret. Den dova duns och tystnad som följde räckte för att övertyga mig om att mannen, vem han än hade varit, aldrig mer skulle ofreda min skatt. Nu vände jag istället all min uppmärksamhet mot sängen där min skatt låg, till synes livlös. Hennes ljuva ansikte bar spår av min fiendes omilda behandling och den fina halsen hade rispats av en knivs kalla stål. Men inte ens dessa skönhetsfläckar förmådde förringa hennes sagolika skönhet, ty den flicka som låg i sängen var ingen annan än min älskade ros. Lättat såg jag hur hennes bröst sakta hävdes. Jag hade kommit i tid, hon levde ännu. Tyst föll jag på ned på knä vid huvudändan och tog henne i mina armar.

Då hände något förfärligt. Det var som om livet rann ur min kära ros. Blodet lämnade hennes ansikte och kindernas fordom så underbara äppelröda färg ersattes av dödens sjuka blekhet. Förtvivlat försökte jag få liv i henne men alla mina ansträngningar var förgäves. Bröstet hävdes en sista gång och sedan aldrig mer. Jag hörde, jag kände hur hjärtat upphörde att slå och sedan fanns min stackars ros inte mer. Bedrövad tryckte jag henne mot mitt bröst. Jag ville så gärna gråta men hur jag än försökte så kom inga tårar som kunde lindra min sorg.

Efter vad som kändes som en evighet lade jag försiktigt min stackars blomma till ro i sängen. Till och med i döden var hennes skönhet oöverträffad och jag kunde inte slita blicken från henne. All min levnadslust försvann. Om det inte förunnades mig att leva med min ros så ville jag åtminstone följa henne i döden.

Då avbröts mina dystra tankar av ett skrik. Det var inte som det hemska skrik som hade förföljt mig denna fasansfulla kväll utan det ljuvaste man kan tänka sig, skriket av ett nyfött barn. Som en störtflod sköljde dess innebörd över mig. När jag senast hade sett min vackra ros hade hon varit i blomman av sitt havandeskap. Hur vacker hade hon då inte varit. Finns det någon underbarare syn för en älskande man än den kvinna han älskar, havande med frukten av deras ömsesidiga kärlek? Vad om inte detta är sann och evig kärlek? Min blomma hade förvisso för alltid lämnat mig men hon hade lämnat efter sig ett planterat frö och jag var den enda som kunde få det att gro och växa. Det var med blandade känslor som jag vände blicken från den sorgliga synen i sängen bort mot vaggan i rummets andra ände.

Hur ska jag i ord kunna beskriva mina känslor inför den syn som nu mötte mig? Fasa och förskräckelse fyllde mig och jag sjönk maktlös ned, slagen till golvet av den obönhörliga sanningen om mitt öde. Ty sanningen var att det var jag som hemsökte mitt fäderneshem denna förbannade natt. I dödens skepnad hade jag kommit och döden hade varit min ledsagare. Det var jag som hade orsakat mitt tjänstefolks död, det var jag som hade drivit min antagonist i döden och det var jag som med min kärlek hade dödat min arma ros. Allt detta insåg jag nu, ty det jag såg vid vaggan var en yxa vars blänkande egg var färgad röd av ännu färskt blod och bredvid den yxan fanns ett nyligen avhugget huvud. Än en gång hördes barnet, mitt barn, skrika men det fanns ingen i huset som kunde trösta det ty det avhuggna huvudet framför mig tillhörde mig...

Med ett skrik vaknade jag upp ur drömmen. Jag var genomblöt av svett och mitt hjärta bultade kraftigt. Det var fortfarande mitt i natten men jag kunde inte, jag ville inte sova mer. Istället låg jag sömnlös hela natten, plågad av tankar och funderingar kring drömmens innebörd. Än idag fruktar jag sömnen av rädsla för att denna dröm ska återkomma.

Den följande morgonen tog alkoholen ut sin sista tribut i form av en bultande huvudvärk. Men sjukdomen i kroppen var ingenting mot den sjukdom jag kände i själen. Jag hade nu fullständigt kapitulerat inför kärleken på alla fronter. Det var inte bara förlusten av min kära ros som jag hade erkänt och accepterat utan också mitt nederlag inför känslorna. Före den första kärleken, under de ljuva, bekymmerslösa barnaåren, vet man inget om glädje eller sorg. Men jag förstod nu att jag var ohjälpligt fast i kärlekens nät och att mitt fortsatta liv nu skulle framlevas antingen över vattenytan i största glädje eller, som nu var fallet, under i djupaste sorg. Än en gång sökte jag tröst i poesins värld.

Jag har ej druckit ur maktens källa
och ej heller ur rikedomens sjö
Men aldrig har det fått mig att fälla
bittra tårar i en längtan att dö

Saknaden av kärlekens frukt
kan jag dock inte blunda för
Jag dränks i egna tårars fukt
för kärleken som aldrig dör

Ansiktet jag brukade dyrka
kan jag inte se utan smärta
Det skrattet som ingav styrka
vrider om kniven i mitt hjärta

Tiden sägs läka alla sår
men ett kan man aldrig mista
Såret som allra djupast når
såret när ett hjärta brista

Att läka ett brustet hjärta

Hur läker man ett brustet hjärta? Hur förlikar man sig med vetskapen om att man aldrig kommer att få åtnjuta kärlekens frukter, den enda föda en människa behöver för att överleva, den enda föda en människa kan leva på? Är det överhuvudtaget möjligt att helt komma över en olycklig kärlek? Jag trodde det inte då och jag tror det inte heller nu. Jag var dock tvungen att göra någonting för att skingra tankarna i fåfängt hopp om att min själ så småningom skulle få lindring genom glömskans ljuva balsam. Det var därför som jag tog min tillflykt till den värld där jag tidigare i mitt liv upplevt mina lyckligaste stunder, schackets fascinerande värld.

Vad är schack egentligen? En gammal mästare tog en gång upp frågan om huruvida schack är ett spel, en vetenskap eller en konst. Den gängse slutsatsen torde vara att det har något av alla tre aspekter i sig. Det är ett spel som ger tidsfördriv, nöje och möjlighet till segrar. Nu innebär förvisso ett parti schack för den utomstående betraktaren inte mer än en kamp om några snidade träbitar men för den invigde är det mer än så. Det är en kamp på liv och död och tvärtemot alla påståenden om motsatsen så är det segern och inte kampen som är det viktigaste. Människans liv kan liknas vid ett enda långt fälttåg där varje seger, hur liten och betydelselös den än må förefalla, inger mod och styrka för att fortsätta. Alla är någon gång i sitt liv segrare, somliga lyckligt lottade mer än andra, och det är minnet av dessa segrar likväl som hoppet om kommande segrar som ger stöd vid livets motgångar. Människan är i grund och botten en svag varelse och behöver varje litet bevis som åtminstone för en kort stund kan övertyga henne om motsatsen.

Att schacket är en vetenskap går väl heller inte att betvivla. Den till synes lilla världen, bestående av blott sextiofyra rutor och befolkad av inte fler än trettiotvå pjäser, har varit föremål för oräkneliga teorier. Ändå återstår många hemligheter att upptäcka och, om metaforen ursäktas, många vita fläckar på schackets karta. Människans outsläckliga kunskapstörst såväl som hennes starka upptäckarlust drar henne oemotståndligt djupare och djupare in i schackets värld.

Vad slutligen konsten beträffar så kan ingen som har invigts i schackets mysterier låta bli att fascineras av de många sköna ting och fantastiska upplevelser som schacket kan bjuda på. Redan för lekmannen är schacket i sig en poetisk skapelse, en värld befolkad av sagolika varelser från svunna tiders hov. Men över denna idyll vilar en mörk skugga, det ständiga hotet från en annan värld så lik den förra men befolkad av deras alter egon. Denna episka kamp mellan gott och ont är i sig en outsinlig källa till inspiration och fantasi. Men den initierade ser mer än så. Hon ser alla finesser som denna kamp bjuder på, såväl taktiska finter och parader som strategiska genidrag. Varje schackspelare är i sig en konstnär och varje schackparti i sig ett unikt konstverk. Det var till denna underbara värld jag nu valde att söka min tillflykt.

Kanske skulle man kunna kalla schacket min första kärlek. Schackets värld var alltid öppen för mig när jag behövde dra mig undan den vanliga världens problem. Ingenting kunde som schacket ge mig en möjlighet att stänga ute alla bekymmer och helt rensa mina tankar. Världen omkring mig försvann och för några timmar så existerade ingenting annat för mig än schackbrädets vita och svarta rutor. Varje liten tanke och hela min koncentration var fokuserad på spelet och ingenting kunde störa mig, vare sig kroppsliga smärtor eller själsliga. Men det var inte bara de få timmarnas verklighetsflykt som jag så hett åstundade. Det var också stunden efter schackpartiets slut då jag återvände till verkligheten. Förvisso tog partiets kamp ut sin rätt i form av en kroppslig trötthet men själen var som pånyttfödd och jag fick förnyade krafter att ta itu med vardagens problem. Det var kanske främst detta jag satte mitt hopp till när jag beslutade mig för att återuppta schacket.

Det var dock inte bara den mentala verklighetsflykten jag ville uppnå utan även en rent fysisk verklighetsflykt. En av orsakerna till att jag inte hade ägnat mig åt min favoritsysselsättning i det nya landet var helt enkelt att det inte fanns någon större schackklubb i staden. Den enda möjlighet att få spela med jämbördiga motståndare som stod till buds var att lämna staden under helgen och åka till en annan stad. Tidigare avskräckte resan mig men nu framstod den plötsligt som en lockelse. Jag fasade inför tanken på att tillbringa helgerna i den stad som varje dag påminde mig om min olyckliga kärlek, ensam med mina dystra tankar som enda sällskap, och jag ville därför bort därifrån till varje pris. Det första jag gjorde efter den traumatiska helgen var att sätta mig i kontakt med en schackklubb och anmäla mitt intresse. Redan kommande helg kunde jag lämna staden och allt som påminde mig om min olyckliga kärlek.

Så avkopplande det är att resa nu för tiden. Jag kunde jag bara koppla av och njuta av resan, antingen genom att försjunka i en god bok eller titta upp och låta blicken vila på de oräkneliga gröna ängar som rusade förbi utanför fönstret. Visst återkom då och då tankarna på det som jag så förtvivlat sökte lämna bakom mig men ju större avståndet blev, desto lättare blev det att fundera kring det som vore jag en utomstående betraktare. Under några sällsynta men underbara stunder kändes min olyckliga kärlek som något avlägset, ja nästan som en dröm. Under dessa stunder kunde jag känna tacksamhet snarare än sorg över det som jag hade upplevt, som om jag hade fått insikt om hur underbart livet väl skulle bli den dag jag väl fann den sanna, verkliga kärleken. Det var under en av dessa stunder som denna dikt tillkom:

Jag saknar talets gåva
men känslor fylla hjärtats grift
Vad icke ord kan lova
förmår blott pennans tysta skrift

Jag äger ej tankens svärd
men likväl hyser jag en tro
Blott i diktens ljuva värld
kan mina starka tankar gro

Jag är förnekad diktens ära
jag för blott pennans tunga hand
Dikten skrivs av dig min kära
som sätter mitt hjärta i brand

Utan min passion
har jag inga dikter
Jag har inga tankar
utan mina dikter

Men djupt inne i kroppens kamrar
mina känslor föds och förgås
Förgäves på porten de hamrar
passion är nyckeln till dess lås

Utan min passion
är jag ingenting

Den stora kampen

För en tid trodde jag verkligen att jag hade lyckats komma över min olyckliga kärlek. Vid schackbrädet var jag om än inte lycklig så i alla fall inte olycklig och de stunder av avkoppling som jag upplevde under helgerna hjälpte mig verkligen att hålla modet uppe under de långa vardagarna. Men allt eftersom tiden gick så vittrade denna illusion ned mer och mer. För varje gång som jag återvände från schackets sorglösa värld ökade min insikt om hur dystert mitt nuvarande liv tedde sig. Ju högre jag lyckades höja mig, desto klarare såg jag hur djupt ned jag i själva verket befann mig. Schacket blev mer och mer som en drog som jag var tvungen att ta för att överleva men ju fler doser jag tog, desto svagare blev dess verkan. Snart förmådde inte ens schacket avskärma mig från tankarna på min olyckliga kärlek och jag kände hur kvaliteten på mitt spel sjönk ju fler partier jag spelade.

Detta var dock inget jag upptäckte med en gång. Ack om jag bara hade haft den minsta aning om hur det låg till så hade jag kanske kunnat undvika den katastrof som ödet hade i beredskap för mig. Men precis som drinkaren är för upptagen med att söka lyckan i flaskans botten för att kunna se den olycka som vägen dit kräver så var jag blind för mina känslor så länge jag befann i schackets värld. Men alla de känslor som jag hade förträngt var dömda att komma upp till ytan förr eller senare och med sin sedvanliga ironi hade ödet för uppvaknandet valt ut ett ögonblick som skulle göra smärtan så stor som möjligt.

Den dag jag nu ämnar förtälja om var en vacker dag under sensommaren. Hösten var i antågande men det var en lugn och försiktig framryckning som gav sommaren möjlighet att dra sig tillbaka i värdighet. Solen lyste på en klarblå himmel och träden hade ännu inte lagt av sin gröna sommarskrud för höstens brandgula färger. Kort sagt var det en underbar dag, just en sådan dag som får människan att fyllas med glädje och helt glömma bort de sorger och bekymmer som döljer sig bakom den granna fasaden. Denna villfarelse gällde i synnerhet mig. Föga anade jag då vad lite tid jag hade kvar innan den livsglädje som äntligen hade funnit sin väg tillbaka till mitt hjärta åter skulle försvinna. Kanske hade jag då tagit mig mer tid att njuta av den och riktigt insupa glädjen för jag skulle verkligen ha behövt den efteråt. Ändå trodde jag i min enfald att denna dag skulle bli en vändpunkt i sorgen efter min olyckliga kärlek. Denna dag skulle min klubb spela en seriefinal mot den lokala konkurrentklubben, redan av tradition en prestigekamp men idag stod betydligt mer på spel. Seger skulle betyda avancemang till den högre serien medan förlust skulle leda till en förödmjukande underkastelse och en underordnad ställning gentemot ärkerivalen. I denna avgörande kamp intog jag en nyckelposition. Mitt framgångsrika spel under sommaren hade inte bara berättigat mig till en deltagande i ett slag utan dessutom givit mig en möjlighet att avgöra hela kriget. Flera av slagen tycktes nämligen vara avgjorda på förhand. Våra motståndare hade ett par toppspelare och kunde därför förväntas segra på de högre borden medan vår styrka främst låg hos de medelstarka spelarna. Endast på de lägre borden var våra spelare jämnstarka. Precis som i verkligheten skulle den sida som kunde överraska gå segrande ur kriget och det var på mitt slagfält som chansen för en överraskning var störst.

Häri låg alltså hoppet om en vändpunkt i min sorg. Framför mig låg nu möjligheten att bli hjälte. Varje människa strävar efter att någongång i sitt liv iklä sig hjältens roll. Exakt vad som ligger i ordet hjälte är individuellt men känslan av att ha utfört ett hjältedåd är en av de starkaste drivkrafterna i livet, hur stort eller litet dådet än må tyckas i andra människors ögon. Men ju fler utomstående som betraktar dådet som något stort, desto större blir det i ens egna ögon och desto större blir tillfredsställelsen. Den möjlighet som nu fanns inom räckhåll var inte bara en personlig seger i ett schackparti utan en seger för ett helt lag som skulle åminnas inte bara idag utan kanske också av framtida spelare i klubben. Kanske skulle man se tillbaka på den här dagen som en vändpunkt i klubben historia, som den dag då man tog första steget mot att bli en storklubb. Då skulle man minnas den spelare, den hjälte, som med sin seger, sitt hjältedåd, skrev om historien. Så storstilade var alltså mina tankar denna dag, denna vändpunktens dag. Förvisso blev det en vändpunkt alltid men sannerligen inte till det bättre såsom jag hade hoppats.

När jag steg in i spelsalen kändes det lite som att stiga in på ett slagfält. Tobaksröken hängde likt krutrök i luften och ett stilla sorl hördes från människorna omkring mig. Ansiktena som tidigare hade varit mig så bekanta och fulla av liv framstod nu blott som uttryckslösa masker, som om den annalkande döden redan hade gjort entré. Stämningen var tryckt och reserverad, på ett slagfält finns inget utrymme för glädje och uppsluppenhet, bara spänd väntan. På brädena stod pjäserna uppställda i prydliga, tysta rader som ingenting avslöjade om den blodiga batalj som komma skulle. Jag anmälde min ankomst hos min lagkapten och hälsade pliktskyldigt på lagkamraterna. Sedan skildes vi åt och var och en gick och satte sig vid sitt bräde. Vi satt så nära varandra hela tiden men det hade lika gärna kunnat vara otaliga mil som skilde oss åt. Nu var var och en av oss utlämnad till sig själv, ensam i en kamp mot tiden och ödet. Spelet kunde börja.

Jag var nu inte längre en schackspelare utan hade helt och hållet iklätt mig rollen som fältherre. Jag var inte längre en försynt pojke som framlevde sitt liv i skymundan utan Kejsar Napoleon Bonaparte i begrepp att än en gång skriva historia. Självsäkert lät jag blicken glida över slagfältet. Framför mig fanns min stab, mina anteckningar. Än så länge var pergamentet tomt men det skulle snart komma att fyllas av noteringar om mina truppers postioner och rörelser. Några i förväg uppgjorda noteringar om taktik och planerade framryckningar och reträtter behövdes inte ty allt sådant fanns redan inom mig och ingen penna i världen förmådde ersätta mina tankar. Det finns de fältherrar som utarbetar långa detaljerade planer som omfattar varenda soldat och varenda steg i hela slaget men det är en metod som jag alltid har förkastat. Ett fältslag är på sätt och vis en symbol för livet. Det är så komplicerat att det inte kan förutses in i minsta detalj och intuition och rutin är därför betydligt skarpare vapen än penna och papper. Dessa fältherrar är starka så länge de befinner sig på sina egna vägar men locka dem bort till okända vägar och de går omedelbart vilse och blir ett lätt byte. Detta är den taktik jag föredrar att använda och har använt med stor framgång, inte för att jag känner de okända vägarna bättre eller besitter mer intuition och rutin utan därför att jag är förberedd för en batalj i mörker medan motståndarna förgäves famlar efter ljus istället för att slåss. Ett nyckelord i ett fältslag är sålunda överraskning. Överraska motståndaren och få honom att förlora fattningen och slå sedan till när han är som mest försvarslös. Det låter kanske inte så renhårigt, kanske är jag mer officer än gentleman, men som ordspråket säger, allt är tillåtet i krig och kä...

Vad är nu detta? Här försöker jag distrahera mina tankar från mitt brustna hjärta och så återkommer de dit gång på gång. Det skedde inte bara nu då jag så lång tid senare sätter mina känslor på pränt utan det skedde faktiskt också då, trots att jag tyckte att min olyckliga kärlek kändes så avlägsen. Kanske var det bara en sista varning från mitt hjärta, kanske kunde jag ännu ha lyssnat till det och sålunda ha undvikit den katastrof som väntade mig. Ett slagfält är en skådeplats för hjärnor, inte för hjärtan. Den segrar som inte tar hjärtat med sig. Men de sista skälvande sekunderna innan det stora slaget skulle börja upptäckte jag att mitt hjärta ännu var med mig och för en kort stund förlorade jag förskräckt fattningen. Jag vet inte om min motståndare upptäckte något och jag hoppades innerligt att han inte hade gjort det. I ett fältslag får man inte visa någon svaghet, inte inför motståndaren, inte inför sina trupper och framför allt inte inför sig själv. Ett annat nyckelord i ett fältslag är tro, ty vad man inte tror kan man inte heller åstadkomma. Jag täckte åter över mitt ansikte med allvarets mask, kanske inte så mycket för att övertyga motståndaren om min tro som för att övertyga mig själv. Djupt inom mig fanns ännu mitt hjärta men jag ville inte, jag fick inte känna det. Åter vände jag blicken mot slagfältet.

Bortom min stab fanns min armé. Främst stod infanteriet redo för framryckning och bakom dem väntade kavalleriet och artilleriet på att stödja dem. Soldaterna stod i prydliga, raka led iförda sina skinande vita uniformer. De utstrålade en känsla av styrka och självsäkerhet och om någonting oroade dem så syntes det inte utåt. Det såg ut som om ingenting skulle kunna befläcka deras uniformer eller bryta deras led. Hur många av dem skulle återvända efteråt och berätta för sin familj och sina vänner om slaget? Många skulle stupa och bli kvar på slagfältet för alltid, ointresserade av vilken sida som avgått med segern. Andra skulle för alltid påminnas, och påminna andra, om slaget genom sina sår och stympade lemmar. Blott ett fåtal skulle kunna lämna slaget av egen kraft men inte för att leva utan bara för att börja förbereda sig för nästa slag. Men allt detta var ointressant för fältherren, för mig. Det enda som betydde något var segern, inte priset.

Blicken fortsatte vandra förbi trupperna ut över själva slagfältet. Där rådde ännu frid och ro. Ingenstans rörde det sig, intet ljud hördes och inte ett grässtrå var böjt. Det fanns ingenting som förebådade det kommande slaget. Ändå var det som om naturen anade vad som komma skulle och höll andan i väntan. Snart skulle tystnaden brytas, snart skulle morgondaggen blandas med blod och snart skulle gräset färgas rött. Vid sin återkomst skulle fältets invånare tvingas ge plats för nya djur, för korpar och andra asätare. Långt senare skulle även nya växter hitta dit, givna liv av de liv som givits under slaget. Med dem skulle också nya djur komma. Till slut skulle fältet kanske bli vackrare och grönare och hysa mer liv än innan slaget, ty sådan är naturen beskaffad att om dess sår läker så blir ärren vackra. Men åter igen, detta var ingenting som sysselsatte mina tanker denna dag. Fältets förgånga och framtid var mig fullständigt likgiltigt. Det enda som spelade någon roll var denna dag, denna stund och ingenting annat.

Vid horisonten skymtade motståndartrupperna. De stod uppställda i samma goda ordning som min egna trupper, samma vapen ledsagade deras väg mot döden och samma behärskade ansikten väntade på anfallssignalen. Det enda som skilde dem från mina egna trupper var den svarta färgen på deras uniformer. Om de vore utlämnade åt sig själva skulle blott ödet kunna avgöra deras kamp men denna dag hade hon lämnat ifrån sig sina tärningar. Detta var inte en oorganiserad och känslosam nävarnas kamp, detta var en kall och beräknande strid mellan hjärnor, två hjärnor. I min hand låg ödets ena tärning, den andra fanns hos min motståndare. Det var inte det svarta infanteriet som var min huvudfiende, ej heller kavalleriet eller artilleriet. Min enda fiende denna dag på denna plats var den svarta arméns fältherre.

Nu beviljade jag för första gången min motståndare tillträde till mitt synfält. Långsamt lät jag blicken glida över honom, inte bara för att bedöma honom utan också för att visa att jag inte hyste någon som helst fruktan för honom. Händerna var omsorgsfullt knäppta och de vitnade knogarna avslöjade en spänd väntan. Jag kunde ana små nervösa ryckningar i tummarna och det tycktes mig som om min motståndare förgäves försökte undertrycka dem. Jag begrundade hans händer en stund och som vore jag nöjd med vad jag hade sett lät jag ett illa dolt leende som hastigast synas i mitt annars så allvarliga ansikte. Därefter lät jag blicken glida vidare. Armarna och kroppen passerade jag hastigt, denna kamp handlade inte om muskler och råstyrka, och stannade så vid ansiktet. Munnen var hårt sluten och uttryckslös som för att kompensera för händernas bristande självbehärskning. De torra läpparna vittnade dock om en karaktär som lättvindigt kapitulerade inför nervositeten. Jag anade att jag skulle få se honom nervöst slicka sig om läpparna många gånger under vår kamp. Blicken fortsatte till näsan där små, frekventa ryckningar i näsvingarna bättre än någon annan kroppdel berättade om den redan nu tunga andhämtningen. Slutligen nådde min blick sitt mål, min antagonists ögon. De var bara knappt synliga under tunga ögonlock. Deras djupblå färg var oklädsamt blandade med en aning rött som tydde på en dålig sömn natten innan. De i det skumma ljuset vidgade pupillerna var stilla och fokuserade på den egna armén som för att undvika att förirra sig bort från dagens kamp. Blicken stannade en lång stund på dessa ögon men utmaningen förblev obesvarad, min motståndare ville inte eller vågade inte möta min blick. Jag tog ett djupt andetag och lutade mig förnöjt och självsäkert tillbaka i stolen. Det kändes som om jag redan hade vunnit slaget. Så ljöd gonggongen och spelet kunde börja.

Det fruktansvärda nederlaget

Det finns olika sätt att börja ett schackparti på. En del vet vilka drag de ska göra och drar blixtsnabbt enligt en given teori medan andra funderar länge på varje drag. En tredje kategori vet vilka drag de ska göra men föredrar likväl att fundera innan de drar. Somliga gör det av osäkerhet, som om de inte riktigt vågar lita på den teori de begagnar, somliga därför att de vill ge intryck av att de själva är hjärnan bakom de drag som spelas.

Jag tillhör dock som jag redan tidigare har sagt inte någon av dessa kategorier. Jag flyttar inte enskilda pjäser över mörka och ljusa fält på ett schackbräde, jag för befälet över en armé. Visst måste varje enskild soldats förflyttningar planeras så att han finns vid rätt plats vid rätt tidpunkt men det viktigaste är ändå att hans rörelser sammanfaller med hela arméns rörelser. En väl sammanhållen linje ger säkerhet bakåt och tyngd framåt vilket inte någon enskild soldat kan åstadkomma, hur stark han än vara månde. För mig gällde inga teorier och lagar, bara militär taktik. Den taktik som jag föredrog var den sneda linjens taktik, den taktik som den störste av antikens fältherrar, Alexander den Store, nådde så många stora framgångar med.

Med mitt första drag tog jag centrum i anspråk. Detta var i enlighet med vedertagna teorier men passade också väl in i min strategi. För att kunna hålla samman en armé krävs utrymme som möjliggör snabba förflyttningar mellan flankerna närhelst de behöver förstärkas och det var detta utrymme jag nu började kapa åt mig. Min motståndares svar kom omedelbart. Istället för att besvara min utmaning och med ett direktangrepp slåss för initiativet i centrum så uppgav han det till förmån för ett indirekt angrepp från den vänstra flygeln. Det var tydligt att min motståndare ännu trodde på ett konventionellt slag där han i lugn och ro kunde få följa sina i förväg uppgjorda planer. Jag kastade en granskande blick på min motståndare. Knogarna hade fått sin färg åter och tummarna hade lugnat ned sig. Det var tydligt att det här var en fältherre som kastar av sig nervositetens tunga mantel så fort han känner lukten av krutröken. Törhända min motståndare inte var så nervös som jag först trodde, kanske skulle det kunna bli en intressant kamp ändå. Å andra sidan anade han föga att han med sitt drag redan hade lämnat kartans vägar och inträtt i de okända marker som var så välkända för mig. Jag var ju inte det minsta intresserad av några skärmytslingar så här tidigt, bara av utrymme och sammanhållning. Nu hade jag inte bara fått det utrymme i centrum som jag önskade utan också en klar indikation om att högerflygeln tillhörde mig.

Min motståndares blick var nu helt och hållet fokuserad på den vänstra flanken, där han väntade att mitt nästa drag skulle komma. Den villfarelsen tog jag dock snabbt ur honom. Istället för att på traditionellt vis förbereda mig för att leverera batalj i centrum svarade jag med att förstärka den position som jag redan hade och som min motståndare så lättvindigt hade gett upp. Jag lutade mig lugnt tillbaka i stolen och sökte läsa resultatet av mitt drag i min motståndares ansikte. Hans ögonbryn höjdes något i förvåning men han återfick snabbt sitt lugn och spelade vidare efter sin ursprungliga plan genom att föra fram trupper till vänsterflanken för att förbereda sig för den kamp om centrum som enligt hans synsätt nödvändigtvis skulle komma förr eller senare.

Men jag var ju inte det minsta intresserad av en kamp på vänsterflanken. Tvärtom var det så att jag ville se låsta positioner och liten mansspillan där så att jag i lugn och ro kunde koncentrera mig på högerflanken. Det var detta som var kärnan i min den sneda linjens taktik: Reträtt på vänsterflygeln och framryckning på högerflygeln. Detta är en riskabel taktik då hela armén sätts på spel. Ett genombrott på endera flygeln leder obönhörligen till att trupperna kringränns och tillintetgörs innan linjerna hinner slutas igen. Två faktorer talade dock till min fördel. För det första var högerflygeln sårbarast ty där fanns min motståndares kung. Det var mig fullständigt likgiltigt om hela min armé gick under, om jag bara kunde tillfångata motståndarsidans monark så skulle slaget vara vunnet. För det andra talade tiden till min fördel. Medan jag med alla mina förflyttningar kunde förbereda mig för en framryckning på högerflanken så ägnade sig min motståndare ännu åt att med avvaktande drag förbereda sig för en kamp om centrum istället för att rycka fram på vänsterflanken. Jag kunde inte låta bli att skratta inombords åt det smått tragikomiska vår kamp. Vi båda följde i förväg uppgjorda planer och var synnerligen självsäkra så långt men snart skulle någon av oss vakna upp och till sin förfäran inse att han med sina drag bara spelat sin motståndare i händerna. Jag visste att det inte skulle bli jag men å andra sidan hyste min motståndare säkert samma känslor. Tiden skulle avgöra vem som hade rätt.

Så fortgick partiet ytterligare några drag, under vilket var och en följde sin plan. Min motståndares ansiktsuttryck förblev oförändrade men det var inte svårt att genomskåda honom och se den oro som nu sakta men säkert började anfräta honom. För varje drag som spelades använde han mer betänketid, dragen utfördes allt långsammare och han började nu tveka innan han vågade släppa den pjäs han flyttat. Utåt var han ännu den självsäkre fältherren som såg sina förutsägelser uppfyllas till punkt och pricka men inom honom växte otåligheten.

Till slut var det så dags för mig att visa mina kort. Våra trupper var båda grupperade för en kamp om centrum, mina starkast på högerflygeln och min motståndares på vänsterflygeln. Några fler förberedande förflyttningar var inte längre möjliga och initiativet låg nu hos mig. Skulle jag äntligen leverera batalj i centrum så som min motståndare så länge hade väntat eller skulle jag överraska? Jag fäste blicken på min motståndare och för första gången under vår kamp mötte han den. Ögonen lyste ännu av självsäkerhet men jag tyckte mig ana en glimt av oro och tvekan i dem. Utan att släppa honom med blicken förde jag min hand mot brädets. Nyfikenheten blev för stor för min motståndare och hans blick förirrade sig tillbaka till brädet. Oroligt följde de min hands långsamma rörelser. Först förde jag den mot centrum som om jag stod i begrepp att genomföra den av min motståndare väntade framryckning. Jag tyckte mig ana en liten ryckning i ena mungipan men han återfick snabbt fattningen igen. Då drog jag hastigt undan handen från centrum över till högerflanken igen, fattade tag i en pjäs och gick till attack. Min motståndares ögon vidgades och munnen öppnades något. De händer som så länge lugnt hade vilat mot bordet ryckte till som väckta av ett skott och fördes sedan upp mot ansiktet. Med en djup suck lutade han sig fram över brädet med ansiktet djupt begravt i händerna så att bara ögonen kunde skymtas och försjönk i djupa tankar. Blicken flackade förvirrat över brädet. Än var den på den högra flygeln för att analysera det nya hot som hade uppstått, än var den på den vänstra flygeln för att bedöma vilka motchanser som där fanns och än var den i centrum där positionerna nu föreföll mer låsta än någonsin. Som om jag redan hade vunnit reste jag mig lugnt ur stolen, lät blicken självsäkert svepa över brädet och gick sedan runt för att titta på mina lagkamraters partier.

Så långt gick allt enligt planerna, det vill säga enligt mina planer. Min motståndare hade brutalt väckts upp ur den dröm som dittills utgjort hans verklighet och han tvingades nu utarbeta en helt ny plan från grunden. Han satt länge kvar i samma ställning och funderade. Vid återkomsten till min plats kunde jag notera att hans ögon nu allt längre dröjde sig kvar vid den vänstra flygeln. Det var tydligt att han hade för avsikt att anta min utmaning och anfalla på den kant jag hade uppgivit åt honom. Detta var väntat då ett försvar av högerflygeln troligen skulle leda till ett segt men i längden hopplöst försvar. Till slut kom så draget jag hade väntat på och därmed var tiden inne för fältslagets andra fas, nu rådde en kapplöpning mellan mina styrkor på högerflanken och min motståndares styrkor på vänsterflanken. Den som vann den kapplöpningen skulle också vinna slaget och därmed också hela kriget.

Nu vidtog en intensiv kamp. I centrum var positionerna låsta och några möjligheter för genombrott förelåg inte. På högerflygeln hade mina styrkor ett stort försprång jämfört med min motståndares på vänsterflygeln. Likväl låg hans enda chans i att bryta igenom mina linjer i vänster innan ett sammanbrott på den andra kanten obevekligen skulle leda till ett sammanbrott för hela hans armé. Den chansen var dock tämligen liten just nu. Allt detta visste jag så väl av tidigare erfarenhet och min motståndare gjorde ingenting för att försöka dölja detta faktum. Andhämtningen var tyngre och svettdroppar började tränga fram i pannan. Han kramade febrilt händerna som för att försöka få någon fast punkt i den storm som nu rasade i hans inre. Var gång han var vid draget var blicken koncentrerad vid vänsterflanken med tillfälliga ögonkast mot den motsatta sidan för att bedöma mina omedelbara chanser. När jag var vid draget däremot så lämnade blicken aldrig högerflanken och han stirrade instinktivt på de av mina trupper som hunnit längst i framryckningen. Snart skulle genombrottet komma.

Jag kände mig nu avslappnad och nu var det inte längre bara för syns skull som jag anlade en vinnares min, jag trodde verkligen att jag nu hade segern som i en liten ask. När jag tänker tillbaka på den här stunden kan jag inte låta bli att fundera över huruvida min motståndare, som jag dittills hade betraktat som synnerligen svagsinnad, kanske i själva verket spelade samma spel som jag. Kanske var den svaghetens mask som han hade anlagt i själva verket ett led i en slug och beräknande plan i syfte att göra mig övermodig. Taktiskt var han förlorad så hans enda chans nu låg i en psykologisk seger. En taktisk fördel försvinner om den inte utnyttjas men en psykologisk fördel är betydligt mer bestående. Den fördel jag nu hade tillskansat mig låg främst i tiden, jag låg hela tiden steget före min motståndare. Men om jag slappnade av och lät min motståndare komma ikapp så skulle kampen plötsligt bli öppen igen. Det var detta som nu hände, även om jag inte insåg det med en gång. Istället för att slå till med de styrkor jag redan hade fört fram till fronten i höger så valde jag att avvakta och i lugn och ro ytterligare förstärka mitt tryck med de få styrkor som jag ännu hade kvar i vänster, så säker var jag på segern.

Vad var det som orsakade detta övermod? Visst bidrog min taktiska fördel till det men detta var en fördel som jag så ofta i tidigare kamper uppnått utan att för den sakens skull så totalt förlora fattningen som jag nu gjorde. Kanske var det verkligen mitt till synes psykologiska övertag som slutligen fick förnuftet att ge vika för känslorna. Aldrig tidigare har jag väl varit så säker på segern som i detta parti. Kanske var det en slump att min motståndare just denna dag skulle vara så nervös, kanske behärskade han verkligen psykologins spel bättre än jag. Eller kanske var det så som jag fruktade redan före partiet att jag inte hade förmått att till fullo utestänga känslorna.

Så här i efterhand inser jag att jag borde ha gett bättre akt på de signaler som dök upp under partiet. Mitt avvaktande drag fick svaga men märkbara effekter på min motståndare. Istället för att fokusera blicken på vänsterflygeln och på sina egna motchanser så dröjde han kvar vid högerflygeln som om mitt drag äntligen hade givit honom det andrum han behövde för att förstärka sin ställning. Vad jag med mitt drag hade gjort men som jag inte insåg då var att försvaga min vänsterflank så mycket att han kunde överföra trupper därifrån utan att förlora den styrkefördel han hade där. Min motståndares andhämtning lugnade sig något och för första gången sedan inledningen lade sig händerna åter att vila på bordet framför honom. Allt detta observerade och noterade jag men i mitt högmod tolkade jag detta som att han redan hade givit upp kampen. När så hans förstärkande drag kom så såg jag det bara som en bekräftelse på min tolkning, han hade gett upp hoppet om ett motangrepp på vänsterflanken och ville bara förlänga lidandet så mycket som möjligt. Ack, aldrig förr har jag väl upplevt att högmod gått före ett så stort fall som nu. Jag fortsatte med ett par avvaktande drag till och så kom till slut den stund då min motståndare kastade av sig sin nervositetens mask. Han utförde ett drag och reste sig för första gången under partiet och sträckte på benen. Vad han med sitt kroppspråk berättade för mig bekräftades på brädet. Mitt angrepp hade gått i stå. Det fanns nu inte längre någon möjlighet till ett omedelbart genombrott.

Visst liknar schack i många avseenden livet. Det som jag under så lång tid hade byggt upp hade jag på kort tid lyckats rasera och istället för att blicka framåt grämde jag mig åt det förgångna trots att jag inte längre kunde göra något åt det. Gång på gång ångrade jag mina avvaktande drag och om och om igen förbannade jag min självsäkerhet som om jag med denna mantra skulle kunna ändra det förflutna. När jag slutligen lyckades ta mig samman fann jag att jag inte bara hade förlorat min taktiska fördel, nu hade jag även använt lika mycket betänketid som min motståndare. Med en kraftansträngning tvingade jag mig till att acceptera att jag var tillbaka i utgångsläget. Min motståndare och jag var nu återigen jämbördiga och det var som om kampen ännu inte hade börjat med ett viktigt undantag, ställningens aggressiva karaktär gav inte längre något utrymme för en oavgjord kamp. Alla skepp var brända, nu återstod blott att segra eller dö. Med denna insikt valde jag så att leverera kampens första riktiga batalj och kastade fram trupperna i ett sista desperat angrepp på högerflanken i hopp om att skapa det så efterlängtade genombrottet. Min motståndare svarade tämligen omgående med ett motsvarande angrepp på vänsterflanken och vi försjönk båda i djupa tankar.

Partiet ändrade nu karaktär fullständigt. Krigslyckan böljade fram och tillbaka och den huvudsakliga skådeplatsen var än på högerflygeln och än på vänsterflygeln. Ett tag kunde det se ut som om min djärva manöver skulle lyckas, i nästa ögonblick kunde illusionen snabbt blekna bort. Min motståndare var nu mer koncentrerad och behärskad än någonsin tidigare under partiet. Händerna hade lugnat sig och tjänade endast som stöd för hakan, ansiktet var sammanbitet och avslöjade inget om den våldsamma kraftansträngning som pågick inom honom och blicken vandrade nu lugnt och metodiskt över brädets olika delar.

Detta var dock något som jag bara observerade i förbigående. Nu var jag nämligen så inne i spelet att rum och tid helt upphörde att existera för mig, min enda värld i detta nu utgjordes av det bräde och de träbitar som tillsammans utgör schackets värld. Jag var nu inte bara i fantasin en fältherre utan hela mitt väsen hade förflyttats till ett fältslag på en avlägsen plats i en svunnen tid. Jag slogs inte längre för en seger, jag slogs för mitt liv. Men jag slogs i en mardröm. Jag saknade all kontroll över skeendet. Omkring mig stod allt i brand. Värmen var outhärdlig och den tjocka, kvävande röken förblindade mig. Artillerielden var öronbedövande men förmådde ändå inte överrösta de skrik av ångest och lidande som mina en gång så tappra och orädda soldater nu utstötte då döden nalkades. Gång på gång föll projektiler ned i min närhet och rev upp stora hål i marken men jag tog ingen notis om dem. Det var mig fullständigt likgiltigt om min armé skulle segra eller om jag själv skulle stupa denna dag.

Hur kunde man väl i ett sådant inferno som jag befann mig i tala om vinnare eller förlorare, var inte döden och glömskan att föredra framför ett liv med de fysiska och psykiska minnen som detta helvete skulle lämna efter sig. Jag stapplade runt som i en dimma och skrek ut svävande order till alla de bleka, uppskrämda ansikten som i en desperat bön vände sig till mig. En vis författare beskrev en gång fältherrens roll som en klippa i en storm, en fast punkt i en osäker och farlig tillvaro mot vilken nödställda kan stödja sig och finna styrka. Jag hade dock för länge sedan själv slitits loss i stormen och var nu själv utlämnad åt det böljande slagets nyckfulla och obönhörliga vågor. De order jag kastade ur mig till de vädjande ansiktena omkring var blott och bart i syfte att bli av med dem, att slippa se min egen skräck speglas i deras ögon. Hoppet om ett återställande av den ordning som rådde före slaget hade jag för länge sedan uppgivit. Jag önskade bara att allt skulle ta slut, hur det slutet än skulle gestalta sig.

Efter vad som kändes som en evighet stillades kampen och tystnaden lägrade sig åter över fältet. När krutröken sakta skingrades var det en förödande syn som mötte mig. Min stolta armé var borta. Det gröna fältet var borta. Den blå himlen var borta. Solen, om man nu verkligen kunde tro på att det ännu fanns en sol en dag som denna, skymdes av den tjocka svarta röken. Marken var ärrad av otaliga kratrar som länge skulle vittna om den kamp som utspelats denna dag. Och överallt, överallt låg resterna av min armé. Tysta, stilla lik fråntagna allt liv och all värdighet. Ansikten sönderskjutna till oigenkännlighet, blodiga stumpar där en gång starka, friska lemmar suttit, uppfläkta kroppar i vars gapande hål levrat blod trängdes med inälvor. Jag trodde först att jag var den enda överlevande om man nu kan kalla det att överleva ty en stor del av mig hade dött med min armé.

Då uppfattade jag plötsligt rörelser i ögonvrån och när jag vände mig om fann jag att också min livvakt hade överlevt. Smutsiga, sårade ansikten med skräck och förtvivlan i ögonen vändes hoppfullt mot mig. Jag var deras enda stöd i denna deras tillvaro som nu hade slagits sönder och med ett uppbådande av mina sista krafter skakade jag av mig mina ångestfyllda tankar och försökte åter igen fokusera min viljestyrka på det hägrande målet, segern. Jag höjde blicken och där borta i fjärran fanns min motståndare, ännu i livet men omgiven blott av ett fåtal soldater. Händerna var krampaktigt knäppta, de söndertuggade läpparna var hårt spända och blicken var fastnaglad vid den egna, svaga ställningen på den högra flanken. Han väntade spänt på mitt nästa drag, han visste att hans ställning var dödsdömd och att några få förflyttningar var tillräckliga för att besegla hans öde. Jag stirrade honom stint i ögonen och beordrade mina sista trupper framåt för att slutgiltigt avgöra denna fruktansvärda kamp.

Då hördes plötsligt ett stilla sorl genom salen och när jag tittade upp blev jag plötsligt varse att alla mina lagkamrater stod omkring mig. Deras partier var uppenbarligen slut och man behövde inte vara någon mästare i ansiktsuttryck för att förstå att det hade gått så som jag hade trott att det skulle gå för mina lagkamrater, mina kolleger i fält, och att mitt parti, mitt slag, nu ensamt skulle avgöra hela matchen, hela kriget. Åter vände jag blicken mot min motståndare. Hans höjda ögonbryn och vidgade pupiller visade klart den överraskning jag hade åstadkommit och jag väntade nu bara på att hans framsträckta hand skulle erkänna nederlaget.

Då hände plötsligt något oväntat. Min motståndares ansikte blev åter allvarligt och hans blick vandrade långsamt bort från den högra flygeln till den vänstra och stannade där vid en ensam soldat som hade överlevt blodbadet på den kanten. Handen sträcktes ut mot pjäsen, nervösa fingrar fuktiga av svett greppade den försiktigt som vore den bräcklig och långsamt flyttades den över brädet till sitt mål. Den korsade brädets mitt och jag insåg till min förfäran att en fiendepjäs var på väg in på min brädhalva men det fanns inte längre någon linje som kunde stoppa den. Långsamt, långsamt fortsatte den över min brädhalva där den nu kunde stoltsera i ensamt majestät. Inte förrän den hade nått brädets kant stannade den. När handel långsamt släppte pjäsen såg jag att det var den pjäs jag fruktade allra mest, den enda kvinnliga pjäsen på brädet men likväl den starkaste, det var ingen mindre än damen. Förfärat följde jag motståndarens blick då den lämnade damen och långsamt vandrade tillbaka till högerflygeln. Jag visste redan var den skulle stanna och vilka ord som skulle komma. I det nedre, högra hörnet, ensam och berövad allt sitt försvar, stod min kung.

Genom tårars tunna slöja skymtade jag hur min motståndares mun rörde sig och hans hand sträcktes fram mot min. Sakta höjde jag blicken för att möta min motståndares. Jag försökte intala mig att jag måste vara tapper i nederlagets stund. Men den blicken som mötte mig... Hur ska jag kunna beskriva detta för min tålmodige läsare. Visst hade väl denna kamp drivit mig till vansinnets rand men jag tror inte att jag hade passerat den ännu. Men den blick som mötte mig blev för mycket. Jag svär, trots att ögonen verkade vara desamma så blev jag för ett ögonblick säker på att de pupiller jag såg in i inte längre tillhörde min motståndare. Under det korta ögonblick då jag tittade in i pupillerna kändes det som om den som tittade tillbaka på mig i min olycka inte var någon annan än min enda, älskade ros!

Att leva med ett brustet hjärta

Den ensamme är svagast.
Ej för att han ensam är,
men för att han förnekar
det han inom sig bär.
Vår ande då den djupnar
är livets breda älv.
Den väg du går allena
för bort ifrån dig själv.

(Pär Lagerkvist, Den väg du går allena)

Vad som hände efteråt har jag bara vaga minnen av. Allt kändes som en enda fasansfull mardröm. Överallt omkring mig såg jag bleka ansikten som anklagande stirrade på mig, mumlande röster hördes men jag kunde inte urskilja några ord, knotiga händer sträcktes fram som för att hugga tag i mig och dra iväg mig någonstans. Jag kände det som om jag höll på att kvävas och den enda tanke som kom för mig var att jag måste fly, fly till varje pris. Jag måste bort från detta helvete om det så var det sista jag skulle göra. Jag tror att jag lämnade salen springande och att jag inte slutade springa förrän jag kom till droskstationen. Ödet beviljade mig en enda ynnest denna dag genom att låta en droska stå som för att underlätta och påskynda min flykt.

Ju mer avståndet ökade mellan mig och skådeplatsen för mitt fruktansvärda nederlag, desto lugnare blev jag och gradvis kunde förnuftet återvända och ta upp kampen med mina upprörda känslor. Jag var på flykt från mina minnen men ingen människa kan fly från dem i evighet. När fördämningen slutligen brast sköljde minnena av nederlaget över mina sinnen likt en väldig flodvåg. Jag hade förlorat men vad hade jag förlorat egentligen och mot vem? Eller vad? Det var mer än ett simpelt schackparti jag hade förlorat, så mycket stod klart för mig, men var det min motståndare som hade besegrat mig? Visst hade jag förlorat schackpartier förr men det sätt som jag hade förlorat på idag var något unikt. Jag försökte slå bort tankarna och intala mig att pressen hade spelat mig ett spratt, att partiets betydelse hade skapat de illusioner och feberfantasier jag hade drabbats av, men förgäves. Hur mycket jag än försökte, hur mycket jag än ville, så kunde jag inte övertyga mig själv om denna lögn. Jag var helt enkelt tvungen att acceptera den sanning som jag så länge hade fruktat men vägrat att tro. Mina känslor hade varit starkare än mitt förnuft denna dag liksom alla andra dagar sedan jag upptäckte och förlorade kärleken och de skulle så förbli. Jag kunde inte längre förneka det, kärleken var och förblev den största lyckan i livet och det fanns ingenting i denna värld som kunde ersätta den.

Nu började den värsta hösten i mitt liv. Varifrån jag fick krafter att orka fortsätta vet jag inte men jag är idag tacksam över att en glömskans slöja täcker det mesta av dessa hemska höstdagar då mitt liv tycktes sakna all mening. Som bäst mådde jag de stunder då andra saker upptog mina tankar och tillfälligt överskuggade min olyckliga kärlek. Jag fördjupade mig i mina studier och tvekade heller aldrig att hjälpa mina studiekamrater vare sig jag hade tid eller inte. Morgon och kväll tränade jag hårt trots att kroppen flera gånger sade ifrån. Jag slutade att äta och gick snabbt ned i vikt. Till slut var jag bara en skugga av mitt forna jag.

Vad var det som drev mig till dessa vansinniga handlingar? Fanns det då fortfarande en liten gnista av hopp kvar hos mig som fick mig att försöka imponera på mitt hjärtas ros? Kanske trodde jag att jag skulle kunna framhäva min osjälviskhet och vinna rykte om mig som en god människa. Kanske hoppades jag ännu i min fåfänga på att muskler och slankhet skulle kunna ge mig tillträde till de attraktivas skara? Även om jag hyste föga hopp därom så var säkert dessa tankar närvarande, någonstans inom mig. Men den främsta drivkraften var ändå min olyckliga kärlek. Då jag inte hade lyckats uppväga kärlekens förlorade lycka med andra världsliga fröjder så försökte jag istället förtränga mitt hjärtas smärta genom att späka min kropp. Under dessa stunder av kroppsligt lidande framlevde jag mitt liv i en tät dimma, ointränglig för andra och oemottaglig för omvärldens intryck. Jag var förvisso inte lycklig men nu var i alla fall inte min olyckliga kärlek den enda källan till min sorg.

Förträngningens stunder var dock få och korta. Hur kunde jag väl hoppas på att glömma min olyckliga kärlek när jag påmindes om den varje dag? Inte en dag, inte ens en timme gick utan att jag fick en skymt av min bedårande ros eller hörde hennes underbara röst. Om och om igen vreds kniven om i mitt hjärta, gång på gång ströddes salt i mitt sår. Hur skulle jag väl någonsin kunna glömma en så vän varelse som min underbara ros? Hur skulle jag kunna förtränga den underbara kyssen som jag aldrig mer skulle få uppleva? Hur skulle någonsin minnet av den förtrollade kvällen när vi två var de enda i världen kunna blekna?

Denna höst var en lång och närmast outhärdlig plåga för mig. Det var inte bara min kära ros ständiga närvaro som plågade mig utan det kändes som om allting runt omkring mig påminde mig om henne och om min olyckliga kärlek. Hos varje flicka jag såg fann jag en detalj som påminde henne om min ros. En kunde ha samma vackra gyllene hår, en annan lika ljuvt klingande röst. Dessa likheter gjorde dem förvisso sköna i mina ögon men jag insåg samtidigt att den fullkomliga skönheten endast stod att finna hos min ljuva ros. Jag läste också in mina dystra känslor hos allt annat i min omgivning. Varje gång jag läste om en förälskelse i en bok tyckte jag att det handlade om mig. Varje gång jag hörde en sång om kärlek trodde jag att författaren hade inspirerats av mitt öde. Varje person jag träffade tycktes ha det som jag så bittert saknade, en älskade vid sin sida.

Den första kärleken hade förändrat mig, det kunde jag inte längre förneka. Det var omöjligt att gå tillbaka till ett liv utan kärlek igen. Men samtidigt kändes det lika omöjligt att fortsätta framåt till ett liv med en ny kärlek. Hur skulle jag väl kunna älska någon annan än min underbara ros? Skulle jag söka mig en orkidé? Skulle jag nöja mig med en viol? Eller skulle jag intala mig att det bakom de vackra kronbladen dolde sig ett ruttet inre?

Inget av alternativen föreföll mig möjligt. Än idag anser jag att min fagra ros är vackrare än någon annan flicka jag har sett, trots att få av mina vänner delar denna uppfattning. Det är nog så att varje kärlek tar med sig en bit av hjärtat och ingen mer så än den allra första kärleken. Även om ödet i framtiden unnar mig en lycklig kärlek så kommer jag för alltid bevara minnet av min väna ros djupt inne i mitt hjärta.

Men finns det något hopp om kärlek för mig i framtiden om ingen skönhet är större än den jag fann hos min förtrollande ros? Människan strävar i sitt liv alltid efter himlen men nöjer sig med den högsta bergstopp de klarar av att bestiga. Men gäller detta även kärleken? Hur skulle jag väl kunna se en annan flicka i ögonen och säga henne att jag älskar henne mer än någon annan? Hur skulle jag väl kunna betyga henne min skönhet utan att rodna över mina lismande ord? Hur skulle jag väl kunna leva i en ständig lögn? Kan det verkligen vara så att det inte existerar något sådant som äkta kärlek, att den stora lejonparten av människorna som inte har förunnats skönhet lever i relationer med falsk kärlek? Jag hoppas att det inte är så, jag vill så gärna tro på ren och oskuldsfull kärlek. Men vid den här tidpunkten började tvivlen komma.

Återstår så att bekämpa kärleken med hat så som så många andra i min situation gör. Visst kändes det väl frestande ibland att intala mig att min ros inte var så vacker som jag först trodde så att jag kunde börja hata henne. Hatet skulle befria mig från min sorg. Min ros skulle mista sin skönhet och sitt goda hjärta. Hon skulle förvandlas till en motbjudande och otäck spindel som i sitt försåt lekt med mina känslor och drivit mig till vansinnets brant, allt i syfte att förgöra mig. Det skulle inte vara jag som var ovärdig hennes kärlek utan hon som var ovärdig min.

Visst skulle väl hat hjälpa mig. Det skulle inte bara befria mig från min olyckliga kärlek utan också öppna vägen för en ny, lycklig kärlek. Men hur skulle jag väl kunna förmå mig att hata min älskade ros, hur skulle jag väl överhuvudtaget kunna förmå mig att hata en annan människa? Hat är en stark känsla, kanske är det rent av starkare än kärleken och kanske är det därför det så ofta segrar över kärleken. Men att hata en annan människa är någonting stort och genomgripande. Det innebär att man tror sig känna den människan så väl att man har rätt att tycka illa om varje detalj i hennes yttre och varje nyans i hennes personlighet. Kan man känna en människa så väl att man med säkerhet kan hata henne? Kan man ens känna sig själv så väl? Vad visste jag väl om min ros? Jag kunde inte hata henne för att hon inte älskade mig. Man kan bara ge kärlek, inte kräva att den ska återgäldas. Det vore ju omöjligt för min blommande ros att ge kärlek till varje stackars fjäril som söker skydd i hennes kronblads famn. Inte heller kunde jag hata henne för hennes sätt att behandla mig. Jag visste ju inget om hennes motiv. Kanske var det inte förakt hon visade mig. Kanske var det bara ett godhjärtat försök att inte slita mer på mina känslors strängar. Kanske fruktade hon att det skulle såra mig om hon ansikte mot ansikte talade om för mig att hon inte kunde besvara känslor. Om detta kunde jag intet veta och därför kunde jag inte heller hata. Jag ville inte heller hata. Kärleken hade varit en stort steg i mitt liv som jag ännu är osäker på om jag hade velat ta. Om hatet är ett annat stort steg i livet så är jag däremot säker på att jag inte vill ta det.

Är kärleken ämnad för någon?

Sommaren var slut och hösten tog vid. Den ljuva sommaren var nu blott ett minne, nu var det den mörka höstens tid. Hösten är en dyster tid. All den lycka och glädje som våren och sommaren hade bringat människorna fick nu ge vika för höstens och vinterns svårmod. Det var som om hela världen omkring mig blev dystrare och delade mina sorgsna känslor. Sommarens lättsamma kurser var över, nu stundade höstterminens hårda studier. Hösten är också förändringens tid. Några studenter lämnade universitetet i likhet med min rumskamrat men de ersattes av än fler studenter för vilka sommarferierna nu var slut. Men istället för att bringa glädje så ökade denna tillströmning bara på svårmodet ytterligare. Av alla de nya studenter som kom så fanns det ingen som var ens tillnärmelsevis jämförbar med min väna ros. Inte heller kom det några nya utbytesstudenter, bara inhemska studenter som i likhet med sina gelikar från sommarens kurser inte var lika engagerade i universitetets sociala liv som oss utbytesstudenter. Hösten är slutligen dödens tid. Det kändes som om något dog i den sociala samvaron i och med höstens intåg. Under sommaren hade det låga antalet studenter bidragit till att stärka sammanhållningen men i och med att fler kom så började denna lösas upp. Upplösningen berodde både på yttre och inre krafter. Forna vänner återfann nu kamrater från tidigare och lossade sommarens vänskapsband och de få av sommarstudenterna som ändå försökte upprätthålla kontakterna kände nu varandra såväl att de i allt större omfattning sökte sig annat umgänge. Universitetet var inte längre som en familj utan som vilket annat anonymt samhälle som helst.

Kanske bidrog min olyckliga kärlek till att måla denna svarta färg på allt och alla i min omgivning men det var sannerligen inte mycket omkring mig som jag kunde finna tröst i. Höstdagarna kom och gick utan att bringa mig något ljus i det mörker jag förtvivlade i. Ju mörkare dagarna blev, desto mörkare blev mina tankar. Det kändes som om min levnadslust försvann med ljuset och värmen. Men under denna tid drogs jag obönhörligen tillbaka till staden med dess breda gator och myllrande gatuliv trots den smärta som det åsamkade mig. Minnet av min vandring längs dessa gator i sällskap med min ros plågade mig oupphörligt men samtidigt så utövade de en stark lockelse på mig som övervann smärtan. Det var här som jag hade varit lycklig en gång, den enda gången i mitt arma liv som jag hade känt verklig lycka. Kanske var det ett fåfängt försök att återfinna den lycka och som jag hade förlorat, kanske hoppades jag på att åtminstone något av den lycka som alla andra människor omkring mig kände skulle komma också mig till godo. Men viktigast var nog ändå att jag kände ett enormt behov av att få vara i andra människors sällskap. Jag kände att jag till varje pris måste undvika ensamhetens förtvivlan, den ensamhet som nu framstod i sin fulla dysterhet för mig då jag hade lärt känna sällskapets fröjder. Den ensamhet som och stillhet som så många gånger tidigare hade varit ett uppskattat sällskap gav nu bara mina olyckliga tankar än mer näring och jag kände hur jag nu balanserade på vansinnets rand.

Min låga har brunnit ut
mitt blod är stilla och kallt
Hjärtslagen har tagit slut
dyster tystnad är nu allt

Aldrig mer ska denna låga
hota bränna kroppen till döds
Aldrig mera själen plåga
och få mig ångra att jag fötts

Äntligen och intill min död
är jag befriad från min smärta
Inga fler tårar i överflöd
inga kedjor fjättra mitt hjärta

Men varför om jag får fråga
blev glädjen befrielsens pris
Och varför har denna låga
ersatts av den kallaste is?

Vem kan lindra själens nöd
när den brännande flamma
så ock den värmande glöd
från samma ursprung stamma?

Från kärlekens eld

Jag kunde inte läka mitt brustna hjärta. Jag kunde inte leva med mitt brustna hjärta. Det enda jag nu kunde sätta mitt hopp till var tiden. Ju längre tiden förde mig från den underbara kyssen, desto mer framstod den som en, om än underbar, avlägsen dröm och desto lättare blev det att betrakta min sorg med distans. Jag tror att det var under slutet av hösten som jag långsamt började acceptera att min kärlek definitivt och oåterkalleligen var olycklig. Aldrig mer skulle jag få höra hennes ljuva röst yttra mitt namn. Aldrig mer skulle jag få känna hennes varma kropp mot min. Aldrig mer skulle jag få smaka hennes ljuva läppar. Och framför allt, det fanns absolut ingenting jag kunde göra åt det. Det var nu jag började acceptera det fåfänga i min kärlek, att det var dåraktigt att så som jag tråna efter någonting jag ändå aldrig kunde få och meningslöst att låta sig plågas av den anledningen. Jag var alltjämt olycklig men jag började acceptera min olycka och finna mig i den. Jag var nu inte längre lika olycklig som tidigare men heller inte lika lycklig som jag en gång hade varit. Istället kände jag en stor förvirring. Varthän skulle jag nu vända mig? Den gamla kärleken var omöjlig. Den nya kärleken var likaledes omöjlig. De frön av tvivel som tidigare hade såtts i min själ började nu blomma ut för fullt och jag började återfalla i en skeptisk syn på kärleken.

Var jag verkligen skapt att älskas? Läsaren har redan blivit bekant med mitt ofördelaktiga yttre. Detta yttre tyngde mig nu mer än någonsin. Tidigare hade det inte betytt något för mig i mitt liv men nu betraktade jag det som ett oöverstigligt hinder för att leva ett liv. Hur skulle väl ett odjur någonsin kunna älskas av en skönhet? Skulle min enda möjlighet till kärlek finnas hos ett annat odjur och hur äkta skulle i så fall hennes kärlek vara? Kanske var den sanna kärleken som jag hade satt så mycket hopp till något som var förbehållet de vackra och sköna medan de fula får nöja sig med resterna. Redan dessa tankar var mörka men jag sjönk djupare än så. Det var inte bara kroppens förmåga att älskas utan också själens som jag nu började betvivla. Var jag inte fortfarande en ynklig människa, oförmögen att umgås med andra människor utan att misstolka deras syften? Hade inte min kvalfyllda höst bevisat hur svag jag var, hur hjälplöst utlämnad jag var åt mina känslor? Hur skulle väl någon kunna fatta tycke för ett sådant kryp som jag? Kärleken var förvisso sann men den var inte ämnad för mig.

Att dö av ett brustet hjärta

Du arma ömma hjärta!
Kan ej den bittra smärta,
som tär dig utan mått,
dig ge så dödligt skott,
att livets tråd må brista,
och ädla själens gnista
sitt fångehus må mista?

(Hedvig Charlotta Nordenflycht, Min levnads lust är skuren av)

Vintern fortsatte sitt långsamma intåg och ju färre soltimmarna blev, desto längre och dystrare kändes varje höstdag. Varje ny morgon kom inte längre med liv utan med en lång kamp för att överleva dagen tills kvällen kom med sin befriande sömn. Den dag jag nu ämnar förtälja om var värre än någon av de tidigare. Mina arma ögon hade fått utstå den smärtsamma synen av min älskade ros ovanligt många gånger denna dag och i min ömmande öron ekade ännu hennes skratt. Så nära var hon men ändå så långt borta. Samtidigt så verkade det som om naturen gjorde sitt yttersta för att trycka ned mig än djupare i det mörka hål som jag dväljdes i. Solen hade inte synts till på flera veckor och när jag lämnade universitetet efter dagens sista föreläsning så vräkte regnet ned från en mörk himmel. De andra studenterna skingrades som höstlöv för vinden och jag blev stående kvar på trappan, ensam med mina tankar som enda sällskap. Än en gång, som så många andra dagar, styrdes mina tunga steg mot stadens folkliv.

Stadens liv uppvisar kraftiga variationer. Vissa dagar flödar den av liv medan den den är tom och öde andra dagar. Staden med dess folkliv är människans försök att efterlikna naturens blomstrande ängar. Precis som ljus och värme är nödvändigt för att ge ängens blommor liv så är det våren och sommaren som öppnar människorna och lockar fram dem ur markens mörka mylla medan hösten och vintern än en gång får dem att sluta sig och dra sig undan. Men till skillnad från ängen så kan en stad förvisso ödeläggas men aldrig dö. De krafter som årstiderna kan sätta in mot ängarna med dess blommor är inte lika verkningsfulla mot städerna och dess människor. Oavsett årstid så finns där alltid liv någonstans. Det var detta liv som jag nu, som så många andra dagar, desperat sökte likt en vampyr i jakt på människoliv för sin egen överlevnad.

Men denna gråa dag hade till skillnad från tidigare dagar förmått sprida sin dysterhet över hela staden och allt liv hade nu dragit sig undan. Än en gång gick jag till den bänk där min första kyss hade ägt rum, den kyss vars ljuva men smärtsamma minne nu var det enda som levde inom mig, utan att se någon människa på vägen. Denna olycksaliga dag hade dock ännu en obehaglig överraskning i beredskap för mig, bänken var inte längre där. Kanske hade den flyttats undan i skydd från den annalkande vintern eller kanske hade den gått sönder, krossats på samma sätt som mitt hjärta hade krossats. Förvirrat såg jag mig om med den svaga förhoppningen om att jag bara hade gått fel och att bänken stod någon annanstans men förgäves. Hur kunde jag väl gå fel, jag som hade gått till den här platsen varje dag under hela denna dystra höst. Jag stod länge kvar och tittade i stilla tystnad på den plats där bänken en gång hade stått som om jag hoppades på att den skulle återuppstå inför mina ögon. Det kändes som om den sista gnutta liv som hade funnits inom mig nu hade dött. Till slut började jag åter röra på mig och med yttersta motvilja lämnade jag platsen. Vilka vägar jag valde vet jag inte. Min vandring var planlös och jag irrade länge runt längs de folktomma gatorna, hopplöst sökande efter människor, efter liv.

Det var inte förrän långt senare som jag vaknade upp ur mina dystra funderingar. Regnet hade äntligen upphört men solen kunde inte ta tillfället i akt att återta himlavalvet, ty dess tid var ute och månen var nu mitt enda sällskap. Jag tittade upp och fann att jag hade kommit till en bro över en flod. Till min förvåning visade det sig vara samma bro som min ros hade stannat vid under den ödesdigra sommarkvällen för länge sedan. Jag hade inte varit vid den bron sedan den dess och för första gången på nästan ett halvt år lutade jag mig åter mot det gamla broräcket och lät som förut blicken förirra sig i det strida vattnet.

Vattnet var inte som förut denna kväll. Även floden hade påverkats av den nya årstiden. Här och där skymtade små isflak och det tycktes mig som om floden var vildare, som om den hade mer liv. Det slog mig att floden faktiskt var det första livfulla som jag hade stött på under min vandring denna dag. Mina tankar gick nu tillbaka till sommarkvällen och jag drog mig till minnes den spindel jag hade sett här. Dess kamp mot livet var nu över sedan länge men så var också dess lidande. Den kände inte längre någon smärta, inte någon sorg och inte några som helst bekymmer. Den hade uppnått frid.

Jag lutade mig fram över räcket för att närmare kunna följa flodens vilda lopp då jag kände något som tryckte mot bröstet. Jag grävde i bröstfickan och fann en penna. Det var som om jag kunde höra hur den bönade och bad om att få komma ut och ge utlopp för sin skaparkraft. Tankfullt tog jag fram en bit papper och gav pennan friheten på dess tomma, vita yta.

Jag fruktar icke öron döva
ty det vackraste jag fått höra
kan ingen dövhet mig beröva
minnet av din röst i mitt öra

Jag fruktar icke mer ögon blinda
för var gång jag något vackert ser
ditt minne mina ögon förbinda
för min blick finns ingen annan mer

Jag känner ej kärlekens kall
för aldrig förr har jag funnit
och ej heller jag finna skall
den kärlek som nu försvunnit

Jag känner icke längre smärta
ingen smärta är värre än min
Jag känner icke sorg i hjärta
ingen sorg är djupare än min

Jag räds ej dödens kalla kniv
för mig finns nu ingenting kvar
Förbi är toppen på mitt liv
när du i mina armar var

Dikten var fortfarande ett medel för mig att ge utlopp för min förtvivlan men frågan var om jag inte sjönk ännu djupare i min sorg när jag såg mina tankar i svart på vitt. Hade jag med dessa uppgivna rader satt mina självmordstankar på pränt? Var detta ett desperat rop på hjälp från en olycklig själ på randen till att ta sitt liv? När jag läser raderna så här i efterhand så tyder det mesta på det men det var inget jag reflekterade över när jag skrev då. Hur kunde jag väl tänka i termer av ta mitt liv när det redan var förlorat?

Vad driver en människa till att ta sitt liv? Självmord begår bara en människa som förlorat all anledning att leva, en människa vars sorg inte längre kan uppvägas av livets glädjeämnen. En sådan människa fruktar inte längre för förlusten av livet och räds inte heller dödens okända mysterier. Den läsare som har haft tålamod att lyssna på mig så här långt förstår säkert att dessa känslor fanns hos mig vid denna tidpunkt. Jag hade upptäckt vad som verkligen gjorde mitt liv värt att leva och förlorat det lika snabbt. Vad fanns det väl för anledning för mig att klamra mig fast vid mitt usla liv? Visst kunde jag väl försöka intala mig att det faktiskt fanns människor som hade det värre än jag. Visst kunde jag väl anklaga mig själv för att jag i min sorg glömde bort alla de människor som ödet slagit med krig, svält och sjukdomar och som därför led av kroppsliga och själsliga smärtor långt värre än min egen. Var inte hjärtat blott en liten del av människan? Nog försökte jag intala mig allt detta men det fick mig bara att sjunka än djupare i min sorg. Hur kan väl en människa som sjunkit till havets botten finna tröst i att det finns djupare hav? Hur kan ett uselt liv anses värt att leva om det enda som ger det värde är att det är bättre än andra liv? Mitt liv kunde inte bli bättre då min kärlek var olycklig men det kunde fortfarande bli sämre. Något sådant ville jag inte uppleva, blotta tanken därpå drog mig än djupare ned i min misär.

Jag tittade åter ned i flodens förföriska virvlar. Där och ingen annanstans fanns det liv som jag så hett åstundade. Floden utövade en stark, nästan magisk lockelse på mig. Jag hade inget liv nu men det hade floden. Floden erbjöd mig ett liv med lindring, med glömskans underbara lindring, den lindring som så förtvivlat hade sökt alla dessa dagar. Tänk om detta var lösningen på alla mina problem. Tänk om...

Fascinerat följde jag med blicken de skummande virvlarna och, de blänkande isflaken och det rena klara vattnet. Den bro som jag stod på var fast förankrad, den ledde ingenstans och den färdades ingenstans. Den var död. Men floden levde och den hade ett mål. Den ledde bort och färdades snabbt mot ett hemlighetsfullt men hägrande mål, mot en ny värld, ett nytt liv. Åh, det vore så enkelt. Ett enda, bräckligt räcke stod mellan mig och slutet på alla mina bekymmer, slutet på allt. Tanken berusade mig och plötsligt så hade jag klivit upp på räcket. Där stod jag nu och balanserade mellan liv och död. Ett steg, ett enda litet och så...

Hade jag kunnat ta mitt liv denna kalla, mörka höstkväll? Kunde det verkligen vara möjligt att jag stod i begrepp att utsläcka det liv som hade givits mig och som så många andra, mer olyckligt lottade än jag, fick kämpa hårt varje dag för att få behålla? Jag kommer aldrig att få veta det för nu hände någonting mycket märkligt. Kanske var det bara en synvilla, kanske var det en ödets lyckliga slump, jag vet inte? Som jag stod där och stirrade ner i det flodens vatten såg jag plötsligt någonting som kontrasterade mot det annars så rena och klara vattnet. Det var någonting litet, rött föremål som hjälplöst drogs med av den starka strömmen. Först trodde jag att det bara var något skräp, något som inte alls hörde hemma i naturen och som sannerligen inte skulle kunna få hindra mig i mitt värv. Men när föremålet kom närmare så såg jag till min förvåning att det inte var något mänskligt skräp, det var en naturens skapelse, en liten värnlös blomma. Det såg ut som, ja det var faktiskt en liten, röd ros som förtvivlat kämpade mot den övermäktiga flodens styrka. Jag såg den ett kort ögonblick och sedan drogs den ned under ytan och försvann i det kalla, mörka vattnet. Jag hoppade ned på bron igen och sprang över till andra sidan men till min stora sorg var vattnet åter rent och klart. Länge stod jag kvar och tittade men förgäves, rosen kom aldrig upp till ytan igen.

Var det verkligen en ros, var kom den ifrån och var fanns den nu? Det skulle jag aldrig få veta. Men händelsen hade väckt något till liv inom mig. Det var som om jag hade fått ett tecken från ovan och jag funderade febrilt över vad det kunde betyda. Plötsligt insåg jag till min fasa vad det var jag höll på att göra. Jag led förvisso men i min själviskhet hade jag försökt befria mig från lidandet genom att skjuta över det på andra. En person som tar sitt liv undflyr visserligen sina egna sorger men hon vållar samtidigt många andra en än större sorg. Det finns ingenting som kan tynga en människas samvete så som en annan människas liv. Den vars vän eller släkting tar sitt liv kommer för resten av sitt liv plågas av tanken på att hon, genom sitt handlande eller undlåtenhet att handla, kanske bidragit till att släcka ett människoliv. Vilka skulle väl kunna anklaga sig om jag begick självmord om inte mina nära och kära och vem skulle kunna anklaga sig mer än just den person som jag så gärna ville skydda från allt ont, min kära ros? Vad hade väl jag för rätt att tynga hennes späda axlar med skulden för att ha drivit en annan människa till att ta sitt liv? Det kunde jag bara inte göra. Jag tog åter fram penna och i vrede bröt jag av den på mitten och slungade den ned i den flod som för bara en kort stund sedan hade förefallit mig så lockande.

"Mer får du inte av mig!" skrek jag, vände om och rusade iväg från bron så fort jag kunde.

Trots min djupa sorg så valde jag alltså att livet framför döden. Men det var inte fruktan för döden som avhöll mig från självmord utan det var min kärlek och kärleken inte fick mig att vilja leva igen, den fick mig blott att inte vilja dö. Jag hade räddats till livet men vilket liv?

Kärlekens slutliga död

Men nog så vill en väl gråta,
när en är ensam och ond och dum,
fast litet lär det väl båta,
jag får väl allt drumla hem nu, hum, hum!

(Gustaf Fröding, Ett gammalt bergtroll)

Vintern hade nu kommit och med den en välbehövlig balsam för min själ. Likt flyttfåglar har känslorna sina årstider. Våren och sommaren kommer med ljus och värme och väcker dolda känslor till liv medan höstens och vinterns mörker och kyla söver till och med de starkaste lustar. Jag hade accepterat att jag inte kunde vinna min ros kärlek. Jag hade accepterat att jag inte kunde vinna någon blommas kärlek. De känslor som så fullständigt hade bemäktigat sig min själ under de omvälvande sommarmånaderna hade nu äntligen lagt sig till vila. Jag var åter ingenting, ett djur som levde blott för att överleva.

Men därmed inte sagt att känslorna var döda. För mig var min ljuva ros fortfarande en flicka jag högaktade och ingenting kunde förmå mig att hysa negativa tankar om henne. Kärlekens väg var för evigt spärrad för mig. Hatets väg vägrade jag beträda. Men det återstod ännu en tredje väg för mig som jag nu satte allt mitt hopp till. Jag kunde inte älska henne som en man men kanske kunde jag älska henne som en bror? Jag tror att denna känsla kom till mig efter händelsen vid bron. Kärlek handlar inte bara om att få utan också om att ge och vad ville jag väl mer än ge min ros allt som stod i min makt. Som en bror skulle jag förvisso aldrig få njuta av hennes känslor för mig men jag skulle få hysa känslor för henne och dela hennes känslor. Jag skulle vara glad när hon var glad, arg när hon var arg och ledsen när hon var ledsen. Jag skulle fortfarande kunna beskydda henne från allt ont. Hennes väl skulle vara mitt väl. Vore en sådan kärlek möjlig efter den vånda jag hade upplevt? Skulle jag för alltid kunna ge upp mitt hopp om hennes kärlek? Jag trodde att det var möjigt. Visst skulle det komma en dag när någon annan skulle komma att vinna hennes kärlek och visst skulle jag ta det hårt. Men jag skulle ju inte förlora något då jag ju aldrig innehaft något. Skulle inte den sorg jag skulle känna över att mista en syster lindras av den glädje som skulle givas mig av insikten om att åtminstone hon äntligen uppnått den högsta lyckan? Skulle jag inte först då, då jag i mitt hjärta visste att den jag älskar är lycklig, äntligen kunna vända blicken mot mig själv och försöka göra mig själv lycklig? Jag trodde att jag äntligen hade funnit en väg bort från den olyckliga kärleken, inte genom att glömma kärleken utan genom att glömma olyckan.

Dessa tankar gjorde det lättare att uthärda i min kära ros närhet. Närhelst hon skrattade kände jag glädje istället för smärta ty hon var glad och då var jag glad. Närhelst hon var ledsen delade jag hennes sorg och funderade på vad jag kunde göra för att lätta upp för henne. Varje gång min ljuva ros vackra namn nämndes lyssnade jag uppmärksamt för att hålla mig underrättad om hur hon hade det och om någon dristade sig att tala illa om henne tog jag alltid hennes parti. Men jag vågade ännu inte tala med henne. Hon hade valt att att undvika mig och jag tvekade inför konsekvenserna av att själv ta första steget över den klyfta som sedan sommaren hade funnits emellan oss. Ändå fanns det små händelser och företeelser som ingav mig hopp. Det tycktes mig som om hon inte alltid längre tittade bort när hon passerade mig och hon föreföll inte längre vara illa till mods när jag befann mig i närheten. Var hon nu äntligen beredd att förlåta mig för mitt övermod att tro mig värdig hennes kärlek? Eller var det bara feltolkningar av någon som så hett åstundade hennes förlåtelse? Jag ville så gärna tro på det förstnämnda men rädslan för att i ett svep tillintetgöra så lång tids tålmodig väntan höll mig tillbaka. Likväl tvingades jag till slut av ödet att själv ta första steget.

Det hände tidigt en morgon när jag var på väg till universitetet. Till min förvåning stod hon vid porten. Hon hade ryggen vänd mot mig och såg därför aldrig när jag kom. Kanske väntade hon på någon, jag vet inte. Någon annan fanns ännu inte närheten. Vad kunde jag göra? Jag kunde inte bara passera henne som om jag inte kände henne. Jag kunde inte vända om och vänta tills hon försvann för den händelse att hon skulle se mig och betrakta det som en förolämpning. Det fanns således bara en sak att göra. Jag gick försiktigt fram och hälsade på henne som vore hon en av mina studiekamrater och inget mer. Hon vände sig mot mig med ett leende. Det var det sista leendet jag någonsin skulle komma att få av henne.

Kanske var det min sinnesstämning som gjorde det. Jag hoppas verkligen innerligt att så var fallet, för mig tycktes det som om hennes leende snabbt stelnade när hon fick syn på mig och som om hennes vackra ansiktsdrag förvreds i en grimas. Utan ett ord vände hon sig om igen och rusade in genom porten. Jag stod kvar utanför - ensam.

Jag gick inte till några föreläsningar den dagen. Jag kunde bara inte förmå mig att se min ros den dagen eller låta henne se mig. Istället gick jag med tunga steg hemåt försjunken i dystra tankar. Inför hennes skönhet var och förblev jag ett odjur och som en sådan hade jag skrämt henne trots all min välmening och goda vilja.

Åh om jag ändå inte hade mött henne den dagen! Varför skulle ödet framtvinga ett möte som ingen av oss önskade. Kanske kunde tiden fortfarande ha läkt det sår som min kärlek till min vackra ros hade orsakat henne. Nu var det upprivet för all framtid. Eller kanske kunde inte ens tiden ha läkt detta sår. Hur kunde jag väl någonsin hoppas på att klyftan mellan en älskande och det ovilliga föremålet för en kärlek någonsin skulle kunna överbryggas? Jag skulle aldrig kunna ta första steget ty varje försök till närmande av mig skulle tolkas av henne som ett nytt fåfängt försök att vinna hennes kärlek. Inte heller skulle hon kunna ta första steget av rädsla för att jag skulle tolka det som en inbjudan till kärlek. Klyftan oss emellan var evig. Hur kunde jag väl klandra min väna ros för hennes motvilja mot mig? Hon var en skönhet och jag blott ett odjur så hur skulle jag någonsin kunna närma mig henne utan att skrämma henne? Väl hemma kastade jag mig i sängen och tryckte förtvivlat ansiktet mot kudden. Nu, först nu efter alla dessa månaders sorg, kom tårarna, ty först nu gick det en gång för alla upp för mig att min kärlek aldrig någonsin skulle bli besvarad, inte i någon som helst form. Jag låg kvar länge och grät tills tårarna barmhärtigt nog tog slut. Snyftande och ännu i djupaste bedrövelse reste jag mig upp och fattade penna och papper. När tårar inte längre räckte till försökte jag istället att ge utlopp för min sorg i dessa förtvivlade rader:

Varför ser du ej mer på mig?
varför talar du ej mer till mig?
Varför är jag plötsligt för dig
ovärdig minsta tanke så säg?

Låt mig blott få öppna ditt hjärta
för att se vilka sorger det bär
Vad är olycklig kärleks smärta
emot fruktan att ha skadat en kär

Jag vet väl att jag inte var
den bålde hjälten från din dröm
När du vaknat fanns intet kvar
bara min kärlek djup och öm

Men varför är kärleken dömd
att all vänskap åter kalla?
I ljuva kärlekssaften gömd
fanns blott hatets bittra galla

Låt mig sanningen uppdaga
ge mig frälsning från mina kval
Men låt mig slippa beklaga
den stunden du mitt hjärta stal

Händelsen vid porten fick mig att betrakta min ros med nya ögon. Jag ville fortfarande älska henne som en bror älskar en syster men nu fruktade jag att min kärlek hade åsamkat min stackars ros obotliga skador. Det som jag tidigare hade tolkat som klädsam blyghet var nu i mina ögon en rädd flickas förtvivlade försök att skydda sig från oönskad uppmärksamhet. Mitt försök att vinna hennes kärlek var en djup förolämpning mot henne och nu slöt hon sig av rädsla och ilska. Jag har tidigare sagt att kärlek är något ömsesidigt. Man kan inte älska utan att älskas. Men genom att älska min ros hade jag sagt henne att hon borde älska mig, jag hade sagt henne att hon med sin skönhet inte var värd något bättre än ett motbjudande monster som jag. Hon hade kommit till mig med en utsträckt i syfte att hjälpa och jag hade likt ett hiskeligt vidunder våldfört mig på henne. Hur skulle hon väl mer våga anförtro sig åt någon. Min ros ville inte blomma mer och det var helt och hållet mitt fel.

Denna nya insikt var tung att bära. Jag hade sårat en person djupt och denna person var ingen annan än den jag mer än någon annan önskade beskydda. Hur skulle jag någonsin kunna gottgöra det? Skulle jag be om förlåtelse på mina bara knän eller låta saken bero i hopp om att tiden och glömskan skulle läka det sår som jag hade åsamkat min ros. Inget av alternativen tilltalade mig. Varje försök att komma henne så pass nära att jag skulle kunna be om förlåtelse skulle motas av en mur där varje försök att tränga igenom skulle kunna uppfattas som ett hot och än mer förvärra skadan. Men väntan skulle innebära att jag ständigt skulle sväva i osäkerhet om min ros känslor.

Jag beslutade mig ändå till slut för att vänta, tillbakahållen av min rädsla för att utsätta min sköna ros för nya lidanden och i hopp om att därigenom själv bära den värsta tyngden på mina axlar. Jag gladdes fortfarande med henne när hon var lycklig men för varje gång jag såg henne ledsen gav jag mig själv skulden för det. Jag övervägde också att avbryta mina utlandsstudier för att bespara henne den dagliga plågan av att se mig men trots mina kval kunde jag inte förmå mig att göra det. Dels fruktade jag att hon skulle ta på sig skulden och lida ytterligare för min skull men ännu viktigare var kanske att jag inte ville lämna henne så som situationen var nu. Kanske var det av främst av omsorg, kanske var det ren egoism som vägde tyngst. Visst ville jag se henne befriad från sin sorg innan jag lämnade henne för gott men samtidigt insåg jag att jag den dag jag lämnade landet aldrig mer skulle få se min älskade ros. Till slut bestämde jag mig under stor vånda för att stanna studietiden ut men jag såg inte fram emot den tid som återstod.

Är kärleken ämnad för någon?

Höstterminen gick nu mot sitt slut och det var dags för sluttentamina. Så här i efterhand är jag förvånad över att jag klarade av att studera trots de känslomässiga kval som hade plågat mig hela hösten. Jag antar att jag under denna tid tacksamt tog emot allt som gav mig en möjighet att rikta tankarna bort från min olyckliga kärlek och därför fann det betydligt lättare än tidigare att fördjupa mig i mina studier. Det stora dilemmat med att studera är att man ständigt måste fördela sin tid mellan studier och andra aktiviteter. En studiedag tar inte slut förrän studenten vill att den ska ta slut. Det är så med lärdom att man aldrig kan uppnå det stadium där man behärskar allt, det finns alltid mer att upptäcka. På ett sätt är det en stimulerande utmaning men samtidigt känns det ibland som om man förgäves strävar efter ett avlägset mål som man aldrig kan nå. Alla andra aktiviteter som man vill ägna sig åt förutom studier måste således vägas mot den studietid man förlorar. Tidigare i mitt liv hade det varit min starka vilja som avgjorde denna kamp till studiernas fördel men nu var det istället frånvaron av alternativ till studierna. Vad fanns det väl för någonting i mitt liv som jag kunde ägna mig åt när jag inte hade kärleken? Jag hade prövat så mycket annat men allt hade visat sig vara fåfängt och förgäves. Den som inte har kärlek har ingenting. Det kändes som om jag hade upphört att vara en människa. Före den första kärleken hade jag förstått att jag inte hade börjat leva ännu, nu förstod jag att jag inte heller kunde börja leva. Jag var nu en blott en maskin som fanns till för att studera, arbeta och dö men inte för att leva.

Den dag jag nu ämnar förtälja om var höstterminens nästsista dag. I morgon skulle jag skriva min sista tentamen men lika lite var jag orolig för den som för något annat i det liv jag nu genomgick. Jag kände att jag behärskade ämnet tillräckligt bra och tyckte att det skulle räcka med några timmars uppfriskning. Det var en vacker dag så jag tog min bok och lämnade mitt kvalmiga studentrum för vinterns friska luft. Min promenad förde mig in till staden och jag gick långsamt genom dess gator som så många gånger förr. Det fanns en del människor ute denna dag men för ovanlighetens skull intresserade de mig inte. Jag ville ha lugn och ro och sökte mig därför längre bort. Än en gång kom jag till bron vid stadens ände och jag gav floden ett snabbt ögonkast. Det tycktes mig som om den hade så mycket mindre liv nu än den hade den höstdag då jag tidigare såg den och då den hade sjungit till mig med så lockande toner. Åsynen gav mig ett infall och jag lämnade vägen för att följa floden och se vart det egentligen var den ville föra mig den där dagen.

Floden förde mig bort från staden ut i ett litet naturområde utanför staden. När staden väl var ur sikte började den kränga sig fram och tillbaka som om den försökte skaka sig av mig men jag fortsatte envist min vandring och efter en stund mynnade den i en sjö. Sjön låg spegelblank som en vacker sommardag men det var nu inte vatten som solen speglade sig i utan is. Under sommaren hade sjön säkert sjudit av liv och glädje. Vårystra fiskar hade trängts med lekande barn och skratt och plaskanden hade ekat över sjöns vatten. Vad fanns nu kvar av sommarens liv och glädje? Vart hade skratten och plaskanden tagit vägen? Vem ägnade väl nu den frusna sjön en tanke? Var det hit floden hade velat föra mig den där dagen, till denna döda plats?

Jag lät nu blicken vandra längs sjöns stränder. Det snö som jag var så van vid från hemlandet föll inte i det nya landet och det fanns nu ingenting som kunde täcka den frusna marken. Naturen var nu blottad i all sin döda nakenhet. De blommor som under sommaren hade smyckat marken hade för länge sedan dött. Träd och buskar hade fråntagits sin sommarskrud och hade nu inget att skyla sig med. Ingenstans kunde jag se till några djur eller insekter, allt var dött.

Jag gick längs stranden och och spanade efter liv men förgäves. Plötsligt såg jag en död fågel på marken. Jag satte mig ned och tog upp den i min hand. Hade inte den här fågeln en gång kläckts ur ett ägg en vacker vårdag och förvånat betraktat den stora värld som fanns utanför skalet? Hade den sedan inte sträckt ut sina späda vingar och givit sig ut för att upptäcka mer av den fantastiska, nya värld den hade fötts till? Jag kunde se för mina ögon hur den här fågeln under sommaren hade låtit sig bäras av sina vingar långt bort från sin födelseplats, hur den hade strävat efter att nå upp mot solen på himlavalvet och hur den slutligen hade svävat ned igen mot marken. Kanske hade den sedan upptäckt en fågelhona och blivit förälskad. Hade han månne förälskat sig i hennes bruna ögon, hennes ljuva sångröst eller hennes vackra fjäderskrud? Hade han sedan inte ägnat många timmar, kanske dagar, åt att försöka imponera på henne och vinna hennes gunst. Kanske hade han tvingats kämpa om henne med andra kavaljerer. Kanske hade han ändå efter sin långa kamp lyckats vinna hennes hjärta och slutligen funnit sin kärlek. Men hade hade det gjort honom lycklig? Hade han varit lycklig i alla sina dagar eller hade han tvingats kämpa inte bara för sin överlevnad utan också för att hålla kärlekens låga vid liv? Hade han varit lycklig? Om du ändå finge tala till mig, lilla fågel, och berätta. Vad fanns väl nu kvar av din kärlek, du arma djur? Döden kom till dig också och tog både kärlek och liv ifrån dig. Samma öde väntar oss alla. Hade du någonsin tid att vara lycklig i ditt korta liv?

Jag grävde en liten grop i den frusna marken och la den stackars fågeln däri för sin sista vila. Fågelns öde gjorde ett djupt intryck på mig. Den hade fått kämpa i hela sitt liv för kärlek men vad betydde det väl nu när döden hade hunnit ifatt honom? Allt kändes så meningslöst, allt var ju dömt att dö förr eller senare. Det gällde livet men gällde det kanske inte kärleken också? Om inte livet kunde vara för evigt, hur skulle väl då någonting kunna vara för evigt?

Jag reste mig långsamt upp och tog ett djupt andetag. Den luft som tidigare hade tyckts mig så frisk kändes nu så istället så unken. Det var inte friskhet som kändes i luften, det var avsaknad av liv. Det kändes som om jag befann mig i en värld där kärlek var omöjlig. Jag tror att det var dessa funderingar som ledde till att mitt hjärta slutligen slöts. När jag vände mig om för att gå upptäckte jag att min lärobok låg uppslagen på marken. På den ena av sidorna fanns ett stort, blankt utrymme och jag kunde nästan höra hur det bad att få fyllas med ord. Jag tog fram en penna och skrev en kort dikt som jag trodde skulle bli mitt hjärtas sista yttrande i det nya landet.

Slut är sommaren så kort
nu är det långa vinterns tid
Värme och ljus bleknar bort
kyla och mörker tar vid

Passionens frukter faller
hjärtat slutes åter igen
slumrandes bakom galler
väntandes på befrielsen

Men nycklar finns det blott en
det kan aldrig finnas fler
Och den flicka som fann den
vill nu aldrig se den mer

Jag begrundade diktens ord. Det kändes som om tidens tand till slut hade vittrat ned de sista resterna av mitt hopp inte bara om min ljuva ros kärlek utan om kärlek överhuvudtaget. Jag har redan förtäljt för min tålmodige läsare om mina tvivel angående kärleken. Jag trodde helt enkelt inte att den var ämnad för mig. Men mina tvivel stannade nu inte längre därvid därvid. Det var nu inte längre bara min egen förmåga att vinna kärlek jag betvivlade utan även möjligheten för kärlek att existera överhuvudtaget, åtminstone i den form som jag upplevde att det borde vara. Ingen människa är perfekt, alla har sina brister och fel. Därtill är varje människa unik och skiljer sig åt från sina medmänniskor i flera avseenden. Hur är det mot denna bakgrund möjligt för en människa att hitta en make som hon varje dag, varje timme, varje minut kan älska och som dessutom hyser ömsesidiga känslor för henne? Var det så att den rena och oskuldsfulla kärleken som jag trodde att jag hade upptäckt den ljuva men ack så avlägsna sommarnatten inte existerade i verkligheten, att det bara var en chimär, en synvilla skapad av åtråns feber?

Jag började nu med nya ögon betrakta alla de relationer som fanns i min omgivning. Betydde alla de kyssar jag såg utväxlas lika lite som den kyss som jag trodde betydde kärlek? Hade jag inte hört om studenter som hade haft en kärleksrelation trots att de redan hade en käresta i sitt hemland? Hade jag inte hört om människor som hade haft relationer blott för korta perioder för att sedan förskjuta sina stackars älskare som om de hade tröttnat på dem? Och brukade inte till och med de till synes lyckligaste paren uttrycka farhågor för att deras känslor skulle kunna om de umgicks för mycket med varandra?

Läsaren förstår säkert hur mörk tillvaron måste ha tett sig för mig när dessa dystra funderingar upptog mina tankar. Tidigare hade mörkret kommit sig av att solen hade skymts av moln men nu var det som om solen helt hade försvunnit. Jag hade i min enfald trott att det fanns någonting sådant som äkta kärlek och sörjt över att jag själv inte hade fått åtnjuta dess sötaste frukter. Men då fanns det i alla fall ett litet hopp om fallfrukt för mig. Nu hade jag upptäckt att det inte ens fanns något fruktträd. Den rena, oskuldsfulla kärleken fanns inte så vad var det egentligen för mening med livet längre? Varför sträva efter njutningar i livet när jag visste att de bara var av tillfällig natur, när det inte fanns någonting sådant som evig njutning, när allt är förgängligt och dömt att förgås?

Tentamen

Ångest, ångest, ångest
är min arvedel

(Pär Lagerkvist)

Så kom dagen för den höstens stora sluttentamen. Alla som någon gång i sitt liv skrivit en tentamen vet vilken ångestfylld upplevelse det är. Aldrig annars är väl vägen till universitetet så lång och så tung som på dagen för en tentamen. Hundra dagar hade kursen varat. Hundra långa dagar. Under nittionio av dessa hade vägen till universitetet varit kort och lätt. Under nittionio dagar hade jag vandrat till universitetet utan börda, inhämtat lärdom och kunskap och återvänt med lika lätta steg som jag hade kommit. Men nu var den hundrade dagen inne, nu hade återbetalningens tid kommit. All den lärdom som jag hade inhämtat måste nu återlämnas, all min kunskap måste sättas på pränt och bestyrkas. Några få ark papper och lite bläck var allt som stod till mitt förfogande för fyrtionio dagars lärdom. Dessa nittionio dagar, under vilka lärdomen inhämtats, skulle sedan följas av minst lika många år, under vilka kunskaperna skulle användas. Men mellan dessa dagar och dessa år fanns blott några timmar, några små, futtiga timmar, som var min enda chans att bevisa mina kunskaper. Dessa få timmar skulle sedan komma att utmynna i ett betyg, en liten ynklig siffra, som skulle komma att bli min följeslagare för all tid hädanefter och mer än någonting annat berätta för omvärlden om mina kunskaper. Hur bra jag än hade inhämtat lärdomen i det förflutna, hur väl jag än skulle komma att använda mina kunskaper i framtiden, så skulle denna siffra från ett avlägset förflutet alltid komma att kaste en stor skugga över mina prestationer. Denna ynkliga. lilla siffra skulle fånga alla kritiska blickar och ensam öppna och stänga dörrar för mig under återstoden av mitt liv. Nu var alltså denna avgörandets stund inne. Var det då så konstigt att vägen var så lång och tung denna dag?

Det återstod ännu halvannan timme till tentamen skulle börja men föreläsningssalen hade redan börjat fyllas. En vanlig föreläsningsdag hade stolarna gapat tomma vid den här tiden men så inte på tentamensdagen. Nu såg man studenter som man sällan eller aldrig såg på föreläsningarna. Ingen ville riskera att komma för sent, varje liten minut var för dyrbar för att slösas bort. Överallt bläddrades det i böcker och ställdes frågor när kallsvettiga händer och bleka ansikten desperat och fåfängt på några få minuter försökte fylla de kunskapsluckor som inte nittionio dagar hade förmått fylla. Oroliga blickar kastades mot föreläsningssalens främre men där fanns inte längre någon hjälp att få. Den svarta tavlan, som tidigare alltid hade varit fylld av lärdom, blickade nu med tomma, kalla ögon ut över föreläsningssalen, oberröd av studenternas vädjande blickar. Professorn, vars malande röst så många gånger förr hade ekat i föreläsningssalen och ofta för döva öron, teg stilla, trots att hans auditorium nu var mer uppmärksamt än någonsin tidigare under kursen. Kursen var nu över och universitetets arbete avslutat. Studenterna var nu utlämnade till sig själva, i deras egna händer låg nu ödet.

Jag kände mig som jag tidigare berättat ovanligt lugn. Vad var väl denna tentamen annat än ett litet dammkorn på den tunga börda som jag burit på hela hösten. Jag gick därför en sista gång igenom mina anteckningar, slog lugnt igen min bok och unnade mig därefter lyxen att blicka ut över föreläsningssalen en sista gång innan tentamen skulle börja och all min koncentration riktas mot pappersarken på bordet framför mig. Min vana trogen satt jag i ett hörn långt bak i föreläsningssalen där jag kunde sitta ostört och jag kunde därför i lugn och ro observera de andra studenterna utan att själv besväras av andra blickar.

Längst fram satt som vanligt en grupp självsäkra studenter. De hade precis som jag slagit igen sina böcker i förvissningen om att de behärskade ämnet och inte hade något att frukta inför den kommande prövningen. Lugnt och sakligt diskuterade de med varandra, antagligen om de förväntade tentamentsfrågorna och då inte vad de skulle svara på frågorna, detta visste de så väl redan, utan hur de bäst skulle besvara frågorna för att på bästa sätt lyfta fram sina kunskaper och tillfredsställa professorns önskemål så som de föreställde sig dem.

Jag lät blicken vandra vidare och fastnade vid en grupp oroliga studenter i mitten av salen. De letade febrilt bland oordnade böcker och anteckningar i desperat sökande efter svar på frågor som inte förrän nu, minuterna innan tentamen skulle börja, hade föresvävat dem. Då och då tittade någon upp och ställde förtvivlat en fråga till de andra men det enda svar han fick var uppspärrade ögon följda av än intensinvare letande. Stackars satar, även om de skulle finna ett svar i sista minuten så skulle det ske till priset av ökad förvirring och minst två, tre glömda svar.

Omkring dessa fanns diverse studenter som hade valt att studera ensamma istället för inom en studiegrupp. Det syntes så väl vilka som hade valt denna strategi. Deras tomma blickar var riktade mot någon obestämd punkt längre fram men deras läppar rörde sig oupphörligt och formade tysta ord. De hade memorerat detaljkunskaper och repeterade nu för sig själva sina minnesregler och i hopp om att det skulle leda dem igenom tentamensfrågorna. Men inte heller dessa studenter skulle lyckas väl. De skulle utan problem kunna skriva ned ett antal nyckelord på samtliga frågor. Sedan skulle de för första gången under kursen börja fundera över dess innebörd och först då skulle de inse att deras kunskaper är lika ytliga som om de hade lärt sig rabbla utländska glosor utan att ta reda på vad orden betyder.

Längre bak, i samma rad som jag själv, satt ytterligare en grupp oberörda studenter och diskuterade men här fördes andra samtal än bland studenterna längst fram. Dessa studenter var lugna inte för att de behärskade ämnet, för det gjorde de inte, utan för att de inte bekymrade sig så mycket om den stundande tentamen. Deras intresse riktade sig inte mot de kommande timmarna utan om de kommande dagarna och julferiernas planerade nöjen. Dessa var antagligen de lyckligaste bland studenterna, de förmådde leva i nuet utan att bekymra sig om framtiden. Kanske skulle de inte nå lika långt som de mest ambitiösa studenterna men deras optimism skulle sannolikt föra dem långt och de skulle med all sannolikhet ha roligare på sin färd.

I föreläsningssalens andra ände, vid fönstren till, satt ett antal studenter som även de verkade ointresserade av aktiviteten omkring dem. Istället såg de ut genom fönstren och betraktade drömmande den intilliggande parken. Detta var studenter vars tankar var långt borta från allt vad tentamen hette. Kanske funderade de över sina vägval i livet, om de hade valt rätt kurs eller om överhuvudtaget studentlivet var deras liv. De hade därför bara följt kursen översiktligt utan någon övergripande strategi och utan några detaljkunskaper. Men dessa studenter funderade. Därför skulle även dessa studenter nå långt, ty på den kommande tentamen skulle de för första gången tvingas fundera på det ämne de hade valt och de skulle då kunna betrakta dem på ett sakligt och distanserat sätt utan att luras på villovägar av klumpiga detaljkunskaper. Ironiskt nog skulle därför deras ointresse inte bara föra dem långt utan också bekräfta deras vägval.

Till slut vände jag mig så att min blick kunde nå till föreläsningssalens andra, bakre hörn och där blev den kvar, som fastfrusen. Till min fasa såg jag nämligen ett par flickor som jag allt för väl kände igen som min ros väninnor. Förtvivlat försökte jag slita bort blicken men det var för sent ty den hade redan fångat min älskade ros.

Jag kan försäkra läsaren att jag inte hade ägnat henne en tanke tidigare under dagen, trots att jag borde ha insett att hon naturligtvis också skulle komma att sitta i salen under sluttentamen. Jag hade, slog det mig nu, inte sett henne på länge, faktiskt inte sedan det olyckliga mötet vid universitetsporten några veckor tidigare, och jag minns hur förvånad jag blev över att se henne. Hon såg nämligen dystrare ut än tidigare, som om hon tyngdes av någonting. Kan det ha varit den stundande tentamen som oroade henne? Det var möjligt men jag kunde inte riktigt tro det för hennes ansikte bar inte de välkända spår av den tentamensångest som man kunde se hos så många andra studenter. Istället fanns där ett lugn, inte så mycket ett självsäkert lugn utan mer ett apatiskt lugn, ungefär samma sorts lugn som, och jag kände ett styng i hjärtat när jag insåg det, samma sorts lugn som man kunde se... hos mig.

Plötsligt, och det är jag tacksam över, avbröts mina funderingar av professorn som förkunnade att fem minuter återstod till det att tentamen skulle börja. Med en kraftansträngning lyckades jag slita blicken från min ros och vända mig framåt igen. Jag fick inte låta katastrofen vid schackbrädet i somras upprepa sig. Schackförlusten hade blott varit ett spel som jag skulle kunna komma över. Nu däremot var det allvar och en förlust här skulle jag aldrig få en chans att resa mig efter. Jag riktade blicken mot den svarta tomma tavlan och försökte intensivt få ur min ros ur tankarna.

Fyra minuter till, därefter skulle jag inte kunna frestas att vända mig om eftersom det skulle kunna tolkas som ett försök till fusk.

Tre minuter till, bara tre minuter. Varför gick tiden så långsamt?

Två minuter till. Nu började tystnaden lägra sig över föreläsningssalen.

En minut till, bara en minut till. Nu var det knäpptyst. Bara klockans tickande hördes. Det var som om föreläsningssalen höll andan.

Sekundvisaren kröp långsamt, långsamt framåt. Jag kunde inte motstå frestelsen längre och gjorde en ansats att vända mig om när professorns barska stämma ryckte mig tillbaka och meddelade att tentamen började. Jag var räddad för stunden och lyckades nu mobilisera alla mina tankar för den kommande drabbningen med tentamensfrågorna och tiden.

Jag skrev som i trans. Frågorna passade min sinnesstämning utmärkt. Jag kände väl till de berörda ämnena och frågeställningen premierade långa, uttömmande svar. Jag skrev så pennan glödde och lyckades hålla tankarna från min ros. Efteråt kunde jag erinra mig rörelser i ögonvrån, studenter som kapitulerade i förtid och lämnade salen i hopp om bättre lycka vid ett senare tillfälle. Senare, det måste ha varit halvvägs in i tentamen, började en ny serie av rörelser, studenter som hade försökt ta upp kampen men tvingats ge upp. Sedan minns jag inte mycket av vad som hände, bara att jag plötsligt bryskt väcktes ur min trans av professorns gong-gong som förkunnade att tentamenstiden var ute.

Först nu kände jag hur min hand värkte av skrivkramp och jag såg förvånat hur mycket jag hade skrivit. Mina svar utgjordes inte av korta essäer utan av uppsatser men jag mindes knappt något av vad jag hade skrivit. Jag försökte kontrollera mina svar men papperen rycktes ur min hand av en skrivvakt och jag kunde bara se hur mitt alster lades bland hundra andra på professorns pulpet. Drabbningen var över, nu återstod det bara att nervöst vänta och se. Utmattad sjönk jag tillbaka i stolen och andades ut i långa, djupa andetag. Långsamt, långsamt återvände jag till verkligheten

Plötsligt kom jag ihåg vad som hade skett minuterna före tentamen och med ett ryck satte jag mig upp. Jag vände mig om och sökte med blicken där min väna ros hade befunnit sig några timmar tidigare men hennes plats var nu tom. Inte ens hennes väninnor syntes till. Hade hon tillhört de studenter som misslyckats och lämnat salen tidigare eller hade hon likt de flesta andra kämpat till slutet? Nu brydde jag mig inte längre om mitt eget resultat, det var istället viktigare för mig att min ros hade lyckats. Jag rafsade åt mina tillhörigheter och trängde mig ut ur salen. Hennes frånvarande ansiktsuttryck var nu fast inpräntat på näthinnan och jag kunde inte befria mig från tanken på att någonting fattades henne och att kanske jag på något sätt kanske hade orsakat det, att jag hade åsamkat min stackars ros skada. Jag vet inte vad jag egentligen ville. Vad hade gjort om jag hade sett henne, hade jag hade vågat tilltala henne och fråga henne hur det var fatt? Jag kommer aldrig att få veta det, ty det var förgäves som jag rusade genom de olika korridorerna. Överallt stod grupper av studenter, några som diskuterade den gångna tentamen, än fler som diskuterade de kommande ferierna, men ingenstans bland dem stod min ros att finna. Höstterminen var nu slut, året var nu slut. Nu skulle det dröja två veckor innan jag skulle få återse den ros som trots vinterkylan ännu blommade i mitt hjärta.

Senare fick jag veta att jag hade var en av de få som hade fått högsta betyg på tentamen, betydligt bättre än jag ens hade vågat hoppas på, men det bekom mig inte det minsta.

En hjälpande hand

Jag hade alltså fallit så djupt en människa bara kunde falla och förtvinade i en avgrunds tysta mörker dit inget solljus kunde tränga ned. Ändå förmådde jag på något sätt fatta mod att börja klättra uppåt och åter nå, om än inte solen, så åtminstone en gnutta av dess ljus. Hur var detta möjligt? Hur lyckades jag uppbringa styrka nog att slita sönder min dysterhets bojor och påbörja denna klättring. När jag tänker tillbaka på den här perioden i mitt liv har jag svårt att urskilja någon enstaka händelse som jag kan identifiera som det första steget. Jag tror att det var en mängd händelser under vintern och våren som var och en för sig kanske inte hade haft något större inflytande utan tillsammans bidrog till att påbörja läknadsprocessen i mitt hjärta.

Den första av dessa händelser som jag erinrar mig inträffade under julferierna. Denna händelse är starkt inpräntad i mitt minne så det måste ha haft en stor betydelse. Sedan höstterminens sista tentamen hade jag hållit mig på mitt studentrum. De flesta av studenterna hade farit hem till familj eller på semester med kamrater eller käresta, så också min nya rumskamrat. Jag hade bott ensam i min lilla studentkammare alltsedan min förre rumskamrat flyttade ut, allt sedan den ödesdigra avskedsfesten för vad som kändes som en evighet sedan. Strax före höstterminens slut hade jag dock fått en ny rumskamrat, en lokal student som hade tilldelats ett nytt rum för vårterminen eftersom hans förra rum skulle renoveras. Han var dock som alla andra bortrest över julen och jag hade varken haft tid, än mindre lust, att lära känna honom. Jag däremot hade ingen familj i det nya landet, än mindre vänner eller käresta, så jag blev ensam kvar. Hur jag tillbringade min tid vet jag inte för jag har bara vaga minnen därav. Antagligen sökte jag tröst hos apatin när jag inte längre hade studier att bedöva min sorg och stannade i sängen hela dagen, där jag med tom blick kunde se tiden gå.

Men så plötsligt en dag, det måste ha varit strax efter det att det nya året inträtt, så hörde jag steg utanför dörren och en nyckel fördes in i låset. Jag kunde inte förstå vem det kunde vara för jag väntade inte tillbaka min rumskamrat förrän om ytterligare en vecka. Men när dörren öppnades så var det likväl han som stod där. Han kastade skyggt en blick på mig, tycktes fundera ett tag och såg sedan bort igen som om han bar på någon hemlighet som han tvekade om huruvida han skulle dela den med någon eller behålla den själv. Tigande bar han så in väskan och började packa upp med ryggen vänd emot mig. Då jag inte själv var på humör att tala, något jag inte hade varit sedan den ack så olyckliga sommaren, så återgäldade jag hans tystnad med min egen och återgick till min apati.

Halvvägs in i uppackningen avbröt han sig dock och tycktes stå och tveka. Jag studerade honom nyfiket eller kanske snarare girigt, då jag under denna period levde på allt det som kunde skingra mina dystra tankar, om än bara för ett kort ögonblick. Så vände han sig om och jag noterade till min förvåning att hans ögon var rödgråtna. Än en gång tycktes han tveka men så tog han slutligen till orda och nu hände någonting som aldrig hade hänt mig förut.

"Kan..." stammade han fram och räckte fram händerna i en bönfallande gest, "kan jag få tala en stund med dig?"

Jag måste här göra en paus i mitt berättande för att försöka förmedla till läsaren alla de tankar som plötsligt genomfor min hjärna. Jag tror inte att det förflöt så lång tid från det att orden nådde mina öron till det att jag svarade min rumskamrat men under den tiden så översköljdes min hjärna av en mängd tankar. Min hjärna hade slumrat i apatins ide men fick nu på en kort stund besök av fler tankar än sammanlagt tidigare under de dystra dagar som förflutit sedan sluttentamen. Det var inte längre min väns unga händer jag såg sträckas fram emot mig utan en gammal, sjuk mans händer. Det var min farfars händer. Min farfar hade gått bort några år tidigare och jag såg nu framför mig hans dödsbädd. Han var svårt sjuk och hade inte många dagar kvar. Hans nära och kära hade sörjande samlats för att ta avsked. Allt groll dem emellan var glömt som om den stundande sorgen var så tung att bördan måste delas. Tårar fyllde ögon som dittills hade synts uttorkade, ansikten som alltid förefallit så oberörda lutades i förtvivlan mot tungt hävande bröst, starka armar hade aldrig visat prov på lika mycket styrka som nu då de beskyddande lades kring skälvande axlar. Men av detta såg min farfar intet, ty sjukdomen hade farit hårt fram i hans fordom så starka kropp och han svävade nu mellan liv och död, insvept i en barmhärtig medvetslöshet som lindrade hans plågor. Det var som om man kunde se hur Döden satt tungt på hans bröstkorg och utandades sina döda lungors odör på hans bleka, försvarslösa ansikte. En tryckt tystnad var lägrad i rummet.

Plötsligt var det som om en sista gnutta liv for igenom min farfars magra kropp. Ögonen spärrades upp och med ett hastigt ryck satte han sig upp i sängen. Munnen öppnades som om han ville säga några sista ord men endast en svag rossling hördes. Bröstkorgen hävdes som om han ville insupa så mycket frisk luft han kunde inför sin långa, stundande resa. En sista gång tycktes livets och friskhetens röda färg spela på hans kinder. De ådriga händerna sträcktes fram som om han ville omfamna de sina en sista gång. Sedan var det slut. Ögonen slöts och han sjönk åter tillbaka i sin bädd, munnen slöts och bröstkorgen sjönk för att aldrig mer hävas. Sist av allt, sist av allt sjönk händerna ned på täcket igen, händer som så gärna hade velat omfamna igen, som så gärna hade velat gripa tag i livet och hålla fast i skydd mot Dödens obönhörliga ryck. Händer sträcktes försiktigt fram mot dem men de kom försent och kunde endast ta ett sista farväl. Men jag, jag var inte där...

Allt detta fick jag beskrivit för mig först senare ty jag var inte där! Jag hade valt att inte närvara vid min farfars död, att inte slösa bort tid på en familjemedlems död, eftersom jag hade annat att göra. Vad betydde väl en annan människa för mig förut. Kunde väl en annan människa hjälpa mig att nå de futtiga mål jag hade föresatt mig? Nej, andra människor kunde bara hindra mig i mina syften, förbruka min tid utan att ge något tillbaka, och i livet likväl som i döden undvek jag deras sällskap. Jag vände min farfar ryggen. Jag, jag var inte där...

Djupt inom mig hade detta minne slumrat men nu kom det upp till ytan. Jag såg än en gång dessa bönfallande händer men nu var jag där, nu kunde jag hjälpa. Hade jag hjälpt honom tidigare om han hade kommit till mig, om han hade kommit före omvälvningen i mitt liv? Jag betvivlar det, jag hade antagligen tvått mina händer och bett honom gå. Inte så nu. Nu var jag där och jag sträckte fram handen till svar.

Min rumskamrat tycktes än en gång tveka men så satte han sig bredvid mig på sängen och lät tårar och ord flöda i en strid ström.

"Jag behöver verkligen... någon att tala med", sade han mellan snyftningarna. "Jag kommer från mina föräldrar... skulle egentligen... kom aldrig... fick ett brev... kunde... ville inte åka hem igen..."

Han sträckte fram ett fuktigt papper och jag behövde inte läsa länge förrän jag förstod vad som hade hänt och varför papperet var fuktigt. Jag hade bredvid mig en olycksbroder. Om jag minns rätt löd brevet ungefär så här:

"Jag beklagar verkligen att jag inte kan säga det här ansikte mot ansikte men jag känner att jag inte är stark nog för att klara det. De senaste veckorna har jag plågats av tvivel, tvivel vad gäller dig och mig. Vi har haft många trevliga år tillsammans men jag har börjat tvivla, tvivla på om du verkligen är mannen i mitt liv. Jag tror att vi båda två skulle må bra av att vara ifrån varandra ett tag och jag hoppas verkligen att vi kan förbli vänner som vi en gång var. Snälla, hata mig inte."

Brevet hade varken adressat eller avsändare, bara en liten signatur. På något sätt tycktes mig signaturen övergiven och försvarslös och trots att jag inte då, ej heller sedan dess, sett undertecknaren så föreställer jag mig henne just så, liten, övergiven och försvarslös i desperat behov av hjälp och beskydd. Likväl var detta signaturen av en person som gjort något av det värsta man kan göra mot en annan människa, hon hade krossat min rumskamrats hjärta.

Jag hade alltså bredvid mig en olycksbroder. Jag hade i min enfald trott att jag var ensam i världen om mitt krossade hjärta, att ingen annan än jag kunde lida så som jag lidit och fortfarande led. Nu satt det bredvid mig en annan människa, en medmänniska, av kött och blod som jag, med tankar och själ som jag, med ett krossat hjärta som jag. Det var som om min värld plötsligt hade öppnats. Det var inte längre en värld skapad kring mig och befolkad av skuggvarelser, det var en värld befolkad av andra människor som var så lika mig men ändå samtidigt så olika, en värld som jag tidigare inte hade känt till men som jag helt nyligen hade börjat ana och som nu öppnade sig i all sin storslagenhet.

Men vad var det egentligen som drev mig till att hjälpa min olycksbroder? Var det ädla, altruistiska motiv eller låg det ren och skär egoism bakom? Vari ligger egentligen skillnaden mellan altruism och egoism? Ingen kan väl förneka att goda handlingar får en människa att känna sig bättre men utför inte i så fall människor goda handlingar för sitt eget välbefinnande, för att lätta sitt dåliga samvete och överskyla sina dåliga handlingar. Vem är i så fall den mest egoistiske, altruisten som månar om sitt eget välbefinnande och anseende eller egoisten som struntar i det och finner sig i att bespottas av omgivningen? Jag hade följt egoismens väg i hela mitt liv. Ville jag nu verkligen hjälpa eller hoppades jag egentligen inte innerst inne att ett vägbyte skulle kunna sopa igen de spår jag hade lämnat efter mig?

Hoppades jag också inte att min rumskamrats smärtor skulle kunna lindra mina egna smärtor. Egoisten må kunna njuta av sina framgångar ensam men hon är också ensam om sina plågor. Jag hade under ett halvt år försmäktat i min olyckliga kärlek i tron att jag var ensam. Nu hade jag en olycksbroder, som tyngdes av samma sorg som jag. Kände jag inte, det dystra mörkret som omgav oss båda till trots, ändå inte en lättnad över att inte vara ensam, över att det fanns andra som också delade mitt öde? Sökte jag inte likt en asgam livnära mig på andras död? Kanske hoppades jag trots allt att jag skulle kunna klättra upp ur det avgrundsdjup jag befann mig med hjälp av min rumskamrat, inte tillsammans med honom utan genom att stå på hans axlar.

Såg jag inte dessutom här en chans att för första gången dela med mig av min egen sorg? Människor är ju angelägna att dela sin sorg med någon men är det för att dela med sig eller för att dela ut? Den som lyssnar på andras sorg måste ju själv tyngas en del av den och kanske känns det lättare för den olycklige att andra tyngs av hennes sorg åt henne? Kanske såg jag här en möjlighet släppa lös all den sorg som dväljdes i mitt hjärta för att slippa att själv släpa på den.

Eller kanske var det slutligen ändå egoistiska motiv som drev mig till att hjälpa min olycklige rumskamrat. Den som hjälper en medmänniska kan ju ibland belönas. Jag råkade veta att min rumskamrat studerade i samma seminariegrupp som min egen olyckliga kärlek. Kanske uppenbarade sig här för första gången en öppning, en möjlighet till kontakt mellan mig och min ros. Genom en vänskap med min rumskamrat skulle jag få en källa till information om min ros, information som jag aldrig själv skulle kunna uppbringa. Jag skulle kunna få veta hur hon hade det utan att hon skulle besväras av mig. Kanske skulle information också kunna gå den andra vägen. Hon skulle kunna få veta mer om mig, inte från mig utan från källor som för henne skulle framstå som oberoende men som genom denna vänskap skulle framställa mig i god dager. Kanske, kanske hoppades jag också ännu på att det fanns en liten chans för mig och att det fanns någon som skulle kunna berätta för henne om min kärlek om tillfället yppade sig nu när jag inte själv vågade. Det kändes nästan som om min utsträckta hand var ett desperat rop till det orättvisa ödet om att jag hade bättrat mig och nu var god, att jag att jag genom att betala med godhet till en människa förtjänade kärlek som belöning från en annan och därför borde förunnas den kärlek som jag så hett åstundade. Kanske var alltså även denna till synes ädla handling, som så mycket annat, någonting som var färgat av blodet från mitt brustna hjärta.

Var således min utsträckta hand till min olycksbroder den mjuka altruismens hand eller var den den hårda egoismens klo? Jag vet inte hur det var då. Det enda jag kan säga är att vad jag gjorde då hade jag antagligen aldrig gjort förr men med största säkerhet senare. Försiktigt fattade jag min rumskamrats hand.

"Berätta", sade jag. "Berätta, jag lyssnar."

En olycksbroder

Min rumskamrat berättade. Hans hjärta var fullt med sorg som nu tömdes ut. Jag fick höra hur mycket han älskade sin käresta, hur många år de hade tillbringat tillsammans och hur förtvivlad han nu var över att det tycktes slut. Gång på gång anklade han sig själv för uppbrottet, för att inte ha gjort tillräckligt och för att inte vara god nog för henne, och ständigt återkom han till frågan om vad som nu återstod för honom i livet. Jag lyssnade och försökte muntra upp honom så gott jag förmådde men samtidigt led jag med honom för i hans klagan igenkände jag mig själv och mina egna kval. Trots det kunde jag inte låta bli att känna en viss lättnad för jag insåg nu att jag trots all den smärta jag själv kände så var den inte längre lika stor som den en gång hade varit. Jag hade till skillnad från min vän påbörjat den mödosamma klättringen upp ur mitt avgrundshål. Han däremot hade bara börjat falla och han behövde nu allt stöd han kunde få. Jag kände mig plötsligt så överlägsen. Jag hade redan vandrat längs den väg som han nu hade beträtt och jag visste mer än vad han någonsin kunde våga ana om vad som väntade honom. Jag kunde nu tjäna som ledstjärna för honom och en ledstjärna skulle han sannerligen behöva på sin mödosamma färd.

Sorgens källa må vara outsinlig men så är inte kroppens krafter. Jag hörde att det fanns mycket sorg kvar i vännens hjärta men han saknade nu krafter att fortsätta tömma det. Även tårarna var slut och han satt nu bara och andades med långsamma, djupa andetag. Nu var tiden inne att öppna mitt eget hjärta.

Jag vet alltså inte vad det var som slutligen drev mig till att öppna mitt hjärta. Kanske kände jag mig förpliktigad att återgälda denna öppenhet, kanske hoppades jag att han skulle känna samma sorts lättnad över att höra om mitt brustna hjärta som jag kände av att höra om hans. Eller kanske var det ändå så att det trots allt var med egoismens röst jag nu talade.

"Du vet", började jag försiktigt, du är inte ensam. Jag förstår hur du känner. "Jag har själv gått igenom samma sak, för inte så länge sedan, och jag vet hur hemskt det är."

Så var det sagt. Min sedan länge förborgade hemlighet var nu offentliggjord. Jag kände ett litet styng av ånger i samma ögonblick som jag hade uttalat orden ty nu fanns det ingen återvändo. Varför kände jag trots allt ett behov av att beskydda min hemlighet? Det var inte min kärlek jag ville dölja, den var ingenting jag skämdes över. Inte heller var det det att den var olycklig som fick mig att tveka. Min kärlek var trots det någonting ljuvligt vackert som förtjänade ett bättre öde än att förtvina i mörker okänd för omvärlden. Istället tror jag att det var omvärldens dom som jag fruktade. Jag blottade nu min svaghet, jag erkände nu att jag var en svag människa som låtit förnuftet kapitulera inför känslorna. Alla människor vill vara starka eller åtminstone visa sig starka utåt. Jag ville så gärna vara en stark människa, en hjälte som förmådde skaka av sig smärre motgångar på sin väg mot framgång som vore de blott dammkorn på hans breda axlar. Men jag är ingen hjälte, bara en människa.

Men det var inte bara omvärldens dom mot mig som jag fruktade utan också, och kanske i högre grad, domen mot min väna ros. Jag berättade om ett krossat hjärta, ett hjärta som slagits i bitar, en själ som tillfogats ett dödligt hugg. Människan är snabb att fördöma och utse syndabockar. Våra sinnen må kunna betrakta alla regnbågens färger men det mänskliga omdömet kan inte hantera fler än två färger, svart och vitt. Vem i detta mitt tragiska drama skulle väl omvärlden fördöma om inte min försvarslösa ros som jag ju inte ville annat än att beskydda? De skulle se mig som ett offer och där det finns ett offer söker människan instinktivt efter en gärningsman, som om detta skulle lösa alla problem, utan att ens överväga tanken att det kanske inte finns några gärningsmän i dramat, bara offer. Visst var jag ett offer, inte för min ros utan för mina känslor, men inte skulle väl omvärlden också anamma denna uppfattning. Älskande har alltid betraktats som goda i alla tider och i alla sammanhang, medan allt det som har stått i deras väg till fulländad kärlek har betraktats som någonting ont. Detta gäller även föremålet för de älskandes kärlek som om det funnes en oskriven lag att kärlek måste med kärlek återgäldas? Det kändes därför som om jag förrådde min stackars ros, som att jag sålde henne för trettio silverpenningar och lite medömkan.

Men det var nu försent att återvända. Alla broar var brända och jag var tvungen att själv möta och mota alla följder av min bekännelse, vare sig jag ville det eller ej, och jag fick börja med en gång. Min rumskamrat som dittills bara hade tittat på mig med tomma ögon vände nu första gången bort blicken från sitt eget brustna hjärta och försökte betrakta mitt istället.

"Har du?" frågade han med uppspärrade ögon. "När då? Var då? På universitet? Är det någon på universitetet?"

Min rumskamrat talade nu med ett annat tonfall än tidigare, ett tonfall som skrämde mig. Det kändes som om den ödmjuke tiggaren som jag givit en allmosa plötsligt förvandlats till en ondskefull rånare som hotfullt krävde mer. Var detta en person som, så som jag hade föreställt mig, en olycklig som söker stöd i att han inte är ensam? Eller var det så att han inte hade väntat sig att jag, som dittills antagligen hade givit honom ett tämligen stelt intryck, var kapabel att älska och sörja jag också och att han nu ville höra alla detaljer så att han kunde frossa i min olycka? Det var med blandade känslor jag nu öppnade mitt hjärta. Å ena sidan var jag fortfarande orolig för följderna av min bekännelse men å andra sidan ville jag trots det avge den. Jag försökte intala mig att det främst var för min rumskamrats skull och hans sinnesro som jag berättade men jag hade svårt att tro på det.

"Ja", svarade jag med stor möda. "Det hände i somras och du känner henne väl... det är..."

Rösten svek mig. Jag var tvungen att kämpa för att få ut varje ord, som vore de grova spikar som drogs ut ur mitt hjärta. Men när turen kom till min älskade ros namn, det underbara namn som klingade likt silverklockor och som jag så gärna hade velat höra från mina läppar varje dag, så förmådde jag inte längre fortsätta. Det slog mig att jag inte hade uttalat hennes namn sedan den ljuva men ack så avlägsna sommarnatten så hur skulle jag väl kunna göra det nu?

Men nu var min rumskamrats nyfikenhet väckt och han började räkna upp namnen på flickorna i hans seminariegrupp. Oroligt åhörde jag hans uppräkning. Vad skulle ha hänt om han hade glömt min ros? Hade jag haft kraft nog att fortsätta med min bekännelse eller skulle den ha slutat här? Det kommer jag aldrig att få veta för det dröjde inte länge förrän min ros namn nämndes och med en lätt nickning kunde jag göra det som mina läppar inte hade förmått. Min rumskamrat tystnade, av förvåning eller av tillfredsställelse? Jag ansträngde mig för att sätta upp en likgiltig min, som om det förflutna inte längre tyngde mig, men samtidigt hoppades jag på att han skulle fortsätta ställa frågor. Efter en kort tystnad blev jag bönhörd och bekännelsen kunde fortsätta, om än i långsam takt. Gång på gång tystnade jag och min rumskamrat tvingades ständigt skjuta in frågor för att hålla bekännelsen vid liv men jag berättade.

Jag berättade om mitt första intryck av min vackra ros, om vårt första möte och om kvällen tillsammans. Jag berättade om hur ointresserad hon var efteråt och om hur nedslagen jag blev. Jag berättade att hon var min första “riktiga” kärlek.

Allt jag berättade var förvisso sant men jag berättade inte allt. Jag försökte berätta om mina upplevelser som vore jag en utomstående som betraktade händelseförloppet utifrån och endast med stöd av vad som kunde ses och höras skapade sig en bild av det skedda. Mina känslor däremot lämnade jag utanför min bekännelse. Min rumskamrat fick aldrig veta hur oerfaren jag var på kärlekens område och vilken oro jag hade känt inför mina uppvaknande känslor. Jag var också noga med att inte ställa min ros i dålig dager och berättade således om hennes i mina ögon underliga beteende utan att klandra och sköt hela tiden in möjliga logiska förklaringar.

Det var ett märkligt dubbelspel jag spelade. Å ena sidan dolde jag mycket för min åhörare. Jag ville framställa det skedda som någonting naturligt som drabbar alla och envar i livet och som inte förtjänar vare sig fördömande eller medömkan. Men å andra sidan ville jag involvera min rumskamrat i dramat. Jag ville att han skulle inta den position jag själv förgäves försökt hålla och som en tredje, neutral aktör utifrån sitt utomstående perspektiv skulle kunna observera, analysera och agera i det hela. Jag hoppades på att han på så sätt skulle kunna ge mig den förklaring som jag så längde hade åstundat och stilla min nyfikenhet på min ros sanna känslor för mig. Kanske hoppades jag också i min naivitet på att han på något sätt skulle kunna bli en länk som förde mig närmare henne igen.

Men om detta var vad jag hoppades på så blev jag snabbt fråntagen mina förhoppningar. När min bekännelse var över försjönk min rumskamrat i funderingar.

"Var det så det gick till?" frågade han efter en stund tvivlande som om han inte riktigt trodde på mig.

Jag nickade tyst till svar och min rumskamrat återgick till sina funderingar.

"Jag kan inte förstå det", sade han till slut. "Jag kan bara inte förstå det. Jag kan inte se någon som helst rimlig förklaring till hennes beteende."

Så var det med det. Jag hade misslyckats i alla mina föresatser. Jag hade inte fått någon förklaring och jag hade inte lyckats försvara min ros heder. För ett ögonblick övervägde jag att berätta mer, att gå in på mina känslor och helt utlämna mig i min rumskamrats händer, men jag kunde bara inte se någon anledning därtill, ty jag visste ju redan svaret. Det fanns inga yttre förklaringar till min olyckliga kärlek, inga fel eller missöden som kunde förklara det skedda. Istället var det så som jag först trodde, som jag hade vetat från den allra första stunden. Det var inte min ros det var fel på, det var mig. I mig själv var smitt och nitat gallret. Det galler jag trodde jag hade forcerat fanns ännu kvar och vad som än framtiden kunde ha i sitt sköte så skulle en del av det alltid finnas kvar, den del som vette mot min ros.

Vi satt tysta ett tag och stirrade i golvet, två ensamma människor, förenade blott av sina olyckor och gemensamt blott sin sorg. Till slut reste sig min rumskamrat.

- Tack för att jag fick tala med dig, sade han till slut. Och tack för din egen öppenhjärtighet.

Jag tvingade fram ett snett leende på mina läppar.

"När som helst", svarade jag. "När som helst när du känner att det behövs så kan du vända dig till mig."

De orden gällde inte bara hans öppenhjärtighet utan också, och antagligen i än högre grad, min egen.

Två olyckliga kärlekar

Under den följande tiden utspelades ett märkligt spel mellan mig och min rumskamrat. Vi var båda ensamma, inte bara på studenthemmet utan också i världen. Vi led båda av olycklig kärlek, låt vara att jag hade ett sår som ännu höll på att läka medan han hade ett sår som ännu inte hade slutat blöda. Vi hade båda ett behov av att prata med någon. Men på en avgörande punkt skilde vi oss åt. Det var alltid min rumskamrat som aktivt sökte starta en diskussion, aldrig jag. Ändå hade jag inget emot dessa diskussioner, tvärtom uppskattade och uppmuntrade jag dem, såväl för min rumskamrats skull som för min egen. Kanske var det min stolthet som höll mig tillbaka. Nu som under vårt första samtal, ja som under hela mitt liv, så var det endast med motvilja som jag blottade sådant som kunde tolkas som en svaghet. Eller kanske var det fortfarande min bristande självkänsla som höll mig tillbaka, att jag betraktade mina egna problem som så små och futtiga att de inte förtjänade att komma upp till ytan. Ändå ville jag så gärna att någon annan skulle finna dem och föra upp dem i ljuset till allas betraktelse. Därför observerade jag noga min rumskamrats beteende och när helst han tycktes ha behov av att prata så upphörde jag med vad jag än tidigare hade sysselsatt mig med som för att signalera att han gärna fick prata. Men jag inledde aldrig själv en diskussion. Så gick alltså detta märkliga spel till.

Kanske spelade min rumskamrat samma spel. Kanske närmade också han sig varje diskussion på samma snåriga omvägar som jag, av liknande skäl eller av andra. Tänk om det i själva verket var jag som initerade diskussionerna och han som noga observerade mitt beteende innan han började prata. Människan vill så gärna tro att hon är stark och självständig och står över sådana ynkliga behov som hjälp av medmänniskor. Ändå dras vi till varandra under förevändningen av att “vara sociala”, som om vi uppoffrar oss till förmån för andra. Att vi själva skulle få ut något av denna samvaro bekommer oss aldrig. Troligen var det så att vi båda kände detta starka behov av att prata med någon men att vi gärna ville inbilla oss själva att vi inte gjorde det för vår egen skull utan för att osjälviskt hjälpa en medmänniska.

Den diskussion jag nu erinrar mig började, som alla andra, genom diverse kringmanövreringar, som vore vi två fiender som försökte finna lämpliga ställningar innan vi gick in i närkamp. Det var den sista kvällen innan vårterminen skulle börja och ingen av oss visste hur frekventa våra samtal skulle kunna bli i framtiden. Jag hade varit ute hela eftermiddagen och gjort mina inköp för den kommande tidens studier så det var trött och med famnen full av böcker som jag åter stegade in i min lilla studentkammare. Min rumskamrat satt bekvämt tillbakalutad i soffan, till synes försjunken i en bok men hans blick avslöjade att tankarna var på annat håll. Det var inte svårt att gissa var, så väl hade jag lärt känna honom på de få dagar som förflutit sedan vårt första samtal.

De första dagarna hade han varit fullständigt nedbruten av sorg och det hade inte varit mycket annat jag kunde göra än att lyssna på honom och försöka inskjuta uppmuntrande ord här och där. Precis som under det första samtalet hade det handlat om vad han hade gjort för fel och vad som nu återstod för honom i livet, samma tankar som jag själv hade hyst den första tiden och antagligen samma tankar som alla plågas av när de förlorat sitt hjärta utan att få någonting tillbaka. Men de senaste dagarna hade man kunnat börja skönja en förändring. Han hade börjat, eller åtminstone försökt att börja, betrakta saken med lite distans. Det var vid denna tidpunkt jag började inse att våra behov att prata var olika. Medan min rumskamrats olycka låg i nuet så låg min i det förflutna och under våra samtal så förstod jag att det var ur olika perspektiv vi betraktade dem. Jag hade börjat kunna betrakta min sorg med förnuft medan min rumskamrats ögon ännu var fjättrade av känslorna.

Min rumskamrat kastade en förstulen blick på mig när jag steg in och gjorde ett tafatt försök att verka oberörd genom att återgå till sin bok och vända ett blad. Det lurade dock inte mig och jag lade hastigt undan mina böcker. Nonchalant ned i fåtöljen för att visa att jag var redo att lyssna och avvaktade hans nästa drag. Min rumskamrat tog ett djupt andetag, tycktes tveka och vände ännu ett blad trots att han omöjligen kunde ha hunnit läsa klart den föregående sidan. Jag svarade med att anställa en bekymrad min och låtsas försjunka i funderingar. Som väntat lade min rumskamrat då undan sin bok och tog försiktigt till orda.

"Hur har dagen varit?" frågade han.
"Jo, tack", svarade jag lugnt och bjöd direkt in honom till diskussion. "Själv då?"
"Jag har funderat", svarade han. "Jag känner mig lite bättre nu och jag tror att jag kan börja se klart på situationen."

Jag höjde undrande på ögonbrynen som svar och han fortsatte.

"Jag känner mig som sagt bättre nu", fortsatte han. "Kanske börjar jag komma över det här."
"Det är nog bara den första chocken du har kommit över", svarade jag för att försöka mildra hans i mitt tycke överdrivna optimism. "Tro mig, ditt humör kommer att växla kraftigt den första tiden."

Han tystnade och tycktes begrunda mina ord för ett ögonblick.

"Hur lång tid tog det innan du kom över det?" frågade han till slut.

Frågan var inte helt oväntad, diskussionerna brukade pendla mellan hans sorg och min sorg. Det kan ha varit så att han bara ville vända bort sin uppmärksamhet från sina problem ett tag och ge mig en chans att lätta mitt eget hjärta. Jag tror dock att han främst sökte stöd och vägledning i mitt öde och jag tvingades gång på gång till en svår balansgång mellan optimistisk uppmuntran och den rena, hårda sanningen.

"Ett halvår", svarade jag.

Det var väl inte en ren lögn. Jag hade förvisso inte kommit över min olyckliga kärlek ännu men jag kände i alla fall att jag hade påbörjat den långa marschen.

"Oroa dig inte, fortsatte jag som svar på hans bekymrade min. Inom ett halvår kommer du att kunna se tillbaka på det här som en erfarenhet som gjorde dig starkare. Du har väl hört talesättet 'Det som inte dödar härdar'."
"Ja, jag har ju inte tagit livet av mig ännu", sade han lätt ironiskt men med ett tonfall som gjorde att jag genast ångrade mina förflugna ord.
"Du måste ha mycket tålamod och inte göra något förhastat", fortsatte jag hastigt och låtsades som om jag inte hade hört hans kommentar. "Du kommer att tänka och göra många dumma saker som du efteråt kommer att förundras över. När du skrattar åt det istället för att gråta så vet du att du är på rätt väg."

Min rumskamrat nickade till svar men med ett snett leende som antydde att han tvivlade på det.

"Jag avundas dig faktiskt", sade han så. "Du tycks kunna se så klart och logiskt på allting."
"Och jag avundas dig", svarade jag hastigt för att snabbt avfärda hans beröm. "Jag menar, vem är olyckligast, den som har fått kärlek och förlorat det igen eller den som aldrig har fått kärlek?"
"Var hon din första kärlek?" frågade han förvånat och jag insåg till min förargelse betydelsen av det jag hade sagt.
"Nåja, min första riktiga kärlek", korrigerade jag mig förläget. "Hur är det... i ditt fall?" fortsatte jag för att rikta bort uppmärksamheten från min egen situation.
"Jag tror inte att jag har känt på samma sätt för någon annan som för henne så hon var nog min första riktiga kärlek också."
"Ingenting är som den första kärleken", sade jag till mig själv lika mycket som till min rumskamrat. "Ingen annan kärlek känns lika underbar som den första men ingen annan olycklig kärlek känns heller lika fruktansvärd som den första."

Vi tystnade båda två i stilla begrundan över de dystra orden. Utanför började ett regn falla och det enda som hördes i rummet var de tunga regndropparnas smattrande på fönstret.

Kärlek och vänskap

Jag har tidigare talat om ett antal händelser under vintern och våren som hjälpte mig att komma över min olyckliga kärlek. Min rumskamrats olyckliga kärlek och de efterföljande samtalen vi hade var några av dem men de skulle följas av många fler. Gemensamt för de alla var dock att jag började träffa andra människor, att jag började leva igen. Om detta hjälpte mig att komma över min olyckliga kärlek eller om det var ett tecken på att mitt brustna hjärta började läka vet jag inte. Klart är i alla fall att medan det gångna halvåret hade känts som det värsta i mitt liv så skulle det kommande halvåret bli ett av de bästa, om inte rent av det bästa.

Den händelse jag nu ämnar förtälja om började, som så mycket annat här i livet, av en ren slump. Vårterminens första dag hade kommit till det under julferierna slumrande universitetet och med den också alla studenter. De flesta ansiktena var naturligtvis bekanta från förra terminen men här och där syntes nykomlingar till som förvirrat rusade genom korridorerna i jakt på rätt föreläsningssal. Min egen föreläsning var inställd på grund av sjukdom så jag begav mig istället till ett intilliggande läsrum för att på egen hand tillgodogöra mig kunskaper. Min vana trogen gick jag in utan att ägna andra studenter i salen uppmärksamhet och satte mig för mig själv i ett hörn för att läsa.

Jag satt inte där länge förrän min koncentration plötsligt avbröts av ett förfärat utrop från bordet mittemot mig. När jag tittade upp såg jag att en studentska som jag inte kände igen sedan tidigare hade satt sig där. På bordet låg orsaken till hennes upprördhet, en utvält tekopp vars innehåll hade runnit ut över hennes böcker. Reflexmässigt tog jag upp min näsduk och erbjöd henne den. Hon tog tacksamt emot den och jag riktade åter mitt intresse mot mina egna böcker. Plötsligt avbröts jag åter igen av min okända bordsgranne men denna gång på ett mer angenämt sätt.

”Får jag bjuda på lite?” frågade hon och räckte fram en ny kopp rykande varmt te.
”Tack ska du ha”, svarade jag överrumplat och fast jag egentligen inte drack te, tidigare hade jag inte ansett det värt att slösa pengar på, så tog jag emot hennes gåva. ”Förlåt”, fortsatte jag sedan och sträckte försiktigt fram handen. ”Jag glömmer visst bort att jag inte har presenterat mig.”

Hon fattade mjukt min hand och vi presenterade oss för varandra.

”Jag är ny här så jag känner inte så många ännu”, förklarade hon. ”Jag antar att du också är en utbytesstudent.”
”Det stämmer”, svarade jag. ”Jag började i somras så har jag hunnit bli ganska hemmastadd här. Om du undrar över något eller behöver hjälp så är du alltid välkommen”, tillfogade jag utan att egentligen veta varför.
”Tack, det var vänligt av dig”, svarade hon med ett leende. ”Ja, jag ska väl inte störa dig mer men vi lär väl stöta på varandra flera gånger”, fortfor hon och slog sig ned vid sin egen läsplats.

Hur gärna hade jag inte velat säga att hon inte alls störde men det enda jag förmådde var att nicka kort till svar. Jag försökte återgå till mina studier men utan någon större framgång. Händelsen hade väckt en mängd slumrande tankar till liv. Med sådan vänlighet hade ingen flicka bemött mig sedan natten med min ros och det lilla intermezzot tedde sig därför helt obegripligt för mig. Läsaren måste förstå att jag i det dystra skede av mitt liv var fullt och fast övertygad om att mitt ofördelaktiga yttre för evigt hade utestängt mig från all samvaro med det täcka könet och jag kände mig nu lika förvirrad som sagans troll måste ha gjort när den väna prinsessan överraskade honom med en kyss. Det var antagligen därför jag nu desperat famlade efter varje litet ljussken som blinkade till i mörkret. Gång på gång sneglade jag på henne där hon satt mittemot mig för att söka utröna vad som rörde sig i hennes tankar men förgäves, hon var nu helt uppslukad av sina böcker och av hennes inre stod inget att avslöja. Till slut gav jag upp och med en axelryckning försökte jag följa hennes exempel, dock utan att helt släppa henne med blicken.

Efter vad som måste ha varit en timme reste hon sig upp och packade ihop sina böcker. Jag övervägde för en kort stund att låtsas vara färdig själv och sökte efter en förevändning att följa med henne när hon åter kom fram till mig.

”Ja, jag måste gå nu”, sade hon. ”Men har du något särskilt för dig ikväll?”
”Nej, inte alls”, sade jag snabbt trots att jag egentligen hade ett kvällsseminarium. ”Hur så?”
”Ja, jag tänkte att du kanske ville ta en kopp kaffe eller så. Jag har inte haft tillfälle att se staden ännu.”
”Ja, jo, visst”, svarade jag överrumplat. ”När då?”
”Vad sägs om klockan sex vid entrén?”
”Klockan sex vid entrén”, upprepade jag. ”Det blir bra.”
”Då ses vi då”, sade hon glatt och skyndade iväg innan jag hann bestämma mig för om jag skulle följa med eller inte.

Kvar satt jag och kände mig väldigt förvirrad. På bordet stod ännu den nu tomma tekopp hon hade givit mig som enda vittnesbörd om att det hela verkligen hade hänt. Vad hade hon menat egentligen? Var det bara en vänlig gest eller ett tecken på intresse? Hur kunde jag väl veta, jag arme stackare vars enda erfarenhet av denna form av mänskliga relationer inskränkte sig till mitt djupa hjärtesår. Hur skulle väl jag, som bara nyligen börjat lära känna mig själv, kunna lära känna andra människor och förstå deras tankar och handlingar? Tänk om det bara var en vänlig gest och om jag än en gång skulle riskera att kastas in i den olyckliga kärlekens stormar. Eller tänk om det var ett genuint intresse och hur skulle jag i så fall hantera det, jag som ännu led i sviterna av mitt brustna hjärta? Skulle jag således gå och riskera att än en gång riva upp mitt gamla sår eller skulle jag utebli och kanske missa en chans som aldrig mer skulle återkomma. Förnuftet sade åt mig att inte gå med hänvisning till vad som hände den kvällen då jag följde med min ros. Känslorna sade åt mig att inte gå med hänvisning till att flickan inte var min ros. Så vad skulle jag göra egentligen? Jag satt länge kvar och våndades över detta. Till slut bestämde jag mig för att göra något som jag aldrig hade gjort tidigare i mitt liv. Jag vände helt enkelt såväl förnuft som känslor ryggen. Istället beslöt jag mig för att lägga saker och ting i ödets händer och handla utan några planer, utan några förhoppningar och utan att ägna minsta tanke åt följderna. Om det var blott en vänskaplig hand kunde jag intet förlora genom att fatta den. Om handen skulle komma att följas av en omfamnande arm så fick jag då, men inte förrän då, lyssna till vad förnuft och känslor hade att säga. Jag bestämde mig därför för att ställa mig vid entrén på slaget sex och, om än med en avvaktande attityd, helt enkelt låta saker och ting ha sin gilla gång, hända vad det hända ville.

När klockan närmade sig sex lämnade jag universitet i all hast för att lämpa av mina böcker på mitt rum. Min rumskamrat var inte hemma och det var jag enbart glad över, ty jag insåg nu skamset att medan han skulle sitta här och lida av sin olyckliga kärlek så skulle jag vara ute och roa mig med en flicka. Ändå föll det mig aldrig ens in att avstå från mötet, tyvärr är det så att lika starka som vänskapens band är för brustna hjärtan, lika svaga är de för pånyttfödda hjärtan.

Det hade redan börjat mörkna så jag kände inte igen någon av de studenter som passerade mig på väg hem efter en lång studiedag och de kände antagligen inte igen mig. Så här i efter hand inser jag att någon av dem faktiskt kan ha varit min ros men då var det ingenting som jag ens reflekterade över. Då klockan slog sina sex slag var jag ensam på universitetstrappan. Ingenstans syntes den nya studentskan till. Tiden rann iväg och i dess fåra följde också mina förhoppningar men jag stod envist kvar och väntade. Till slut öppnades universitets dörr och ut kom så den flicka jag väntade på.

”Förlåt att jag är sen”, sade hon och fällde upp sin krage till skydd mot vinterkylan. ”Ska vi gå då?”

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, jag hade föresatt mig att inte vänta mig något, men hennes direkta sätt överraskade mig ändå. Det var inte det trevande bemötande man kunde förvänta sig av någon som höll en för annorlunda och intressant, snarare av någon som såg på en som en bland många andra i mängden. Kanske var hon trots allt inte intresserad av mig och vad hade jag i så fall begått för fel så snabbt? Trots det följde jag med, fast besluten att avvakta och låta ödet ha sin gång, även om jag inte kan förneka att mycket av det mod jag hade uppbådat redan hade runnit ur mig.

Under vandringen in mot staden ökade förvirringen men nu ändrades humöret till det positiva istället. Hon visade sig vara en mycket öppen flicka, mycket öppnare än någon annan flicka jag hade pratat med, och jag fick veta en hel del om henne. Av hennes i mitt tycke överdrivet tjocka vinterkläder hade jag redan gissat mig till att hon kom från ett sydligare land. Detta bekräftades nu av henne själv och hon berättade nu en hel del om sitt hemland. Det visade sig också att vi hade flera gemensamma kurser och att vi därför kunde förvänta oss att råka på varandra många gånger under den kommande terminen. Jag vet inte om det var hennes öppna sätt som smittade av sig på mig eller om det var någonting annat men jag fann det mycket lätt att prata med henne, lättare än någon annan flicka jag hade pratat med. Hon lyssnade uppmärksamt när jag delade med mig av mina studieerfarenheter och förundrades över de olikheter som förelåg mellan våra respektive hemländer. Väl framme i staden var denna flickas avsikter fortfarande höljda i dunkel för mig men modet hade i alla fall återvänt.

Vi slog oss ned på ett stilla kafé och fortsatte vårt samtal över varsin värmande kopp kaffe. Jag fick nu tillfälle att närmare betrakta denna tills helt nyligen okända flicka då hon fick av sig sina tjocka vinterkläder, kläder som inte alls gjorde hennes skönhet rättvisa. För skön var hon, det insåg jag nu till min förvåning trots att hon inte var det minsta lik min ros och trots att jag inte ens hade sett åt en annan flicka sedan den svunna sommarnatten. Hennes stora, mörka ögon berättade bättre än någonting annat om hennes sydländska ursprung men lämnade ändå så mycket gåtfullhet kvar att det var svårt att inte nyfiket och hänfört förlora sig i dem. Hennes runda, mjuka ansiktsformer gav henne ett mycket ungt, nästan flickaktigt ansikte, och hennes blyga, milda leende tycktes nästan vädja till betraktaren om närhet och ömhet. Hon var ganska kortväxt men detta framhävde bara skönheten i hennes långa, mörka hår som mjukt följde hennes kurvor ända ned till höfterna. Jag vet inte om hon förstod vad jag tänkte men jag tyckte mig skönja en lätt rodnad på hennes kinder och hon slog blygt ned blicken.

I det ögonblicket var det som om en blixt slog ned från en klar himmel. Det var just i det ögonblicket, just i det ögonblicket som hon blygt slog ned sin blick, som jag insåg vari hennes riktiga skönhet bestod i, ty i hennes blyga blick hade jag känt igen min älskade ros! Det var som om en stor och dittills dold sanning nu äntligen uppenbarade sig. Det var inte vackra ögon, klingande skratt eller böljande hårsvall som hade fått mitt hjärta att öppna sig, det var vilja att ta hand om en annan människa, att se till att hon hade det bra och att beskydda henne. Kanske såg jag mig själv bakom denna blyga blick, en människa i stort behov mänsklig närhet och ömhet. Sant är i alla fall att det först var nu som jag kände att jag verkligen hade förstått vad sann och äkta kärlek var, inte nödvändigtvis till det vackra yttre utan till det unika inre, till en människa vars behov man kan och vill tillfredsställa, och detta var en kärlek öppen för alla, inklusive mig själv.

Jag vände åter blicken mot flickan framför mig. Så olik min ros men ändå så vacker. Så annorlunda jämfört med min ros men ändå så älskvärd. Min hand rörde sig ofrivilligt mot hennes. Jag kände att jag ville fatta den, kyssa den och tacka henne för att hon hade uppenbarat sanningen för mig och gett mig hoppet åter. Kanske såg hon vad som hade hänt i min blick eller kanske uppfattade hon min hands rörelse. Kanske missförstod hon mina avsikter, jag är inte själv säker på vilka de var egentligen, eller kanske hade hon tvärtom bättre än jag själv förstått dem. Hur det än var med den saken så slank det plötsligt ur henne:

”Det är så skönt att ha någon att prata med. Jag tror att jag lite grann saknar mitt hemland och min käresta som väntar på mig där.”

Min hand stannade upp i sin rörelse som fastfrusen. Känslorna, som så länge hade vilat, fick liv igen men det var med blandade känslor jag mottog hennes budskap. Jag vet inte om det var lättnad eller besvikelse som var den starkaste känslan. Lättnad, därför att jag nu ändå slapp det val mellan min ros och denna nya blomma som jag lite hade fruktat, men också besvikelse därför att jag kommit försent och någon annan redan hunnit plocka den innan jag till fullo hunnit njuta av dess doft. Min första reaktion var att jag ville resa mig upp och gå. Jag kände mig helt enkelt lurad och utnyttjad. Under falska förespeglingar hade jag lockats till en äng där intet längre fanns för mig. Varför skulle jag då stanna längre än nödvändigt?

Men precis när jag stod i begrepp att resa mig så lade hon sin hand på bordet. För andras ögon må handen ha varit tom men jag såg att den var full och det hon erbjöd mig var en vänskap. Vem var denna väna flicka, denna ängel som tycktes ha nedstigit från något överjordiskt paradis enkom för att hjälpa mig tillbaka till livet. Och vem var jag egentligen, som trots att inga löften givits och inga förhoppningar förespeglats, fann anledning att kräva mer än vänskap, mer än vad jag egentligen var värdig? Jag insåg nu skamset att jag faktiskt en gång hade intalat mig själv att jag kunde nöja mig med min lilla ros vänskap, med en kärlek till en syster snarare än till en flicka. Om jag nu skulle avvisa denna ängels vänskap så visade det bara att det var fel och att jag fortfarande var en ynklig människa som ingenting hade lärt, absolut ingenting.

Hennes hand låg kvar på bordet och jag insåg att den inte skulle vara full länge till, precis som för kärlek så kräver vänskap två personer, och om jag inte skyndade mig så skulle dess innehåll gå förlorat. Nu rörde jag åter min hand men inte från bordet som jag först hade velat utan mot hennes och försiktigt fattade jag hennes mjuka hand.

Försök att förstå

Min nyvunna vän, för det känns verkligen adekvat att tala om en seger i det här fallet, en seger över mitt forna liv och en seger över min olycka, min nyvunna vän bidrog till att lysa upp mina dagar under våren. Men henne gjorde jag mycket av det som jag hade velat göra med min kära ros. Vi gick på kaféer, åt på restauranger, besökte teatrar – kort sagt, gjorde saker och ting tillsammans. Närhelst hon var nedstämd och behövde någon att prata med fanns jag vid hennes sida och gav henne stöd och tröst. Närhelst hon var glad smittade det av sig på mig och det kändes äntligen som om jag hade börjat leva igen.

Kanske var allt detta blott ett uttryck för att all den kärlek som så länge väntat i mitt stackars sargade hjärta äntligen flöda fritt. Kanske var det bara så att jag i brist på min egen ros sällskap nöjde mig med hennes, att jag bara såg på henne som ett billigt substitut för det som jag aldrig kunde få? Jag gjorde trots allt mycket av det som jag i mina önskedrömmar skulle ha gjort tillsammans med min ros. Dock gjorde jag allt detta utan att få, eller ens att kräva att få, tillbaka någon kärlek. Jag nöjde mig med hennes vänskap och fann ren och äkta glädje i att göra saker tillsammans med henne. Framför allt var det under dessa stunder, mer och bättre än vid några andra tillfällen, som mina tankar kunde lämna min ros och ge mig sinnesfrid. I stället hägrade en ljuv framtid där jag skulle få leva det liv jag levde nu men med en ny och denna gång sann kärlek.

Däremot nämnde jag aldrig för henne någonting om min olyckliga kärlek. Hennes uppenbarelse gjorde att jag inte längre kände något som helst behov av att prata om den. Inte heller såg jag någon anledning att låta den olyckan förmörka den klara himmel under vilken vi nu så glatt umgicks. Dessutom ville jag inte på detta sätt utlämna min ros för utomståendes granskning och kritik, något som jag ännu lite grann ångrade att jag hade gjort då jag berättade om henne för min rumskamrat. Men kanske var det också så att jag fortfarande såg lite på vår vänskap lite ur ett kärleksfullt perspektiv och inte ville att mina känslor för min ros skulle komma att utgöra grand i vare sig mina ögon eller i hennes.

När jag tänker tillbaka på denna speciella vänskap så tycks den mig så djup som den man annars bara ser mellan två älskande, ja kanske rent av djupare. Jag tror faktiskt att jag ansträngde mig för att vara värdig hennes kärlek, som för att få ett erkännande eller en bekräftelse på min förmåga att vinna kärlek, men skulle jag verkligen ha velat vinna just hennes kärlek? Stundtals blev jag lite osäker på mina egna känslor. Jag tyckte mycket bra om henne men trots allt så kände jag inte på samma sätt för henne som för den enda ros som mitt hjärta någonsin har älskat. I stället såg jag på henne som en beskyddande bror ser på sin syster, med en ren och oskuldsfull kärlek men icke desto mindre en vacker kärlek. Detta gjorde mig ibland orolig för den händelse att jag inte bara skulle visa mig värdig hennes kärlek utan också verkligen vinna den. Skulle jag ha kunna ha hjärta att avvisa henne, en så underbar och älskvärd människa? Skulle jag kunna leva med vetskapen om att ha stulit henne från hennes käresta och krossat hans hjärta så som mitt eget krossats? Det var funderingar som dessa som gjorde att jag ibland drog mig undan hennes sällskap som hade jag passerat en osynlig men knivskarp gräns. Tack och lov framtvingade aldrig situationen något svar på dessa frågor och vi förblev mycket goda vänner, varken mer och varken mindre.

Att denna vänskap starkt bidrog till att läka mitt krossade hjärta torde stå klart för läsaren. Men samtidigt blev jag än mer benägen att hjälpa min ännu lidande rumskamrat, så som profeten brinner av iver att förkunna visdom till sina medmänniskor efter en gudomlig uppenbarelse. Och hjälp var någonting som min kamrat var i stort behov av för tillfället.

Med medlidande kunde jag nämligen konstatera att han nu genomgick samma mönster som jag själv hade gjort i sin hopplösa kamp att kurera sitt brustna hjärta och komma över sin olyckliga kärlek. Jag antar att alla människor genomgår samma lidande. När hjärtan öppnar sig för att ge kärlek så blir de samtidigt mycket sårbara och får de ingen kärlek tillbaka blir följderna tragiska. När en människa förälskar sig, när hon faller i kärlek som några språk så träffande uttrycker det, så skapas så många vackra bilder av kärleken att hon blir blind för allt annat och det för henne känns fullkomligt naturligt att kärleken ska uppfyllas. När så inte det naturliga sker och kärleken inte uppfylls så kommer det stackars offret förtvivlat leta förklaringar. Precis som fallet var för mig och precis som fallet nu var för min stackars rumskamrat så måste dessa förklaringar nödvändigtvis omfatta ett fel någonstans, just eftersom kärleken tedde sig så naturlig.

Jag hade nu kommit till insikt, äntligen efter så långt lidande, om att olycklig kärlek inte handlade om fel. Kärlek handlar om någonting ömsesidigt där båda parter ger och tar och där deras behov och förmåga att tillfredsställa varandras behov allena leder till sann och äkta kärlek. Ingen är garanterad kärlek utan att ge, ingen är utestängd från kärlek som kan ge. Denna insikt hade, om än inte fullständigt befriat mig från smärtan över att inte få vara den som kunde få vårda och beskydda min väna ros, så åtminstone lindrat den. Kanske hade mina lidanden förkortats om jag tidigare hade förstått detta och det var nu därför jag likt profeten sökte förkunna detta för min rumskamrat. Det visade sig dock svårt, ty även om han nu hade slutat anklaga sig själv så sökte han alltjämt fel och denna gång hos den flicka som försmått honom.

Lika ofta som jag tillbringade tid med att umgås med min nya vän, lika ofta tillbringade jag tid med att diskutera med min rumskamrat. Då det samtal jag nu ämnar berätta om ägde rum var jag särskilt orolig för min kamrat. Jag hade alltjämt i honom kunnat se mig själv och känna och dela de kval som så hade ansatt mig själv under min långa, mörka höst. Även min kamrat hade försökt lindra sin smärta genom att helt gå upp i andra aktiviteter, i hans fall idrotten. Även min kamrats humör varierade kraftigt. Det var som att betrakta en kapten för ett bräckligt fartyg i en storm. De höga och kraftiga vågorna kastade honom hänsynslöst hit och dit men istället för att försöka söka land så valde han att så långt det var möjligt blunda för den storm som rasade i hans hjärta. Vis av mina egna erfarenheter gjorde jag mitt bästa för att försöka lotsa honom igenom denna storm. Jag försökte gjuta olja på vågorna genom trösta honom i svårmodets stund och lugna honom i den falska hänryckningens stund, då jag så väl visste att en djup vågdal var att vänta. Men framför allt försökte jag få honom att börja ta itu med sina känslor och lära känna sig själv, ty jag visste ju så väl att ingen annan än han själv kunde hjälpa honom, stormen i hans hjärta skulle inte bedarra förrän han nådde land. Allt detta var dock förgäves. Istället för att styra in mot land så som jag önskade så sökte han sig tillbaka till svunna tiders paradisö, trots att den nu, och kanske oåterkalleligen, hade sjunkit i havet.

Kanske är jag för snar att klandra. Vem är väl jag att tro att just mina vägar är de rätta, jag som så länge hade följt snåriga irrvägar. Sanningen är att jag ännu inte kan vara säker på att det var jag som valde rätt väg den dagen då våra vägar skildes åt. Förvisso tror jag att jag genom att vandra bort från mina drömmars ros ända kom så nära henne som det bara är möjligt. Jag hoppas att det finns en plats för mitt hjärta i hennes hjärta, ehuru betydligt mindre än jag helst av allt skulle vilja, och att om hon i framtiden tänker på mig tänker gott om mig. Om så är fallet så kan jag inte tänka mig en bättre plats för mitt hjärta. Men vem vet om det var fel av mig att överge en del av mitt hjärta för ett hjärta som jag aldrig kan få och om det betyder att en del av mig därmed och oåterkalleligen gick förlorad? Kanske betalade jag ändå för mycket för att bringa fred till mitt brustna hjärta och kanske kommer minnet av min första och enda ros för alltid vara som en kvarnsten runt halsen på mig, hindrandes framtida kärlekar. Detta är något som blott framtiden kan utvisa. Klart är i alla fall att medan jag frivilligt hade lämnat mitt hjärta på slagfältet så satte min kamrat sig för en återerövring, om inte av sin forna flickväns hjärta så åtminstone av sitt eget.

Läsaren måste förlåta dessa ständiga utsvävningar som mitt krängande hjärta gör sig skyldigt till. Som synes anfräts jag alltjämt av tvivel om huruvida jag har valt rätt och en del av mig tycks ännu vilja lägga locket på denna kokande gryta. Men jag är nu en gång för alla fast besluten att tömma mitt hjärta och att stanna här skulle troligen bara göra mer skada än nytta. Det samtal som jag så länge har försökt återkomma till började alltså med att min rumskamrat utstakade en ny färdriktning. När jag återkom till studiekammaren sent en eftermiddag så satt han försjunken över ett papper. Han såg omedelbart upp när dörren öppnades. Han hade antagligen väntat på mig, det krävdes denna gång inga taktiska manövrar för samtalet att påbörjas.

”Vad tror du om det här?” frågade han rakt på sak och överräckte papperet.

Jag läste igenom det, först hastigt och översiktligt och sedan en gång till långsamt och noggrant, och mitt mod sjönk ju mer innehållet gick upp för mig. Jag insåg nu att min kamrat hade valt en annan väg än jag, en väg som jag ansåg vara försåtlig och direkt farlig. Brevet, för ett brev var det, saknade hälsningsfras men det rådde ingen tvekan om vem det var avsett för.

”Jag förstår att du har varit under stor press den sista tiden och att det kanske inte alltid har varit så bra mellan oss. Men jag ber dig ändå att tänka om och minnas alla de vackra stunder vi har upplevt tillsammans. En vacker relation borde inte ta slut så här. Skulle vi inte kunna försöka träffas någonstans och diskutera saken ansikte mot ansikte. Jag älskar dig.”

Jag tittade upp och mötte min kamrats blick. Det var uppenbart att han ville höra min uppfattning om brevet.

”Vad... vad menar du med det här?” var det enda jag kunde få ur mig.

Min rumskamrat ryckte först till lite lätt, som om han inte hade väntat sig ett ifrågasättande. Antagligen hade han utgått från att jag inte bara skulle dela hans uppfattning om hans vägval utan även aktivt stödja det, vilket tydde på att han själv inte var säker på huruvida han gjorde det rätta. Han återfick dock snabbt fattningen och tog till orda med väl förberedda argument.

”Jag menar vad jag skriver”, svarade han. ”Uppbrottet är fel och jag ger henne en chans att ångra sitt beslut.” ”Jag förstår att du är upprörd”, vidtog jag och gav honom en olycklig blick, ”men tror du verkligen att det här är det rätta?” ”Jag har tänkt igenom det här. Uppbrottet är fel.” ”Det är andra gången du säger det nu. Vore det verkligen inte bättre att försöka förstå henne istället och ge den tid av lugn och ro som hon vill ha.” ”Men hon vet inte vad hon vill!” ”Och det vet du? Vi har talat om det här förr och...””Ja, det vet jag”, avbröt han och tog fram ett annat papper som jag igenkände som brevet från hans flickvän. ”Jag trodde att du hade lovat att bränna det där brevet”, försökte jag. ”Du skadar bara dig själv genom att läsa det om och om igen.” ”Det är ju uppenbart att hon är deprimerad”, fortsatte han utan att fästa något avseende vid mitt inlägg. ”Men varför försöker du hitta andra förklaringar än hennes egen, att hon bara vill ha lugn och ro?” ”Hon är deprimerad”, vidhöll han, ”och ser mig som orsaken till det eftersom jag är den som står närmast henne. Därför tror hon att det blir bättre utan mig men hon tar fel. Jag älskar henne.” ”Må så vara”, medgav jag då jag inte gärna kunde förneka hans kärlek. ”Men desto större skäl i så fall att ge henne det hon behöver och vill ha, lugn och ro. Att respektera henne är det bästa sättet att visa att du fortfarande älskar henne.”

Han tystnade och andades med djupa andetag och jag trodde för ett kort ögonblick att jag kanske hade lyckats få honom på andra tankar. Det visade sig dock att han bara samlade krafter för nästa argument, som om en seger över mig på förnuftets plan skulle leda till en seger över hans flickvän på känslornas plan.

”Det här brevet är dessutom listigt upplagt. Hon skriver att hon inte klarade av att bryta upp ansikte mot ansikte. Om jag lyckas få fram ett sådant möte så ska du se att hon ångrar sig.”

Nu var det min tur att bli upprörd. Ett sådant beteende passade inte alls i den rena, oskuldsfulla bild jag hade av kärleken.

”Vem är det du försöker lura?” frågade jag. ”Henne eller dig själv?” ”Det är inte fråga om att lura”, försvarade han sig. ”Det är bara fråga om att… att visa henne det rätta. Hon förstår ju inte själv vad hon gör.” ”Och det gör du? Hur ska ni kunna ha en bra relation om du inte låter henne komma tillbaka självmant? Var kommer glädjen och spontaniteten vara? Var kommer kärleken att vara?”

Min rumskamrat tystnade och såg ned i golvet och jag tog tillfället i akt att försöka avstyra hans plan.

”Jag förstår att du vill hjälpa henne, sade jag, och att du vill förklara att du fortfarande älskar henne, men jag tror att det här brevet riskerar att vidga klyftan snarare än minska den. Om hon vill ha lugn och ro så kommer alla försök från din sida att få tillbaka henne bara få henne att dra sig undan ännu mer.” ”Men hur ska hon kunna veta att jag fortfarande älskar henne?” frågade han förtvivlat. ”Varför inte skriva ett annat brev istället, ett brev där du förklarar att du respekterar hennes vilja och att hon fortfarande finns i ditt hjärta. Förklara att hon inte ska skämmas för att komma tillbaka om hennes hjärta så önskar i framtiden så ska du se att hon kanske kommer en dag.” ”Men... men jag har redan skickat det här brevet. Det här är bara en kopia.”

Nu var det min tur att tystna. Jag hade ju så till den grad levt mig in i min rumskamrats öde att jag villigt delade hans smärta och såg det som min mission att hjälpa honom, nu när jag själv stod bortom all hjälp. Mina ord hade inte varit tomma i syfte att trösta utan jag trodde verkligen att det fortfarande funnes hopp för min kamrat. Till skillnad från min illusoriska kärlek så hade hans varit verklig och det som en gång hade slocknat kunde mycket lättare flamma upp igen än det som aldrig hade brunnit.

Men denna lilla förhoppning, som redan tidigare var svag, dog nu ut och jag kände det nästan som om jag hade blivit förrådd, jag hade ju gjort min rumskamrats sak till min sak.

”Varför gjorde du det?” frågade jag upprört. ”Det här kommer ju bara att ytterligare öka avståndet mellan er.”

Min rumskamrats olyckliga min fick mig att snabbt ångra mina hårda ord men vad annat än lögnen återstod väl nu för mig för att trösta honom.

”Kanske har jag fel”, försökte jag i syfte att mildra hans smärta, ”men tror du inte att om hon nu är så osäker på sina känslor att dina försök att närma dig bara leder till att hon drar sig undan än längre bort?” ”Jag ville ju bara få se henne igen, få tala med henne… en sista gång om inte annat.”

Vad kunde jag väl säga, jag hade ju själv så gärna velat tala med min egen ros men hållits tillbaka just av fruktan för att hon skulle sluta sig än mer.

”Det är kanske inte så illa ändå”, fortsatte jag. ”Ni är båda två upprörda just nu. Hon kommer kanske att ta illa vid sig nu men när stormen har bedarrat så kommer hon att förstå att du handlade överilat. Ni har haft en underbar tid tillsammans och minnet av den kommer alltid att finnas kvar hos henne.” ”Men hur länge ska jag behöva vänta?” ”Så länge som det tar för henne att lugna ned sig. Hon är lika upprörd som du just nu.” ”Men finns det då inget jag kan göra?” ”Om hennes gamla känslor för dig kommer att växa sig starka nog att övervinna hennes tvivel vet ingen, inte ens hon själv, och det är någonting som ligger utanför din makt just nu. Du måste ha tålamod och inte göra någonting överilat. Du är själv upprörd men du får inte låta det sprida sig till henne. Till dess kan du tyvärr bara vänta och hoppas.” ”Vänta och hoppas. Finns det då något hopp kvar för mig?” ”Inte mycket”, erkände jag, ”men om du verkligen fortfarande älskar henne så måste du klamra dig fast vid det. Det är tyvärr det enda du har just nu.”

Jag ville fortsätta, jag ville försöka övertyga min rumskamrat att se framåt istället för att stanna i det förgångna, men jag kände mig inte stark nog att göra det och hans ansiktsuttryck att döma var inte heller han stark nog att ta emot mer just nu. Han hade valt sin väg och det var inte mycket jag kunde göra åt det längre.

Försiktigt lämnade jag honom åt sina egna tankar. Samtidigt kunde jag inte låta bli att undra hur stark hans kärlek egentligen var eftersom han alltjämt försökte ge den till någon som inte ville ha den. Tänk om det var så att hans kärlek verkligen var starkare än min någonsin hade varit, om jag trots all den erfarenhet jag så självsäkert trott mig besitta ännu inte visste vad det ville säga att lida. Eller tänk om det var så att hans väg var den rätta och inte min och den verkligen skulle leda honom tillbaka till hans forna kärlek. Han spelade förvisso ett mycket farligt spel med mycket höga insatser och jag var vid det här laget mycket orolig för vad som skulle hända om han förlora, om han skulle överleva det. Men å andra sidan hägrade en mycket stor vinst som var väl värd risken. Tänk om han skulle vinna. Vad skulle det i så fall säga om mitt eget vägval? Tänk om jag trots allt hade gett upp för tidigt, om jag fortfarande hade kunnat vinna om jag bara haft styrka nog att kämpa för det?

Jag försökte slå undan tankarna och intala mig själv att min rumskamrat till skillnad från mig faktiskt en gång hade fått sina känslor besvarade men det kändes nu som ett svagt argument. Än en gång fick jag bekräftat för mig att vad jag än gjorde och vad som än skulle hända så skulle min egen kärlek aldrig helt dö ut och det kändes därför än viktigare för mig att åtminstone hjälpa min kamrat så att någon av oss blev lycklig igen.

Att älska utan att älskas

De senaste händelserna hade fått mig att börja tänka på min ljuva ros igen. Fram till detta samtal hade hon faktiskt endast sporadiskt återkommit till mina tankar. Istället hade mina funderingar kretsat kring andra människor och deras öden. Det hade börjat med min rumskamrat och hade sedan fortsatt med min sydländska vän och därefter en rad andra människor som kommit i min väg. Jag hade fått upp ögonen för alla andra sorger som fanns i världen och insett att jag inte var ensam i min olycka. Detta gjorde att jag inte bara kunde dela dessa människors sorg utan också verkligen känna den och i den mån jag kunde det också ta på mig den för att lätta deras börda. Det kändes därför viktigare för mig att hjälpa dem än att hjälpa mig själv, inte minst som jag ju själv var bortom all hjälp.

Men vad var det då som plötsligt hade fått mig att åter börja tänka min ros? Var det en ren och oskuldsfull vilja att hjälpa henne som en vän, så som jag hjälpte den lilla försvarslösa flicka som i sin ensamhet sökte sig till min närhet. Eller var det så att jag likt min rumskamrat inte hade gett upp hoppet om hennes kärlek och nu driven, inte av kärlekens vackra vänskapliga och förstående sida utan av dess primitiva lustfyllda sida, åter drogs till henne?

Denna primitiva sida var något som jag djupt föraktade hos min rumskamrat. För mig framstod han nästan som en förtappad varelse beredd att begå skändliga handlingar för att tillfredsställa sina behov utan en tanke på följderna för sina medmänniskor. Å andra sidan så avundades jag honom för det hopp han ännu hade och som jag själv hade gett upp sedan länge, ett hopp som ännu höll honom vid liv medan jag i jämförelse tycktes ha försjunkit i dvala. Jag kan inte förneka att jag ännu vid denna tidpunkt betraktade min underbara ros som den vänaste varelse att vandra uppå jord och att en blick eller ett leende från henne mycket väl skulle ha kunnat ge mig tillräckligt med hopp för att kärleken skulle komma att flamma upp igen. Visst fanns väl dessa tankar hos mig stundtals och visst gav de mig viss glädje. Att tänka tillbaka på den underbara kvällen med min älskade ros och den ack så ljuvliga kyssen var inte längre lika smärtsamt som tidigare. Istället ingav det en känsla av frid och harmoni. Detta ska inte förväxlas med glädje utan det var snarare den känsla som man förknippar med ett ljuvt barndomsminne, något som är för avlägset för att längre kunna skänka glädje men som man ännu minns en gång skänkte glädje. Jag kände således frid och harmoni inte över minnet av närheten till min ros utan över minnet av den glädje som sprang därur.

Var det då istället den vänskapliga och förstående sidan av kärleken som lockade mig tillbaka till denna för mig fridlysta blomma? Kanske hade mina vänner gett mitt värkande hjärta en möjlighet att ge utlopp för all den kärlek som dväljdes däri? Min väna ros hade avvisat min kärlek och hon hade avvisat min vänskap så vad återstod väl för mig annat än att ge den till andra som behövde den och glatt tog emot den?

Men likväl var jag inte tillfredsställd. Denna min kärlek hade skapats av och enkom för min ros så hur kunde jag väl nöja mig med att skänka den till andra än henne? Och tänk om även hon led av någon sorg, tänk om även hon behövde kärlek? Vem fanns väl där som kunde ge hjälpa henne och ge henne vad hon behövde? Jag var för evigt utestängd från den äng där hon blomstrade, jag kunde bara stå utanför och se på och lida i min vanmakt.

Det var just vid denna tidpunkt, kort efter samtalet med min rumskamrat, som detta att lida i vanmakt, som blev min roll. Det var inte bara mina tankar som jag hade hållit borta från min ros så länge utan även min blick. Men när jag nu åter började få upp ögonen för hur hon hade det så kunde jag inte känna annat än medlidande. Det tycktes mig nämligen som om hon inte längre var lika lycklig som jag mindes henne. Jag hade faktiskt inte sett henne på hela året, än mindre tänkt så mycket på det, men så en dag kom hon åter för min blick.

Det här hände sig en vacker vårdag, en av dessa underbara dagar då livet återkommer efter vinterns dvala och söker använda varje liten ljustimme för att ta igen det som vintermörkret så länge förnekat det. Till och med det nya landet, med sina vanligtvis så mulna och gråa dagar, tycktes ha ryckts med i denna jublande hänförelse. Solen lyste på en nästan klar himmel och gjorde sitt till för att tvinga tjälen ur jorden. Jag följde många andra studenters exempel och tog tillfället i akt att vandra i universitetsparken under lunchen. De nykrattade gångarna flankerades av nysprungna blommor som knoppade ikapp i solen. Det kändes verkligen som en dag att bara leva.

Men just som jag gick där och glatt lät mig berusas av våren så fick jag syn på en blomma som inte tycktes ta del i vårens hänförelse och till skillnad från sina systrar inte alls tycktes intresserad av att ta sig ur den kalla jorden och slå ut i solens sken. Jag hade precis rundat hörnet på en häck då jag på en bänk en bit ifrån mig såg henne sitta, den blomma som jag så länge hade förträngt och som en gång hade givit mig så mycket glädje. Men vad det än var hon kände där hon nu satt så inte var det glädje. Det var knappt att jag kände igen henne först. Hon blomstrade inte längre så som hon hade gjort den förra sommaren. Visst fanns där alltjämt hennes underbart gyllenblonda hår och hennes rosenröda läppar. Men vad hade hänt med hennes fordom så ljuvligt, äppelröda kinder? Det var som om färgen helt lämnat hennes ansikte och ersatts av dödens kalla blekhet. Och på hennes läppar syntes inte längre någonting av det leende som alltid brukade lysa upp hennes ansikte och smitta av sig på omgivningen. Men i det mörker som låg över hennes ansikte var det ändå någonting som blänkte till och mitt hjärta ville brista när jag insåg vad det var. Ögonen var alltjämt mystiskt beslöjade av hennes förtjusande ögonfransar men de kunde inte dölja vad som såg ut som en liten, liten tår. Jag såg den bara ett ögonblick innan hennes mjuka hand hastigt avlägsnade alla spår av den. Det var dock tillräckligt länge för att själv känna allt det lidande som min stackars ros måste ha känt där hon satt alldeles ensam. Känslan fullständigt överväldigade mig och jag stapplade förkrossad tillbaka till häckens skyddande hägn, lika mycket rädd att störa henne i hennes sorg som oförmögen att se henne lida mer.

Vilken sorg är värst att råka ut för? Sin egen sorg eller sorgen hos den människa som man mer än någon annan älskar? Den egna sorgen är förvisso tung, det hade jag smärtsamt fått erfara. Men jag hade ju insett att den sanna och äkta kärleken helt enkelt handlar om att tillsammans dela livets fröjder och vedermödor. När jag nu bevittnade hur min älskade ros nedtrycktes av sorg kunde jag inte annat än lida med henne. All den sorg hon måste ha känt i detta ögonblick, ensam och övergiven där hon satt, drabbade också mig med full kraft. Vad hade väl min egen sorg, tung som den ändå var att bära, mot detta? Blotta vetskapen om att det var just hon som sörjde, den väna blomma som jag mer än någon annan önskade ägna mitt liv åt att hjälpa och beskydda, gjorde att jag led mångfalt mer än när jag bara hade min egen sorg att bära. Men hur svårt min stackars ros sorg än tyngde mitt hjärta där jag nu stod gömd, själv dold för hennes sinnen men med mina egna sinnen så öppna för henne, så var det ändå ingenting mot min oförmåga att hjälpa henne. Den älskande må lida av att se sin älskade sörja men för honom återstår ändå alltid möjligheten att hjälpa sin älskade och axla en del av hennes sorg. Men mig den olyckligt käre, var denna möjlighet inte förbehållen. Hur gärna hade jag inte velat gå fram till henne och beskyddande ta henne i mina armar. Ack, om jag ändå finge låna henne en axel att gråta ut mot eller ett öra att förtälja om sin sorg. Men därtill var jag förbjuden, nekad henns kärlek som jag var. Likväl var frestelsen svår att motstå och kanske hade jag också lämnat mitt gömställe om inte en annan sak plötsligt slog mig, hårt och obarmhärtigt.

Tänk om orsaken till hennes sorg inte låg utom min förståelse utan i själva verket inom mig, om det var jag som på något sätt hade orsakat hennes tårar? Kunde någonting som jag hade gjort eller inte gjort sårat min ömtåliga ros? Alltför ofta går vi igenom livet klumpigt och burdust utan att i tillräckligt hög grad reflektera över våra medmänniskor. Precis som försvarslösa insekter ofta trampas ned av oss utan att deras brutala död ägnas ens en tanke, lika ofta trampar vi ovetandes på oskyldiga människors känslor. Hade jag inte redan alltför många gånger hårdhänt spelat på min ljuva ros spröda känslosträngar? Hade jag inte besvarat hennes milda vänlighet med girigt begär och hennes väna avvisande med oförstående sorg? Eller ännu värre, tänk om min ros, fulländad som hon framstod för mig, väl kände till den påverkan som hennes skönhet hade på mig.

Vilka tankar och känslor hyser den människa som i sin hand håller en annan människas känslor och som med en lätt fingerrörelse kan bringa liv eller död till dennes känsloliv? Inte kan väl någon känna glädje över att få ett sådant ansvar. Snarare måste väl denna människa känna skuld, ty det enda som skiljer henne från en mördare är att det blod som besudlar hennes händer kommer från ett hjärta. Hur skulle någon kunna orka leva vidare med en sådan skuld?

Det var dessa tankar som nu hemsökte mig där jag stod gömd bakom häcken. Mig allena hade jag givit skulden för dessa min älskade ros tårar och jag led nu med henne som om sorgen vore min egen. Men vad kunde jag göra? Jag ville ju så gärna hjälpa henne men jag visste bara inte hur. Skulle jag handla eller skulle jag avstå från att handla? Hur gärna ville jag inte gå fram till henne och förklara att hon inte längre behövde fälla tårar för min skull (även om det skulle vara en vit lögn för jag skulle ljuga om jag sade att jag vid detta tillfälle kommit över min olyckliga kärlek). Men tänk om det nu inte var för min skull som tårarna kom utan för någonting annat och om min närvaro skulle tynga hennes sinnesstämning än mer. Hur skulle jag kunna veta? Hon satt bara tio steg ifrån mig, tio små steg, men likväl var hon längre bort från mig än någon annan människa.

Till slut gav jag upp och gick med tunga steg bort från mitt gömställe och bort från henne, utan att vända mig om en enda gång.