Nedladdningsbara versioner

Innehåll

Karta

Frändernas ring

2010-09-26

Frändernas ring är den tredje delen i den krönika som jag skriver om kungariket Cindarell. Frändernas ring tar vid där Brödernas stad slutade och berättar vidare om Ales och Minns äventyr i Cindarell. Mer om Cindarell kan du läsa här.

Frändernas ring
Tredje delen av Cindarellkrönikan

10. Svärd och magi

"Magi kommer och går men svärd och yxor består."

Gammalt krigarordspråk

   Den nya dagen grydde och ännu en till synes fåfäng jakt tog sin början. De steg upp, åt en hastig frukost och axlade sina packningar. Vädret tycktes åter bli sämre ty moln täckte himlen och lätta snöflingor började falla i deras väg. Om inte deras jakt kröntes med framgång snart så skulle de inte längre ha något spår att följa. Slättmarkerna hade i alla fall redan gett upp och börjat lämna plats för träd. Träden blev till dungar som blev till en skog och innan dagen var slut slöt sig mörka skuggor kring dem.
   "Svartskogen hälsar oss välkomna", muttrade Orim sarkastiskt.
   Ale rös.
   "Jag hoppas att det bara är skuggorna som gett skogen sitt namn", sade han.
   "Så är det tyvärr", svarade Orim med en glimt i ögat. "Det hade annars varit skönt med en liten strid som omväxling. För länge sedan fanns det svartfolk i de här skogarna men i takt med ert folks framträngande har de dragit sig tillbaka till ödsligare marker."
   "Önskar du då krig framför fred?" sade Cihrind förebrående.
   "Böner och trästavar utgör ett ringa skydd mot fiender. Ovan jord tror ni er stå trygga men ni ser inte de strider som vi dvärgar utkämpar mot svartfolken i bergens djup till gagn också för er människor. Utan oss hade de vällt ut ur sina hålor i outsinliga mängder. Det är inte fåfäng önskan utan förutseende och beredskap som driver oss."
   "Är det sant att en dvärg ensam kan besegra tio orcher?" undrade Ale intresserat.
   "Tio?" skrattade Orim. "Tjugo eller trettio är ingen konst att fälla för en hårdför dvärg med en skarpslipad yxa. I strid mot många fiender på en gång arbetar vi upp ett bärsärkraseri som ger oss styrka att svinga våra yxor tills inga fiender längre står upp."
   "Men hur försvarar man sig med bara en yxa?"
   "Försvarar sig? Det behöver man inte så länge man nekar motståndaren anfall. Ditt märkliga svärd är välsmitt och din klumpiga sköld är vacker men i strid är de underlägsna en yxa. Du behöver flera svärdshugg för att fälla en fiende och mot tunga vapen förslår inte skölden långt. Jag däremot fäller mina fiender med ett enda yxhugg innan de får en chans att slå tillbaka."
   "Utmana inte ödet", mumlade Cihrind. "Onda tider stundar och du kan få bevisa dina ord förr än du anar."
   "Låt dem komma på det att jag må visa mig värdig min faders yxa."
   Till de andras lättnad infriades inte dvärgkrigarens förhoppningar. Varken vän eller fiende korsade deras vandring genom Svartskogen och natten förflöt lugnt också den. När den uppåtgående solen skingrade mörkret tog den också med sig alla tankar på svartfolk och de återupptog sin jakt. Spåret var nu svagare men gick än så länge att följa och framför dem började nu också en bergskedja att resa sig.
   "Vi närmar oss Ekedals bergspass varåt spåren leder", anmärkte Cihrind. "Bortom det börjar baron Ekenskiölds marker och då om inte förr torde vår gåta få sin lösning, med eller utan spår."
   De sista timmarna gick stadigt uppåt och det var med trötta ben som de välkomnade dagens slut. Vinden hade börjat tillta och blåst bort de sista resterna av spåret men bergspasset erbjöd gott om skyddande skrevor för deras nattläger och de såg fram emot ännu en lugn natt. Den här gången ville dock ödet annat.
   Det var under Orims vakt som det hände och efteråt skulle de vara tacksamma för det ty utan dvärgens vaksamhet hade det kunnat gå mycket illa. De väcktes av det klirrande ljudet av hans ringbrynja när han hastigt reste sig och spanade ut i mörkret.
   "Vad står på?" undrade Cihrind yrvaket.
   "Ett litet djur rörde sig mot lägret", svarade dvärgen. Något skrämmer det mer än lägereldens sken och detta något är på väg hitåt."
   Ale greppade nervöst sitt svärd och till och med Cihrind grep efter sin stav. Det som kunde bekymra en dvärg var tillräckligt för att skrämma den modigaste människa och de drog sig oroliga närmare honom.
   Plötsligt bröts tystnaden av vilda ylanden som skar genom natten. Ale höjde instinktivt sin sköld till skydd för sig och Minn och ögonblicket efter kände han hur någonting for in i den och blev sittande. Han behövde inte se efter vad det var för något för in i ljuskretsen föll nu halvdussinet projektiler. Bredvid sig såg han hur Minn slöt ögonen och tycktes koncentrerad. Bad hon en bön? Bakom henne hade Cihrind segnat ned med en svartfjädrad pil genom axeln. Ylandena hördes nu alldeles intill lägret och de kunde skymta skuggorna av flera beridna krigare.
   "Ge dem inte ett andra skott!" bölade Orim och rusade ut i mörkret.
   Ale tvekade och kastade en blick på Minn och Cihrind.
   "Hjälp honom, Ale", stönade Cihrind. "Annars är det ute med oss allesamman. Jag skyddar Minn."
   Vid abbotens ord spärrade Minn upp ögonen och såg sig förvirrat omkring, som om hon precis hade vaknat. Ale tyckte sig se en blandning av vrede och något mer i hennes blick, var det besvikelse? Utan att tänka mer på det hörsammade han Cihrinds önskan och rusade efter dvärgen.
   Mörkret slöt sig om honom men lyckligtvis hade molntäcket spruckit upp och en liten strimma månsken letade sig ned till honom. Framför honom var Orim inbegripen i strid med fyra av de fientliga ryttarna. På sin väg till dvärgens sida snubblade han nästan på ett fyrfota djur som låg stilla på marken med sin lika stilla herre under sig.
   En femte ryttare dök upp ur tomma intet och det var med nöd och näppe som han fick upp sin sköld till skydd. Ett tungt slag träffade skölden och bedövade nästan hans arm. Med sitt svärd försökte måtta en fint så som han hade lärt sig men ett nytt smärtsamt slag kastade honom tillbaka och skölden kändes med ens så tung att han inte längre orkade hålla den framför sig. Som i en dimma såg han hur hans hånleende motståndare höjde sitt svärd mot hans oskyddade bröst. Han kände nästan hur han välkomnade det hugg som skulle göra slut på hans plåga.
   Men innan svärdet hann falla ven en egg genom luften och klöv hans fiendes huvud ned till axlarna. Ale kände hur en klibbig vätska träffade honom i ansiktet och lättnaden över att ha klarat sig ersattes snabbt av kväljande olust.
   "Ge dem inte initiativet!" röt en röst tätt intill hans öra.
   Ale kämpade för att uppbåda ny styrka och höjde skölden igen. Ännu en ryttare dök oväntat upp, beväpnad med ett långspjut, men i stället för att rida rakt mot Ale sökte han först kringgå dvärgens yxa. Hans första hugg träffade därför skölden snett så att styrkan i stöten helt avleddes. Det skedda gav Ale en idé och i stället för en ny fåfäng fint så väntade han kallt in nästa attack.
   Stöten kom men den här gången vek han åt sidan och vinklade skölden. Spjutet gled förbi skölden utan att göra någon skada och Ales motståndare tappade överrumplat balansen. Det var det ögonblick som Ale hade väntat på. Med ett snabbt hugg över den utsträckta spjutarmen slog han vapnet ur hans hand, vände om och följde upp det med ett nytt hugg som slog den försvarslöse ryttaren ur sadeln.
   Utan att ta sig tid att yvas över sin seger vände han sig instinktivt mot näste anfallare som han skymtat i ögonvrån, nekade honom första hugget och stötte svärdet mot den överraskade ryttarens oskyddade bröst. Den kraft med vilken ryttaren sprängde fram vändes mot honom själv och svärdet trängde djupt in i honom. Ljudlöst gled han ur sadeln medan hans herrelösa kreatur flydde ut i mörkret.
   Då inga nya fiender syntes till vände sig Ale mot en av Orims kvarvarande motståndare och utan hänsyn till den ridderlighet han hade lärt sig så fällde han honom med ett hugg i ryggen. Orim hade själv avslutat två av sina antagonister och sänkte nu den sista med ett svepande hugg.
   "Den där var min!" skrek han vresigt men en glimt i ögat visade att han ändå hade uppskattat Ales verk. "Inte illa för ett svärd", berömde han.
   "Inte illa för en yxa", svarade Ale självsäkert.
   Striden hade gjort honom upprymd och han kände hur blodet pulserade i kroppen. På några ögonblick hade han och hans svärd fått sitt elddop och ensam hade han fällt tre motståndare. Med ens förstod han dvärgens känslor inför strid. Han kände det som om han för första gången i sitt liv uträttat något stort, något eget, och som han äntligen hade hittat sitt kall i livet. Det var nästan så att han beklagade att där inte längre fanns några fiender att bekämpa.
   Dvärgen hade ryckt till vid Ales ord men brast nu ut i ett gapskratt och slog honom hårt över axeln.
   "Du och jag ska nog bli goda vänner trots allt", skrattade han.
   På avstånd hörde de hur flyende ryttare red bort från dem.
   "Låt dem löpa och berätta om sitt nederlag", sade Orim.
   "Vad var det för några?" undrade Ale.
   Han hade börjat lugna ned sig och först nu började eftertankens kyla stryka över hans upphettade ansikte. Tre motståndare låg livlösa vid hans fötter men om ödet hade velat annorlunda så hade han själv legat där, ja inte bara han själv utan också Orim, Cihrind och Minn. Tanken gjorde honom yr och det svartnade för hans ögon.
   "Ulvryttare", svarade Orim med en röst som lät avlägsen. "Svartalfer på tämjda på ulvar. Jag hade faktiskt inte väntat mig att finna några här. Vad kan ha lockat dem ut ur sina bergshålor? Men hur är det med dig?"
   Dvärgen hade sett hur blek Ale hade blivit och tog snabbt tag i honom för att hindra honom från att falla ihop.
   "Du lät dem få in ett par tunga slag", konstaterade han. "Men inget blod har spillts, en smärta i din arm de närmaste dagarna kommer att påminna dig om det men det är också allt. Kom ihåg detta till din nästa strid."
   Ale nickade tyst och lät sig villigt stödjas av Orim. De lämnade platsen för striden och återvände till lägret, där de åsåg hur Minn förband Cihrinds sår.
   "Cindars kraft är i sanning stark i dina helande händer", berömde abboten.
   Men Cihrinds uppskattande ord hade en överraskande effekt på Minn. I stället för att tacksamt ta emot sin kyrkofaders välsignelse så förvreds hennes min i något som liknade ilska och, tyckte Ale, besvikelse. Röd i ansiktet och med tårar i ögonen reste hon sig upp.
   "Du förstår ingenting!" skrek hon. "Ingen av er förstår någonting! Alla vill bara utnyttja mig!"
   Med händerna för ansiktet sprang hon snyftande ut i skogen. Cihrind försökte resa sig men smärtan i hans axel höll honom tillbaka. Ale lät däremot inte sitt sår hindra honom utan försökte rusa efter. Han behövde inte springa långt. Strax bortom ljuskretsen låg Minn och snyftade intill en utskjutande rot som hon antagligen snubblat på i mörkret.
   "Minn?" började han trevande.
   "Lämna mig i fred", snyftade Minn.
   "Jag vill inte lämna dig och det vet du", försökte Ale.
   "Snälla du, du förstår inte heller. Elrind, Morvan, Cihrind - alla har de talat om mina krafter men de har inte gjort något annat än att använda dem för egna syften."
   "Hur kan du säga så? Jag såg ju själv hur du helade den där björnhonan under klosterprovet?"
   "Jag gjorde ingenting, det var hon själv som helade sig genom mig. Jag är ingenting annat än ett kärl som andra nyttjar och slår sönder när de är klara. De enda krafter jag frambringat har varit andras krafter. Närhelst jag har försökt skapa någonting själv så har jag misslyckats. Jag kunde inte rädda Legim, jag kunde inte döda Morvan, jag kunde inte ens försvara oss mot de där svartfolken. Du har i alla fall ditt svärd. Jag är ingenting!"
   Ale knäföll vid hennes sida.
   "För mig är du någonting", sade han. "Jag hade aldrig vågat anfalla utan dig. Det var inte svärdet som gav mig mod, det var du."
   "Det är bara som du säger", snörvlade Minn.
   "Inte alls. Det var inte jag som stod upp mot Khendir vid Andarnas hemvist, det var inte jag som gick mot Sartor i Brödernas stad, det var vi. Utan dig är jag inte heller någonting."
   Minn svarade inte men hennes tårar föll inte längre och Ale förstod att hon lyssnade och tog till sig det han sade.
   "Kom nu", fortsatte han. "Tillsammans ska vi hitta den där ringen, inte för att Ragnvald eller Orim eller ens kungen befallt det utan för att vi själva vill det och kan det. Om inte du går så gör inte jag det heller. Följer du med mig?"
   Minn svarade inte men hon tog i alla fall hans hand och lät honom hjälpa henne upp och tillsammans återvände de till nattlägret. Till deras förvåning stod Cihrind och Orim en bit utanför och diskuterade. När de kom närmare såg de att de stod böjda över en av de stupade svartalferna, den förste av dem som Ale fällt.
   "Märkliga ting är i görningen, det kan jag inte längre förneka", muttrade Orim. Han pekade på svartalfens blodfläckiga svärd och de förstod direkt vad han menade. Det var försett med ett sigill i form av tre eklöv.
   "Är det honom vi har jagat hela tiden?" utbrast Ale.
   "Kanske, kanske inte. Han kan också ha stulit det nyligen. Någon ring har han däremot inte på sig men ett spår har han lämnat som det vore dumt av oss att bortse från."
   "Menar du att vi ska följa efter dem som flydde?" undrade Ale men dvärgen skakade på huvudet.
   "Slogs du med ett krossvapen?" frågade han retoriskt. "Den här svartalfen bär på oläkta sår som varken svärd eller yxa åsamkat honom. Jag tror inte att de var ute på rövarstråt, jag tror att de var på flykt, men frågan är från vem eller vad. För att få svar på den frågan måste vi följa de spår varifrån de kom."
   De bröt skyndsamt upp och gjorde i ordning facklor för nattens jakt. Van som han var vid grottors mörker behövde Orim inget ljus utan gav sig av i svartalfernas spår utan att vänta in de andra. Det var som om det nya spåret intresserade honom mer än det gamla de dittills följt. Lägerelden släcktes efter att först ha gett liv åt tre facklor men innan de följde efter dvärgen så vände sig Minn mot Cihrind och mötte stadigt hans blick.
   "Förlåt mig för mina förhastade ord, Cihrind", sade hon. "Jag vet att du bara vill mitt bästa."
   "För all del, mitt barn", svarade abboten milt. "Jag vet att ni båda står inför viktiga vägval."
   Han höjde rösten något så att också Ale skulle höra.
   "Jag begär inte att ni i er nuvarande sinnesstämning ska ta till er mina ord men jag ber er ändå bevara dem i ert hjärta och när ni är mogna återkalla dem och lyssna till dem. Var och en av er är på väg att upptäcka krafter som vida överstiger er förmåga. Fråga er om ni inte kan nöja er med den lott Cindar skänkt er och leva i nuet i stället för att sträva efter än mer i en oviss framtid. Många män och kvinnor större än ni har klättat högt, fallit djupt och irrat länge och få av dem har sedan åter funnit sin väg och fått balans i sina liv."
   Minn rynkade på pannan.
   "De orden tror jag att jag har hört dig fälla förut, till någon annan", sade hon.
   "Det är och förblir min tunga plikt som biktfader att fälla dem till vilsegångna själar", svarade Cihrind. "Bed till Cindar att jag inte kommer att behöva upprepa dem till dig."
   Med de orden tog han en fackla i den ena handen och sin trästav i den andra och gick med böjt huvud den väg Orim tagit. Det såg ut som om han gick med möda och han stödde sig tungt på staven. Minn följde tvekande efter och sist i sällskapet gick Ale. Svärdet i hans skida kändes med ens inte längre som en trygghet utan som en extra börda på vägen.

   Det tog dem inte ens en timme att komma ikapp Orim. Han hade stannat på en plats där bergspasset var som smalast och med sänkt huvud och tankfull blick gick han fram och tillbaka. När de kom närmare förstod de varför han hade stannat.
   Överallt i passet låg stelfrusna och knappt snötäckta kroppar, kroppar av både två- och fyrbenta varelser. Till det yttre liknade de de svartalfer och ulvar som överfallit dem tidigare under natten, kanske hade de tillhört samma klan? Åtminstone ett dussin av dem hade stupat här.
   Men det mest skrämmande var inte döden i sig utan det brutala och våldsamma sätt som de mött den på. Armar, ben och huvuden hade skilts från kropparna och landat långt från sina forna ägare. Inte ett enda av liken hade undgått denna fasansfulla lemlästning. Ännu i döden greppade de herrelösa händarna vapen, vapen som inte förmått rädda deras ägare från deras öden. Mållösa föreställde de sig den slakt som måste ha ägt rum på denna plats.
   "Har de dödat varandra?" flämtade Ale men Orim skakade bara på huvudet.
   "Svartalfers lätta vapen åstadkommer inte sådana här skador. Detta liknar mer ett verk av en tung yxa."
   "Eller kanske ett svärd i en stark hand?" undrade Ale som erinrade sig blodfläckarna på det svärd med tre eklöv som de funnit hos hans motståndare. Det hade inte varit deras blod på svärdet och svartalfen själv kunde knappast ha orsakat sådan förödelse med det.
   Orim förstod vad Ale syftade på.
   "Det är i så fall en mäktig fiende vi följt men det kan mycket väl stämma", konstaterade han. "Vår man borde ha nått passet för ett par dagar sedan och att döma av hur snön fallit så stämmer det med tidpunkten för den här striden. Likväl så måste han ha mött sitt slut här ty spår av en släpad kropp leder bort från vägen, upp mot bergen."
   "Varför skulle de ta med sig ett lik?" undrade Minn och fruktade svaret på sin fråga.
   Dvärgen ryckte på axlarna.
   "För att plundra honom i lugn och ro i sin kula och sedan äta upp honom", antar jag. "Varför annars?"
   Cihrind tecknade Cindars heliga triak.
   "Frid vare med honom, vem han än var", mumlade han.
   "Tja, det får vi väl snart veta", sade Orim och följde utan att tveka det nya spåret efter den släpade kroppen. "Kommer ni?"
   De andra kände sig inte lika hågade att gå mot svartalfers marker men ställda inför valet att vänta på denna dödens plats utan dvärgens yxa eller följa med så var beslutet enkelt.
   Det snöfall som till deras förtret täckt deras första spår hade nu lagt grunden för detta nya spår och de fann sig oväntat tacksamma för det. Utan snön hade de aldrig funnit vägen till svartalfernas hålor, ty de följde inte längre någon väg utan gick rakt genom vilda berg vars steniga mark annars hade gett också den bäste spårfinnare problem.
   Efter ytterligare någon timme så kom de in i en liten ravin. Gryningens första ljus hade nu börjat driva bort mörkret och de kunde alla se den av nakna buskar nödtorftigt dolda grotta som öppnade sig i ravinens slut.
   Orim hukade sig bakom en klippskreva varifrån han hade god sikt över grottan och hans grepp om yxan hårdnade. Men med ens så slappnade han av och gick helt öppet fram mot grottöppningen. När de kom närmare förstod de varför försiktighet inte längre var nödvändig.
   Med huvudet utåt och ansiktet vänt mot marken, som om han hade fallit i flykten, låg ännu en fallen svartalf. Döden hade hunnit ikapp honom precis innan han nått friheten utanför grottan. Orim lutade sig över honom.
   "Likadana krosskador som de första svartalferna vi mötte", konstaterade han. "Ett enda slag räckte för att knäcka ryggraden. Vem som än dräpt alla dessa svartalfer så har han klarat sig lika bra med svärd som utan."
   "Du sa ju att han var död", viskade Minn. "Att svartalferna dödade honom."
   "Han verkar snarare vara Döden själv", svarade Orim och knogarna runt yxskaftet vitnade ånyo.
   De smög försiktigt in i grottan, tätt intill varandra av fruktan för vad som väntade dem därinne. Grottan förgrenade sig i flera trånga och illaluktande gångar men de vägleddes av fler svartalfslik och nådde snart en mindre grottsal. På golvet låg diverse rustningsdelar utspridda, för stora för att ha kunnat tillhöra svartalferna, och i ett hörn låg en sköld, på vilken en svartalfs livlösa kropp låg. Nacken var knäckt och dess armar och ben låg i onaturliga vinklar, som om den först dödats och sedan slängts undan av starka händer.
   Orim tryckte undan svartalfen med foten och ingen blev förvånad över att se de gröna eklöven och det bruna segelfartyget på skölden. Detta var mer än en knekts enkla stridssköld, detta var en adelsmans ceremoniella och påkostade vapensköld.
   "Ingen annan än baronen själv skulle våga bära den ekenskiöldska skölden så öppet", mumlade Cihrind. "Kan en Cindarells frälse verkligen vara inblandad i ett sådant nesligt dåd?"
   "Men var är er baron nu?" undrade Orim.
   Det var Minn som gjorde den makabra upptäckten.
   "Titta här!" utbrast hon. "Det ligger ett avhugget finger på golvet."
   Orim synade fingret.
   "Jag vågar svära på att det har suttit en ring runt det här fingret. Någon otålig svartalf har helt sonika bitit av fingret för att komma åt den. Jag undrar..."
   Han gick tillbaka till den döde svartalfen.
   "Och den här svartalfen saknar ett finger", fortsatte han. "Det förefaller mig som om han betalade dyrt för fräckheten att bita av er barons finger och bära dennes ring."
   "Så baronen har inte bara överlevt utan också tagit tillbaka ringen?" suckade Ale.
   "Så ser det ut", svarade Orim. "Han är inte bara stark utan också seg, måhända rinner det dvärgblod i hans ådror."
   Ingen kände sig hågad att skratta åt hans skämt. Ale erinrade sig Tjalves ord om att det var ett spöke som bragt hans stackars mäster om livet och började undra om de inte låg närmare sanningen än vad de hade trott.
   "Då har vi alltså inget annat val än att fortsätta till Ekedal och baronens domäner", konstaterade Cihrind. "Tror ni fortfarande att vi följer ett villospår, min gode Orim?"
   "Jag tror att baronen tagit tillbaka sin ring men det behöver inte betyda att han också tagit er konungs ring", grymtade dvärgen.
   Han lät dock inte lika övertygad längre.

11. I ekars dunkel

"Likt ett träd är Cindars barn, de förgrenar sig, blommar ut och bär frukt men den rot ur vilken alla stammar är Cindar."

Cindars Ord, tal 2, kap 1

   Det var en vacker vy som mötte dem efter att ha kommit igenom bergspasset. Hela Ekedal i all sin prakt låg nu för deras fötter. Vägen ringlade ned från passet och förlorade sig snart i den täta ekskog som uppfyllde dalen. Också utan sin gröna sommarskrud var det med stolthet som de träd som gett Ekedal sitt namn sträckte sina nakna grenar mot den klarblå himlen ovanför dem. Än högre reste sig de berg som inneslöt Ekedal i sin famn av sten och som endast deras väg och en havsvik i öster förmådde tränga igenom.
   Från bergspasset kunde de också skymta flera små byar, varifrån rökpelare kämpade sig uppåt genom den kalla vinterluften. Byarna låg alla längs branta sluttningar, som om ekskogen trängt undan dem ur dalen och tvingat dem klättra upp i de omgivande bergen. Detsamma tycktes gälla åkrarna och betesmarkerna, ty i dalen syntes inga röjda marker men i gengäld så hade byborna anlagt snillrika terrasser där lador och fäbodar nu stod ensamma i väntan på vårens sådd och grönbete. Hela dalen andades stillhet och ro.
   "Om de nu ändå vill bo bland bergen så varför inte i dem i stället för ovanpå dem?" undrade Orim.
   "Ekskogar är både en välsignelse och en förbannelse", svarade Cihrind. "Ekens hårda trä har många användningsområden och virket är högt skattat i Cindarell. Emellertid är eken därför konungens träd och får inte huggas ned utan hans tillåtelse."
   "Så träd skattas högre än människor?" skrockade dvärgen. "Aldrig att en dvärg skulle ge vika för ett träd."
   "Det var inte så jag menade", replikerade abboten förnärmat. "Människor kan mycket väl leva i balans med sin omgivning utan att den ene skattas högre än den andre."
   "För all del", svarade Orim muntert. "Låt oss nu gå ned och hälsa på herr och fru Ek och akta oss för att trampa på deras små ekollon."
   Cihrind blev alldeles röd i ansiktet men fann inte ord att svara dvärgen. De följde i stället vägen nedåt och tog sikte på en liten by som låg strax nedanför passet.
   Redan på avstånd såg de att det var mer än valet av plats som skilde byn från andra byar i Cindarell. I stället för de gängse trähusen så var den här byns hus uppförda i grovhuggen sten, ett material annars förbehållet rika borgare. Taken bestod endast av tjocka lager halm som såg ut att vara lika otillräckliga mot regn som väggarna såg ut att vara otillräckliga mot kyla. Dörrarna kunde möjligen vara av trä men i övrigt så lyste det material som dalen var så full av med sin frånvaro. Vad än Cihrind sade om naturens balans så kändes det som om Ekedals invånare var förfördelade gentemot dess ekar.
   De närmade sig byn med raska steg, glada åt att äntligen få tillbringa en natt under tak igen, hur bräckligt det än må vara. En låg stenmur som tycktes ha byggts i flera omgångar omgärdade byn. Vad den än var ämnad att skydda mot så skulle det ta många generationer innan den var hög nog för att uppfylla sitt syfte. Plötsligt så nådde dem ljudet av upprörda stämmor och de såg hur en folkhop beväpnad med spadar och högafflar rusade ut ur byn. Målet för deras vrede tycktes vara en äldre man i en trasig svart klädnad som skrämt sökte undkomma sina förföljare i skogen.
   Cihrind förfärades över vad de bevittnade och gjorde ett fåfängt försök att springa ifatt pöbeln.
   "Vad tar ni er till?" utbrast han. "I Cindars namn, lämna den arme mannen i fred!"
   Några eftersläntrare, för orkeslösa för att hålla jämna steg med de övriga, gav upp och blängde ilsket på abboten, som om det vore hans fel att deras byte undkom dem.
   "Blanda dig inte i saker som inte angår dig", fräste en gammal gumma.
   "Vakta dina ord, Rota", sade en fetlagd medelålders man som givit akt på Cihrinds munkkåpa. "Det är visst fint folk som besöker oss."
   "Fint folk ger sig inte ut i det här gudsförgätna vädret", muttrade gumman. "Förvisst bringar de mer olycka till vår arma by."
   Mannen gick urskuldande fram mot dem med öppna händer.
   "Jag ber om tillgift, fader", sade han. "Det var inte alls vår mening att förolämpa er. Tillåt mig att presentera mig, mitt namn är Lovin och jag förestår vår enkla bys värdshus och handelsbod."
   "Angenämt", sade Cihrind och presenterade sig och de andra i sällskapet. "Men varför jagar ni bort en oskyldig medmänniska?"
   "Ack, fader, jag tar Cindar till vittne på att den mannen inte förtjänar annat. Allt sedan han kom till vår by så har ingenting annat än ondska drabbat oss. Vintern har varit hårdare än vanligt, vänner och främlingar har gått hädan i förtid och mystiska järtecken har siktats om nätterna."
   "Seså", sade Cihrind lugnande. "Den hårda vintern har drabbat oss alla och det är lätt att tappa såväl mod som tro inför ödets nycker. Törhända är det bara rykten och människornas önskan att hitta enkla förklaringar som pekat ut denne man?"
   "Fader, jag är inte en man som hemfaller åt vidskepelse men den här mannen skrämde mig redan första gången jag såg honom. Det var något onaturligt hos honom som jag inte kan förklara. Han ställde närgångna frågor om byns förflutna om dagarna och snokade runt i omgivningarna om nätterna. En dag var han plötsligt försvunnen och det var då olyckorna började."
   "Olyckor?"
   "Gravar skändades, fader, och lik rövades bort. Unga män som var friska ena dagen återfanns döda nästa. Främlingar som kom till byn lämnade den aldrig. Mystiska ljud hördes från bergen, som av väldiga trummor och spöklika hornstötar. Sedan länge döda sågs gå igen om nätterna. Det säger jag dig, fader, att hade det inte varit för det bistra vintervädret så hade jag lämnat byn för länge sedan."
   "Men varför sammankopplar ni allt detta med denne man?" försökte Cihrind, dock utan större hopp om framgång. Värdshusvärdens historia lämnade inte mycket utrymme för lugnande ord.
   "Jag såg honom själv", löd det viskande svaret. "Vi turades om att hålla vakt på kyrkogården om nätterna och jag såg själv hur han grävde i jorden med sina bara händer. Det var första gången vi såg honom sedan hans försvinnande. Vi försökte fånga honom men han är stark som en oxe och uthållig som en häst. Flera gånger har han återvänt men varje gång har han undkommit oss. Det säger jag dig, fader, han är Döden själv!"
   Det var som om en kall vind blåste förbi sällskapet när han yttrade de sista orden och en besvärande tystnad uppstod.
   "Bar han något märke i form av tre eklöv?" undslapp det Ale.
   Lovin tittade förbryllat på honom.
   "Nej, varför skulle han göra det?" undrade han och kliade sig i huvudet. "Det är ju salig baron Ekenskiölds vapenmärke."
   "Salig?" frågade Cihrind skarpt.
   "Ja, vår arme länsherre var den förste som dog när förbannelsen drog över oss. Hans en gång så vackra slott är nu hemvist åt gastar och vålnader, vars spöklika ljus ibland ses lysa upp de tomma rummen och korridorerna. Somliga tror att han själv hemsöker dem, men ingen vågar sig dit för att utröna det."
   Nyheten om baron Ekenskiölds frånfälle slog ned som en blixt från en klar himmel. Om baron Ekenskiöld var död, vem var det då som de förföljt alla dessa dagar? Med ens kändes gåtans lösning så ohyggligt avlägsen.
   Medan de rådvilla stod där så började bybor från uppbådet att återvända. Av deras besvikna miner att döma hade också denna jakt blivit resultatlös. Värdshusvärden ursäktade sig och gjorde en rörelse av att vilja återvända till sitt varma värdshus.
   "Min gode herr Lovin", avbröt abboten honom. "Det är med tungt hjärta vi tagit del av er bys prövningar. Vore det förmätet att be om husrum i ert värdshus?"
   Lovin betraktade dem förvånat.
   "Men har ni alls inte förstått vad jag sagt?" utbrast han. "En förbannelse vilar över vår by och som ni inte har några ägodelar som binder er hit råder jag er att lämna den snarast möjligt."
   "Vårt ärende gäller liv och död", svarade Cihrind. "Vi förlitar oss på Cindars beskydd."
   Värdshusvärden gav honom en klentrogen blick.
   "Säg inte att jag inte varnat er", suckade han. "Jag hoppas ni inte tar illa upp om jag i så fall ber om förskott."
   "För all del", svarade Cihrind, inte utan ogillande i rösten, och tog fram sin broders börs. Han var uppenbart missnöjd med hur ofta en börs med guld tycktes väga tyngre än Cindars ord.
   Lovin visade dem vägen till sitt värdshus. Det var ett enkelt envåningshus beläget mitt i byn med ett stall i den vänstra flygeln och ett fåtal rum i den högra. Kanske hade andra färdmän hörsammat värdshusvärdens varingar för de var de enda gästerna i skänkrummet och fick förvånande blickar från en uppasserska när de trädde in. Lovin lät pliktskyldigt ställa fram vattnigt öl, bröd och kallskuret och ursäktade sig sedan.
   "Visst, han har ju många andra gäster att hand om", anmärkte Orim sarkastiskt men högg ändå glupskt in på det enkla middagsmålet.
   "Skrock och vidskepelse är människans tyngsta bojor", suckade Cihrind. "Slikt tal hjälper oss inte i vårt värv. Låt oss hellre tala med byns prästman i morgon bitti. Måhända kan han bringa ljus över den här historien."
   "Ja, om han skulle lyckas med det skulle till och med jag bli religiös", svarade dvärgen i samma sarkastiska ton.
   "Häda inte", tillrättavisade abboten honom men fick bara en fnysning till svar.
   "Tror inte dvärgar på Cindar?" undrade Ale.
   "Varför skulle vi tro på människors gudar? Ur berg är vi skapade, i berg fortlever vi och genom berg har vi själva grävt oss."
   "Cindar har skapat vår värld och allt som däri dväljs", replikerade Cihrind. "Han må visa sig i olika skepnader för olika folk men allt levande i vår värld har honom att tacka för sina liv."
   Orim ryckte på axlarna.
   "Om du säger det så. Vi dvärgar bryr oss inte om vem som skapat oss, vi formar själva våra öden."
   "Vår tro på Cindar betyder inte att vi överlämnar våra öden i hans händer", utbrast abboten upprört. "Den betyder att vi söker ledning hos honom på livets svåra väg."
   "Det är en konstig ledning han ger som får människor att vända sig mot människor. En dvärg skulle aldrig lyfta en yxa mot en annan dvärg."
   "Det är inte tro som leder till krig och olyckor, det är avsaknad av tro. Om alla människor följde Cindars ord skulle det inte finnas någon ondska i världen."
   "Då är det kanske dags för er gode Cindar att yttra sina ord högre så att människorna hör honom", svarade Orim och reste sig gäspande upp.
   Cihrind svarade inte utan skakade bara på huvudet och tittade bekymrat ned i golvet.
   "Avsaknad av tro", mumlade han för sig själv. "Arma Cindarell, vart leder din väg?"
   "Jag ber om tillgift om jag uttryckt mig missaktande", urskuldade sig dvärgen, "men jag är en praktisk man och människornas gud intresserar mig inte. Just nu är det sömn jag behöver för att vederkvicka mig och ingenting annat."
   Abboten svarade inte men tecknade åt Orim att han betraktade samtalet som avslutat. Först när han lämnat dem tittade Cihrind upp igen och gav Ale och Minn en allvarlig blick.
   "Minns vad ni lärt er om Cindars väg och håll fast vid den, vilka tvivel och frestelser som än möter er", sade han med en ton som var bönfallande snarare än förmanande. "Bär med er i era hjärtan att det inte bara är människorna som behöver Cindar utan också Cindar som behöver människorna. Blott enighet kan rädda landet från de faror som jag känner stundar."
   "Vilka faror då?" ville Ale och Minn veta men abboten svarade bara med att resa sig upp.
   "Vi behöver sömn, så långt har vår gode dvärg rätt. Låt oss följa hans exempel och samla krafter för morgondagen."
   Diskussionen var avslutad och Cihrind återupptog den inte mer.

   Följande dag började lovande med en strålande sol från en klarblå himmel. Gårdagens mörka dysterhet tycktes skingrad och glömd och efter frukosten begav de sig raskt mot byns kyrka.
   Intressant nog så var det inte bara böndernas utan också Cindars hus som skilde sig från det vanliga i Cindarell. Medan böndernas hus var byggda i grovhuggen sten så hade kyrkan tydligen fått tillåtelse att uppföras av den fridlysta eken och i stället för den vanliga robusta stenkyrkan så var det en vackert snidad träkyrka som mötte dem likt ett ensamt träd i en stenöken.
   Åsynen av kyrkan lättade också Cihrinds tunga sinne och han ledde dem raskt över kyrkogården. Kanske hade stegen varit mindre raska om han sett det som de andra i sällskapet såg. Vintern hade svept in kyrkogården i en vacker, snövit skrud och vid första ögonkastet andades platsen stillhet och ro. Vad emellertid alla utom abboten såg var att den idylliska bilden var genomskuren av mörka revor. Flera hål i snötäcket vittnade om att Döden passerat alltför nyligen och alltför ofta i denna lilla by. Värdshusvärdens ord om byns förbannelse föregående kväll kom tillbaka till dem och trots den värmande solen rös de allesamman.
   Ovetande om detta hade Cihrind kommit fram till kyrkporten och som ingen mässa pågick så trädde han inte in utan slog hövligt med portklappen. Porten öppnades nästan omedelbart av en man iförd Cindarells svarta prästkappa. Det skägglösa, fylliga ansiktet och det godmodiga leendet förlänade honom ett ungdomligt yttre som bara delvis motsades av det tunna håret och den lätt böjda hållningen. Med en mjuk, melodisk stämma hälsade han sina besökare.
   "Välkommen till min enkla kyrka, fader Cihrind. Fader Mihrin är mitt namn och jag bjuder dig och dina följeslagare att stiga in i Cindars hus."
   "Jag tackar ödmjukast, fader Mihrin", svarade abboten. "Men mitt minne måste svika mig för jag kan inte erinra mig att våra vägar korsats förut och likväl känner ni mitt namn?"
   "Ditt namn har färdats ända till vår lilla by", svarade Mihrin. "Dock är jag okunnig om varför ni själv färdas hit denna bistra vinter och i detta pittoreska sällskap."
   "Det är en sorglig historia full av gåtor som jag gärna delar med mig av på det att gåtorna finge en lösning och historian ett lyckligt slut. Med mig färdas mina noviser Alemon och Minnea och en nyvunnen kamrat i mäster Orim av dvärgars ätt."
   Ale och Minn kysste prästens hand medan Orim nöjde sig med att med en bepansrad näve slå sig i bröstet. Mihrin tycktes besvärad men fann sig snabbt och ledde dem in i kyrkan.
   Kyrkan var uppförd med enkla medel men de konstnärer som inrett den hade gjort det bästa av det material som stått dem till buds. Vackra träskulpturer flankerade kyrkogången, de till vänster illustrerade berättelser om Cindar medan de till höger berättade byns historia. Predikstolens sniderier efterliknade kraftiga ekar med tätt hopslingrade trädgrenar och täta lövverk medan altaret som enda stenföremål i kyrkan pryddes av relifer föreställandes de berg som omgav Ekedal.
   Prästen bjöd dem att slå sig ned i det vänstra skeppet och serverade dem varm, kryddad äppelmust. Först när de druckit ur slog han sig ned själv och beredde sig att lyssna till deras historia.
   Cihrind tog god tid på sig och redogjorde i detalj för deras förehavanden, från deras ärende i Serena till det mystiska mordet och den försvunna ätteringen, och förklarade noga de spår som lett dem hela vägen till Ekedal och vad de hört av byborna.
   Dock följde han sin broders inrådan och undvek att nämna att också frändernas ring stulits i samband med mordet. Mihrin lyssnade uppmärksamt utan att avbryta och först när Cihrind tystnat tog han själv till orda.
   Det var i sanning en lång och gåtfull historia", sade han tankfullt. "Er önskan och era ansträngningar att bringa ljus över detta är hedervärda. Icke desto mindre måste jag tyvärr beklaga att er färd hit är förgäves."
   "Vad menar ni, fader?" undrade Cihrind.
   "Den gode Lovin talar mer än han tänker men han har rätt i att gamle baron Ekenskiöld är död", svarade prästen. "Det var jag själv som vigde honom till sista vilan och han är nu begraven i sin egen slottspark, Cindar vare hans själ nådig. Baronen hade inga barn och hans slott står nu tomt. Jag kan därför bara dra den slutsatsen att ni har följt ett blindspår, kanske en tjuv som nesligen kommit över hans vapen och till sin redan tunga skuldbörda nu lagt mordet på er farbror - jag beklagar verkligen sorgen, herr dvärg. Er tjuv kan således vara vem som helst och var som helst."
   "En simpel tjuv", snörvlade Orim. "Det är ju det jag misstänkt hela tiden."
   "Men värdshusvärdens berättelser om olyckor och järtecken då?" invände abboten.
   "Det är sant att en farsot gått hårt åt vår lilla by och att åskväder gett upphov till märkliga ljus- och ljudfenomen. Men döm inte mina församlingsbor efter några få klentrogna, de flesta av dem lyssnar till mig och ser inget annat än Cindars prövningar i detta."
   "Och den man som jagades ut ur byn igår kväll?"
   "En stackars främling som sannolikt berövats förståndet av denna vinters hårda grepp och i sitt vansinne skändat helgad mark. Jag är dock förvissad om att jag med Cindars hjälp kan återföra honom till den rätta vägen om vi lyckas infånga honom."
   "Så ert råd är att vi återvänder till Serena?"
   "Mordet kan inte göras ogjort och ätteringen kan svårligen återfinnas men genom att lägga era ord väl kan ni kanske förmå konungen att mildra den unge lärlingens straff."
   "Tjuven var ju ändå på väg hit", försökte Ale. "Tänk om det var någon av tjänarna som stal ringen och sedan återvände till slottet? De visste kanske att ringen fanns hos dvärgsmeden."
   "De få tjänare som baronen hade dog alla i farsoten, min son", genmälde Mihrin. "Ingen från Ekenskiöldska slottet har lämnat Ekedal."
   "Men byborna sa ju att slottet är hemsökt", sade Minn med en bedjande blick på Cihrind. "Tjuven kan ha plundrat det och där hittat information som lett dem till att den dyrbara ätteringen fanns hos Othar. Samma information kanske kan rentvå Tjalve."
   "Jag vet inte", sade Cihrind. "Fader, hur långt är det till salig Ekenskiölds slott?"
   "En halv dags färd", svarade prästen dröjande, "men jag säger er att där inte finns något av intresse. Det är dessutom förfallet och en farlig plats att röra sig i. Bege er hellre tillbaka till Serena medan vädret tillåter det."
   Cihrind tvekade men Minn grep bönfallande hans hand.
   "Jag ber dig, gode Cihrind, om inte för min skull så åtminstone för Tjalves och Taras skull."
   Abboten övervägde saken under tystnad men nickade till slut.
   "Nåväl", svarade han, "vi famlar i blindo men också den blinde får vägledning av Cindar. Låt oss förlita oss på honom på det att han ska leda oss rätt."
   Mihrin öppnade först munnen för att protestera men insåg att beslutet var fattat.
   "För all del", sade han. "Om det är ert beslut så ska jag göra vad jag kan för att hjälpa er. Borgen ligger österut vid dalens utlopp men skogsvägen dit är inte farbar ty den enda bron över floden har rasat. Välj därför den längre bergsvägen men vakta era steg då den är brant och hal."
   "Vi tackar er för era råd och er hjälp", sade Cihrind och reste sig med en bugning.
   Prästen följde dem ut och pekade ut färdriktningen för dem och med ömsesidiga lyckönskningar skildes de åt.
   "Jag hoppas att ni inte gör er för stora förhoppningar om detta" sade Cihrind när de var tillbaka i värdshuset."
   "Det känns som om den där prästen ser vad han vill se", muttrade Orim. "Likväl tror jag att hans ord ligger närmare sanningen än vår tröstlösa jakt."
   "Ni har väl inte ångrat er?" undrade Minn oroligt.
   "Jag har gett er mitt ord", sade Cihrind och Orim nickade sitt bifall. "Vi tar vår packning och beger oss omedelbart."
   Deras avfärd drog till sig många skygga blickar från byborna men ingen sade något, ingen förutom den vresiga gumma som smädat dem vid deras ankomst.
   "Se hur de går till ondskans boning!" skrek hon när hon såg vilken väg de ämnade ta. "De kommer att väcka slottets demoner och bringa död över vår by! Vilka är män nog att hindra dem?"
   Hennes ord fick dock bara byborna att stänga dörrarna om sig och det var en öde by som tog farväl av dem.
   "Du tror väl inte på vad hon säger?" viskade Ale till Minn.
   "Vad för något?" svarade Minn, ryckt ur sina funderingar. "Åh! Nej, det var bara något som slog mig men det är säkert ingenting. Låt oss skynda på."
   De lämnade byn bakom sig, en by så skrämd och tyst som om den redan vore död.

12. Döda herrars skuggor

"Den man kan inte dö som planterat ett träd och fött ett barn."

Gammalt cindariskt ordspråk

   Prästens varningar om bergsvägen hade inte varit överdrivna. Smal och slingrande sträckte sig vägen upp längs de höga berg som omgav dalen. Stundtals försvann dalen ur sikte bakom vassa klippskrevor, stundtals visade den sig en från en vacker men svindlande vy. Bergssidan var lika brant uppåt som nedåt och på sina håll var det omöjligt för två personer att mötas.
   "Om det här ska föreställa en farbar väg så undrar jag hur illa det är ställt med den där skogsvägen egentligen", muttrade Orim.
   "Cindar har i alla fall givit oss lugnare väder", sade Cihrind. "Om vindarna vore lika starka som tidigare dagar hade de kunnat svepa oss utför branten."
   "Kan du inte be honom om mildare väder också", svarade dvärgen och drog sin mantel tätare om sig. "Min saknad efter våra varma grottor växer sig större och större."
   Hans hädiska yttrande fick aldrig något svar ty i detsamma avbröt Ale dem.
   "Se där", sade han och pekade ut över dalen.
   De hade precis passerat ett krön och befann sig av allt att döma på bergsvägens högsta punkt. Bakom sig kunde de nu knappt skymta den lilla byn längre men framför dem visade sig äntligen deras hägrande mål. Där deras slingriga väg så småningom upphörde skar den havsvik som de bara anat när de stod i bergspasset in i dalen. Från väster rann dalens nu tysta floder till och i öster öppnade sig det frusna Cindarhavet. Mitt i viken låg en liten ö och på dess kala klippor reste sig en samling muromgärdade stenbyggnader. Byggnaderna föreföll illa underhållna och kunde naturligtvis inte jämföras med Cindarells magnfika slott men detta kunde inte vara något annat än det slott vari den ekenskiöldska ätten under så många århundraden residerat.
   I väster reste sig från något som såg ut som en huvudbyggnad två höga torn som tycktes blicka ut över dalen. Intill huvudbyggnaden, i själva hjärtat av slottet, fanns en liten anlagd park och därefter följde ett antal mindre byggnader vars syfte de inte kunde urskilja på avstånd. I öster sträckte sig två utlöpare ut från ön i en knipkloliknande form och deras omfamning fungerade som vågbrytare för en liten naturlig hamn. Utlöparna kröntes av två kraftiga barfreder som stod där likt tysta, orubbliga väktare och bevakade hamnens inlopp.
   Platsen för slottet var väl vald. Den lilla ön låg mitt i viken och stängde likt ett lås flodernas väg ut ur dalen. Därifrån hade deras herrar kunnat kontrollera såväl Ekedals skogar som sjövägen in och ut ur dalen. Kanske hade detta slott fordom sjudit av aktiviteter och tjänat som mötesplats för dalens invånare och sjöfarande handelsmän, kanske hade det genom sin strategiska position fått utstå belägringar och stormningsförsök under gångna tiders krig. Men vad än slottet hade för historier att berätta så låg det nu stilla på sin ö, berövad allt liv efter sin siste herres bortgång.
   De betraktade slottet under tystnad ett tag, var och en försjunken i sina egna funderingar, och satte sig utan vidare ord i rörelse igen. Slottet var förvisso i sikte men vägen dit var ännu lång och svår. Bergsvägen nedåt visade sig inte mycket lättare än uppvägen. Där dalen öppnade sig mot havet släpptes också vindarna in och deras framfart gjorde deras vandring farlig. Vägen blockerades ofta av nedrasade och svårforcerade snömassor och vid ett par tillfällen var det så när att hala fläckar hade gett deras färd ett våldsamt slut. Först när dagen var förbi hade de lyckats ta sig ned från berget och fram till havsviken.
   Utmattade efter den långa dagens hårda vandring gick de fram mot strandkanten. På nära håll såg de hur förfallet slottet var och de erinrade sig Ragnvalds ord om den ekenskiöldska ättens långa nedgång. Det var inte ens de förnämsta herrarnas verk förunnat att stå för evigt. Slottets mörka fasad stod nu där som ett långsamt vittrande monument över en tid som aldrig skulle komma tillbaka.
   Men som de långsamt närmade sig så hände det plötsligt något som fick dem att tvärstanna. I ett av huvudbyggnadens fönster flammade ett ljus upp och kastade ut ett svagt sken likt ett ensamt fyrtorn om natten. Någon eller något dväljdes fortfarande innanför slottets murar.
   "Är det där de gastar och vålnader som de talade om i byn?" undrade Ale med darrande röst.
   "Märkliga gastar och vålnader om de behöver ljus för att se i mörker", sade Orim bistert och drog sin yxa.
   "Låt oss besinna oss", insköt Cihrind. "Vi vet ännu inte vilka som finns där inne och än mindre har vi hört deras ord."
   "Farbror Othar lyssnade de minsann inte på innan de kallblodigt dräpte honom. Om du vill tala med dem så får du göra det snabbt."
   "Minns varför vi är här, mäster dvärg", försökte abboten beveka honom. "Vi ska inte bara fälla de skyldiga utan också fria de oskyldiga. Att självsvådligt spilla misstänktas blod stillar kanske ditt hämndbegär men ger varken dina fränder en förklaring eller Tjalve och hans familj upprättelse. Om vi inte hittar frändernas ring åstadkommer vi ingenting av detta."
   "Försök inte stå mellan en dvärg och hans hämnd", sade dvärgen varnande. "Ringen överlämnar jag gärna till människors rättvisa men mördaren tänker jag underställa dvärgars rättvisa."
   "Kan ni inte ta den där diskussionen på en mindre öppen plats?" bad Minn. Platsen de stod på hade fri sikt mot slottet och lika bra som de såg slottet, lika utsatta var de för slottets okända ögon.
   "Om de inte kan se i mörker så torde de inte kunna urskilja oss från andra skuggor", svarade Orim. "Det finns bara ett sätt att utröna det och det är att se dem i vitögat."
   "Men hur ska vi ta oss till över till ön?" undrade Ale.
   "För en gångs skull tjänar oss vintern", inflikade Cihrind. "Havsvikars is är vanligtvis svag men denna torde kunna bära oss. Ett större problem blir i så fall murarna."
   "Den människomur är inte byggd som kan stoppa en dvärg", sade Orim självsäkert och tog täten.
   Abbotens uppfattning om isen visade sig stämma, även om den knakade olycksbådande på sina håll så höll den för deras vikt, och de kom torrskodda över till ön. Ljuset lyste ännu i fönstret men inte ett ljud hade nått dem och slottet tornade nu upp sig framför dem, tyst och väntande. Orim synade murarna.
   "Med en bra stenhacka kommer vi igenom de här murarna inom ett par timmar", konstaterade han.
   "Och väcker hela slottet", invände Cihrind.
   "Vill du hellre flyga över murarna?" frågade dvärgen sarkastiskt.
   "Murarna är gamla och fulla av skrevor", avbröt Ale. "Kanske kan vi helt enkelt klättra över? Sådana här murar brukade inte stoppa mig och Minn i Gylde."
   "Det var många år sedan", mumlade Minn.
   "Om jag klättrar först då, och fäster ett rep åt er?"
   "Först spöka ut sig som en plattfotad anka, sedan klänga på väggar som en ekorre. Finns det då ingen ände på människors dumheter?"
   "Om du inte har armstyrka nog att klättra upp för ett rep kan du kanske bevaka vårt återtåg?" föreslog Ale djärvt.
   "Inte armstyrka nog?" frustade Orim. "Ni ska se att jag kommer upp snabbare någon av er!"
   "Var försiktig, Ale", manade Minn. "Du vet inte vad som väntar bakom murkrönet."
   Ale tog av sig sin utrustning och behöll bara sitt svärd och de kläder han behövde för att hålla den värsta kylan borta. Med ett rep fäst runt midjan började han klättra.
   Klättringen gick långsamt. Minn hade haft rätt i att det gått många år sedan de klättrade i Gylde. Han hittade fortfarande rätt skrevor, trots det skumma skymningsljuset, men han var inte längre samme lille pojke som förr och inte heller hade han då behövt klättra med ett tungt svärd. Varje steg som han hävde sig uppåt frestade på hans armar och ben och han började känna smärtor som han aldrig känt förut. Inte ens år av svärdsträning och långa vandringar hade känts så här.
   Halvvägs upp var han bara tvungen att stanna och vila. Aldrig hade väl Gyldes väggar och murar känts så här höga? Han kastade en snabb blick mot marken och ångrade sig omedelbart. Han var farligt högt uppe men det fanns inte längre någon återvändo, han skulle aldrig hitta fäste för en klättring tillbaka. Förtvivlat bet han ihop och tvingade sina värkande lemmar att fortsätta uppåt. Svärdet skavde mot hans ben och han förbannade sig för att han tagit med det. Han skulle ändå aldrig orka lyfta det när han väl kom upp. Om han kom upp.
   Efter vad som kändes som en evighet började han ändå överväga att avbryta sin klättring. Smärtan var nu så stor att han nästan inte brydde sig om han skulle ramla ned eller inte, bara det tog slut någon gång. Men så kände han plötsligt luft under ena handens fingrar i stället för den ständiga stenmuren. Han hade nått murkrönet! Ale tog ett djupt andetag och uppbådade sina sista krafter för att häva sig uppåt. Med en ansträngning lyckades han kravla sig över murkrönet och lät sin utmattade kropp falla ned på skytteloftet bakom det. Om det hade funnits någon i närheten så måste denne ha hört honom men det bekom honom inte det minsta, bara han fick vila.
   Till slut besinnade han sig i alla fall och såg sig om. Det var mörkt och tyst omkring honom och av allt att döma hade hans intrång förbigått slottets okända väktare. Först när han reste sig upp insåg han förskräckt att han inte ens hade försäkrat sig om att det faktiskt funnits ett skytteloft att stå på bakom murkrönet. Hade det inte varit för det så hade han mött en obeveklig död nedanför muren! Insikten fick det att svartna för hans ögon och han fick ta stöd mot muren för att inte falla ihop. Då mötte han de oroliga blickarna från hans vänner nedanför och han tvingade fram ett modigt leende på sina läppar.
   Utan att förlora mer tid surrade han repet runt en av kreneleringarna och tecknade åt Orim att börja klättra. Dvärgen besvärade sig inte med att lämna kvar någon utrustning utan spottade i nävarna och började omedelbart häva sig uppåt. Hans bristande teknik avslöjade hans avsaknad av erfarenhet men hans armstyrka var verkligen imponerande och kompenserade mer än väl för hans brister. Likväl var han röd i ansiktet och flåsade tungt när han kom upp.
   "Mina komplimanger till ditt mod och din styrka", flämtade han och bugade lätt.
   Därnäst följde Minn och även om hon klättrade försiktigt så visade hon att hon fortfarande mindes sin barndoms klättringar och hon kom upp utan några problem. Cihrind hade under tiden dolt deras kvarlämnade utrustning under ett lager snö och knöt knöt sedan repet om livet. Han hade uppenbara svårigheter att ta sig upp för egen hand men Orim var stark nog att dra upp honom och snart var de alla uppe på bröstvärnet.
   Från sin plats kunde de blicka ut över borggården med dess slottspark och byggnader. De såg nu att det lyste i fler fönster i huvudbyggnaden än vad de sett utifrån och de erinrade sig värdshusvärdens ord om de spöklika skenen i baronens nu döda salar. Detta var inte det plötsliga skenet av himlens blixtar som prästen hade antytt utan ett kallt, vitt sken av okänt ursprung. Vem eller vad låg bakom det?
   En stege ledde ned till borggården och de klättrade försiktigt nedåt. De höll sig längs murar och väggar och avancerade försiktigt mot huvudbyggnaden. Än så länge tycktes de inte ha väckt någon uppmärksamhet. När de kom närmare såg de att fönstrena var försedda med tjocka, frostnupna glasrutor, för grumliga för att avslöja något om byggnadens innandömen.
   Orim gjorde en ansats att gå mot huvudporten men Cihrind hejdade honom och pekade på en mindre dörr vid ena flygeln. Den delen av byggnaden vilade i mörker och kändes som ett betydligt säkrare alternativ. Dvärgen muttrade tyst någonting för sig själv men följde abbotens råd och de smög fram till sidoingången i stället. Orim lade ett öra mot dörren och öppnade den sedan försiktigt. Bakom dörren öppnade sig ett fönsterlöst rum, för mörkt för de de andra att urskilja någonting i men tillräckligt ljust för dvärgens grottvana ögon. Under tystnad ledde han dem genom rummet, uppför en trappa och in i en korridor.
   Till en början såg de ingenting men efter hand vande de sig vid mörkret och när de kom in i en sal med fönster framträdde det i månskenet lika tydligt som om det hade varit full dag utanför. Genom glasrutorna kändes månens ljus kallt men det var mer än månen som lyste upp salen.
   De hade kommit in i ett enormt rum som var så högt i tak att det löpte genom flera våningar. Själva befann de sig på en balkong, varifrån de kunde blicka både uppåt mot takets tunga ljuskronor och nedåt mot en bankettsal som dominerades av ett väldigt långbord. Långbordet tycktes konstruerat för att efterlikna ett träd och dess ena ände grenade ut sig i fem delar likt en krona på en stam. Det ljus de hade sett kom såväl från takkronornas tända vaxljus som från en sprakande eld vid långbordets huvudände. Runt bordet satt ett halvdussin figurer vars ansikten var vända från dem och mot den som satt vid huvudänden. Det var en äldre, förnämt klädd man och med höjda bägare tycktes de andra betyga honom sin vördnad. Alla hade det gemensamt att de bar på någon form av emblem i form av tre eklöv.
   Åsynen av dem fick Cihrind att blekna och han tecknade förskräckt Cindars heliga triak.
   "Vilka gudsförgätna krafter har återkallat slottets döda andar?" viskade han. "Baronen och hans män går igen."
   "De verkar köttsliga nog för min yxa", svarade Orim och hans grepp om yxan hårdnade.
   "Döda eller ej, du kan väl inte anfalla dem allihop på en gång", viskade Ale.
   Dvärgen snörpte på munnen men nickade motvilligt.
   "Flera av dem ser stridsdugliga och jag ser vapen nära bordet. Odisciplinerat svartfolk är en sak, tränade soldater en annan, även om det bara är människor. Kanske om vi låter dem dricka sig berusade först..."
   De tvivlade inte på att dvärgen menade allvar med sina ord men ödet ville annat. Mannen vid huvudänden reste sig plötsligt och till de församlades synbara besvikelse gjorde han en ansats till att vilja dra sig tillbaka. En yngre man skyndade fram och hjälpte honom upp ur stolen. De andra höjde sina bägare en sista gång medan deras herre leddes upp för trappan.
   "Nu har vi chansen att konfrontera baronen utan blodspillan", viskade Cihrind. "Låt oss gömma oss och se vart han tar vägen."
   Orim grymtade men gjorde som han blev tillsagd och de dolde sig bakom några draperier längs salens ena vägg. Från sitt gömställe kunde de skymta hur den yngre mannen varsamt ledsagade den äldre till ett rum och därefter med raska steg åtverände ned till bankettsalen. Så fort han var ur sikte lämnade Orim sitt gömställe.
   "Jag ska förhöra honom på dvärgars vis", väste han och klev bort mot dörren med yxan i högsta hugg. "Se till att ingen annan kommer in i rummet."
   Cihrind försökte hålla honom tillbaka men förgäves. Den här gången lät sig dvärgen inte stoppas. De kunde bara se på hur han han sköt upp dörren på glänt och tryckte sig in, oroliga för att hans hämndlystnad skulle skena iväg med honom.
   Knappt hade han försvunnit bakom dörren förrän deras farhågor tycktes besannas. Ett ångestfyllt skrik som bara kunde tillhöra den gamle mannen trängde ut från rummet. Skriket slutade lika plötsligt som det börjat men bara för att ersättas av upprörda stämmor från bankettsalen nedanför. Vad som än hade hänt i rummet så skulle snart hela slottet få veta det. Utan att förlora någon tid lämnade de sin utsatta plats i salen och rusade mot rummet de också.
   En skrämmande syn mötte dem när de kom in. Den gamle mannen låg hopsjunken på golvet med ena handen för bröstet. Lutad över honom stod Orim med sänkt yxa och ryggen mot dem.
   "Besinna dig, mäster dvärg!" utbrast Cihrind och sprang förskräckt fram till honom.
   Orim vände sig om med ett förvånat uttryck i ansiktet.
   "Jag har inte gjort någonting", sade han urskuldande. "Han föll ihop utan att jag ens rörde vid honom."
   För en gångs skull var dvärgen faktiskt obeslutsam och han lät sig utan något som helst motstånd fösas undan av den upprörde abboten som knäföll vid den fallnes sida.
   Ale och Minn stod rådvilla kvar i dörröppningen. Bakom sig kunde de nu höra hur de andra slottsinvånarna kom uppför trappan och skramlet av metall avslöjade att de inte kom obeväpnade.
   "Barrikadera dörren!" röt Orim. Den annalkande striden tycktes ha återgett honom fattningen. "Pojk, du fattar posto till vänster och täcker mig när jag hugger. Se bara upp för yxsvingen. Jänta, du vet bäst själv vad som ska göras."
   Minn rynkade på pannan, osäker på hur hon skulle tolka dvärgens kommentar, men gav sig inte tid att fundera närmare. Hon hjälpte Ale att skjuta fram en tung klädkista framför dörren och ställde sig sedan osäkert mitt i rummet. Trots stundens allvar kände hon sig helt tom inombords och det var som om hon varken kunde eller ville försöka väcka några slumrande krafter. Som i en dimma såg hon hur Ale ryckte åt sig en sköld som hängde på väggen och sedan tryckte sig mot den vänstra dörrposten. Hon kände det som om ingenting hon sade eller gjorde kunde påverka den situation de nu befann sig i.
   Utanför dörren hörde de nu rop och skrik och plötsligt trängde en bredyxas blänkande blad genom trävirket. Dörren skulle inte kunna skydda dem länge till.
   Yxans bärare måttade sina hugg väl - inom kort gapade stora hål i dörren och ett tungt slag, kanske av en stridsklubba, splittrade trävirket så att flisor flög in i rummet. Orim var dock beredd och med ett vrål hoppade han upp på kistan och måttade ett hugg där dörren gett vika. Ljudet av metall mot metall hördes när den okände klubbsvingaren lyckades parera det överraskande hugget men inte bättre än att vapnet slogs ur händerna på honom. Ett armborst riktades mot Orim men skäktan hann inte lämna bågsträngen förrän Ale hoppat upp vid dvärgens sida och täckt hans sida med sin sköld. Med ett dovt ljud borrade sig skäktan in i skölden och blev sittande där och Ale vågade inte tänka på vad som skulle hända om nästa armborst riktades mot honom.
   Utanför rummet såg de nu hur männen från bankettsalen stod samlade, beväpnade och med miner som sade att de inte tvekade att nyttja sina vapen för att hjälpa sin frände.
   "Kom igen då!" vrålade Orim. "Vem vågar möta min yxa först?"
   Men det svar han fick var överraskande. Med ens ersattes männens beslutsamhet av fasa, som om Döden själv utmanat dem. I stället för att anfalla släppte de sina vapen och flydde samma väg som de kommit.
   "Underjordens demoner är över oss!" hördes en av dem ropa.
   "Baronen går igen!" hördes en annan.
   Häpet hoppade Orim ned från kistan och ut i salen. Det var inte utan att han såg lite besviken ut. Plötsligt hördes en svag röst vid sidan om dörren. På golvet låg en man hopkrupen med ena armen i en onaturlig vinkel. Bredvid honom låg en knäckt stridsklubba.
   "Nåd", rosslade han. "Om inte för mig så åtminstone för min stackars farbror. Han har inget ont gjort."
   Orim hade yxan höjd men mannens ord fick honom att hejda sitt hugg. Darrande av återhållen vrede hängde han i stället tillbaka yxan på ryggen och räckte mannen sin bepansrade näve.
   "Jag dödar inte en man som ger sig", mullrade han, "särskilt inte om han sätter sin äldre frände före sig själv. Men jag fordrar en mycket bra förklaring om jag inte ska frångå mina principer så tala och väg dina ord väl!"

13. Rädslans bojor

"Det är inte genom tunga skatter och stränga straff som man kuvar ett folk. Nej, det är genom att ständigt upprätthålla men sällan förverkliga hot som man åstadkommer detta ty ett folk som inte längre har någonting att förlora har heller ingenting att frukta."

Yttrande tillskrivet den ökänt grymme länsherren Agnar Svarte

   Ansiktena runt bordet betraktade dem med skräckfylld respekt. Det var bleka, tärda ansikten som tycktes ha fått för lite av såväl mat som sömn den senaste tiden och av deras uppspärrade och intensiva blickar att döma hade de sett fler skrämmande ting än vad de flesta människor gör under en hel livstid. Orim satt vid huvudänden med dubbelyxan demonstrativt liggande framför sig medan Cihrind, Ale och Minn stod upp vid hans sida.
   "Jag har lovat att lyssna", började Orim hotfullt, "men jag har inte lovat att förlåta så lägg era ord väl för ni får bara en chans. För snart ett månvarv sedan dräpte någon min farbror Othar i Serena. Förövaren bar baron Ekenskiölds emblem och stal en ring med hans sigill. Det sades oss att baronen var död och hans slott övergivet men inte nog med att vi finner att baronen och hans anhang ännu är i livet, ni försöker dessutom dräpa oss också. Jag kräver nu att få veta vem som berövat min farbror livet och varför!"
   Den äldre mannen reste sig på ostadiga ben. Dvärgens plötsliga framträdande hade av någon anledning nästan skrämt livet ur honom men med Cihrinds hjälp hade han kvicknat till. Han var fortfarande tagen men likväl den ende som förmådde föra deras talan. Hans brorson, med armen omsorgsfullt lindad och vilandes i ett stödband, reste sig också och stödde honom med sin friska arm.
   "Vi ber om tillgift, ädla herrar", började han, "men vi förstår inte alls varom ni talar. Den gode baronen är verkligen död, frid över hans minne, och det har aldrig varit vår avsikt att ta hans plats. Er farbrors död beklagar vi men jag svär på att ingen av oss har lämnat slottet på senare tid, än mindre färdats till Serena. Vårt handlande mot er beklagar vi men vi tog er för spöken och det var rädsla snarare än illvilja som drev oss. Vi har inga liv på våra samveten. Vi vet ingenting om världen utanför dessa murar och vill heller ingenting veta."
   "Ni uppträder själva som spöken", avbröt Orim och slog nävarna i bordet så att de församlade förskräckta ryggade tillbaka. "Ni tränger er in i en död mans övergivna slott, iklär er hans insignier och skrämmer utomstående med finter och knep."
   "Du lovade att lyssna", sade Cihrind försiktigt medlande och dvärgen lade motvilligt band på sig.
   "Med förlov sagt", fortsatte den äldre mannen darrande, "vi har inte trängt in. Detta är vårt hem och många av oss har bott här hela livet. De du ser runt bordet är de enda kvarvarande av slottets tjänare sedan vår salig länsherre gick bort. Min brorson Kol här var baronens förste livvakt och sörjer mer än någon annan att han inte finge gå i döden i hans ställe. Vår framlidne herre var som en far för honom. Själv heter jag Ekart och jag tjänade baronen från vaggan till graven, först som lärare och sedermera som rådgivare och förvaltare. Det är inte för att skrämma omgivningen som vi stannat här, det är för att omgivningen skrämmer oss."
   Orim sade ingenting men nickade åt den äldre mannen att fortsätta. Ekart såg sig oroligt om, som om han var rädd att någon lyssnade.
   "Ni förstår, de flesta av tjänarna begav sig till byarna runt omkring för att söka nytt levebröd men det enda de fann var döden. Inom kort hade de alla förenat sig med vår baron i livet efter detta."
   "Prästen Mihrin talade om en farsot...", mumlade Cihrind.
   "Med all respekt, fader, men de var alla unga och friska och ingen av oss som blev kvar har insjuknat i någonting. Nej, det var inte en farsot utan en förbannelse som drabbade dem."
   "Byborna talar om samma sak", undslapp det Ale. "De sätter förbannelsen i samband med en svartklädd man och baronens vålnad. Har ni också sett dem?"
   "Skrock och vidskepelse", insköt Cihrind, som med ens tycktes ha glömt bort deras löfte att lyssna.
   "Ynglingen har faktiskt rätt", viskade Ekart knappt hörbart. "Vi har sett dem. För några dagar sedan hörde vi envetna bankningar mot muren. Ingen vågade sig ut men vi alla såg hur en man i salig baron Ekenskiölds rustning strök runt muren. Bankningarna fortsatte dag och natt utan avbrott då han plötsligt fick sällskap av den svartklädde. De såg ut att samtala en stund och därefter försvann de båda spårlöst. Vi trodde att faran var över men bara timmarna senare så framträdde ni, ynglingen med baronens sköld och ni, fader, i er mörka kåpa. Vad annat kunde väl enkla människor som vi tro än att ni var spöken som trängt in i slottet?"
   Ale, som först nu upptäckte att den sköld han ryckt åt sig i stridens hetta var försedd med de tre ekenskiöldska eklöven, rodnade och lade den förläget åt sidan.
   "Menar ni att den man vi jagat så länge var här för bara några timmar sedan?" inföll Minn.
   "Unga mö", svarade den äldre mannen, "jag vet inte vem ni jagat och varför och inte heller vill jag veta det. Jag vet bara att han inte längre är här och det tackar jag Cindar för."
   "Men kan ni visa oss var ni senast såg honom?"
   De församlade skruvade på sig och det var tydligt att ingen av dem var hågad att träda utanför slottets skyddande murar. Till slut tog den unge Kol till orda.
   "Om det är viktigt för er så kan jag visa er", sade han motvilligt och gjorde en rörelse att lämna bordet.
   "Inte så bråttom", bröt Orim in och lade händerna på yskaftet. "Än är jag inte nöjd med era svar. Om ni trodde att abboten var den svartklädde mannen och att Ale här var baronen, vem avsåg ni då när ni skrek om demoner från underjorden? Ni vill kanske inte ha några liv på era samveten men jag har inga sådana skrupler och jag har dödat för mindre. Svara mig nu, vem var det som kallade mig en demon och varför?"
   Tystnaden lade sig i salen och ingen vågade titta upp och möta dvärgens blixtrande ögon. Till slut bröt en pipig röst fram vid bortre änden av bordet.
   "Berätta", sade den bedjande. Rösten kom från en spenslig ung man, inte mycket äldre än Ale, med skrämd uppsyn. "Berätta om hur det hela började innan han dödar oss allihop!"
   "Jag tror verkligen inte att det är lämpligt..." började Ekart besvärat men avbröts genast av Orim.
   "Vad är det ni försöker dölja?" utbrast han. "Berätta innan jag gräver fram sanningen med min yxa!"
   "Det är bara rykten, bäste herr dvärg, dumt prat som inte bör ägnas någon uppmärksamhet."
   "Berätta!"
   Ekart svalde och med stammande röst började han berätta.
   "Natten innan salig baron Ekenskiöld gick hädan drömde han om onda makter från underjorden. På morgonen var han så uppskakad att han började tala med mig om sin begravning, som om han förutsett sin egen död. Han ville vila i sin älskade slottspark, innanför slottets skyddande murar, tillsammans med sina ätteklenoder. I sin sinnesstämning hade han fullständigt glömt bort att han pantsatt de flesta av dem. Följande natt fick han ett anfall och vaknade aldrig mer."
   Ekart avbröt sig för att torka en tår ur ögat och återupptog sedan sin redogörelse.
   "Vi uppfyllde naturligtvis vår herres sista önskan så gott vi kunde men förstod inte vad hans sista dröm kan ha betytt. Inte förrän unge Balder här återvände från en jakttur och berättade att han sett dvärgar komma till vår dal norrifrån, i sällskap med en svartklädd man."
   "Dvärgar? Här?" undrade Orim misstroget.
   "Så sades det mig. Till en början var det ingen som kopplade samman dvärgarnas uppdykande med baronens död men när våra fränder också dog och vi hörde hur också byborna sett en svartklädd man så började ryktena gå. Jag bad Balder utröna mer och när han återvände så visste han att berätta att dvärgarna nu var många fler och tungt beväpnade därtill, som om de förberedde sig för krig. Är det inte så, min vän?"
   Den spenslige mannen nickade ivrigt.
   "Hundratals", pep han. "I en dalgång vid norra passet."
   "Ni anklagar alltså inte bara mig utan hela mitt folk för skändliga nidingsdåd?" utbrast Orim och hoppade upp på bordet med dubbelyxan höjd så att Balder förskräckt ramlade av stolen.
   "Vi kan bara berätta vad vi ser och hör", svarade Ekart darrande. "Vad det betyder vet vi inte."
   "Stilla din vrede, mäster dvärg", sade Cihrind i det att han försökte hålla den ilskne Orim tillbaka. "Låt oss först själva ta del av vad de sett och hört innan vi dömer dem."
   Orim tog djupa andetag och skälvde i hela kroppen.
   "Nåväl", sade han till slut. "Visa mig först var ni hörde bankningarna och sedan var ni såg dvärgarna och inte ett ord till om några underjordens demoner!"
   Utan ett ord tecknade Kol åt dem att följa honom och de lämnade salen medan slottets invånare darrande satt kvar, för rädda för att lämna sina platser. Vid ytterdörren tände han två lyktor och räckte dem den ena. Därefter ledde han dem ut i den mörka vinternatten och fram till en liten bakdörr. Han tvekade, som om han fruktade vad som kunde finnas utanför, och lyfte sedan bort regeln.
   Utanför slottet var det tyst och stilla och stjärnorna gnistrade från en molnfri himmel. Det var svårt att föreställa sig att någonting skrämmande skulle ha passerat här alldeles nyligen.
   Kol trevade sig fram längs muren, stannade till vid en sektion och tittade begrundande på den. Så nickade han för sig själv.
   "Här stod han", sade han kort.
   De trängdes nyfiket vid den punkt han hade pekat ut. I skumrasket skilde sig den här delen inte från resten av muren men när de lyste upp den med lyktan såg de en liten urgröpning i den massiva stenen. Det såg ut som om någon hade hackat i den med ett otillräckligt redskap. Där fanns även flera mörka fläckar och Ale såg med avsmak framför sig hur någon försökt gräva sig in med sina bara fingertoppar.
   "Vad finns på andra sidan muren?" undrade han.
   Kol dröjde med svaret.
   "Slottsparken med baron Ekenskiölds grav", sade han knappt hörbart.
   Ingen sade något men alla tänkte de på hur baronens namn återkom i varje ny gåta som de stötte på i sitt sökande. Plötsligt fick Minn syn på något på marken och böjde sig ned.
   "Vad är det här för något?" undrade hon och tog upp ett par nötta metallbitar.
   Orim synade hennes fynd.
   "Det ser ut som delar av en dolk.", mumlade han. "Kan detta ha varit det redskap varmed man försökt hacka sig genom muren? Jag undrar..."
   Med ens tystnade dvärgen och blev alldeles blek.
   "Jag känner igen den här dolken", stammade han. "Det är min farbrors dolk. Den var hans gesällprov och han bar den alltid nära sig. Men hur har den hamnat här?"
   "Sa inte Tjalve att han angrep mördaren med Othars dolk?" slog det Ale. "Han högg honom i ryggen så att den gick av vid skaftet."
   Orim tryckte dolkbitarna mot sitt bröst.
   "Då är pojken oskyldig ändå", sade han svagt. "Och vad mera, han försökte försvara min farbror när ingen annan fanns vid hans sida. Hur fel har jag inte dömt honom?"
   Cihrind lade varsamt sina händer på hans axlar.
   "Det är vi flera som har gjort", sade han milt. "Att sörja det orätt gjorda tjänar inget till, nu måste vi försöka förhindra att mer orätt görs."
   Dvärgen nickade och reste sig med bestämd min.
   "Jag tänker inte vila förrän jag fått den unge lärlingen ut ur fängelset, det ger jag er mitt dvärgaord på."
   En lättnadens suck undslapp Minn och trots att Ale också gladde sig åt Orims omvändning så gjorde Minns reaktion honom besviken över något som han inte kunde sätta ord på. Cihrind vände sig mot Kol med allvarlig min.
   "Min gode Kol", sade han, "det är mig fjärran att störa bortgångna mäns vila men jag fruktar mörka makters dåd i samband med er herres frånfälle. Jag vill därför be er om tillåtelse att öppna hans grav."
   Kol tycktes inte förvånad över hans begäran.
   "Jag förstår, fader, men det är inte ett beslut jag själv kan fatta."
   "För all del, det är heller ingenting jag vill göra i nattens mörker. Begrunda frågan till i morgon bitti."
   Med böjda huvuden återvände de till salen. De övriga slottstjänarna hade inte rört sig ur fläcken och tittade på dem med oroliga men frågande blickar.
   "Våra gäster stannar över natten", sade Kol lakoniskt. "Låt oss visa dem all den gästfrihet vi kan uppbringa och därefter dra oss tillbaka. Det har varit en lång dag för oss alla."
   Ekart förde dem till en till synes oanvänd men vackert inredd flygel och pekade ut fyra rum för dem. Med löften om bad och frukost följande morgon lämnade han dem så för sig själva.
   "Trots allt vågar jag inte lita på dem", anmärkte Orim när de åter var ensamma. "Jag föredrar att vi sover i samma rum och håller vakt."
   Ingen sade emot honom och de förberedde fyra bäddar i det största av rummet. Under alla omständigheter var det skönt att få tillbringa natten innanför murarna. Orim tog själv första vakten medan de andra knappt hann lägga sig förrän sömnen övermannade dem.

   Senare på natten satt Ale på sin vakt och betraktade utsikten från fönstret. Från deras rum hade de god utsikt över slottsparken och han tyckte sig kunna ana var baronen låg begravd. Om han nu verkligen låg i sin grav. Ingenting tycktes vara vad det såg ut som längre. Baronen hade först misstänkts för mordet, sedan själv fallit offer för döden och nu kanske återuppstått från de döda. Vad de än hittade när de öppnade graven så skulle det inte ge dem några svar, bara nya frågor.
   Han gäspade och sträckte på sig. Det måste ha gått några timmar sedan Cihrind väckte honom och det var snart dags att väcka Minn för den sista vakten. Än så länge hade Orims misstankar varit obefogade, alla fönster i slottet var mörka och ingen hade stört deras vila.
   Plötsligt hördes ett hasande ljud från rummets inre och han vände sig raskt om. Det var bara Minn som hade vaknat och rest sig upp och han slappnade av igen.
   "Det är inte din tur än", viskade han när hon satte sig vid hans sida.
   "Jag kan ändå inte sova mer", svarade hon. "Förresten behöver du vila efter din klättring igår. Gör det inte ont?"
   Sanningen var att det värkte i muskler som Ale inte ens hade vetat att han hade och han såg inte fram emot morgondagens vandring.
   "Äh, jag mår utmärkt", sade han tappert och Minn lät saken bero.
   "Har natten varit lugn?" frågade hon.
   "Ja", svarade Ale. "De måste vara mer rädda för oss än vad vi är för dem."
   "Det är det okända som skrämmer dem", konstaterade Minn.
   "Det lilla som de vet räcker mer än väl för att skrämma dem. Kanske har Cihrind rätt, händelser större än stöld och mord har satts i gång och vi befinner oss mitt ibland dem."
   "Skrämmer det dig också?"
   "Ja, nej, jag vet inte", svarade Ale osäkert. Jag önskar att det inte hände men nu när det gör det vill jag inte vara utanför."
   "Är det din gamla längtan efter att få utföra hjältedåd som vaknat till liv igen?"
   "Jag tror inte det. Visst, det är det här jag drömde om men det är inte som jag föreställde mig det. Ju mer jag lär känna av världen, desto mer rädsla och sorg blir jag bekant med. Hur ska man någonsin kunna hjälpa alla?"
   "Det är hårt när barndomens dröm möter vuxenlivets verklighet", sade Minn fundersamt.
   "Jag börjar förstå stackars Legim mer och mer."
   Minn tittade förvånat upp.
   "Hur menar du?" undrade hon nyfiket.
   "Utåt var han ju alltid känslokall och lät hellre svärdet än tungan tala men ibland sa han saker som tydde på en annan sida. Ju mer jag själv upplever, desto mer känner jag att Legim upplevt samma sak, att han också en gång försökt åstadkomma förändring en gång i tiden, innan han till slut gav upp och blev den han blev."
   "Jag tror att han hyste djupare känslor än du tror", sade Minn och återkallade i sitt inre den döende krigarens sista ord om sin älskade Alatea.
   Nu var det Ales tur att bli nyfiken.
   "Vad menar du med det?" undrade han.
   Minn rycktes ur sina funderingar.
   "Förlåt, jag har sagt för mycket. Jag ska inte sätta ord på de känslor som Legim då inte ville och nu inte längre kan uttrycka själv."
   Ale betraktade henne länge i hopp om att få höra mer men det var tydligt att hon inte ville berätta och han visste bättre än att försöka pressa henne.
   "Vad han än ville förändra så hoppas jag kunna fortsätta hans värv", sade han till slut.
   "Skräms du inte av att hans värv berövade honom så mycket glädje i livet?"
   "Kanske hoppades han att jag skulle nå längre, varför skulle han annars skänka mig sitt svärd?"
   "Glöm inte bort att han också varnade dig för att det skulle bringa både ära och sorg."
   Ale drog försiktigt Legims svärd ur sin skida och höll upp det framför sig. Fåfängt hoppades han att det skulle tala till honom, så som det talade till Legim den där dagen vid De lärdes språng då det bytte ägare.
   "Jag undrar vad som fick honom att ge upp och följa magikern Elrind i stället", funderade han högt.
   "Kanske hoppades han att Elrinds sökande efter kunskap skulle ge honom de svar han själv aldrig fann?"
   "Elrind hade ju redan mer kunskap än någon annan i Gylde. Vad mer kunde han begära?"
   Minn gned sig över den handled där Khendirs kraftfulla armband en gång suttit.
   "Ju mer man kan, desto mer inser man hur mycket som man inte kan."
   "Det låter ju ännu värre. Legim visste åtminstone när han skulle ge upp sin kamp, Elrind fortsatte in i döden. Varför inte stanna upp och ta vara på livet i stället, så som Cihrind sa?"
   "Det är lätt för dig att säga", sade Minn med viss irritation i rösten. "Du är man och kan fritt välja ditt kall och ditt redskap, må det vara en krigares svärd eller en smeds ässja. Vad har jag för val?"
   "Förlåt", sade Ale, medveten om att han än en gång trampat på en öm tå.
   "Säg inte förlåt hela tiden", muttrade Minn och tittade ned i golvet.
   Ale stack förläget svärdet i skidan, som om han skämdes för det, och reste sig för att gå. Minn kikade på honom under lugg.
   "Tror du att vi någonsin hittar den där signetringen?" undrade hon i ett plötsligt byte av samtalsämne.
   "Jag hoppas det, för Orims och kungens skull", svarade Ale.
   "Och för Tjalves skull", tillade Minn.
   "Du... gillar honom, eller hur", frågade Ale med grötig röst.
   "Ja"
   "Varför?"
   "Han gillar mig", löd det korta svaret.
   "Åh?"
   Ale vände sig om och gick mot sin bädd med Minns blick följandes efter honom. Halvvägs till den stannade han upp och tycktes fundera över något men fortsatte sedan och lade sig utan ett ord. Minn fortsatte att betrakta honom ett tag, ryckte på axlarna och vände uppmärksamheten mot stjärnhimlen i stället.

   Solen hade knappt gått upp när en försiktig knackning hördes på dörren. Orim kastade sig omedelbart upp från sin bädd och rusade fram till dörren med sin yxa i händerna.
   "Vem där?" röt han.
   "Förlåt om jag stör", hördes en darrande röst som tillhörde Kol. "Badvattnet är klart om det behagar herrskapet."
   Orim muttrade något ohörbart men efter en blick på de andra öppnade han ändå dörren. Kol, Balder och en tredje man släpade mödosamt in ett kar fyllt med ångande varmt vatten. Efter dem kom en matrona med grova borstar under armarna och en bestämd min i ansiktet. Hon presenterade sig som Korina och snörpte ogillande på munnen när hon såg att Minn befann sig i samma rum som de andra. Raskt befallde hon att ett skynke skulle sättas upp för karet och förde sedan handfast Minn bakom skynket. Snart hördes ljudet av plaskande vatten och raska borsttag därifrån.
   Inom kort hade alla fått sig ett bad och kände sig uppfriskade både till kropp och själ. Det vill säga alla utom Orim. Han hade kraftfullt motsatt sig ett bad och som matronan lika kraftfullt hade insisterat på ett så hade det så när utbrutit ett handgemäng om inte de andra hade gått emellan.
   Kol förde ned dem till bankettsalen där de övriga tjänarna väntade, alla vördnadsfullt stående. En för årstiden överdådig måltid serverades med färskt bröd och smör, flera sorters inlagda grönsaker, nyplockade ripor, torkade vinteräpplen som ännu doftade höst, okryddat vin och som kronan på verket en utsökt griljerad karp. Till och med Orim glömde sin butterhet och högg in på läckerheterna utan att invänta de andra.
   Cihrind noterade besvärat att tjänarna fortsatte att stå upp och hans försök att förmå dem att slå sig ned och dela deras måltid var lönlösa. De fick helt enkelt finna sig i att ikläda sig herrskapets roll denna morgon.
   "Det är sällan man får avnjuta färsk fisk så här års", sade han i ett försök att lätta upp den stela stämningen. "Hur har ni burit er åt för att fånga den?"
   "Åh, salig baronen lät alltid föda upp karpar till vintersolståndsfesten", svarade den gamle Ekart och en tår trängde fram i ögonvrån. "Sorgligt är det att det inte förunnades honom att njuta av dessa själv."
   Abboten bleknade märkbart och sköt försynt tallriken från sig. Säkert slog det honom nu också varför det rum där de tillbringat natten var så ombonat men likväl oanvänt. Dvärgen lät sig dock inte bekomma av den forne förvaltarens svar.
   "God fisk", anmärkte han mellan tuggorna. "Lite mycket ben bara." Likväl fanns där varken skinn eller ben kvar på hans tallrik efter måltiden.
   Morgonmålet avslutades med en varm, trögflytande brygd på ekollon som ingen av dem druckit tidigare men som var både söt och uppiggande. Stärkta inför dagens utmaningar lämnade de så bordet och resterna åt tjänarna. Ekart mötte upp med en bekymrad men allvarlig min.
   "Är det fortfarande er önskan att öppna vår länsherres grav?" frågade han.
   "Jag är rädd att det är nödvändigt", svarade Cihrind. "Må Cindar förlåta oss för att vi stör hans vila."
   Den gamle nickade kort och tecknade åt Kol och Balder att följa honom. Med hackor och spadar gick de så ut i slottsträdgården och fram till en grav. En stor men grovhuggen sten märkte ut platsen och det var tydligt att baronens beslut om sin sista viloplats hade kommit plötsligt och inte gett tid till några större förberedelser. Cihrind välsignade grävarna och med tunga huvuden började de gräva upp den frusna jorden. Orims min antydde vad han tyckte om deras teknik men han höll respektfullt inne med sina åsikter och väntade tålmodigt.
   Snart framträdde ett kistlock i ek på gravens botten och inom kort hade de grävt fram hela kistan. Med förenade krafter lyfte de upp den på marken och backade undan med böjda huvuden. Lätta snöflingor singlade ned på locket, som om Ekedals vinter också ville visa sin respekt.
   Cihrind tecknade den heliga triaken över kistan och sköt sedan varsamt undan locket. Vad han såg i kistan tycktes inte ha överraskat honom och med tungt sinne böjde han huvudet och bad en tyst bön. Orim, Ale och Minn klev försiktigt fram så att de också kom åt att se ned i kistan.
   Baron Ekenskiölds sista viloplats var tom.

14. Underjordens demoner

"Ondskan finns i det förflutna, i nuet och i framtiden. Från en annan värld kommer den och slår sönder den värld jag bygger upp. Med jord, vatten och eld förhindras den, med tro, mod och offer förgörs den."

Cindars Ord, kap 8, tal 7

   Det var ett modstulet sällskap som under tystnad lämnade baron Ekenskiölds slott. Åsynen av baronens tomma grav hade varit för mycket för den unge Kol och han hade brustit i gråt och måst föras undan av sin farbror Ekart. Bara Balder hade stått kvar, blek och orörlig utan att veta vad som borde göras.
   Det var först när Korina kommit ut som det blivit fart på dem. Så fort hon hade sett den tomma graven hade hon beordrat Balder att skyffla igen den och inte yppa någonting till de andra. Därefter hade hon bett dem att ge sig av snarast för att inte ytterligare oroa de hårt prövade tjänarna och lägga ännu en börda på deras axlar. Inte ens Orim sade emot och sedan Balder hade tagit sig samman tillräckligt mycket för att beskriva vägen för dem hade de samlat ihop sina tillhörigheter och gett sig av mot Ekedals norra pass. Först när slottet försvunnit bland de nakna trädkronorna bröt de tystnaden igen.
   "Jag förstår ingenting längre", kunde Ale inte låta bli att säga. "Är det baron Ekenskiöld som stulit ringarna och är han död eller levande?"
   "Det finns historier om människor som skenbart dött men visat sig vara vid liv", svarade Cihrind. "Jag tror emellertid inte att både livslånga tjänare och präster skulle ha misstagit sig, inte heller att baronen själv skulle ha tagit sig ur sin grav och lämnat sitt slott. Nej, baronen dog verkligen och någon har satt sig över Cindars vilja och återkallat honom från de döda i något dunkelt syfte."
   "Skulle denne någon vara den svartklädde mannen?" undrade Minn.
   "Den man som vi såg byborna jaga ut ur byn tycktes mig inte kapabel att utföra sådana dåd", sade Cihrind och skakade på huvudet. "Jag misstänker att andra krafter ligger bakom detta, ondskefulla krafter som verkar i det fördolda och om vilka vi ännu inte äger någon kännedom."
   "Vad kan vi då hoppas åstadkomma genom att söka upp dvärgarna?" undrade Minn, som också hon nu börjat ge upp hoppet.
   "Muntrare och modigare sällskap", anmärkte Orim torrt. "Men jag tvivlar på att vi hittar några. Här finns inga dvärgar och även om så vore så skulle de inte hålla sig utanför bergen, så synliga för människors nyfikna blickar."
   "Jag medger att hoppet är litet", erkände Cihrind. "Vad tjänarna än säger så har jag svårt att tänka mig att dvärgar skulle ligga bakom allt detta. Människor och dvärgar må ha svårt att dra jämnt ibland men aldrig någonsin har vi fört krig mot varandra. Kanske vet de något som kan bringa ljus i detta mörker men jag fruktar tyvärr att detta vårt sista spår är ännu ett villospår."
   "Men finns det då inget annat vi kan göra för Tjalve?" frågade Minn med växande förtvivlan i rösten. "Vi vet ju att han är oskyldig."
   "Det är tyvärr inte i våra händer som den unge mannens liv vilar", svarade Cihrind beklagande. "Utan frändernas ring blir det svårt att styrka hans oskuld."
   "Ring eller ej", muttrade Orim. "De där fängelsemurarna kan inte stoppa en bestämd dvärg."
   "Du kan inte frita Tjalve med våld", utbrast Minn. "Tänk om du skulle skadas eller dö."
   "Han tvekade inte att dö för min farbror", svarade dvärgen bistert och upprepade orden tyst för sig själv. "Han tvekade inte att dö."
   De fortsatte sin vandring genom den tysta och ödsliga skogen. Lika vackra som ekskogarna måste vara i sin fulla prakt om sommaren, lika dystra tedde de sig om vintern, berövade såväl sina grönska som sitt myllrande liv av smådjur, fåglar och insekter. Kala och spretiga sträckte sig grenarna efter dem, likt döda skelettfingrar som förtvivlat sträckte sig efter de levandes värme. Illusionen förstärktes när den alltför korta dagen led mot sitt slut då skuggorna blev längre och dunklet tätare. Det var därför med dubbel glädje som de åter såg bergen framför sig. Inte bara närmade de sig sitt mål, de skulle snart också lämna den tröstlösa skogen bakom sig.
   Långt bort åt höger kunde de skymta det norra passet, bortom vilket vägen fortsatte genom Cindarells mer glesbefolkade delar för att slutligen nå de folktomma markerna i Dunkledal. Till vänster slingrade sig en smal bergsväg söderut, gissningsvis till det södra passet och den by de hade besökt när de först kom till Ekedal. Bergsvägen såg dock föga farbar ut under vintern och få av dalens invånare torde röra sig här så här års. Den branta dalgång som nu öppnade sig framför dem kunde alltså mycket väl ha förblivit ostörd och de som dväljdes i den förblivit osedda sedan den första snön om inte Balders hugade jakt hade fört honom hit.
   De nästan lodrätt stupande bergväggar som man måste passera för att komma in i dalgången såg inte särskilt inbjudande ut men Orim övertog villigt täten. Ingen var gladare än han åt att åter se de höga bergen.
   "Vad är det med er?" frågade han i ett fåfängt försök att muntra upp stämningen. "Är ni rädda för underjordens demoner?"
   "Tala inte om faran förrän vi känner den", bad Minn.
   "Ha! Låt oss lära känna faran då."
   Innan de andra hann säga något så förde dvärgen händerna till munnen och ropade ut i dalgången.
   "Hallå! Finns här några demoner? Hallå!"
   Hans röst kastades mellan bergväggarna och återvände som ett spöklikt eko som endast motvilligt tycktes dö ut.
   "Ni ser", sade Orim i det att han vände sig mot dem triumf i blicken. "Om här hade funnits dvärgar hade de omringat oss vid det här laget."
   Men knappt hade han uttalat orden förrän en ny stämma ekade bland bergen.
   "Stilla!"
   Det var en bullrande stämma med en tjock accent som föreföll bekant och ingen kände sig hågad att gå emot befallningen, inte ens Orim. Dvärgen hade instinktivt sträckt sig efter sin yxa men något hade hållit honom tillbaka och han stirrade förbluffat varifrån stämman hade hörts. I stället yttrade han högt något på sitt eget modersmål och som svar lösgjorde sig två gestalter ur bergsmassivet framför dem. Det var som om de tidigare hade varit ett med berget, så väl dolda hade de varit för deras ögon.
   "Vad är det som får en broder att höja sitt vapen mot en broder?" frågade Orim, åter på människors tungomål, med både indignation och förvåning i rösten.
   Gestalterna närmade sig försiktigt och nu såg också de andra att det var tre krumma, kortväxta personer som mötte dem med långa svarta skägg och ögon som glödande kol. De var lika tungt rustade som Orim och i deras bepansrade nävar vilade tunga armborst riktade mot dem.
   "Dvärgar", viskade Minn.
   "Orim kallade dem bröder", viskade Ale tillbaka. "Är alla dvärgar släkt med varandra?"
   "Jag tror inte det är bokstavligt menat, fast jag är inte säker", medgav Minn.
   Den främste av de tre dvärgarna synade Orim med vaksam blick och sänkte så sitt armborst.
   "Barak av Bures ätt", sade han och slog näven i sitt bröst. "Mina bröder Bor och Beren."
   "Orim av Obels ätt", sade Orim i det att han besvarade hälsningen.
   "Du har min ursäkt, broder", fortsatte Barak. "Vet att nidingsdåd har begåtts mot oss som gör att vi inte vågar lita på någon, i synnerhet inte främlingar från ovan."
   "Nidingsdåd?" bröt Cihrind in men fick bara en misstänksam blick som svar.
   "Jag kan gå i god för dem", skyndade sig Orim att säga. "Det här är dvärgavänner. Också min farbror, Othar mästersmed, har fallit offer för ett nidingsdåd och vi söker tillsammans utröna det."
   Cihrind, Ale och Minn presenterade sig som hastigast, varvid Orim tog till orda igen.
   "Min framfusige vän tror bestämt att våra olyckor har samme upphovsman, en svartklädd man som setts på flera platser, däribland hos er."
   Barak höjde på ett av sina mörka, buskiga ögonbryn.
   "Bland oss håller många denne svartklädde man för en olyckskorp", yttrade han torrt.
   "Då vet ni var han finns?" utbrast Cihrind men tystnade snabbt då dvärgens blixtrande ögon fästes på honom.
   "Ja", svarade Barak behärskat och vände sig åter till Orim. "Vi beklagar din farbrors öde. Ingen skugga kommer att falla över dig om du vänder tillbaka till din egen ätt."
   Med de orden vände dvärgarna dem ryggen och återvände varifrån de kommit. Cihrind gav Orim en frågande blick.
   "Det var en inbjudan", svarade denne med ett tonfall som om detta vore uppenbart. "Låt oss gå."
   Dvärgarna förde dem djupare in i dalgången och snart kunde de på avstånd skymta mörka fläckar i den snötäckta marken. När de kom närmare såg de att det i själva verket var enkla tält av djurhudar, uppenbarligen resta av folk som inte hade någon vana av att behöva använda tält som bostäder. Flera eldar flammade i kvällsdunklet och från dem hördes det taktfasta ljudet av släggor som slogs mot städ.
   När de kom in bland tälten såg de resultaten av detta arbete. Rader av ställ stod där, fyllda med yxor, sköldar, armborst och skäktor som bara tycktes vänta på att få användas. Flera dvärgar rörde sig i lägret, många med likadana mörka skägg som deras vägvisare och alla med lika tung beväpning. Till och med Orim tycktes bekymrad av anblicken. Balder hade inte överdrivit när han hade berättat om deras krigsförberedelser men mot vilken fiende var vapnen ämnade?
   De dvärgar de passerade betraktade dem bara som hastigast och utan något större intresse, som om de bara var hundar eller andra kreatur som fördes in i lägret. Sällskapet fördes fram till ett större tält i lägrets mitt där de utan vidare åthävor bjöds att stiga in. Antingen så litade de på dem eller så hyste de ingen som helst fruktan för dem.
   Orim lät de andra kliva på först. Inne i tältet var det mörkt så när som på en liten falnande glöd i dess mitt och det tog ett tag för dem att vänja sig vid skuggorna därinne. Runt glöden satt tre gestalter hopkurade och tycktes inbegripna i en diskussion. Två av dem var av dvärgars längd men den tredje liknade mer en människa. Han satt med ryggen mot dem så att de bara kunde se hans vita hår och hans klädnad, en lång svart kappa.
   Deras inträde i tältet avbröt diskussionen. Dvärgarna tittade upp och granskade sina gäster medan den svartklädde mannen långsamt vände sig om. Det var med stor förvåning som de igenkände varandra.
   "Nehron!" utbrast Ale och Minn med en mun.
   "Ljusbringarna!" löd den gamles svar. "Aldrig trodde jag väl att våra vägar skulle korsas igen. Detta måste i sanning vara ett gott tecken."
   Den gamle prästen hade åldrats betänkligt under den korta tid som gått sedan de lärt känna varandra i Brödernas stad men hans ögon var fortfarande fulla av liv och han var uppriktigt glad åt att se dem igen. Under tårar omfamnade de varandra och det var först när de två dvärgarna otåligt harklade sig som de lugnade ned sig och under ömsesidiga presentationer sällade sig till dem runt glöden.
   "Jag ber ödmjukast om ursäkt", sade Nehron till de två dvärgarna. De hade presenterat sig som Bure och Kharak, äldste i sina respektive ätter, men i övrigt låtit ögonen tala mer än tungorna. "Jag rycktes med av glädjen över att åter se dessa två modiga ynglingar än en gång bringa ljus när mörkret ter sig som djupast. Av hela mitt hjärta vågar jag nu tro på framgång i vårt värv."
   "Er glädje är vår glädje och vi hoppas naturligtvis på att kunna bidra till er framgång", sade Cihrind. "Emellertid är detta återseende bitterljuvt ty det innebär att vi inte längre kan hoppas på framgång i vårt eget värv."
   Abboten tog sig så för att redogöra om alla de händelser som lett till att deras vägar så oväntat korsats i detta avlägsna Ekedal. Han berättade om hur dvärgsmeden Othar mördats, utan att den här gången utelämna att det var frändernas ring som stulits. Vidare berättade han om hur vittnesmålen pekat på en man med baron Ekenskiölds vapen och hur spåren lett till Ekedal och slutligen om hur bybor och slottstjänare härlett deras olyckor till en mystisk svartklädd man.
   "Men, min gode Nehron, när vi således fann att den svartklädde man som setts med dvärgarna i själva verket var du i din prästkappa så försvann vårt sista hopp om att spåra upp ringen", avslutade så Cihrind sin långa redogörelse.
   Den gamle prästen nickade tankfullt.
   "Sannerligen har många mörka vägar korsat våra. Kanske är de blott blindgångar, anlagda av Cindar till varnagel för människans vandringar, kanske är de en del av en karta som ännu är fördold för oss."
   Här tystnade han ett ögonblick och fortsatte sedan i viskande ton.
   "Eller kanske stammar alla dessa mörka vägar från samma port, från en av de tre portarna."
   "Tanken har föresvävat mig också, broder", svarade Cihrind. "Men om det nu verkligen var en av portarna som ni upptäckte i Brödernas stad så förblev den väl täckt av vatten utan att någon ondska tilläts sippra ut?"
   "Förvisso, men jag fruktar att en andra port har öppnats i dess ställe."
   "Kan ni sluta tala i gåtor så att vi andra kan förstå?" avbröt Orim otåligt medan Bure och Kharak närmast uttråkade tycktes vänta på att prästernas redogörelser skulle ta slut någon gång.
   "För all del", sade Nehron utan att ta illa upp. "Låt mig börja där vi skildes åt. Medan era vägar bar till Serena så tog jag mig an uppgiften att återförena Brödernas stads fyra folk. Vättarna skakas tyvärr av inbördeskrig sedan deras konungs död men jättarna godtog vår förlåtelse och återupptog våra förbindelser. Dvärgarna sökte jag sedan länge och väl men i stället för att jag fann dem så fann de mig."
   "För att göra en lång historia kort", inföll Bure bryskt, "så sökte vi oss till dessa berg efter att ha lämnat Brödernas stad. Vi återfann då vår sedan länge försvunna stad Thungal Hraun eller Djupeklyft på människors tungomål."
   "Djupeklyft?" utbrast Orim förbluffat. "Här?"
   "Ja", fortsatte Bure drömmande. "Dvärgarnas äldsta kända stad i detta land som av någon okänd anledning övergavs och glömdes bort."
   "Nu vet vi kanske varför", tillade Kharak bistert. "Vi rensade bergen på svartfolk och grävde fram våra raserade salar. Det var då vi grävde fram ett mystiskt schakt, byggt av andra än dvärgahänder, och för att utröna mer sökte vi upp denne präst. Men innan vi hann tillbaka hände någonting oerhört. Det vi grävde fram borde ha förblivit begravt."
   Dvärgens bistra ansiktsuttryck förblev oförändrat under berättelsen men en tår syntes i hans ena ögonvrå.
   "De överlevande berättade om hur ett kompakt mörker strömmade ut ur schaktet och i det mörkret nedhöggs många av våra fränder skoningslöst. Resten samlades här utanför för att invänta vår återkomst och förbereda vår återerövring av Djupeklyft."
   "Och ni tror att detta schakt är en av de tre portarna?" frågade Cihrind försiktigt men av hans oroliga min att döma anade han redan svaret. Det blev Nehron som gav honom det.
   "Som jag fick det beskrivet för mig så var schaktet inte murat utan sammanfogat av slipade stenar och mörkret var likt en svart, ogenomtränglig rök."
   "Precis som i Brödernas stad?" utbrast Minn och prästen nickade.
   "Ondskan finns i det förflutna, i nuet och i framtiden. Från en annan värld kommer den och slår sönder den värld jag bygger upp. Med jord, vatten och eld förhindras den, med tro, mod och offer förgörs den.", reciterade Cihrind. "Legenderna berättar att Seren den store utförde detta dåd."
   "Med hjälp av våra förfäder", tillade Bure. "Våra legender förtäljer hur dvärgar och människor slogs sida vid sida mot en gemensam fiende i landets gryning."
   "Så då är detta en port till en ondska som kan omkullkasta Cindars verk och bringa fördärv över Cindarell?" utbrast Cihrind. "Och den står nu åter öppen?"
   "Om legenderna talar sanning, ja", svarade Nehron med böjt huvud.
   "Jag struntar i gudar och legender!" utbrast Orim och reste sig upp. "Jag vill återerövra Djupeklyft och hämnas mina fränder! Vad väntar vi på?"
   Bure och Kharak reste sig de också.
   "Ingenting, broder", svarade de samfällt. "Vi går till vila nu och marscherar omedelbart i gryningen."
   Dvärgarna lämnade tältet utan att invänta eller ens bry sig om de andra. Människorna må fortsätta dryfta spörsmål men enligt deras uppfattning var det dags att gå från ord till handling. Det fanns verkligen mycket kvar som de ville diskutera men det hade varit lång en dag och nästa dag lovade att bli ännu längre så de bröt därför också upp. Nehron såg till att de fick ett tält och en bit mat och sedan övermannades de alla av tröttheten. Det blev en orolig sömn i väntan på morgondagens slag om Djupeklyft.

15. Djupeklyft

"Dvärgarna äro ett skyggt släkte som ehuru de uppvisar människoliknande drag inte bära något som helst släktskap med Cindars fulländade skapelse. Enligt gammal folktro har de likt svampar vuxit upp direkt ur marken i de grottor de med förkärlek dväljes i men för dylika skrönor hyser modern forskning ringa tilltro."

Ur samlingen Cindarelle bestiarium, utgiven av Serena lärdes akademi

   I gryningen väcktes de av dova hornstötar och inom kort hördes vapenskrammel och taktfasta steg utanför tälten. Ale lättade försiktigt på tältduken och blickade ut över rader av tungt beväpnade dvärgar som otåligt tycktes vänta på klartecken från Bure och Kharak att inleda återerövringen. Orim stod redan bland dem med ett bistert ansiktsuttryck men när han såg Ale sken han upp.
   "Ale, min vän!" skrek han. "Detta är dvärgarnas strid och inte människornas. Ingen klandrar dig om du väntar här tills vi i triumf återvänder."
   "Är det också en inbjudan?" frågade Ale osäkert och dvärgens ansikte sprack upp i ett brett leende.
   "Jag skulle välkomna ditt svärd bredvid min yxa", sade han. "De fromma männens stavar duger däremot ingenting till, de kan se om de sårade efteråt."
   "Än jag då?" utbrast Minn, som också klivit ut och nu befann sig vid Ales sida. "Jag tänker inte sitta stilla och vänta om ni tror det."
   Orims leende försvann och han bet sig besvärat i läppen.
   "Ge henne en yxa!" hördes plötsligt spridda rop från leden. De tycktes något mindre sträva än de dvärgaröster de hittills hört. "Låt henne också få bevisa sitt mod och sin styrka i strid."
   Ale tittade förvånat på Minn men från de uppställda dvärgarna hördes ett instämmande sorl.
   "Varför ska du följa med?" var allt han fick ur sig och Minns ögon blixtrade som svar.
   "Varför skulle inte jag kunna få visa vad jag går för?" frågade hon trotsigt.
   Ale kom inte på något bra svar men i detsamma trädde Cihrind emellan. Han hukade sig lätt för att komma åt att se Minn rakt i ögonen och lade händerna på hennes axlar.
   "Minnea", sade han allvarligt. "Jag ber dig att stanna hos oss. Mitt hjärta fruktar att detta kommer att bli en blodig strid och vi behöver alla läkekunniga vi kan få kvar i lägret."
   "En simpel helerska?" fräste Minn. "Är det allt?"
   Cihrind lät sig inte beröras av hennes utbrott utan fortsatte att tala i samma milda ton.
   "Jag vet inte vad du bär inom dig och jag känner din frustration över att du inte heller vet det. Än är din väg lång och blott Cindar vet vad som väntar dig på den. Tids nog kommer du att få veta det, på gott och ont, och då kan du själv välja hur du vill gå vidare. Men för stunden ber jag dig att inte försöka blicka bortom det okändas horisont utan acceptera den du är här och nu. Stanna hos oss, kära du, vi behöver dig."
   Minn tycktes kämpa mot tårarna och fick inte fram något svar.
   "Jag ber dig också stanna", bröt Ale in. "Jag skulle känna mig mycket tryggare om någonting hände mig och du vore kvar här."
   Vad han inte sade var att han också skulle känna sig tryggare om inte Minn utsattes för fara. Kanske anade Minn det för tårar trängde fram i hennes ögon och hon nickade tyst till svar. Ale drog en lättnadens suck och gjorde sig beredd att sälla sig till dvärgarna då hon tog tag i hans arm.
   "Måste du gå?" viskade hon oroligt.
   "Jag kan inte stanna när andra går för vår skull", svarade Ale.
   Minn såg inte ut att uppskatta svaret men nickade förstående.
   "Kom tillbaka på dina egna ben", sade hon allvarligt.
   "Jag lovar", svarade han, tvekade om han skulle säga något mer men avstod och lämnade henne utan att se sig om. Med tungt hjärta tog han plats vid Orims sida och tågade bort från lägret.
   "Gaska upp dig", sade Orim käckt. "Du slåss med dvärgar nu, du har ingenting att oroa dig för. I morgon infaller vintersolståndet och det kommer vi att fira i Djupeklyfts salar."
   Ale tvingade fram ett tappert leende som han hoppades dolde hans sinnesstämning. Men trots att han nu var på väg mot sin första drabbning, mot en okänd fiende därtill, så var det inte det som han hade framför sig som tyngde hans sinnen, det var det som han lämnade bakom sig.
   Dvärgarmén marscherade bort mot bergen och gjorde halt framför en hög och brant bergvägg. Så vitt Ale kunde bedöma var den alldeles slät men från dvärgarna vid hans sida hördes en längtande suck som vittnade om att där fanns mer än vad hans otränade öga kunde se. Bure gick fram till väggen, böjde respektfullt på huvudet och yttrade några ord på sitt folks klangfulla modersmål. Sedan tog han av sig sina järnhandskar och lät sina händer nästan kärleksfullt löpa längs den glatta stenytan. Handrörelserna tycktes följa något intrikat men osynligt mönster och åtföljdes av ett mumlande ljud från alla dvärgar.
   Plötsligt framträdde någonting i bergväggen. Där dvärgens händer hade passerat var det som om ett rött ljus långsamt tändes, först bara som en svag glöd men det växte snabbt till en elds fladdrande sken. Ale såg nu att det som han hade tagit för ett snirkligt mönster i själva verket var runor, uråldriga runor som han instinktivt förstod att få andra människor hade sett.
   "Djupeklyfts port", viskade Orim vördnadsfullt bredvid honom, som för att bekräfta hans tankar.
   Men det var inte bara runorna som flammade upp. Runt omkring dem började det tändas ljus likt stjärnorna på nattens himmel. Ljusen tändes längs en halvcirkel och snart bildade de konturerna av två stora halvmåneformade dörrar. Bure tog nu ett steg bakåt, slog näven i bröstet och yttrade med hög röst dvärgarnas namn på sin förlorade stad.
   "Thungal Hraun!"
   Orden hann inte mer än eka bort förrän berget svarade med ett mullrande läte. Med ett ljud som av stora kvarnstenar som maler mot varandra vidgades den lodräta linje som löpte mellan de två halvmåneformade dörrarna. Ju mer konturerna vidgades, desto svagare började elden i dem brinna, som om det yttre ljuset ersattes av ett mörker inifrån. Nu såg Ale hur hela bergväggen var satt i rörelse och som genom en jättes osynliga kraft svängde de två dörrarna långsamt uppåt och blottade bergets mörka inre.
   "Magi", viskade Ale imponerat.
   "Dvärgakonst", svarade Orim högtidligt.
   Bortom dörrarna ledde en gång rakt in i berget, vid nog för ett halvt dussin dvärgar att gå i bredd. Utan att invänta kommando ställde en grupp sköldbärare upp sig i dubbla led och trädde in genom dörrarna. De åtföljdes av dubbla rader armborstskyttar och först därefter började den grupp som Ale tillhörde att sätta sig i rörelse.
   "Jag trodde att dvärgar bara slogs med yxor", viskade Ale.
   "I närstrid ja", svarade Orim. "I fältslag nyttjar vi först sköldar och armborst för att komma nära inpå fienden. Sköldbärarna skyddar våra linjer mot fiendens projektiler under framskridandet. Sedan släpper de fram armborstskyttarna som försvagar fiendens linjer. Först därefter hugger vi in på fienden med våra yxor. Som du ser bär också sköldbärarna och armborstskyttarna yxor, beredda att delta så fort närstrid bryter ut och sköldar och armborst är överflödiga. Den fiende är inte född som kan stå emot en väldrillad dvärgarmé."
   "Vad händer när två dvärgarméer möts då?" kunde Ale inte låta bli att fråga.
   "Det händer inte", löd det korta svaret. "Till skillnad från er människor så skulle ingen dvärg höja sin yxa mot en frände."
   Medan Ale begrundade svaret vände sig en annan dvärg till Orim och utbytte några ord.
   "Vad sa han?" undrade Ale.
   "Hon", rättade Orim. "Hon berättade att vår grupp har i uppgift att besätta Djupeklyfts vänstra avsats."
   "Vad sa du?" frågade Ale överraskat.
   "Den vänstra avsatsen. En annan grupp tar den högra avsatsen och så täcker vi huvudarméns avancemang genom stora salen."
   "Jag menar... den du pratade med... var det en kvinna?"
   "Ja naturligtvis", svarade Orim som om det vore något naturligt. "Varför skulle inte våra kvinnor delta i våra strider?"
   "Men hon hade ju också skägg?"
   Orim tittade oförstående på Ale.
   "Min unge vän, det här är varken rätt tid eller plats och jag är heller inte rätt man att lära dig skillnaderna mellan män och kvinnor. Nu närmar vi oss dessutom Djupeklyft."
   Ale avstod från ytterligare frågor och fick hur som helst annat att tänka på. Gången vidgade sig till en hålighet så stor att ljuset från portarna bakom dem inte längre förmådde lysa upp allt mörker. Först nu insåg Ale att han inte såg lika bra i mörker som en dvärg och att han inom kort inte skulle handen framför sig ens. Vad skulle väl han kunna göra för nytta här?
   Som svar på hans outtalade fråga klev Bure fram mellan leden med en stor skinnlägel över axlarna. Han stannade vid en staty mitt i gången som tycktes ha huggits ut direkt ur berget. Den föreställde en knäfallande dvärg som på sina axlar bar ett stort kristallklot. Med sin ena hand stödde han sin otympliga börda medan den andra handen sträckte fram ett dryckeshorn mot de inträdande. Dryckeshornet mynnade i dvärgens mun och hans rubinröda ögon tycktes vädja om att få den påfylld så att han kunde släcka sin törst.
   Bure hällde över skinnlägelns innehåll i dryckeshornet och slog sedan sin stålhandske i den så att gnistor uppstod. Gnistorna antände dryckeshornets innehåll och en eld flammade upp som när en oljelykta tänds. Ale undrade klentroget hur den lilla elden skulle räcka för den stora salen men hans tvivel skingrades snabbt. Stendvärgens ögon började plötsligt lysa som av en eld inombords och i samma ögonblick syntes strimmor av ljus i kristallklotet. Strimmorna växte sig längre och bredare och snart strålade klotet med ett intensivt ljus som om det sökte tävla med solen.
   Men det var inte nog med detta, klotets ljus sökte sig ut i hålighetens väggar och tak och tycktes få svar från varje dunkel vrå. Hela grottan började skimra i ett svagt sken, som vore den en väldig spegel som kastade stendvärgens ljus fram och tillbaka och lyste upp hela dvärgstaden. Bergets mörker skingrades och inför Ales ögon framträdde så, lika klart som en gråmulen dag i det fria, dvärgstaden Djupeklyft.
   Framför dem sträckte en långsmal sal av väldiga proportioner sig djupt in i bergets hjärta. Salen var upp till några hundra steg bred och så lång att dess bortre ände förlorade sig i skuggornas töcken. Med jämna mellanrum sträckte sig kraftiga stenpelare upp i taket högt ovan dem och tvärs över salen spände ett flertal bågar av sten som förenade de båda långsidorna med varandra. Golvet var blankpolerat och inte ens om väldiga vågor hade sköljt fram och tillbaka över det och slipat dess yta i tusentals år hade det kunnat vara slätare.
   Men störst intryck gjorde ändå byggnaderna. Längs långsidorna löpte flera avsatser och på dem blickade rader av stenhus ned mot dem. Avsatserna förbands av trappor och vid slutet av flera av dem ledde gångar vidare in i berget. Här och där stod också statyer resta som med sina höjda vapen tycktes hälsa sina befriare välkomna till sin stad. Vid en första anblick skilde husen sig inte så mycket från Ekedals stenhus på sina bergsterrasser längs dalens kanter. De här var naturligtvis betydligt bättre murade med räta vinklar och osynliga skarvar mellan stenarna men det var någonting annat också. Plötsligt insåg Ale vad det var och insikten slog honom med häpnad.
   De här husen var inte murade sten för sten, de var direkt uthuggna ur berget! Inte ens den skickligaste snidare hade i trä kunnat göra ett bättre arbete än vad dvärgarna hade gjort i den hårda stenen. Det var som om husen alltid hade funnits där, dolda djupt inne i urberget, och bara väntat på att dvärgarnas verktyg och färdigheter skulle lyfta deras tunga slöjor och visa upp dem i all sin prakt. Med ens förstod Ale varför Orim talat så nedlåtande om människors byggkonst. Tusen människor i tusen år hade inte kunnat åstadkomma någonting liknande, ingenting som människan hade skapat kunde mäta sig med detta.
   "Skåda Djupeklyft", viskade Orim högtidligt.
   Fler ord behövdes inte och Ale kunde bara nicka instämmande.
   Någonstans långt borta hördes ljudet av porlande vatten men i övrigt var allt tyst och stilla. Det var som om själva Djupeklyft höll andan och väntade på dem. Bure ledde nu själv Ales grupp uppför en trappa mot den vänstra avsatsen medan en annan grupp tog sig upp till höger. Resten av gruppen avancerade långsamt framåt på golvet under Kharaks befäl.
   "Har dvärgarna grävt ut allt detta?" dristade sig Ale till att fråga.
   "Inte allt", svarade Orim. "Det sägs att eld, jord och vatten med våldsam kraft gav upphov till denna klyfta långt före dvärgarnas tid. När elementen så stillades skapades det berg som beskyddande lade sig över alltsammans till den dag då klyftan uppenbarades för oss. Det som berget gav oss gjorde vi sedan större och vackrare."
   Ale erinrade sig abbotens ord om hur Seren den store nedgjort ondskan med eld, jord och vatten och han rös. Han fick ett plötsligt hugskott, var det naturens krafter som hade fått ondskan att uppstå också? Hade de låst upp denna port till underjorden en gång i tiden så att Serens fiender kunnat öppna den lika lätt då som dvärgarna åter öppnat den nu?
   "Var ligger det där schaktet som det talades om?" frågade han.
   "I Djupeklyfts ände", svarade Orim det tycktes Ale som om svaren bekräftade hans aningar.
   De hade nu kommit upp på avsatsen och följde den genom salen. Sköldbärarna skyddade gruppen från utfall genom sidogångarna till vänster medan armborstskyttarna höll ett vakande öga över huvudarméns frammarsch nedanför dem. Mellan dem gick yxbärarna parvis med Bure främst och Ale och Orim som sista par. Då och då kastade sig dvärgar in i byggnaderna med dragna yxor i jakt på dolda fiender men än så länge hade ingen hindrat dem.
   Hade den okände fienden övergivit Djupeklyft?
   Ales ögon hade nu vant sig så pass mycket vid de överväldigande stenmassorna att han började se bergets skiftningar. Det till synes ändlösa grå urberget visade sig vid närmare granskning vara lika skiftande som en människas ansikte. Här och där bröt strimmor fram likt blodådror och äldre delar hade en skrovligare textur än yngre, så som ett gammalt rynkigt ansikte skilde sig från ett spädbarns lena hud. Inte ens den grå färgen var enhetlig utan antog olika nyanser. Det var särskilt en röd nyans som föreföll dominera. Orim tycktes förstå vad som rörde sig i Ales huvud.
   "Du ser att berget är lika mångfacetterat som världen utanför", sade han. "Detta berg är av en art som kallas magmatisk, efter de underjordiska krafter som en gång skapade det, eller mafisk, efter de mörka mineraler som det består av. Det har under sin födelse hårdnat långsamt och därför fått en grovkornig och hård textur till skillnad från de berg som utsätts för luft och vatten och därför blir mer porösa. Vi föredrar hårda berg som detta som bättre motstår tidens tand framför mjuka som snabbt slits ned av väder och vind."
   Ale kände på det hårda berget och försökte förgäves föreställa sig de enorma krafter som skapat det.
   "Är den röda färgen spår av eld?" frågade han.
   "På sätt och vis", svarade dvärgen. "När elden drog sig tillbaka lämnade den kvar järn och eld är det som krävs för att utvinna och bearbeta denna hårda metall. Järnet har alltid varit både en välsignelse och en förbannelse för oss dvärgar. Det har skänkt våra salar rikedom men när ådrorna väl grävts fram har det också lockat dit fiender. Säkert var det järnet som lockade hit de fiender vi nu går för att möta."
   Ale tittade upp och såg att salens karaktär började förändras. Klyftan smalnade och takhöjden sjönk. De många avsatserna gick ihop tills bara en på vardera sidan återstod och husen längs dem blev fåtaligare och mer grovhuggna. Det var uppenbart att de nu befann sig i en del av Djupeklyft som ännu befann sig under utgrävning. De närmade sig den port som med dvärgarnas egna ord borde ha förblivit begraven.
   Plötsligt höjde Bure en varnande hand och nere i salen reagerade Kharak blixtsnabbt. På hans kommando hukade sig huvudarmén bakom sköldbärarnas skydd. I samma stund lämnade en skur av pilar skuggorna framför dem men bara för att borra sig in i sköldarna utan att göra någon skada.
   På ett nytt kommando sänktes sköldarna, varvid armborstskyttarna reste sig upp och besvarade elden med sina dödliga projektiler. Slutligen släpptes yxbärarna fram som under vilda stridstjut rusade fram och svingade sina vapen över huvudena.
   Det hela hade bara tagit några ögonblick. Ale var mäkta imponerad av dvärgarnas väldrillade krigföring och undrade vilken fiende som skulle kunna stå emot deras anfallsvåg. På avsatsen ropade Bure ut en befallning och gruppen satte sig åter i rörelse.
   "Vi fortsätter", översatte Orim. "Vår uppgift är nu att falla fienden i ryggen och skära av reträttvägen. En seger på slagfältet är intet värd om fienden kan slåss nästa dag."
   Han skulle till att säga något då han plötsligt tystnade med ett förbluffat uttryck i ansiktet.
   "Vilka fördömda trolltyg ligger bakom detta?" viskade han och när Ale såg ned i salen förstod han vad dvärgen menade.
   Nedanför dem hade det kommit till närstrid och fiendearmén var nu synlig också från Ales och Orims position. Det var människor som mötte dem, en brokig blandning av knektar och uppbådat bondfolk med enkla vapen och rustningar som inte kunde mäta sig med dvärgarnas tunga beväpning. Men om de var underlägsna i beväpning så tycktes de i mod och tålighet till och med överträffa dvärgarna. Obevekligt och oberört marscherade de mot dvärgarnas höjda yxor, flera av dem med armborstskyttarnas skäktor djupt begravda i bröstet, till synes utan att bekommas av dem. Men det som verkligen fick Ales nackhår att resa sig var märkena på sköldarna och rustningarna hos det främsta ledet. Märkena bestod av tre eklöv, fiendearmén tågade under baron Ekenskiölds banér!
   Dvärgarna lät sig däremot inte skrämmas utan fällde med ursinnig kraft sina vapen mot de mötande fienderna. Blod sprutade, lemmar höggs av och bröstkorgar fläktes upp när yxorna tog sin rasande tribut i striden. Trots det stod fienderna ännu upp och besvarade dvärgarnas hugg! Flera dvärgar sårades och drog sig tillbaka i god ordning så att deras luckor kunde fyllas av nästa led. Det var dock uppenbart att det bara var en tidsfråga innan linjen skulle falla.
   "Vi hinner inte ned", flämtade Orim och såg sig förtvivlat om. "De är dömda. Om inte..."
   Hans blick nådde en av stenbroarna som spände över salen och i ett språng var han ute på den. Ale förstod ingenting men på andra sidan hade ett par dvärgar uppmärksammat Orims manöver och följt hans exempel. Utan att bry sig om striden som rasade under dem lade de öronen mot stenbron och knackade försiktigt med sina yxors bredsidor därpå. Därefter reste de sig upp och måttade noggranna men i Ales ögon slumpmässiga slag mot bron medan de backade tillbaka mot avsatserna igen.
   Ale gav Orim en frågande blick men denne ställde sig bara med ett vemodigt ansiktsuttryck vid stenbron, som i väntan på att någonting skulle hända. Plötsligt syntes sprickor i bron, sprickor som hastigt växte sig längre och bredare. Med ett ljud som om själva berget stönade gav den så vika. Väldiga stenmassor rasade ned över de fullständigt oförberedda fienderna nedanför och krossade många av dem till döds. Ett moln av damm rördes upp, så stort att det nådde ända upp till avsatsen där Ale och Orim stod.
   "Otroligt", viskade Ale hänfört.
   "Det är all stens öde att en gång vittra sönder", mumlade Orim för sig själv och torkade hastigt en tår ur ögonvrån. "Förlåt att jag påskyndade ditt."
   Stenbrons fall hade vänt slaget till dvärgarnas fördel och Orims och Kharaks grupper kunde nu rusa ned bakom de sista förvirrade motståndare som ännu stod upp och fullborda kringränningen. Dessa vägrade emellertid att ge upp utan fortsatte att slåss med övermänsklig styrka så länge de hade ben att stå på och armar att svinga.
   Ale och Orim skulle just till att ansluta sig till sin grupp då dvärgen plötsligt uppfattade någonting i ögonvrån. Han ropade ut en varning på dvärgiska och drog sedan hårdhänt med sig Ale ned på golvet. De närmaste dvärgarna svarade omedelbart med att lyfta sina sköldar och ögonblicket därefter ven skäktor över Ale huvud och vidare in i sköldarna. Fienden var långt ifrån besegrad!
   Bure ställde snabbt upp sin grupp och i ordnade linjer rusade de den nya fienden till mötes. Än en gång sänktes sköldar och avfyrades armborst men till skillnad från tidigare så träffade skäktorna inte mjuka kroppar utan hårda sköldar. Bistert höll Bure tillbaka yxbärarna och lät avfyra den andra linjens armborst men med samma dåliga resultat. Den här fienden var av ett annat slag än den knekt- och bondearmé som de med sådan möda besegrat!
   Sköldarna höjdes åter och de avancerade nu under betydligt större försiktighet. Först när de båda sköldborgarna nästan slog emot varandra släpptes yxbärarna fram och i första linjen befann sig också Ale och Orim. Orims yxa höjdes men stannade i luften när fienden framför honom släppte sin sköld. Bakom skölden väntade inte en människa utan en dvärg!
   Med uttryckslös blick, som om där inte längre fanns något liv, svingade dvärgen sin yxa mot Orim, som tycktes helt bragt ur fattningen.
   "Jag kan inte höja min yxa mot en dvärg", viskade han hjälplöst.
   Med en tafatt och kraftlös rörelse försökte han blockera sin motståndares hugg med sin yxa men det lyckades inte bättre än att skaftet bröts av och hugget fortsatte in i axeln. Med ena handen ännu om den brutna yxan och den andra för sitt blödande sår vacklade han bakåt, fullständigt försvarslös inför nästa hugg som måttades mot hans bröst.
   "Orim!" skrek Ale och försökte bispringa sin vapenbroder. Med sin sköldhand avvärjde han sin egen motståndares hugg, ett hugg så kraftigt att skölden slogs i bitar. I stridens hetta kände han inte hur armen knäcktes utan försökte med sin svärdshand täcka Orim. Ale lyckades styra undan hugget mot Orims bröst men det föll med sådan kraft att svärdet slogs ur handen på honom och yxbladet trängde in i dvärgens ben i stället. Förtvivlat såg Ale hur svärdet landade en armlängd ifrån honom. Han hade kunnat rycka till sig det men bredvid honom utstötte Orim ett plågat stönande och Ale hade inget val, han var tvungen att stötta dvärgen med sin enda friska arm för att denne inte skulle falla mot en säker död.
   Med uppbådande av sina sista krafter hjälpte Ale undan Orim i skydd av det andra ledet av yxbärare. Slaget var dock förlorat. Över hela linjen hördes högljudda klagorop när dvärgarna igenkände sina tidigare stupade fränder och likt Orim tvekade de att slåss mot dem som de alldeles nyss sörjt. Steg för steg tvingades de tillbaka och snart befann sig hela dvärgarmén på reträtt.
   Det var bara tack vare Bures och Kharaks sinnesnärvaro som linjerna kunde hållas och total panik undvikas. Under deras överinseende fördes alla sårade ut ur salen först medan en grupp armborstskyttar som hållits i reserv täckte återtåget. Som siste dvärg och med bittra tårar rullande över kinderna krossade så Bure med ett enda väldigt slag det lysande kristallklotet. Mörkret föll åter över Djupeklyft och i skydd av det lämnade dvärgarna besegrade sin stad.

16. Nederlagets bittra kalk

"Känn den skadade som du känner dig själv."

Ur Helarens ed som alla Cindarells helare svär

   Minn klev ut ur tältet och andades in den friska, kalla kvällsluften i djupa andetag. Efter flera timmars hårt arbete hade lukten av blod satt sig i näsan och hon försökte pressa tillbaka kväljningarna. Hur många blödande sår hade hon förbundit och hur många brutna ben hade hon spjälat? Hon hade tappat räkningen för länge sedan.
   En sådan sorglig syn dvärgarnas återtåg hade varit. Lika stolta och segervissa som de hade begett sig mot Djupeklyft, lika nedbrutna och uppgivna hade de återvänt. Haltande och stapplande, många stödda på vapenbröder eller burna på bår, hade de trätt in i lägret och kastat sig till marken, plågade såväl av yttre som inre smärtor.
   Hon mindes hur hon sprungit runt bland dvärgarna och förtvivlat letat efter Ale men utan framgång. Ingen hade sett honom och ingen hade ens tyckts förstå hennes oro mot bakgrund av deras egen svåra förlust. Till slut hade Bure stoppat henne och fått henne att besinna sig.
   "Ale är i goda händer", hade han kort sagt. "Er följeslagare Cihrind låter hälsa att han vill bespara dig hans blessyrer och själv hela dem."
   Dvärgledarens ord hade inte bara lugnat henne utan också fått henne inse hur självisk hade hon varit. Bland så många skadade som behövde hjälp hade hon bara tänkt på sig och Ale. Hon hade tackat Bure och sedan raskt återupptagit sina plikter gentemot dvärgarna. Till hennes iordningsställda tält hade så de sårade förts, varpå Minn hade trängt undan alla andra tankar och med hela sin själ sett om deras skador.
   Helandets konst hade inte varit någon ny erfarenhet för Minn. Hennes tid i Cihrinds kloster hade lärt henne mycket om detta och många var de gånger då hon fått omsätta sina kunskaper i praktiken. Till stor hjälp hade också hennes oförklarliga förmåga att se in i dem hon skötte, att finna och fånga den glöd och den kraft de bar inom sig så att de kunde hela sig själva. Den förmågan hade gett livet åter till den björnhona som Ale sårat dödligt under klosterprovet. Däremot hade den inte förmått rädda livet på Legim, något som hon än idag rannsakade sig själv för. Var krigarens död ödesbestämd eller hade hon kunnat göra någonting annorlunda om hon känt sina krafter bättre?
   Minn log bittert för sig själv. Vad har man för nytta av en kraft som tillåter en att se in i andra men likväl vara så blind för sitt eget inre? Andra kunde hon minsann läsa som öppna böcker men själv var hon som ett oskrivet blad. Det fanns de som hade sett något inom henne, såsom magikerna Elrind och Morvan, men de hade hållit det för sig själva och tagit med sig hemligheten i döden. Kanske hade de också saknat förmågan att se in i sig själva och förutse det våldsamma öde de gått till mötes?
   Men vad tjänade det väl till att älta det förgångna? Minn skakade av sig de tunga tankarna och tvingade sig att tänka på nuet i stället. Trots hennes erfarenhet hade det varit en utmaning att se om de sårade dvärgarna. Många hade inte ens velat erkänna att de behövde hennes hjälp och oaktat hennes förmåga att läsa andra så hade hon inte lyckats tränga igenom till dvärgarnas inre. Det hade varit som en mur av stolthet och oberoende, en mur så ogenomtränglig att hon började undra om de kunde hysa några känslor över huvud taget. När hon tänkte efter så hade hon ju inte ens lyckats lära känna Orim, trots den långa tid som de tillbringat i dvärgens sällskap. Vad kunde få ett folk att sluta sig så?
   Hennes funderingar avbröts när ännu en bår bars fram till hennes tält och med en trött nick bjöd hon dem in. Dvärgarna flyttade över den skadade till bädden, bugade sig lätt som så många gånger tidigare den här kvällen och avlägsnade sig sedan utan ett ord. Minn blötte ett rent tygstycke i kokande vatten, hängde upp lyktan över bädden och satte sig ned för att börja göra rent såren. Först då insåg hon vem det var hon hade framför sig.
   Det tjocka röda skägget var fläckat av levrat blod och den vanligtvis så intensiva blicken var matt och glansig. Med möda pressade han fram ett leende mot henne.
   "Jag mår bra", viskade Orim med knappt hörbar röst.
   Minn granskade hastigt hans sår. Den högra axeln var ett enda gytter av trasiga brynjeringar och söndersliten vävnad och strax ovanför den vänstra foten hade så mycket kött fläkts bort att benet under blottats. Hur kunde han ens vara vid medvetande?
   "Tjockskalle, väntar du hellre på kallbrand än låter dig helas?" mumlade hon och lade instinktivt handen över det djupa såret i axeln.
   Orim gav henne en förstående blick och slöt ögonen. Plötsligt var det som om en blixt flammade upp i Minns inre. Den var inte som de smala, gyllene revor som skär igenom himlen utan en kraftig och pulserande röd blixt, som glödgat stål under en smeds slägga. Med ens kände Minn hur ett tungt och oförklarligt svårmod kom över henne.
   Hennes hem hade tagits från henne. Den plats där hon växt upp som barn, tagit sina första stapplande steg och mättat sina ungdomligt nyfikna sinnen, var inte längre hennes att komma och gå som hon ville. Av själ och hjärta ville hon ta tillbaka det, hon var beredd att gå i döden för att få det åter. Men hur stark hennes vilja än var så räckte det inte, hennes hem och en del av henne själv förblev borta och hon sörjde det bittert.
   Varifrån kom detta opåkallade svårmod? Med ens insåg hon att det inte var hemstaden Gylde som hon sörjde, det var dvärgarnas stad Djupeklyft. Det var heller inte hon själv som sörjde, det var Orims sorg hon kände. Men Djupeklyft var väl inte hans hemstad? Nej, det var inte bara Orim som sörjde, det var hela dvärgsläktet som sörjde, som om alla dvärgar hade vissa tankar och känslor gemensamma.
   Minn såg nu slaget om Djupeklyft framför sig, som om hon befann sig mitt i det. Men detta var inte det slag som Ale, Orim, Bure, Kharak och de andra hade utkämpat. Nej, detta var ett annat slag, utkämpat för länge sedan men mot samma fiende som nu. Där var inte bara dvärgar utan också människor, anförda av en väldig krigare som skickligt och skoningslöst svingade sitt svärd mot märkliga kutryggiga motståndare med ryckvisa men snabba rörelser. Det var en våldsam strid som länge böljade fram och tillbaka men till slut drevs fienderna tillbaka till den underjordiska port varifrån de hade kommit och störtade ned i dess okända djup.
   Slaget var vunnet men kriget var långt ifrån slut och priset hade varit högt. Fienderna må ha drivits ut ur Djupeklyft men deras skuggor dröjde sig kvar och från porten hotade ondskan att åter tränga fram. Med tunga hjärtan raserade dvärgarna därför grottorna kring porten men kunde inte förmå sig att förstöra sin stad. I stället övergav de den för att för alltid begrava det onda som doldes under den.
   Minn återupplevde alla dessa minnen som om de var hennes egna och de smärtade henne djupt. Men det var ännu inte slut. Hon såg nu hur dvärgarna ständigt hade tvingats kämpa mot underjordens fasor, ofta med ringa eller ingen förståelse från ovanvärlden. De hade bara haft sig själva att lita till och det hade skapat ett hårdfört folk, beväpnat sedan barnsben och ständigt berett att försvara sig. Ofta hade dvärgarna hjälpt andra folk, aldrig hade någon hjälpt dem.
   Men trots detta kände Minn ingen bitterhet, bara en stor stolthet och en stark vilja. För dem fanns inga hinder, de djupaste bergen och de hårdaste metallerna formade de efter sin vilja och skapade sköna och bestående ting att vara stolta över. Känslorna förde henne än djupare ned i dvärgarnas minnen och hon såg nu hur elementen rasade i tidernas gryning innan världen var skapad. Där, genom den enorma drivkraft som viljan att leva och överleva utgör, såg hon hur dvärgarna uppstod ur de äldsta elementen, inte genom någon skapares försorg utan genom sin egen vilja. Dvärgarna hade alltid funnits och skulle alltid finnas så länge de själva ville det. Nu, det kände hon av hela sin själ, så förstod hon äntligen detta gåtfulla och ålderdomliga folk.
   Synerna försvann och ersattes av ett mörker. Först såg Minn ingenting men sedan så framträdde ett svagt ljussken i mörkret. Det kom från den lykta som hon hade hängt upp ovanför Orims bädd. Minn såg sig förvirrat om och fann att hon låg på marken. Hur länge hade hon legat där? Alldeles för länge av hennes högljutt klagande leder att döma. Mödosamt reste hon sig upp och tittade till Orim. Hans ögon var ännu slutna och han andades lätt men hans kinder hade återfått lite av sin färg. Bakom sig hörde hon hur någon klev in i tältet.
   "Hur mår han?"
   Minn vände sig om och såg Ale stå i tältöppningen. Han var blek och hade armen hängandes i en stödbinda men han stod stadigt och såg inte ut att vara allvarligt skadad.
   "Jag mår bra", hördes en svag röst från bädden. "Det sa jag ju hela tiden."
   Orim hade öppnat ögonen och gav de båda ett matt men uppriktigt leende.
   Minn tittade på nytt på hans sår. Av hugget i benet syntes bara ett ärr och av skadorna i axeln återstod bara ett stort men ofarligt blåmärke. Lättad men utmattad lutade hon sig över dvärgen och gav honom en lätt kyss på pannan.
   "Jag förstår", viskade hon och lämnade sedan raskt tältet utan några fler ord.
   Ale och Orim kunde bara oförstående stirra efter henne.
   "En kvinna med många överraskningar", mumlade Orim och lät handen glida över sin axels blåmärke. "Var det inte det jag anade redan den första gången vi sågs? I sanning många överraskningar."

   Följande dag var det dystra miner i lägret. Bure och Kharak hade kallat till rådslag och de satt nu och begrundade gårdagens nederlag.
   "Igår var en mörk dag i dvärgarnas historia", inledde Bure lakoniskt.
   "Den mörka dagen inföll redan när vi grävde fram det där schaktet", replikerade Kharak buttert. "Djupeklyft ruvar på en förbannelse och bittert har vi nått visshet om varför våra förfäder övergav vår stad."
   "Likväl är Djupeklyft vår stad och ingen annans."
   "Våra förfäder kände till förbannelsen när de fattade sitt beslut. Varför skulle vi, nu när vi också känner till förbannelsen, fatta ett annat beslut?"
   "Är det ditt råd, Kharak, att överge både stad och fränder?"
   Kharak gav Bure en beklagande blick.
   "Bure, vi slogs tillsammans mot dem som vi en gång kände som fränder. Du vet lika väl som jag att det hos dem inte längre fanns något liv, bara död och vilja att döda. Vilka onda krafter som än fått dem i sitt våld så är de bortom all räddning. Att återvända skulle bara döma än fler dvärgar till en levande död och göra vår fiende än starkare."
   Bure vände sig mot Nehron.
   "Är detta också din uppfattning, att vår fiende inte kan besegras?"
   Nehron harklade sig besvärat.
   "Jag känner inte till er historia men om detta, som jag tror, är den fiende som nämns i vår historia så besegrades fienden inte med vapenmakt utan av berget självt."
   "Tala i klarspråk!"
   "Den hedervärde Kharak har rätt", svarade Nehron. "Porten borde ha förblivit begraven så att ingenting vare sig kommer in eller ut."
   "Men våra förfäders verk stoppade inte oss från att gräva fram den", replikerade Bure.
   "Våra förfäder begravde bara schaktet", inföll Kharak försiktigt. "Så länge Djupeklyft finns kvar kommer dvärgar att återvända för att gräva och då kommer schaktet att blottläggas igen."
   "Ditt råd är alltså inte bara att överge staden utan dessutom att förstöra den?" utbrast Bure bestört.
   "För vårt folks bästa, nu och i framtiden, ja", svarade Kharak med en röst som inte tycktes ha långt kvar till gråten.
   Ett klagande sorl gick genom åhörarna men ingen reste några invändningar och Bure vände sig nu mot dem.
   "Är det också mina fränders uppfattning att intet annat finns att göra för vårt Djupeklyft?"
   Tysta nickningar var det enda svar han fick och Bure sänkte besviket blicken.
   "I så fall", sade Bure mödosamt, "kommer jag inte att befalla någon att utföra detta nesliga dåd utan utföra det själv."
   Kharak lade en hand på hans axel.
   "Du ska inte behöva utföra det ensam, broder."
   Ytterligare ett halvdussin dvärgar anmälde sig som frivilliga och med tunga hjärtan försåg de sig med stora släggor, hammare och grova spikar. Därefter begav sig alla som ännu kunde gå bort till Djupeklyfts ingång, däribland Ale och Orim. Omgivna av armborstskyttar gick de frivilliga in genom dörrarna och fram till salen. Av gårdagens strid syntes inga spår och efter att ha förvissat sig om att salen verkligen var tom gick de så ut i den.
   Ale såg hur dvärgarna gick fram till de första i raden av stenpelare som reste sig mitt i salen. De gick runt dem och knackade försiktigt på olika ställen samtidigt som de lyssnade till klangen och kände på vibrationerna. Några av de yngre dvärgarna slog i spikar så att de kom åt att klättra upp en bit och utföra samma procedur högre upp. Ale erinrade sig vad Orim hade gjort på stenbron och förstod vad som komma skulle.
   Till slut var dvärgarna nöjda och lade undan sina hammare till förmån för släggorna. Med tunga men precisa slag bearbetade de så pelarna tills de väntade sprickorna började synas och sträcka sig upp mot taket. Dvärgarna lämnade pelarna och gick raskt men värdigt tillbaka mot de andra.
   Snart utbröt ett ljud som av åska ovanför dem och det lät som om hela berget utstötte en djup och utdragen veklagan. En efter en började nu de höga pelarna att ge vika och dra med sig varandra i fallet. Delar av taket föll in, först bara grus och mindre stenar men snart följde större klippblock som med ett dån slog ned i stengolvet och spred tjocka moln av damm.
   Ur dammet lösgjorde sig silhuetterna av de dvärgar som raserat pelarna och sist av dem alla gick Bure och Kharak. Deras ansikten var sammanbitna och ingen av dem tittade bakåt en enda gång. Som på en tyst befallning vände sig resten av dvärgarna om och gick tillbaka medan dammolnet fyllde gången bakom dem. Ingen yttrade ett ord under uttåget och när de för sista gången gick ut genom Djupeklyfts dörrar så var det med raka ryggar och stolta blickar, som efter en seger.
   När alla var ute rasade också gången de gått ut genom samman. De tunga dörrarna lossnade från sina osynliga fästen, svajade ett tag som om de tvekade och föll sedan i marken så tungt att de slogs sönder i otaliga bitar. Varje dvärg tog högtidligt upp en bit och med den hårt tryckt mot bröstet tog de farväl av sin stad med en djup bugning. Thungal Hraun fanns inte mer.

   Uppbrottet blev kort och ceremonilöst. Var och en packade ihop sina tillhörigheter och förberedde sig på den vandring som nu låg framför honom eller henne. Bure vände sig till Nehron.
   "Vi hade goda skäl att lämna vårt gamla hem i Brödernas stad", förklarade han. "Nu önskar jag att vi blivit kvar där på det att Djupeklyft hade förblivit en dröm."
   "Brödernas stad är öppen för er och har så varit i alla tider alltsedan Seren den store grundade den", svarade Nehron. "Må det bli första steget till nytt samförstånd mellan dvärgar och människor."
   "Må så ske", svarade Bure. "Vi lämnar en fiende bakom oss men vem vet hur många som återstår framför oss?" Han vände sig till Orim. "Än du då, broder? Tappert har du kämpat och heder har du ländat Obels ätt. Det vore en ära att få uppta dig i vårt hem."
   Orim bugade till svar.
   "Det vore en ära att få dela berg med er men jag har en ed att uppfylla först. I Serena sitter en yngling fängslad som inte bara är oskyldig utan dessutom stod min farbror bi i hans sista stund. Det är min plikt att hjälpa honom, även om jag ännu inte vet hur."
   "Uppfyll då din ed först, vårt berg är alltid ditt. Min yxa ska du få med dig på vägen då din egen gick förlorad i striden."
   Med de orden räckte han över en vackert ornamenterad dubbelyxa med skarpslipad egg. De båda dvärgarna omfamnade så varandra och skildes åt under ömsesidiga hedersbetygelser.
   Nehron tog under tiden Cihrind avsides.
   "Aldrig trodde jag väl att jag under min livstid skulle få bevittna hur två portar öppnades och åter stängdes. Låt oss be för att den tredje porten förblir stängd."
   "Låt oss också be för att dessa två portar förblir stängda. Vanskligt synes det mig att bara begrava dem och hoppas att det ska räcka. Vem vet om inte ondskan fortsätter att sippra ut och förgifta vårt land?"
   "Vi har uppfyllt Cindars bud och gjort vad som ankommer oss människor för att stänga ute den yttre ondskan. Nu måste vi genom tro bekämpa vår egen inre ondska."
   "Kanske är det två sidor av samma mynt ty samtidigt som dessa yttre faror har ökat så har folkets tro minskat. Om folket vänder Cindar ryggen, vem ska då hjälpa dem? Jag fruktar att vi bara befinner oss i början av en virvelström som hotar uppsluka hela Cindarell."
   Nehron gav Cihrind en lugnande klapp på axeln.
   "Brödernas stad är återförenat och Serens dröm om samförstånd mellan folken återupprättat, det är ett tecken så gott som något. Kanske är det trots allt Cindarells pånyttfödelse vi bevittnar i denna stund. Denna årets mörkaste dag har i sanning varit mörk men nu går vi snart mot ljusare tider igen."
   "Jag hoppas att du har rätt", svarade Cihrind. "Jag hoppas verkligen att du har rätt." Helt övertygad lät han dock icke.
   Ale och Minn stod bredvid och bevittnade de många avskeden, var och en med olika tankar men båda lika dystra och uppgivna. Det var inte bara dvärgarna som förlorat sin stad, de hade också själva förlorat sina sista hopp.
   För Ales del så vägde nu svärdsskidan ovanligt lätt vid hans sida. Någonstans under rasmassorna, i det som en gång var Djupeklyft, låg Legims svärd kvar. Aldrig mer skulle den gamle krigarens svärd svingas igen och vad än Legims förutsägelse om stordåd hade syftat på så skulle den aldrig uppfyllas. Vad återstod nu för Ale? Skulle han försöka återvända till krigarens väg med ett annat svärd eller skulle ha se detta som ett tecken på att detta inte var den väg som ödet hade i beredskap för honom?
   Tankarna tyngde Ales sinnen och det blev inte bättre av att han samtidigt skämdes för dem. Här stod han och beklagade att hans svärd hade begravts, ett dött stycke metall, när så många dvärgars liv också begravts i Djupeklyfts fall. Svärd kunde ersättas men inte liv. Men svärd var ju samtidigt någonting som smitts just för att ta liv. Skulle han någonsin förlika sig med att hjältedåd och ära gick hand i hand med sorg och död? Nej, kanske var detta ändå ett tecken på att krigarens väg inte var hans väg. Men frågan kvarstod, vad återstod nu?
   Också Minn sörjde det som begravts med Djupeklyft men hennes tankar upptogs av frändernas ring. Den måste ha funnits därinne, på den hand som återkallat baronens knektar från de döda, men nu var den också begravd. Därmed var också Tjalves öde beseglat. Hur skulle de kunna övertyga kungen om att hans ring inte stulits av den närvarande smedslärlingen utan av en okänd och nu för alltid oåtkomlig fiende?
   Till råga på allt så anklagade hon sig själv för Tjalves öde, trots att förnuftet hävdade motsatsen. Hade inte alla i hennes närhet drabbats av ond, bråd död? Elrind, Legim, Morvan, alla dessa munkar och nunnor när Cihrinds kloster stacks i brand, alla dessa dvärgar i detta meningslösa slag och nu Tjalve. Visst, hon hade inte handgripligen dödat dem men hon hade alltid varit närvarande och aldrig kunnat hjälpa till. Tänk om hennes krafter, som hon ju faktiskt fortfarande inte kände, trots allt hade påverkat dessa händelser, dessa öden? Tankarna snurrade runt i huvudet och hon kom på sig själv att önska att hon aldrig hade beträtt denna väg utan finge börja om på en helt ny väg.
   När så inga fler ord fanns kvar att utbyta skilde sig sällskapen åt. För Nehron och dvärgarna bar vägen norrut, tillbaka till Brödernas stad, och för Cihrinds sällskap återstod nu ingenting annat än att återvända söderut, till Serena. Med tunga steg anträdde de den bergsväg söderut som de sett vid dalgångens öppning. På håll hade den sett besvärlig ut men när man väl kom upp på den såg den betydligt beskedligare ut. Med lite tur skulle de kunna nå byn vid det södra passet före mörkrets inbrott.
   Vägen slingrade sig brant uppåt och inom en timme befann de sig på vad som antagligen var dess högsta punkt. Härifrån hade de fortfarande god utsikt över dalgången men bortom nästa krök skulle den försvinna ur deras synfält för gott. Som om de båda tänkt samma tanke vände sig Ale och Minn samtidigt om för att ta ett sista avsked.
   Att dalgången en gång sjudit av aktiviteter vittnade bara de många fotspåren om. Alla de vapen och all den utrustning som funnits där hade dvärgarna omsorgsfullt samlat ihop och fört med sig, ovilliga att ge berget mer än vad det redan tagit från dem. Inte ens de blodfläckar som de många skadade hade fällt i snön fanns kvar, som om deras avlägsnanade hade kunnat tvätta bort dvärgarnas nesliga nederlag. Av Djupeklyft syntes över huvud taget ingenting. Den ingång som fordom vaktats av de majestätiska dvärgdörrarna hade nu uppslukats av berget och en tunn slöja av snö hade redan lagt sig däröver, som om berget självt velat skyla ärret efter sitt djupa sår.
   Ale och Minn suckade samfällt, var och en i saknad av det som fanns kvar där inne, och skyndade på sina steg för att hinna ifatt resten av sällskapet. Orim däremot vände sig inte om en enda gång.

17. Dubbelgångaren

   "Alla människor är lika", sade den dumme.
   "Nej, alla människor är unika", svarade den vise.
   "Men om alla människor är unika är de ju lika", replikerade den dumme.

Ur Den vise och den dumme, ett traditionellt cindariskt folklustspel

   Vädrets makter var nådiga mot dem och varken vind eller nederbörd störde deras färd längs bergsvägen. När den korta vinterdagens sista ljus försvann bakom bergskammen ersattes den av ljuset från byn nedanför dem. Anblicken av denna till synes idylliska vinterbild fick dem att för ett ögonblick glömma sina vedermödor. Från den väg de kom på kunde de blicka ned på de små snötäckta stenhusen, i vars fönstergluggar det inbjudande röda skenet från eldstäderna lyste. Utomhus syntes ingen till men det var lätt att föreställa sig hur byborna efter dagens arbete nu samlades i sina stugor, värmde sig framför sina eldar och gemensamt njöt av sin kvällsvard. Hela byn andades frid.
   Emellertid förflyktigades det första fridfulla intrycket snabbt och i dess ställe kom tecken på att allt ändå inte stod rätt till. I flera stugor lyste inga ljus och omkring dem syntes inga spår. De stod bara där som tysta och mörka vittnesmål om att de inte längre hyste något liv. Till och med kyrkan vilade i mörker, trots att den med ljus och värme borde bjuda in byborna till vintersolståndsmässa. Men det mest förfärliga tecknet var ändå Dödens eget sigill.
   Mellan dem och byn reste sig nämligen en stor ek. Det var inte skogens största ek men genom att ha vågat sig högre upp på bergssluttningen än någon annan kunde den ändå sträcka upp sina grenar högre än dem alla. Till skillnad från de andra ekarna med sina kala grenar så bar den här eken på en fruktansvärd börda på en av sina grenar, ett grovt rep i vilket en människokropp hängde.
   Det var alldeles vindstilla men trots det vaggade kroppen fram och tillbaka, som om det bara var nyligen som den hängts upp där. Ansiktet var vänt från dem men de kände alltför väl igen den trasiga svarta klädnaden. Byborna hade till slut lyckats fånga in den man som de så länge beskyllt för sina olyckor.
   "Cindar förlåte dem", mumlade Cihrind och tecknade Cindars heliga triak. "Vem han än var kan han inte ha förtjänat ett sådant öde."
   När de närmade sig eken framstod tydligare det hemska skådespel som utspelats på platsen. Snaran hade fästs vid ekens rot och sedan kastats över grenen. Dess knut låg mot sidan av halsen och fick huvudet att hänga onaturligt snett. Armarna hängde slappa längs sidan och de nakna fötterna pekade mot marken, som om den döde förgäves försökt nå den med tårna. Mannen bar ingen huva och hade heller inte hängts särskilt högt. Det var som om hans bödlar velat få det hela undanstökat så snart som möjligt. På håll hördes en korps dystra kraxande, i övrigt var allting tyst och stilla. Till och med denna Dödens bevingade följeslagare tycktes sky det hela och hellre hungra än förse sig med den avrättades kött.
   De gick försiktigt fram till den hängde, lika mycket av respekt som av rädsla, som om Döden ännu dröjde sig kvar i hopp om att få med sig fler själar. Plötsligt svängde kroppen sakta mot dem, som för att hälsa sina betraktare välkomna. Cihrind och Ale kunde inte låta bli att kväva ett skrik. Den man som blickade ned mot dem från eken var ingen annan än Mihrin, den präst som vigt baron Ekenskiöld till den sista vilan och gett dem råd i deras sökande.
   De fylliga kinderna hade bleknat och börjat sjunka in men det godmodiga ansiktsuttrycket bestod. Månljuset reflekterades i de vidöppna ögonen och fick det att se ut som om en glimt ännu fanns i dem, om än sorgsen. Detta i kombination med att huvudet var på sned fick honom att se levande ut, som om han när som helst skulle kliva ned, förlåta sina församlingsbor och lyssna till deras problem. Cihrind föll på knä och slet förtvivlat sitt hår.
   "Vilken bottenlös ondska har farit i detta folk och fått dem att döda en Cindars tjänare?" snyftade han och inte heller Ale kunde låta bli att fälla en tår. Till och med Orim tog respektfullt av sig sin hjälm. Bara Minn tycktes oförstående.
   "Vem är han?" viskade hon till Ale.
   "Känner du inte igen honom?" svarade denne. "Det är ju byprästen som vi pratade med."
   Minn gav honom en förvånad blick.
   "Vad menar du? Han är ju inte det minsta lik honom."
   Nu var det Ales tur att bli förvånad.
   "Vad menar du? På vilket sätt skulle han vara olik?"
   "Prästen var ju lång och mager, med långt vitt hår och skägg, raka motsatsen mot honom."
   "Mår du verkligen bra? Vi såg ju honom alla fyra."
   Minn skulle just till att ge svar på tal då Cihrind hastigt reste sig och gick emellan.
   "Hur sa du att han såg ut?" krävde han att få veta och tog ett fast grepp om hennes armar.
   "Du gör mig illa", klagade Minn men abboten var obeveklig. Ögonen var uppspärrade och det tunna håret stod på ända. Minn hade aldrig sett honom så upprörd förut.
   "Hur såg han ut?" upprepade Cihrind sin fråga.
   "Lång, mager, vitt hår och skägg. Spetsiga ansiktsdrag. Du såg ju honom själv!"
   Cihrind släppte taget. All färg hade försvunnit ur hans ansikte.
   "Cihrind?" sade Minn oroligt. "Hur är det fatt?"
   Abboten dröjde med svaret. Trots vinterkylan hade han börjat svettas ymnigt. Orim sade heller ingenting men lyssnade uppmärksamt och lät sin granskande blick svepa mellan dem.
   "Ingenting", sade Cihrind till slut. "Det är ingenting, Cindar give att det inte är så."
   "Det finns mer hos henne än vad som syns", lade Orim sig i. "Du verkar veta mer om vem hon sett som inte vi sett, min bäste abbot."
   Orims påstående bemöttes aldrig ty plötsligt avbröts de av ett rosslande ljud ovanför dem och de vände förskräckta blickarna åt det hållet. Ljudet kom ur den dödes strupe och det ryckte svagt i hans kropp. Vem det än var som hängde i trädet så hade livet ännu inte helt lämnat honom!
   Det oväntade uppvaknandet förlamade dem alla, alla utom Orim som resolut drog sin yxa och högg av det rep som höll kroppen uppe. Mannen föll ihop i en hög, utan någon som helst ansats att ta emot sig, och blev liggande i sin onaturliga ställning.
   Cihrind glömde sin rädsla och knäföll vid hans sida. Detta var inte längre en livlös kropp utan en medmänniska, vars väg Cindar i sin outgrundliga vishet förlängt. Han lade mannens lemmar till rätta och lutade sig över hans ansikte för att försäkra sig om att han andades. Men även om livet hade återvänt så måste döden ännu ha dröjt sig kvar för abboten kastade plötsligt tillbaka huvudet och höll sig för näsan. De andra kände det också, mannen omgavs av en kväljande stank av ruttnande kött, som av ett lik.
   Mannen, om han nu var levande eller död, vände sin sorgsna blick mot dem.
   "Låt mig få vila i frid", rosslade han med en melodisk men olycklig stämma.
   De stirrade oförstående på varandra vid de oväntade orden och han upprepade dem, stadigare men lika olyckligt.
   "Hur kan vi hjälpa dig?" frågade Cihrind till slut.
   "Hjälpa?" upprepade mannen förvirrat. "Min grav, min grav."
   Han gjorde en ansats att resa sig och de hjälpte honom på fötter. Med stapplande steg började han röra sig mot kyrkan med dess kyrkogård.
   "Den mörke kommer", mumlade han. "När den längsta natten är som mörkast. Den mörke kommer."
   "Vem kommer?" krävde Cihrind att få veta men fick bara samma kryptiska ord som svar.
   Mannen gick nu med raskare steg och det var som om han fick mer kraft ju närmare sitt mål han kom.
   "Vad är ditt namn?" försökte Cihrind.
   "Mitt namn?" löd det förvirrade svaret. "Ja, en gång hade jag ett namn. Mihrin var det. En gång hade jag en kyrka och en församling. Så många dagar och nätter jag irrat omkring, så länge jag längtat efter att få återvända."
   "Han är verkligen lik den Mihrin vi talade med tidigare", anmärkte Orim. "Men vem av dem är den riktige prästen och vem är dubbelgångaren?"
   "Varför jagade dina egna församlingsbor bort dig från din kyrka?" frågade Cihrind. "Varför dräpte de dig?"
   "Jag har dött många gånger", svarade Mihrin tonlöst. "Låt mig få vila i frid. Innan den mörke kommer. Innan det längsta mörkret faller."
   I samma ögonblick gled ett moln förbi månen och tog ifrån dem det lilla ljus som fanns, som för att ytterligare inpränta prästens olycksbådande förutsägelse. Ingen av dem vågade yttra det högt men samma tanke hade slagit dem samtidigt. Vad det än var som prästen fruktade så hade årets mörkaste natt precis börjat.
   De var nu framme vid kyrkogården. Som alla andra platser i byn befann den sig på en smal klipphylla, omgärdad av en brant på ena sidan och en bergvägg på den andra. Mihrin stegade målmedvetet fram till ett litet, med bergväggen sammanbyggt, stenkapell som såg mycket gammalt ut och stannade framför dess bastanta ekdörr. Med stela och långsamma rörelser grävde han i fickorna utan att finna vad han sökte. Han såg sig undrande om, som om han hade tappat något, och för ett ögonblick stod han bara stilla och stirrade olyckligt på den låsta dörren. Sedan grep han tag i handtaget med sin ena hand samtidigt som han resolut körde in den andra handens fingrar genom dörrspringan.
   Dörrspringan färgades röd av trögflytande blod och slamsor av kött blev kvar utanför men Mihrin måste ändå ha fått in handen för med en övermänsklig styrka började han bända upp dörren, Det massiva träet gnällde och knakade men kunde inte stå emot i ett moln av flisor slets låset loss och dörren vräktes upp. Under hela tiden hade prästens ansiktsuttryck förblivit oförändrat. Med en djup suck stegade han så in i kapellet.
   De andra blev stående utanför, chockade över styrkedemonstrationen och ovilliga att göra något som skulle vända denna styrka mot dem. Inifrån hördes ljudet av ett elddon följt av det uppflammande ljuset av en liten eld.
   "Cindar är min vägvisare, i hans hus skall intet ont vederfaras mig", reciterade Cihrind med darrande stämma, tog mod till sig och klev in. De andra tvekade ännu ett ögonblick men kikade in genom dörröppningen för att se vad som hände.
   Det lilla kapellet var tomt så när som på en upphöjd stenskål, uthuggen ur ett enda stycke granit. Skålen var fylld med vatten och på en upphöjning i dess mitt brann ett ensamt vaxljus med en klar låga. De fönsterlösa väggarna var prydda av målningar med religiösa motiv och under dem fanns uthuggna hyllor fulla av vaxljus och heliga symboler. I den bortre väggen öppnade sig ett litet valv och en gång ledde vidare in i berget. De hann precis se Mihrins rygg försvinna in i mörkret.
   "Jord, vatten och eld beskydde mig", mumlade Cihrind och fortsatte efter prästen, in i gången.
   Ale och Minn, vars rädsla för den märklige prästen bara överskuggades av rädslan för att bli ensamma kvar, följde honom tätt i hälarna. Orim drog sin yxa.
   "Det är bara en grotta", muttrade han. "Det är bara en grotta." Sedan gick han in han med.
   Bortom valvet öppnade sig en krypta uthuggen ur berget. Den var trång och ganska ojämnt formad och på flera ställen fick till och med Orim huka sig. Här och där stod stöttor uppställda och från taket föll såväl vattendroppar som gruskorn när de passerade. Kontrasten mot Djupeklyfts magnifika salar var slående.
   Kryptans golv var täckt av stenplattor, vars inskriptioner bar namn från sedan länge begravda män och kvinnor. De flesta av dem som vilade här hade varit präster men det fanns också flera från den Ekenskiöldska ätten. Av årtalen att döma hade kryptan varit i bruk under mycket lång tid, kanske ända sedan Cindarells gryning.
   Längst in i kryptan hade Mihrin stannat. Han stod framför en urgröpning i golvet och hans läppar tycktes forma en tyst bön. Intill urgröpningen stod en stenplatta lutad mot väggen och i det skumma ljuset kunde de skymta Mihrins eget namn. Födelsedatum och datum för prästvigning var ingraverade men dödsdatum saknades ännu.
   Prästen avslutade sin bön och med en suck lade han sig i urgröpningen med händerna över bröstet. I hans knäppta händer skymtade en triak som han antagligen tagit med sig från kapellet. Hans sorgsna blick vändes bönfallande mot dem och Cihrind gick fram till graven. All den rädsla han hade känt inför denne mystiskt återuppståndne man var försvunnen, nu såg han bara en broder som förtvivlat sökte andligt stöd inför sin sista vandring.
   Abboten knäföll vid graven, läste Cindars avskedsord och tecknade Cindars heliga triak. Han avslutade med att kyssa Mihrins panna, varvid prästen stillsamt slöt ögonen. För ett ögonblick tycktes livets färg återgå till hans kinder men den försvann snabbt igen. I stället var det som om kroppen hastigt började förmultna, som om Döden skyndade sig att ta igen den tid den förlorat.
   Cihrind vände bort blicken och med Orims hjälp sköt han stenplattan över graven. Dvärgen tog fram en mejsel, funderade ett tag och nöjde sig sedan med att gravera in dödsåret, inte dödsdagen. De ställde sig sedan alla runt graven och tog ett sista farväl av honom. Vilket öde som än vederfarits den arme byprästen så vilade han nu i frid.
   "Var han död eller levande?" undrade Ale. "Han påminde om dem vi slogs mot i Djupeklyft."
   "Jag vet inte", svarade Cihrind. "Livet tycks ha velat lämna honom länge men någon ogudaktig kraft har nekat honom döden. Först nu när han hittade hem till sin grav fick han sin efterlängtade frid."
   "Den man som vi letade efter försökte också komma till en grav", erinrade sig Minn. "Han försökte ju komma in i baronens slott natten innan vi kom dit. Kan det ha varit baronen själv, slav under samma kraft som prästen?"
   "Det är sannolikt", medgav abboten. "Det förefaller som om den svarta magi som återuppväckte dem också återuppväckte deras minnen. Kanske var det baronens saknad av sin ring som drev honom till att dräpa den arme Othar och återta sin ätteklenod. Låt oss i så fall hoppas att denna kraft för alltid är begravd i rasmassorna över Djupeklyft."
   "Men om det här var den riktige Mihrin, vem var det då vi talade med tidigare?" undrade Minn
   "Jag vet inte", sade Cihrind tyst. "Jag vill heller inte veta. Jag hoppas bara att hans kraft också är begravd för alltid."
   Minn anade att abboten inte sade hela sanningen men innan hon hann fråga närmare avbröts deras samtal av Orim. Medan de andra talade så hade hans granskande blick dragits till kryptans fortsättning och han hade upptäckt något.
   "Den här gången skiljer sig från resten av kryptan", konstaterade han och tände sin lykta. "Den är äldre, betydligt äldre, men har grävts fram nyligen. Jag undrar hur det kan komma sig."
   "Vi borde inte stanna här", började Cihrind. "Förutom de döda äger bara byns präst tillåtelse till byns krypta."
   Dvärgens nyfikenhet var emellertid redan väckt. Han böjde sig ned och granskade golvet.
   "Gången må vara gammal men dammet har rörts upp nyligen. Om det var den äkte prästen som vi begravde så kan det bara ha varit den falske prästen som passerat. Han har en hel del att förklara."
   Orim fortsatte in i gången och de andra kunde inte annat än följa efter. Gången sluttade nedåt, djupare in i berget, och det stod snart klart för dem också att denna del av kryptan inte kunde vara byggd av byborna själva. Det var högre i tak här och det behövdes inte längre några stöttor. Gången krökte sig sedan lätt åt vänster så de fick skynda på stegen för att inte förlora dvärgen och hans ljus i sikte.
   Minn fick en plötslig känsla av att någonting var fel men hon kunde inte sätta fingret på vad det var. Instinktivt fattade hon Ales hand och kände att den darrade. Han kände också att någonting var fel, fruktansvärt fel. Hon skulle just till att ge luft åt sina misstankar då Orims triumferande utrop hördes framför dem.
   "Så detta är vad som döljs under er gudstro", skrockade han. "Titta på detta och säg mig sedan än en gång att er gud är god och att dess följeslagare är fridsamma."
   Gången hade svängt tvärt åt vänster och sedan delat sig i två delar. Till vänster fortsatte gången in i det okända men till höger öppnade den sig i en stor avlång kammare i vilken Orim stod och svängde sin lykta. Tre kraftiga skulpterade pelare höll upp taket och vid vart och ett av dem stod ett altare i sten. I motsatta änden fortsatte gången vidare. Den svängande lyktans sken gjorde emellertid det svårt att urskilja detaljer i salen. Ömsom belystes väggarnas flagnande målningar och ömsom belystes altarnas nötta och fläckade ytor och de andra var nödda att kliva ut i salen för att förstå vad dvärgen menade. Först då gick kammarens fasansfulla syfte upp för dem.
   Likt kapellets väggmålningar hade dessa religiösa motiv men det var inte Cindars uppbyggliga ord som avbildades utan fruktansvärda domedagsskildringar. Altarna liknade de i Cindarell så vanliga kyrkoaltarna men det var inte tusentals händer som nött dem utan vassa redskap och det var inte tårars floder som fläckat dem utan en mörk vätska som bara kunde vara intorkat blod. De såg nu också att pelarna var skulpterade som en bergstopp, en vattenvirvel och en flammande eldslåga. Vad skrämmande som än dyrkades i denna sal så var det så långt från Cindars lära som man kunde komma.
   Cihrind skulle just till att ta villfarelsen ur Orim då plötsligt tunga steg och vapenskrammel hördes från gången bakom dem. Vilka som än dväljdes i dessa kamrar så var de på väg hit i detta nu. I detsamma insåg Minn vad det var som hade känts så fel.
   "Väggarna!" flämtade hon. "De är inte murade utan sammanfogade av slipade stenar. Den här kryptan måste leda till det schakt dvärgarna grävde fram."
   "Cindar beskydde oss", utbrast Cihrind. "Och vi kommer inte längre ut samma väg."
   "Låt mig ta hand om dem", frustade Orim och gick mot gången med dragen yxa men Minn höll honom tillbaka.
   "Nej, snälle Orim, ditt sår är inte helt läkt ännu och de är för många. Vi måste fly."
   "Skam över de dvärgar som någon gång i sitt liv tvingas fly. Ska jag då tvingas fly en andra gång?"
   "Det är ingen skam att välja sin strid", inföll Ale. "Det här är ingen strid vi kan vinna så låt oss hellre välja en bättre strid."
   Orim såg på dem och slets mellan sin och deras vilja, allt eftersom de tunga stegen närmade sig.
   "Fördömt!" svor han men sänkte ändå yxan. "Jag är snart mer människa än dvärg."
   Utan att spilla fler ord vände han om och ledde dem in i den motsatta gången. Den krökte också svagt åt vänster och Minn började frukta att de bara sprang runt och snart skulle vara tillbaka där de började. Samma tanke måste ha slagit Orim för han stannade plötsligt upp och tecknade åt dem att vara tysta. Framför dem fortsatte gången sin krökta väg men till vänster om dem öppnade sig en ny gång. Dvärgen lade örat till golvet, svor till och ledde dem sedan in i den vänstra gången.
   Den nya gången gjorde en ny tvär vänstersväng och krökte sedan svagt åt höger. Minn hade för länge sedan tappat orienteringen. All hennes koncentration gick åt till att inte förlora Orims lykta ur sikte, då den hela tiden hotade att försvinna bortom kröken framför henne. Om hon skulle snubbla skulle ingen av de andra upptäcka det och hon skulle förlora sig i mörkret. Men hon förstod ändå så mycket som att de först hade sprungit ett yttre varv motsols och nu ett inre varv medsols. Hon fick hon en olustig känsla av att de sprang i allt snävare och snävare cirklar. Varje steg kändes tungt och hur mycket de än kämpade för att komma bort från faran så drogs de i stället oemotståndligt djupare in i den, lika hjälplösa som insekter i en vattenvirvel.
   "Det här känns precis som katakomberna under Brödernas stad", flämtade Ale vid hennes sida och hon kunde bara nicka instämmande. De kunde nu alla höra de tunga stegen bakom sig. Så länge de sprang var de snabbare men medan de behövde stanna ibland så saktade deras förföljare aldrig in utan fortsatte obevekligen, som om dessa hela tiden visste var de befann sig.
   I samma ögonblick svängde gången tvärt åt höger och framför dem lystes den upp av ett kallt vitt sken. En trappa ledde nedåt och bortom den öppnade sig ett större rum. Förföljarna kom allt närmare och trots att alla kände en stark ovilja mot att gå in i rummet så hade de inget val.
   Det var ett stort och cirkulärt rum, vars murade väggar sträckte sig bortom ljuskretsen så det ovanför dem bara syntes det svartaste mörker. Mittemot dem ledde en annan trappa uppåt. Dessutom ledde två andra gångar ut ur rummet och två andra trappor vidare nedåt. Ljuset kom från nio stycken svarta vaxljus, arrangerade längs sotade linjer i det stenlagda golvet. Ljusen och linjerna bildade tre trianglar och där deras spetsar möttes öppnade sig ett mörkt, trekantigt hål. En svart sot steg upp från arrangemanget, en sot som inte enbart kunde komma från vaxljusen utan som tycktes härröra från det mörka och skrämmande hålet. Det hela påminde om en jättelik brunn och de befann sig i botten av den. De förstod genast och samtidigt var de hade hamnat.
   "Ondskans port", viskade Cihrind. "Alltjämt öppen."
   "Precis som i Brödernas stad", mumlade Ale.
   "Thungal Hrauns förbannelse", stönade Orim.
   De tunga stegen hördes nu mycket nära dem, och de kom inte enbart från gången de lämnat utan också från de andra fem gångarna som mynnade i rummet. De var fångade i en fälla.
   "Vi måste kalla tillbaka mina fränder", röt Orim. "Kosta vad det kosta vill."
   Han drog sin yxa, vände sig in mot gången igen och gick förbi Ale och Minn. Hans andhämtning blev tyngre och snabbare och de hann skymta hur hans ögon började rulla, som på en vansinnig.
   "Han håller på att arbeta upp ett bärsärkraseri", viskade Ale till Minn. "Jag som trodde att det bara var en skröna."
   I samma ögonblick som de närmaste av förföljarna kom runt hörnet utstötte Orim ett djuriskt vrål och rusade dem till mötes.
   Men lika plötsligt som Orim utstött sitt vrål, lika plötsligt tystnade han igen. Blek i ansiktet och med yxan släpande i golvet raglade han tillbaka mot dem, som efter ett hårt slag. Hans bärsärkraseri hade fullständigt runnit av honom.
   "Nej, nej, nej", mumlade han. "Vad som helst men inte detta."
   De fiender som till och med denne rasande dvärg ryggade tillbaka inför kom nu in i ljuskretsen. Det glimmade till från yxors blad och skäktors spetsar och sedan mötte dem de uttryckslösa blickarna från dvärgar, samma dvärgar som besegrat dem i Djupeklyft och likadana blickar som hos den levande döde prästen Mihrin. Vilka mörka krafter som än styrde dem så var de nu i deras våld.

18. Köttets klinga

"Alla vägar äro olika, i längd och bredd skilja de sig åt. Men i det äro alla vägar lika att Cindar först trampat på dem och att han väntar vid deras slut. Som nyfödda har er ande fått kött av Cindar, som barn äro ni okunniga om mig, som vuxna följer ni mina spår och som gamla räcker jag er handen för att hjälpa er den sista biten. Kasta då av er köttets tyngd och låt er ande förenas med mig, till min famn jag välkomnar er."

Cindars Ord, kap 4, tal 8 (även använda som avskedsord vid begravningar)

   "Välkomna!" ekade plötsligt en röst ovanifrån.
   De tittade upp och såg hur ett ljussken hade tänts i mörkret ovanför dem. Ljuset kom från en stav och staven hölls av en svartklädd man som lutade sig över kanten på det schakt som de befann sig i. Vid hans sida stod en tungt beväpnad man vars ansikte vilade i skugga.
   "Det är han", viskade Minn. "Den vitskäggige mannen. Ser ni inte?"
   De andra stirrade först oförstående från mannen till henne och tillbaka igen. Men sedan blinkade de förvånat till och tycktes inte längre tro sina ögon. Mest förvånad av alla tycktes Cihrind bli.
   "Cindar give att detta är en illusion, en ondskefull vrångbild av Cindars goda verklighet."
   "Jag ser att ni har genomskådat mig", svarade mannen ovanför dem med en djup och kraftfull stämma. "Ni har starka krafter bland er. Nåväl, låt då drömmarna ge vika ty i natt ska det som länge bara varit en dröm äntligen bli verklighet."
   "Är det verkligen ni, vördnadsvärde allfader?" frågade Cihrind med darrande stämma.
   "Ja, min gode Cihrind", svarade den vitskäggige mannen. "Jag är Cindarios XIV, Cindars ställföreträdare i Cindarell, och det är mitt kall att fördriva ondskan från vårt land."
   "Jag förstår inte, ondskans port finns ju här framför oss och den står öppen på vid gavel."
   "Nej, Cihrind, du förstår sannerligen inte. Det onda kommer inte från världen bortom denna port, det kommer från vår egen värld. Det är inte yttre faror som hotar Cindarell utan inre. Du har ju sett hur tvedräkt och splittring hotar slita itu vårt arma land men ändå har du då inte sett orsaken därtill? Då ska jag förklara det för dig."
   Cindarios höjde rösten ytterligare. Från sin upphöjda position påminde han om en predikant, en profet som vunnit insikt och nu med dånande stämma sökte övertyga sin församling om sanningen.
   "Vårt folk tappar sin tro på Cindar! Vårt folk har inte mod att utsätta sig för livets prövningar! Vårt folk vill inte längre offra sig för vårt lands bästa! Kyrkorna står tomma medan folket tillfredsställer sina begär på krogar och bordeller utan att längre bry sig om sina medmänniskor! Det säger jag eder, det är avsaknaden av tro, mod och offer hos folket som är roten till det onda!"
   "Ers Helighet, jag har sett dessa tecken men är det inte vi som herdar som brustit i vårt ansvar, är det inte vår plikt att leda vår vilsekomna flock på rätt väg igen?"
   "Så är det", svarade allfadern och drog ur sitt bälte fram en svart, krokig dolk vars yttersta spets var bruten så att den kom att likna en orms kluvna tunga. "Cindar har därför i sin vishet åter öppnat portarna för oss och gett oss de nycklar varmed vi kan kontrollera krafterna som dväljs bortom dem."
   "Detta är vansinne!" utropade Cihrind förskräckt. "De krafterna kan inte återuppbygga vårt land, de kan bara förgöra det!"
   Allfadern tog inte någon notis om abbotens utbrott utan fortsatte att tala.
   "Jag har noga läst dina brev om de mystiska händelserna vid Brödernas stad. Du förstod rätt att det rörde sig om den första porten och att oerhörda krafter doldes bortom den. Vad du inte förstod var att det till varje port finns en nyckel som kontrollerar krafterna och att Andens stav, som den förrädiske Sartor sökte svinga för egen räkning, var den portens nyckel. Den nyckeln är tyvärr förlorad för oss och porten åter stängd men jag drog slutsatsen att de andra två portarna ännu torde vänta på att bli upptäckta. Jag lät därför kalla till mig prästen Nehron av Drömmarnas stad för att utröna mer och dennes utsände visste att visa mig var den andra porten och nyckeln fanns."
   Påståendet slog Cihrind med häpnad och för ett ögonblick tappade han målföret.
   "Omöjligt!" fick han fram till slut. "Jag har nyligen sammanträffat med Nehron och han vill inget hellre än att portarna för alltid ska begravas."
   Som om han inte hört Cihrinds invändningar höjde Cindarios i triumf sin svarta dolk.
   "Skåda Köttets klinga, den nyckel varmed Cindar ger oss makt över folket och makt att vända deras vilja mot den rätta vägen. Än så länge är dess krafter för svaga för att vända de levandes vilja men hos de nyligen döda kan själen övertalas att återvända till kroppen och tjäna Cindar ännu en tid."
   Cihrind flämtade till och tog sig för munnen.
   "Detta är svartkonst och helgerån", utbrast han. "Cindar menade aldrig att tvinga oss till den rätta vägen, det är vi själva som måste välja den. Utan den fria viljan är vi blott döda ting."
   Allfadern tycktes inte ens ha hört abbotens ord.
   "Genom Cindars försorg blev baron Ekenskiöld vår förste tjänare. Med hans hjälp påskyndades tjänarnas död så att de också kunde tjäna oss. Tillsammans kunde vi så befria porten från dvärgarna och förbereda dess fullständiga öppnande."
   "Hör du då inte dina egna ord? Hur kan allfadern kallblodigt låta mörda de barn han är satt att vaka över? Hur kan han mörda sin egen ämbetsbroder?"
   "För att inte tala om mina fränder!" röt Orim, som nu återhämtat sig från chocken.
   "Tjänarna ville inget hellre än att tjäna sin herre och jag hjälpte dem att göra det. Prästen Mihrin råkade tyvärr se saker han inte borde ha sett. Då han motsatte sig Cindars vilja hade jag inget annat val än att avlägsna honom och själv ta hans plats för att hålla de vidskepliga byborna lugna. Vad dvärgarna beträffar så har de ingen plats i Cindars skapelse och deras avlägsnande är i enlighet med Cindars vilja."
   Cindarios ord gjorde Orim rasande.
   "Om du vågar dig ned hit så kommer min yxa se till att du får träffa din gud förr än du anar!"
   "Nog nu!" avbröt Cindarios med en plötslig vrede som om han tröttnat på samtalet. "Vintersolståndets mörkaste timme närmar sig och när porten öppnas kommer ni alla att få svara inför Cindar själv. Jag har talat tillräckligt, förklara nu för mig hur ni har funnit vägen in i hans heligaste om ni inte föredrar att förklara det för honom själv!"
   "Det var din återuppväckte präst som ledde oss till sin grav, på samma sätt som din återuppväckte baron dräpte min farbror i jakt på sin ättering", replikerade Orim. "Jag kommer inte att vila förrän Othars död är hämnad och ringarna återbördade."
   Cindarios tycktes först ointresserad men sedan tändes en misstänksam glimt i hans ögon.
   "Det är alltså fler ringar än baron Ekenskiölds ättering ni söker? Då var det klokt av mig att förleda er så att jag kunde nå slottet och hämta hem min baron innan ni hann dit. Jag undrar, vad är det för ring som han har och som ni så gärna vill ha."
   Han vände sig till den beväpnade mannen vid sin sida.
   "Ge mig ringarna", befallde han.
   Mannen klev in i ljuskretsen. Det var en åldrig, tunnhårig man med ett plågat ansikte i vilket man när som helst kunde vänta sig tårar. Hans smutsiga rustning bar spår av många strider och var delvis fläckad av blod men det gick inte att ta miste på det emblem han bar - den ekenskiöldska ättens tre eklöv framstod klart och tydligt. Det enda välbevarade hos honom var det skinande svärd som han bar i sin hand, ett svärd som var alltför välbekant för dem.
   "Mitt svärd", viskade Ale, som trots deras hopplösa situation inte kunde undertrycka en viss glädje. Även om det var utom räckhåll för honom så hade han aldrig trott att han skulle få se det igen.
   Baronen stod nu framför allfadern men tycktes tveka och gjorde ingen rörelse att åtlyda befallningen.
   "Seså", sade Cindarios otåligt. "Ge mig ringarna!"
   Med en min som såg än mer plågad ut sträckte baronen fram sin fria hand mot allfadern. Ett finger saknades men två andra pryddes av ringar. Cindarios slet av honom ringarna och granskade dem noga. Med ens sken hans allvarliga ansikte upp.
   "Åhå", sade han förtjust, vände sig mot schaktet igen och höjde rösten i ett mässande tonfall. "Länge har kungamakten varit stadd i förfall och nu har du skickat frändernas ring i vår väg. O Cindar, jag ser ditt tecken på att den världsliga maktens tid är förbi, jag ser din kallelse till kyrkan att leda Cindarell tillbaka till den rätta vägen. Så ske alltså din vilja. Jag ska trä ringen på mitt finger på det att jag som din ställföreträdare ska styra Cindarell."
   Med de orden tog han på sig båda ringarna och höjde sina händer.
   "Timmen är inne!" utropade han. "Välkomna Cindar och den nya tiden!"
   Sedan hände många saker på en gång.

   Från det trekantiga hålet i schaktets mitt hördes ett dovt muller som först bara var svagt men som snabbt tilltog i styrka. När de tittade ditåt såg de hur den svarta röken hade tjocknat och det rådde inte längre någon tvekan om att det var från det trekantiga hålet som den kom. Sprickor bröt fram längs kanterna och lösa stenplattor rasade ned i hålet. Ur mullret började taktfasta ljud urskiljas, ljud som av tunga steg från något som närmade sig ur hålet.
   Plötsligt glimmade någonting till i mörkret och följdes av ett metalliskt klingande mot stengolvet.
   "Mitt svärd!" hördes Ales röst och innan någon annan hann reagera hade han tagit ett steg ut i schaktet. I sista stund fick han tag på det innan det också föll ned i hålet och räddade sig sedan tillbaka till trappan igen.
   Ånyo hördes allfaderns stämma genom schaktet men den mässande tonen hade helt försvunnit och ersatts av skräck. De tittade upp igen och såg till sin förvåning att Cindarios nu stod farligt nära kanten och att det bara var baronens fasta grepp om hans hand som hindrade honom från att falla. All färg hade lämnat hans ansikte och han såg sig förtvivlat om, som om han letade efter något.
   "Ondskan är mitt ibland oss!" utropade han och riktade med sin fria hand sin dolk mot dem.
   Från dolken sköt en stråle av koncentrerat mörker ut, så mörk att den skar igenom det redan täta mörkret som uppfyllde schaktet.
   Orim höjde instinktivt men fåfängt sin yxa som skydd och detsamma gjorde Ale med sitt återvunna svärd.
   Då hände det märkliga att när mörkret mötte Ales svärd så flammade plötsligt ett intensivt vitt ljus upp som bländade dem allesamman. Ljuset dog ut lika snabbt som det hade kommit men mörkret tycktes nu mindre kompakt. Ovanför dem följde ett skrik av smärta och när de ånyo tittade upp såg de hur baronen släppt sitt tag om allfaderns hand. Cindarios stod nu och vacklade på kanten med en ångestfylld blick mot det ständigt växande hålet.
   "Vad har jag gjort?" utbrast han med en plötslig förtvivlan i rösten. Sedan föll han.
   Utan ett ljud, utan en rörelse, föll allfadern rakt ned i det gapande svarta hålet. Det var som ett se en slapp och livlös kropp falla. Det sista av den svarta röken skingrades i hans fall och mullret upphörde tvärt. En kall vind blåste plötsligt genom schaktet och gav upphov till ett ljud som lät som ett utdraget klagande. Sedan blev allt tyst. Minn hade fallit ned på knä och såg alldeles tagen ut medan de övriga mållösa stirrade ned i det hål som uppslukat Cindarells allfader.
   Som de stod där började plötsligt de dvärgar som omringat dem att tysta dra sig tillbaka. Deras utträde följdes av tunga slag av metall mot sten som ingav dem en känsla av att vara omgivna av enorma kyrkklockor. Det var Orim som först förstod innebörden.
   "De tänker förstöra schaktet!" utbrast han. "Vi måste ut härifrån så fort som möjligt."
   Ale och Cihrind hjälpte Minn på fötter och tillsammans följde de dvärgen genom gången, bort från schaktet. De kände nu hur hela berget skakade och grus och stenar började falla ned från taket, både framför och bakom dem. Inom kort skulle hela berget rasa in och begrava dem så som
   Djupeklyft begravts och den kvävande känslan av att stängas in började gripa tag i dem.
   Orim hyste dock inga sådana känslor, van som han var vid dvärgars grottor. Hans bullrande stämma överröstade själva berget och han kommenderade varje steg de skulle ta för att undvika de fallande stenarna och varje sväng de skulle göra för att komma närmare utgången. Efter vad som kändes som en evighet snubblade de till slut ut i kapellet, smutsiga och utpumpade men vid liv. I detsamma rasade gången bakom dem in i ett moln av damm. Vilka krafter som än hade varit på väg ut ur porten så var de nu äntligen och för alltid begravda.
   För en stund orkade de inte göra någonting annat än att sitta ned och hämta andan. Som ett under hade ingen av dem skadats och de satt nu var och en försjunkna i egna tankar. Orims grepp om sin yxa var lika fast som Ales grepp om sitt svärd och de teg sammanbitet. Cihrind skakade bara på huvudet och mumlade för sig själv medan Minn apatiskt stirrade framför sig.
   Plötsligt bröts tystnaden av det skrapande ljudet av stenar från den nyss raserade gången. Orim kom snabbt upp på fötter med dragen yxa. Ett av de större stenblocken skälvde till och hävdes sedan uppåt, som om någon med ofattbar styrka tryckte på det underifrån. Dvärgen höjde sin yxa, beredd att hugga till, men sänkte den igen med ett förvånat uttryck i ansiktet. Stenblocket vräktes åt sidan och uppenbarade en rustningsklädd mans huvud och bröstkorg. Den knutna näve som tryckt undan stenblocket öppnades och något rullade ut ur den. Huvudet höjdes och en olycklig, bedjande blick mötte deras för ett ögonblick. Sedan slöts ögonen och huvudet föll ned igen. Mannen rörde sig sedan inte mer.
   Orim böjde sig ned och plockade upp föremålet som mannen fört med sig. Det var ett finger, från vilket bloddroppar ännu föll. Runt fingret satt två ringar. Den siste baronen i ätten Ekenskiöld hade jämte sin egen ättering räddat frändernas ring och sedan stillnat för alltid.

   De satt länge och bara tittade på ringarna. Så länge som de hade sökt dem, så ofta som de hade gett upp hoppet och nu fanns de plötsligt där, räddade av samme man som under Cindarios XIV:s inflytande stulit dem och dräpt Orims farbror Othar. Det blev Cihrind som till slut bröt tystnaden.
   "Cindar blev förråd av sin främste tjänare", suckade han. "Vilken villfarelse ledde honom till en sådan ondskefull väg lär vi aldrig få veta. Men i sin vishet sände Cindar frändernas ring i Cindarios väg och i sitt övermod trädde Cindarios den på sitt finger. Därmed straffades han med en ögonblicklig död på det att konungen och inte allfadern är Cindarells rättmätige härskare."
   Orim, som hade synat ringarna med en beundrande min, föreföll dock skeptisk till abbotens förklaring.
   "Dessa ringar är verkligen framställda av sympatetisk metall", sade han. "Ni får tro vad ni vill men jag menar att det var ringarnas metaller som besegrade honom. Minns mina ord om denna metalls magnetiska egenskaper. Det onda som ett vapen åstadkommer kan vändas om det kommer i kontakt med sympatetisk metall. När den där Cindarios trädde på sig ringen bröts dolkens magi så att baronen kunde gå emot sin forne herre och med våld återta sin ring."
   "Mitt svärd då?" inföll Ale. "Det stoppade ju också hans magi."
   "Ja", medgav Orim. "Det är sannerligen ett kraftfullt vapen, kraftfullare än vad dess metall påskiner. Jag har aldrig sett någonting liknande."
   Han vände sig mot Ale och lade sin hand på hans axel. "Det är ett kraftfullt vapen som ödet lagt i dina händer, unge man", sade han allvarligt. "Ett sådant vapen kan åstadkomma såväl storverk som nidingsdåd så du har ett stort ansvar att bruka det rätt. Räds dock inte det ansvaret, jag har sett dig svinga svärdet med ett stort hjärta och en dvärgs styrka, och jag har full förtröstan om att du kommer att visa dig värdig ditt vapen."
   Minn såg hur Ale värmdes av dvärgens ord och säkert mindes han också att krigaren Legim hade använt liknande ord då han skänkt honom svärdet. Ales väg var nu oåterkalleligen utstakad. Själv hade Minn inte deltagit i samtalet. Flyktigt hade hon lyssnat till de andras uppfattningar men fäste inte någon som helst tilltro till dem. Hon ensam visste nämligen vad som hade orsakat Cindarios XIV:s undergång.
   Med ens så framstod allting så klart för henne, som om nattens mörker på ett ögonblick ersätts av dagens ljus, utan att vänta in den långsamma morgonen. Att hon inte hade sett det förut.
   Hon hade fått en första föraning när det gått uppför henne att hon hade varit den ende som sett allfaderns sanna yttre vid deras första möte. Vid det andra mötet, det i schaktet, hade hon sett inte bara Cindarios utan också Mihrin, det falska yttre som han egentligen ville visa upp för dem. För Minn hade det varit som om hon sett samma person med olika kläder, olika maskeringar. Det var hennes ord och hennes vilja som demaskerat honom så att de andra också kunde se vem han egentligen var. Cihrind visste inte hur nära sanningen hans tal om illusioner låg.
   Men Mihrin var inte Cindarios enda illusion. När baronen hade trätt fram hade hon sett en tredje illusion, hon hade sett hur de levande döda uppfattade sin herre, dolkens bärare. Det hade varit en reslig behornad skugga av totalt mörker. I dess knutna näve hade dolken växt till en lies storlek och skuggan hade hotfullt lutat sig över baronen, som redo att uppsluka honom vilket ögonblick som helst. Med en rysning hade hon erinrat sig Nehrons liknande beskrivning av den fasa som hotat tränga fram ur porten i Brödernas stad innan vattenmassorna sköljde över den.
   Hon hade tyckts sig känna baronens skräck och samma skräck hade också gripit tag i henne. Alla hennes sinnen hade uppfyllts av en enda önskan, att få den hemska uppenbarelsen att försvinna. Som ett trollslag hade då uppenbarelsen försvunnit! Kvar stod bara Cindarios, berövad alla sina illusioner och naken inför de ögon han sökt bedra. Det var därför baronen hade vänt sig mot honom, det var därför att han såg sin forne herres sanna jag och inte längre fruktade honom, han såg den man som berövat honom både dödens vila och hans älskade ättering. All den magi som de hade mött hade varit byggd blott och bart på illusioner!
   Men det var inte bara Cindarios magi som var byggd på illusioner, också hennes egen magi var det, det insåg hon nu äntligen. Allt det som hon tidigare inte kunnat förklara framstod nu i en helt ny dager. Folk hade bränts av hennes eldar därför att hon ville att de skulle brännas. Ales tal i Brödernas stad hade gjort ett stort intryck på folket därför att hon ville att han skulle lyckas. Deras intrång hos Sartor hade undgått upptäckt därför att hon inte ville upptäckas. Till och med små händelser som hur hästen kastat av handelsfursten i Serena eller hur de fått tillträde till fängelset på Galgholmen fick nu sin förklaring.
   Hon insåg nu också innebörden i Morvans kryptiska ord om att Minns uppgång skulle leda till hennes fall. Morvans kraft hade varit illusionernas kraft och i det avgörande ögonblicket hade hennes illusion svikit henne och gjort henne till ett lätt offer för Sartors svärd. Hennes illusion kunde bara ha svikit henne... därför att Minn i sin hämndlystnad hade önskat Morvans död.
   Det var med blandade känslor som Minn nådde denna insikt. Ja, hon ville lära känna sina krafter. Ja, hon ville överskrida de gränser som sattes av hennes bräckliga kropp. Ja, hon ville bli något. Men till vilket pris? Morvan hade använt sina illusioner så till den grad att hon förnekat sig själv. Vilken kvinna hon än hade varit en gång i tiden så hade hon för länge sedan försvunnit. Kvar fanns bara en man vars hämndlystnad förmörkat sinnena och förgiftat själen. Var detta det öde som väntade Minn? Var detta den väg hon ville gå?
   Insikten kastade in Minns inre i en storm av tankar och känslor och hon förmådde inte längre ta till sig det som hände runt omkring henne. Som i en dimma upplevde hon hur byborna, väckta och ditkallade av raset, fann dem i kapellet. Deras många frågor besvarades bara med en kort försäkran om att den förbannelse som drabbat Ekedal var borta för alltid och därmed lät de sig nöja. Vad än Cihrind trodde hade varit på väg genom den nu stängda porten så berättade han det aldrig.
   Byborna tillsades att gräva fram baron Ekenskiölds döda kropp och föra den till slottet. Där kunde han äntligen läggas till sin sista vila med sin ättering på sitt finger. Länge hade den ekenskiöldska ättens nedgång varat och nu var den siste av dem borta. Föga anade byborna att deras länsherre utfört ett hjältedåd större än någon annan i ätten och kanske var det också bäst så.
   Själva bevistade de inte begravningen utan anträdde skyndsamt återfärden till Serena för att kunna återbörda frändernas ring. Cihrind gick med lätta steg, som om en tung börda avlägsnats från hans axlar. Visst sörjde han allfaderns öde men för Cindarells öde föreföll han inte längre oroa sig. Orim hade såväl förlorat sin farbror som sett dvärgarnas stolta stad gå under men han var ändå stolt över vad han och hans fränder åstadkommit och gick rakryggad från det hela. Ale fingrade ständigt på sitt återfunna svärd och tycktes redan drömma om framtiden och kommande hjältedåd.
   Minn suckade. De hade funnit sina vägar men vart ledde hennes väg? Ett visste hon i alla fall och det var att hon inte ville dela Morvans öde. Aldrig mer skulle hon nyttja magi. Aldrig!

Epilog

"Ett slut är bara början på något nytt"

Gammalt cindariskt ordspråk

   Sex svarta vaxljus brann ännu en gång i den mörka kammaren. Sex dystra ansikten betraktade ännu en gång de dansande lågornas fåfänga kamp för att skingra det tryckande mörkret. På bordet låg ett spiralformat bockhorn i svartaste trä. En tung tystnad vilade över de församlade och ingen föreföll hågad att bryta den. Till slut lyfte den främste av dem huvudet.
   "Vad nytt från öst?" frågade han.
   Svaret dröjde ett tag.
   "Inga tidender", svarade mannen på hans vänstra sida. "Vår apostel har återvänt med oförrättat värv. Om nyckeln och porten vet vi ännu intet."
   "Vad nytt från väst?"
   Svaret på den frågan dröjde än längre.
   "Dåliga tidender", svarade till slut mannen på hans högra sida. "Vår apostel har fallit, porten är stängd och nyckeln förlorad."
   Nyheterna mottogs med upprörda mumlanden.
   "Våra apostlar har sett mer till sina egna intressen", anmärkte en fjärde irriterat "Vad gagnar det våra syften om de handlar för egen vinnings skull? Vi borde själva skrida till handling."
   "Än är det för tidigt för oss att träda fram", svarade den förste. "Låt våra bundsförvanter växa i styrka, deras styrka är vår styrka."
   "Blott så länge vi kan styra dem", svarade den fjärde. "Vi ger dem krafter som är dem övermäktiga."
   "Aposteln i öst uppvisar oroande ambitioner, gränsande till storhetsvansinne", grubblade den andre. "Vem vet vad som kan hända om nyckeln återfinns?"
   "Aposteln i väst likaså", inföll den tredje. "Hans planer med nyckeln föreföll inte förenliga med vår herres."
   "Vår herre har valt sina bundsförvanter med omsorg", replikerade den förste kallt. "Var förvissade om att vilka handlingar de än utför så är de i enlighet med vår herres plan."
   "Men såväl den första som den andra porten är stängd och om den tredje portens existens vet vi ingenting", sade den fjärde. "Om apostlarna hade lyckats hade vår herre varit med oss. Vilken väg ska vi nu välja?"
   Det dunkla samtalet avbröts plötsligt av det klingande ljudet av ett metallföremål som slängdes fram. Det var den sotade yttersta spetsen av en dolk som lade sig till ro mitt på bordet. Allas blickar vändes mot den tomma plats varifrån dolkspetsen hade kommit. Ur tomma intet flammade en låga upp och det sjunde vaxljuset tändes.
   "Apostlarna har lyckats", sade en röst. "Den första nyckeln gav mig min själ och den andra nyckeln gav mig min kropp. Den tredje nyckeln kommer att ge mig min makt. Jag är med er nu."

Cindarellkrönikan fortsätter i boken Hertigens son.

Nedladdningsbara versioner

Innehåll

Karta

Frändernas ring

2010-09-26

Frändernas ring Tredje delen av Cindarellkrönikan

Frändernas ring
Tredje delen av Cindarellkrönikan